Medan himlen förmörkas av aska från Tambora

By Lars Jarnhammar

Det är tidigt artonhundratal. Människorna i de små byarna sliter hårt och hålls i Herrans tukt och förmaning. Den som bryter mot något av tio Guds bud straffas obönhörligt. De som står längst ned på samhällsstegen - de fattigaste, kvinnorna, pigorna - får bära den tyngsta bördan, utnyttjas och sviks, för att sedan vara de som får de strängaste straffen.
Boken handlar om ett mord och om den lagstiftning som kringgärdade barnamord. Den handlar också om vänskapen mellan två systrar. Detta mot bakgrund av ett av världshistoriens största vulkanutbrott.
I centrum för berättelsen står den unga bryggarpigan Maria Cajsa. De är flera som sviker henne och för det får hon själv ta det hårdaste straffet, där döden snarare hade varit en befrielse för henne än ett straff.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Feb 11, 2019
• ISBN: 9789178512942

Lars Jarnhammar

Ganska sent i livet ställde Lars Jarnhammar de frågor som hade varit enklare att få svar på om han ställt dem tidigare. Därmed har han bara kunnat ana en del av svaren. Det har ändå inte hindrat honom från att ställa frågorna om hur tidigare generationer tänkte och kände och vad som drev dem att göra sina livsavgörande val på just det ena eller andra sättet. Som nybliven pensionär började han lägga pussel om sina far- och morföräldrars liv och samtidigt ökade hans intresse för att förstå det samhälle som omgav dem. Det blev inledningen till livet som författare. Alla hans böcker är historiska romaner, med en blandning av fakta och fiktion. I den senaste boken har han låtit fiktionen ta mer plats, även om hans drivkraft är att söka fakta. Sannolikt, om än inte nödvändigtvis sant.

Book preview

1810

Kapitel 1

OM DET INTE hade varit en så stilla morgon kunde hennes liv ha tagit en helt annan vändning. Nu går hon med dröjande steg. Det är inte för att kärran är tungt lastad.

Den första fjärdingsvägen bort från byn går genom tät granskog, där gick hon raskare. När skogen börjar glesa ut och vägen passerar Lekhytteån stannar hon upp och tittar ut över närkeslättens åkrar och ängar. Här står den gamla knotiga, månghundraåriga krontallen och markerar gräns mellan bergslag och landslag, mellan Hidinge och Knista socknar. Om våren håller hon ögonen öppna efter ett par tibastbuskar som växer här. De är så fina och luktar så gott med sina ljusröda blommor på de nakna grenarna. Senare på året har buskarna klätt sig i gröna blad och blommorna har bytts mot de djupröda bären. Hon vet att de är giftiga men kommer ihåg att hennes far brukade dricka en dekokt på dem mot sin svåra gikt. På avstånd ser hon taket på herrgårdsbyggnaden vid Lekeberga med den höga granhäcken runt trädgården bakom byggnaden. Andra pigor har berättat om hur många märkvärdiga växter som finns där innanför, växter som herrskapsfolket odlar bara för de tycker de är fina.

Hon har gått här många gånger förr och skulle kunna ta sig fram även om det var mitt i mörka natten. Varje aln av vägen känner hon och vet precis var det sticker upp stenar som kan stjälpa kärran, om hon inte är på sin vakt. Hon vet var hon måste ta sats lite extra för att komma över de små backarna och var de olika växterna möter henne med sina dofter. Liljekonvaljernas starka doft som talar om att våren har kommit, Älggräsets intensiva, lite fräna på försommaren och nyponrosornas sötaktiga sensommardoft. Hon har egna namn på de svängar vägen gör för att en backe ska bli mindre brant eller runt något kastblock som jättarna har slängt. Storkröken, Vargstenen, Lillyckan, Rävkullen. Om hon går tyst och vinden ligger på åt rätt håll går det att få se en skymt av årets kull med rävungar.

Åt andra hållet, uppe i de djupa skogarna i Kilsbergen, känner hon vägen mindre väl. Visst brukar hon gå åt det hållet också, fast då är det med bärkonten på ryggen och då rör hon sig hellre inne bland stock och sten och inte ute på vägen. På sina håll är skogen gles av all avverkning till hyttornas slukande masugnar. Där går hon ogärna. Hon trivs bättre där träden omger henne och där skägglaven hänger som långa brudslöjor från granarnas grenar.

Den trolska morgontystnaden bryts av ett svagt skramlande som växer sig starkare. Hon drar sin kärra så långt det går åt sidan, det finns inte plats att mötas på vägen och hon vill inte få kärran nedknuffad i diket av någon kusk som manar på sin häst alltför hårt. När vagnen dånar förbi henne sveps hon in i ett moln av damm som virvlar upp från den torra vägen. Kusken ropar något åt henne när han passerar, men det är omöjligt att höra vad han säger. Efter en kort stund är det hela över och det blir åter stilla omkring henne.

På avstånd hörs bruset från forsen vid Hidinge kvarn. Det är dit hon är på väg i dag. Men just nu dröjer hon sig kvar lite extra vid gläntan i skogen. Dimman ute på slätten håller på att lätta. En skogsduvas dova kurrande från en grantopp bredvid får henne att lyfta blicken. Himlen är klarblå och högt där uppe ser hon en flock svalor ila fram i sin jakt på mat för dagen. Det bär tecken på att bli en fin dag tänker hon och tar tag i skaklarna på dragkärran igen för den sista biten fram till kvarnen.

Det står flera kärror på planen utanför kvarnen och hon bannar sig själv för att ha dröjt för länge vid krontallen.

– Idag får du ledigt en stund Maria Cajsa, säger mjölnaren till henne medan han slänger upp en säck på en av kärrorna.

– Som du ser har vi fullt att göra fram till i eftermiddag innan vi kan ta oss an dina tunnor, fortsätter han.

Maria Cajsa tycker inte om att behöva gå och dra benen efter sig hela dagen och hennes första tanke är att vända tillbaka till gården. Hennes svåger kommer bli arg om hon dröjer till efter mörkrets inbrott innan hon kommer tillbaka hem. Det finns mycket att göra på gården och det är ingen annan som gör det om hon går och latar sig en hel dag vid kvarnen. Det skulle ändå betyda att hon fick tillbringa större delen av dagen längs vägen, utan att få något annat arbete uträttat och hon bestämmer sig för att stanna kvar och vänta på sin tur.

En av drängarna på planen framför kvarnen har varit inne i Örebro och har färska nyheter med sig därifrån som de andra vill ta del av. Han har sett en skymt av kungen själv. Överallt kan man se finklädda riksdagsledamöter. Sveriges riksdag har hållit möte och nu har de bestämt vem som ska bli landets nya tronföljare, berättar han.

– Han är fältmarskalk och kommer från Frankrike.

Drängen solar sig i glansen av att det är han som är den som förmedlar det viktiga budskapet till sin bygd.

Maria Cajsa drar sig bort till den slingrande ån nedströms kvarnen, i den dalgång som det strömmande vattnet har grävt sig under årtusendena. Hon går hellre ensam i den lummiga dalgången än lyssnar på skvaller om tronföljare och riksdagsledamöter. På avstånd ser hon röken från stugorna i Sälven. Sedan hennes far dog har hon inte satt sin fot där. Hon tänker på sin mor. Hon var sjuklig redan innan hon blev änka och är nu mest bara skinn och ben och kan knappt ta sig upp ur gungstolen där hon sitter hela dagarna. Maria Cajsas bror har tagit över torpet, så deras mor har det säkert bättre hos dem än om hon skulle sitta på fattigstugan. Själv var Maria Cajsa sexton när fadern dog och hade då redan tjänat piga på annat håll i socknen i två år. Det var svåra år, hon fick slita hårt och fick för det mesta bara ovett av husbonden för att hon inte bidrog tillräckligt till hushållet. Hon är glad att hon till slut kunde flytta hem till sin syster Lisa och svåger Lars i Lekhyttan. De har det också ganska fattigt, men systern har blivit som en omsorgsfull mor för henne.

Maria Cajsa sätter sig på en sten vid kanten av ån och följer det strömmande vattnet med blicken. Kanske kommer det om ett tag att nå fram till Örebro. Där kungarna och de fina människorna trängs just nu. Hon tänker på sin syster Stina. Hon var sjutton när hon fick tjänst som piga hos en handelsman inne i Örebro. Hur det gick till har Maria Cajsa svårt att förstå. Slita fick hon nog, där som hemma på torpet, men att arbeta som stadspiga är något helt annat än att vara piga på en gård. Nu är hon hos självaste häradshövdingen i Örebro och går kanske omkring med spetsförkläde och serverar fin mat till de förnäma riksdagsmännen inne på slottet.

Maria Cajsa, reser sig upp och går sakta vidare längs åns ringlande lopp.

– Där borta växer det väldigt rara blommor.

Maria Cajsa vänder sig om och ser en pojke i hennes egen ålder peka med en käpp bort mot ett buskage.

– Det är far min som är den nye mjölnaren. Du är Maria Cajsa från Lekhyttan väl?

Maria Cajsa nickar blygt utan att säga ett ord och tittar bort mot det snår som han pekar mot. Det ser inte ut att vara en plats där det växer fina blommor, men blir ändå nyfiken på vad han har att visa henne.

– Kom ska jag visa dig, säger mjölnarsonen och går före bort mot snåret.

Maria Cajsa tvekar, hon tycker det känns olustigt, men blir nyfiken på de blommor han talar om och följer honom. Han tar hennes hand och leder henne in bland buskarna. Då hon försöker göra sig fri hårdnar hans grepp.

– Kom, det är inte farligt. Jag ska visa dig något.

– Jag måste gå tillbaka till kvarnen. Släpp mig!

– Du får inte mala förrän i eftermiddag, det vet du. Kom.

Hans blick har mörknat. Maria Cajsa försöker vrida sig loss. Men i stället ramlar hon i det fuktiga gräset. Reser sig upp. Inom en sekund är han på henne. Hon reser sig och faller igen. Han är snabbt över henne. Sliter i hennes kjortel. River upp blusen och blottar hennes bröst. Först blir hon alldeles paralyserad och förmår inte skrika. Sedan väller en ilska upp inom henne och hon sparkar för att komma fri, hon spottar honom i ansiktet, river och klöser honom på armarna, försöker vrida sig undan men det tycks bara ge honom mer kraft. På ett ögonblick har han dragit ner sina byxor och trängt sig på henne. Det tar bara ett ögonblick – eller en hel evighet – så är allt över.

Maria Cajsa blir liggande kvar i gräset. Hon hör hur det rasslar i buskarna när han springer bort mot kvarnen. Sedan är allt tyst omkring henne. Hon försöker gråta, utan att lyckas. Först efter en lång stund förmår hon resa sig och går fram till åkanten. Hon sätter sig på huk och drar upp kjorteln. Omsorgsfullt och sakta tvättar hon bort allt hans äckel och smuts. Det kalla vattnet svider när hon med handen skopar upp det mellan benen. Så fortsätter hon i ren förtvivlan att tvätta sig och både hon och kjorteln blir genomblöta. Hon tar av sig blusen och upptäcker att den är trasig. Med händerna kupade fortsätter hon fånga vatten från ån och tvättar sig lika omsorgsfullt på hela överkroppen, brösten, halsen, ansiktet, överallt där hans äckliga händer har vidrört henne. Ibland gör hon uppehåll i sina försök att tvätta bort alla spår av honom. Omedelbart brister hon då i hämningslös gråt och slutar gråta först när hon återgår till att tvätta sig. Nödtorftigt knyter hon ihop blusen som var alldeles hel och ren när hon på morgonen gav sig iväg till kvarnen.

Av fortsättningen av dagen har Maria Cajsa bara vaga minnen. Hur hon till slut tog sig tillbaka till kvarnen kommer hon inte ihåg. Att mjölnarens son stod och blängde på henne vid uthuset när hon kom tillbaka, minns hon inte. Eller hur hon i ursinnigt raseri småsprang tillbaka med den malda säden utan att en enda gång stanna och hämta andan. Eller hur hon sent på kvällen ställde ifrån sig tunnorna med mjöl och kastade sig i sin bädd utan en matbit eller ett ord till Lisa och Lars.

Under dagarna som följer går det inte att få ett ord ur Maria Cajsa. Så fort hon får möjlighet till det sliter hon åt sig en korg och ger sig ut i skogen för att plocka lingon. När hon på kvällen återvänder är det mycket annat än bär som fyller korgen. Ris, kottar och allt möjligt skräp. När det blir tal om att åter bege sig till Hidinge kvarn med mäld får någon annan göra det. Hon vägrar sätta sin fot där igen.

*

– Du måste berätta. Något måste ha hänt som du går och tänker på, säger Lisa när hon och Maria Cajsa gör sällskap till kyrkan på söndagen.

Lisa försöker fånga sin systers blick men Maria Cajsa tittar hela tiden ned i marken utan att svara.

Det är svårt att tro att de är systrar där de går bredvid varandra. De skulle lika gärna kunna vara mor och dotter. Lisa är elva år äldre än Maria Cajsa, men når knappt upp till näsan på henne. Den äldre systern är mörkhårig och har djupt liggande bruna ögon medan Maria Cajsas blick i vanliga fall är öppen, ögonen klarblå och håret som på dagarna döljs under ett huckle är blont som råg. De yttre olikheterna till trots har de desto fler gemensamma inre drag och trivs alltid i varandras sällskap. Det vilar samma lite sorgsna vemod över deras väsen, ingen av dem är särskilt talträngd och de är lika plikttrogna och arbetsamma.

Efter en stund försöker Lisa på nytt:

– Är det någon av drängarna som varit på dig?

Hon har på känn att hennes syster har råkat ut för det som många fattiga pigor råkar ut för förr eller senare.

Lisa ser på Maria Cajsa och upptäcker att ögonen är fyllda av tårar utan att ett ljud kommer över hennes läppar.

– Nu är det ingen som vill ha mig han har förstört mitt liv och hur ska jag nu kunna ta emot Kristi blod och lekamen det gör så ont där nere och det är mitt fel att jag lockade honom till det.

Orden strömmar ur Maria Cajsa och hon börjar gråta högljutt.

Lisa slår armarna om Maria Cajsa och så blir de stående en lång stund. Till slut börjar hon berätta vad som hände vid kvarnen.

– Jag skulle ha gått hem istället för att gå och dra benen efter mig.

– Det hade knappast varit rätt om du hade ägnat dagen åt att vandra fram och tillbaka. Du behöver väl vila ibland, så som du sliter om dagarna.

– Det var så fint där vid ån och jag var på så gott humör när han smög sig på mig.

– Han är knappast den enda som kastat längtansfulla blickar efter dig.

Maria Cajsa vrider sig fri från Lisas armar.

– Kan jag rå för att de gör det. Skulle det vara mitt fel menar du?

– Jag menar bara att du har något värdefullt att vara rädd om.

Maria Cajsa börjar gråta igen.

– Det gjorde så ont. Jag kommer aldrig vilja bli gift om det ska göra så ont.

– Det är inte så om han är varsam. Som min Lars. En sådan karl önskar jag dig.

Lisa tystnar och efter en stund säger hon knappt hörbart:

– Bara han blev av med sin hemska hosta någon gång.

Maria Cajsa och Lisa fortsätter vandringen under tystnad. Efter en lång stund tittar Maria Cajsa på sin syster och säger:

– Ingen vill ha en som bedrivit otukt. Och inte kan jag gå fram i kyrkan efter det här.

– Du ska inte behöva söka kyrkans förlåtelse för det du varit med om. Gå du fram tillsammans med mig nästa söndag, så ska du åtminstone inte behöva känna skuld inför Herren. Vad folk här i byn tänker kan man inte så noga veta. Men kom ihåg, det är han som har syndat, inte du.

Kapitel 2

ALDRIG TIDIGARE HAR Maria Cajsa gått och väntat på sin månadsrening med samma oro och förhoppning som den här gången och när den kommer släpper en tung sten från hennes bröst. Visst har det hänt att den dragit över tiden. Någon gång har den till och med uteblivit helt utan att hon har brytt sig särskilt mycket om det, men den här gången har hon varit livrädd för att den inte ska komma. Hon har inte kunnat föreställa sig vad som skulle hända om det som skedde inne i buskaget ledde till att hon väntar barn. Skulle hon kunna se de andra byborna i ögonen