Trofasthet så stor: Legend i krigets skugga

By Lars Örn

Finlands dramatiska 1900-tal, som frigörelsen från Ryssland, inbördeskriget 1918 och andra världskriget är bakgrundshändelser till boken. Mycket har skrivits om den perioden, men "trofasthet så stor" är inte en vanlig krigsskildring. Vi får följa Sigfrid och Linnéa från krigsutbrottet 1939 tills döden skiljer dem åt i en kristen försoning. Det är inte en renodlad biografi, men bygger på verkliga händelser, ibland med humoristiska inslag. Innehållet är bland annat en flykt med liten motorbåt över Kvarken och en fängelsevistelse vid återkomsten till Finland. Övriga händelser är slagsmål med tyska poliser, en fartygsfärd där Sigfrid tillfälligt spolats överbord vid en häftig storm på Nordsjön, samt en efterföljande sjukhusvistelse i Skottland. I ett avsnitt skildras en grym execution av en ung finsk soldat som deserterat. Berättelsen har en stark antimilitaristisk underton.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: May 26, 2018
• ISBN: 9789177852971

Lars Örn

Lars Örn har med sin andra bok visat sig inneha kunskaper utöver sin profession som ingenjör. Han är född i Finland men bor nu i Sverige. En tid arbetade han i Kanada. Han har i tjugofem år varit verksam som företagskonsult bl.a. på Volvo. De uppdrag han som konsult genomförde resulterade i ett antal lyckade förbättringsåtgärder i småföretag. Han har även infört kvalitetsledningssystem för ett tjugotal företag bl. a. inom sjukvården. Lars är gift och har tre barn. Pensionstiden ägnar han åt att läsa biografier, historia och filosofi.

Book preview

Litteratur

Det är omöjligt att vara förälskad

och klok på samma gång

Francis Bacon

Inledning

Med tilltagande styrka hade jag länge hört två röster från det förflutna uppstå inom mig, röster som jag inte kunde ignorera. Inte så att jag hallucinerade, utan mer en påtaglig inre uppmaning att försöka gestalta två för mig viktiga människors liv. Inte heller var det så att de själva pockade på uppmärksamhet; det vore i så fall helt främmande för dem. Nej, det var ett inre krav hos mig själv att i en berättelse försöka återkalla händelser från första delen av förra seklet.

Vid slutet av Sigfrids och Linnéas liv kunde det förefalla som om de levt ett vanligt Svensonliv, men så var inte fallet. En granskning avslöjar snart en historia av ovanligt slag, och som för mig blev angelägen och inspirerande att försöka dokumentera, men varje människas liv är egentligen fullt av intressanta händelser och värd att dokumenteras.

Under resans gång kom jag att granska referensmaterial som berörde den tid de levde i. Då framträdde Finlands historia, och övriga världshändelser, som avgörande för utformningen av deras liv.

Finlands krigshistoria under 1900-talet innehåller förvisso skildringar av hjältemodiga krigsinsatser, men förstärker min tidigare uppfattning att helt onödiga krigstillstånd skapas av inflytelserika män som älskar vapenhantering och gärna startar krig. Med ytterst få undantag är det män som startar och genomför krig. Det antyder att ledande män kan ha någon form av genetisk problematik som gör dem oansvariga och extra våldsamma. Med nutida vapen har de därför blivit en fara för allt liv på jorden.

Berättelsen är ingen biografi utan har mera karaktären av en legend, men så gott som alla händelser är baserade på verkliga händelser, likväl är en del mycket nära verkligheten. Den sista delen är huvudsakligen fiktiv och innehåller mycket av egna och högst personliga tankar. Under tiden som jag utformade berättelsen fick den delvis sitt eget liv, samtidigt som den sakta omskapade mig själv. Ett av rummen i min själ hade varit illa möblerat, men kunde nu rättas till. När jag kände mig färdig hade nya värderingar slagit rot i mitt inre.

I ett avsnitt när Sigfrid får sitt första riktiga arbete i Sverige 1950 har jag efter bästa förmåga försökt använda Sigfrids lokala finlandssvenska dialekt i dialogen med en fackföreningsordförande. Jag talade själv den dialekten en gång.

Den största avvikelsen från verkligheten är att Linnéa avlider före Sigfrid. I stället var det tvärt om. På det sättet blir berättelsen delvis en kontrafaktisk historia, genom att ge utrymme för vad som kunde ha hänt, eller kan hända i ett äktenskap. Jag hoppas att den åtgärden inte upplevs alltför oangenäm, utan har sin betydelse genom att det gav mig frihet att bidra med egna tankar och ge historien den helhet jag till slut ville uppnå. Berättelsen handlar alltså i första hand om Sigfrid och Linnéa, men också om alla äkta par som med stor trofasthet levt tillsammans under ett långt liv, men där den ena parten får leva vidare efter att döden skilt dem åt. Den opassande tanken kan lätt uppstå att jag själv önskat att det skulle ske i mitt eget liv, men så är det naturligtvis inte. Det var helt enkelt lättare för mig att utforma den delen ur ett mansperspektiv. På sin ålderdom blev Sigfrids liv ganska enahanda. Han kunde inte som Linnéa gå till pingstkyrkan och möta sina vänner. Han satt för det mesta hemma i sin lägenhet eller sov bort sin tid. Därför kändes det angeläget att ge honom ett nytt och slutligt äventyr i livet.

Slutligen vill jag betona det vanskliga i att skildra sina föräldrars liv. En fråga uppstår helt naturligt: Har jag visat tillräcklig respekt och aktning, det som är barnets plikt? Föräldrar kan inte likställas med andra utan kräver extra varsamhet i en berättelse. Även om skildringen inte är en renodlad biografi, utan mer har karaktären av en legend, har jag efter bästa förmåga försökt att uppnå den hänsyn och vördnad som är min skyldighet.

För övrigt vill jag, trotts mitt amatörmässiga författarskap, citera Horatius som menade att en bok bör säga vad som är nyttigt för livet och innehålla ord som kan lindra livets smärta. Har jag i någon mån uppnått det, är inte allt förgäves.

Sist men inte minst tackar jag min hustru Solveig för flera viktiga korrekturläsningar och kritiska granskningar.

Våren 2018

Lars Örn

Gläds åt nuet, skona din själ från oro

för vad morgondagen för med sig

Horatius

Mötet

Höstdagen lider mot sitt slut och det mörknar. Kastvindar och regn får en trädgren att regelbundet slå hårt mot en fönsterruta. Pockar någon på uppmärksamhet?

I rummet sitter en tunnhårig gammal man nedsjunken på en stol och tycker sig höra ödes slag mot rutan. Händer är tryckta mot ansiktet, ibland hörs ett svagt kvidande. Han har beslutsångest, men inser vad han måste göra. Det brådskar.

Mödosamt reser han sig, och med släpande steg närmar sig en stängd dörr; knackar försiktigt; men inget hörs inifrån rummet. Tyst öppnar han, kikar in i den ljusfattiga kammaren; stiger in. Långsamt närmar han sig den i sängen liggande. Mitt på golvet påminner han sig något och stannar upp; han höjer blicken och betraktar kristustavlan ovanför sängen och bugar sig avmätt. Ihopkrupen som ett litet barn, och vänd mot väggen, ligger hans hustru i sin slitna IKEA-säng.

Han drar fram en stol och sätter sig. Hustrun som hört honom komma, vänder sig mödosamt om: Jaså du är här. Han sträcker sig fram och griper hastigt hennes vänstra hand – den med guldringarna – och placerade den varsamt på sitt högra knä; skyggt sneglar han på henne: Jag blev så orolig och tänkte vi borde prata. Hans röst är svag, och han darrar av osäkerhet.

– Vill du prata? frågar hon matt… Jag låg här och kände mig så ensam… som om alla övergett mig… Var är barnen?

– De kommer nog snart, men nu vill jag så gärna prata om det som varit… om vårt liv ihop… Om du orkar?

– Om vårt liv ihop? … Jaa kanske det. Linnéa betraktar Sigfrid nyfiket… Menar han allvar?

Med en ansträngning och ett svagt leende lägger hon sig till rätta och vänder sig undrande mot honom. I dödens närhet är det dags för ett samtal, kanske det sista. De rödgråtna ögonen avslöjar makens själstillstånd.

De blir tysta en lång stund.

Då kommer plötsligt deras vita katt ljudlöst intassande i rummet; tar ett vigt språng och lägger sig till rätta vid fotändan av sängen. Det är kattens sovplats.

Det är snart femtio år sedan och ett våldsamt oväder. Nakna trädgrenar piskar ilsket varandra i den första höststormen. Kajor utövar konstflygning i de hårda vindkasten och gårdshunden har tagit skydd i sin hemvanda koja utanför den röda stugan. Mörka moln jagar hotfullt fram över Jungsund, en liten by femton kilometer norr om Vasa.

Då stiger bondsonen Sigfrid in genom dörren till föräldrahemmet och till sin överraskning ser en främmande flicka sitta i fars gungstol.

När han hänger av sig ytterkläderna sneglar han oupphörligen på flickan i gungstolen. Efter ett hastigt hej låtsas han ha ett brådskande ärende till ett avgränsande rum, men återvänder snart till det stora köket. Hans syster Ester kommer in och presenterar den obekanta flickan:

– Det här är Linnéa. Hon är från Hirvlax och har arbetat i Sverige.

– Jaha. Sigfrid, som inte är van att byta ord med flickor, försöker verka oberörd.

– Och det här är min bror Sigfrid, fortsätter Ester. Linnéa sneglar lite extra nyfiket på Sigfrid som tar några planlösa steg i köket, som om han funderar på något viktigt, innan han till slut slår sig ner i kökssoffan.

I smyg studerar han gästen. Hon ser riktigt bra ut och är stiligt klädd, har blå ögon och håret uppsatt med en knut i nacken. Hans oförmåga att kommunicera med flickor gör att han sitter tyst och lyssnar på väninnornas samtal.

Efter en stund börjar Linnéa energiskt gunga i gungstolen. Hon pratar alltmer forcerat med Ester; en spänning har uppstått i rummet. Då och då sneglar hon hastigt på Sigfrid. Han ser riktigt stilig ut, inte det minsta lik de tarvliga bondsöner som tidigare uppvaktat henne.

Av det flitiga gungandet glider hennes blåblommiga klänning upp över ena knät, något hon inte bryr sig om att rätta till. Linnéa blir alltmer okoncentrerad i samtalet med väninnan. Till slut börjar hon häftigt att rodna, något som generar henne. Sigfrid observerar det, men låtsas som ingenting.

Plötsligt slår kökets väggur åtta ljudliga slag. Samtalet avstannar och Sigfrid och Linnéa kastar en hastig blick på varandra. Så förargligt, är klockan redan så mycket? Sigfrid som ännu inte inlett något samtal med Linnéa skruvar otåligt på sig. För hans del är han redan beredd att sitta kvar i Linnéas närhet hela natten, om så behövdes. Linnéa däremot, som är plikttrogen och ordningsam, skulle aldrig drömma om att komma försent hem till sin arbetsgivare. Har hon lovat att vara hemma ett visst klockslag så gällde det. Så är det bara.

– Nej, nu måste jag nog gå hem, säger Linnea och hoppar ur gungstolen. Med hem menar hon till tjänsten som piga på en närliggande bondgård.

– Ja hej då, vi ses i kyrkan på söndag, replikerar Ester.

Sigfrid far hastigt upp ur kökssoffan och ser ut som om han vill säga något viktigt, men får inte fram ett ljud. Linnéa är på väg att lämna dem, men hur gärna vill han inte att hon ska stanna.

När Linnéa öppnar ytterdörren grips den av den hårda vinden och far upp med en hård smäll. Gårdshunden rusar skällande ut ur sin koja.

– Du kan inte gå hem i det här vädret, ropar Ester. Det regnar ju! Nu stannar du här i natt, befaller hon. Jag ringer och talar om att du inte kommer. En telefon har nyligen installerats. Ester som är van att styra och ställa får vanligen sin vilja igenom. Sigfrid ser lättad ut och sätter sig åter ner i soffan.

Ester bjuder på kaffe, och lite förläget slår alla sig ner vid köksbordet. Sakta kommer samtalet igång. Sigfrid upptäcker snart att han inte alls har svårt att prata med flickor och är snart invecklad i en egen dialog med Linnéa. Ester anar snart vad som håller på att hända och låtsas ha ett viktigt ärende till sin kammare. Hon lämnar de två. Det oväntade händer. Samtalet mellan Sigfrid och Linnéa blir alltmer intensivt och kommer att pågå flera timmar; och Ester har lämnat de två för att inte störa.

Den kvällen lär två ungdomar känna varandra i deras första tillfälliga möte, och det är tveklöst en omedelbar och ömsesidig förälskelse som inträffat.

När det till slut blir läggdags går var och en till sin kammare. Ute rasar höststormen så att fönsterrutorna skallrar. De nyförälskade ligger vakna med klappande hjärtan, och båda tänker på den andre, och båda tycker bestämt att de har feber.

Tidigt nästa morgon hoppar Linnéa snabbt och energiskt ur sängen. Inte en blund har hon fått sova. Efter att ha bäddat sängen smyger hon tyst bort till Ester, tackar för övernattningen och skyndar iväg till sina pigsysslor. Stormen har bedarrat.

Under vandringen hem till bonden tänker Linnéa på Sigfrid. Han verkar så spännande. Inte en tanke på att bli jordbrukare tycktes han ha, och en sliten bondhustru vill hon inte bli, det hade hon alltid sagt. Småbrukarlivet är hårt och slitsamt. Det hade hon fått nog av i sitt eget föräldrahem. Egentligen borde hon vara uttröttad efter den sömnlösa natten, men nej, nästan viktlöst svävar hon fram de två kilometerna hon har att gå. Ibland tar hon små förtjusta danssteg på den smala grusvägen, snurrar lekfullt runt, gör små hopp. Ja, det är en glädjevandring som aldrig förr.

Bonden betraktar misstänksamt den förändrade pigan. Vad betyder det här? Något har då hänt, det är då säkert. Får hon för bra betalt kanske? Påföljande dagar studerar han henne nyfiket, men vill inte fråga om vad som inträffat. Han får förklaringen efter att ha mött Ester.

Dagarna fram till nästa träff, som är bestämd till påföljande söndag i Jungsunds baptistkyrka, ägnar Linnéa åt bibelstudier och bön. Nu om någonsin gäller det att ha Guds ledning, tänker hon. Arbetet under veckan går som en dans och småsjungande hastar hon från den ena sysslan till den andra. Husbonden roas av hennes uppträdande, men avslöjar inte vad han fått veta.

*

Som fjortonårig låter Linnéa vuxendöpa sig i hemtraktens baptistkyrka i Monå. Det var hennes eget beslut efter att ha varit med om en frälsningsupplevelse. Vitklädd som en ängel och uppfylld av helig beslutsamhet, leds hon en söndag ner i kyrkans dopgrav. I det uppvärmda vattnet tar kyrkans baptistpastor ett stadigt grepp och sänker ner henne baklänges i dopgraven. Uppkommen ur vattnet smetar den vita dopklänningen mot kroppen och vattnet droppar från det långa håret. Under dopakten sjunger kören och församlingen en känslofull sång som handlar om det livsavgörande beslutet att följa Jesus.¹ Första versen lyder:

Har du mod att följa Jesus,

Vad det än må kosta dig?

Har du mod, när världen hånar

Och till motstånd reser sig?

Efter dopet uppfylls hon av oerhörd glädje och upplever det som om Kristus själv är närvarande.

När hon kommit upp ur dopgraven betraktar hon de församlade med strålande ögon. Hon tar några danssteg på scenen och försvinner ut för ombyte. Den glädje hon upplever vid dopet är nästan förkrossande. Det blir ett starkt minne för resten av livet. Från den stunden tycker hon sig ha en trogen och pålitlig vän som alltid ska vara med henne för resten av livet, en som vill henne väl och som älskar henne.

Som församlingsmedlem ägnar hon sedan nästan all fritid åt kristna aktiviteter. Linnéa blir snabbt medlem i en gitarrgrupp, och det händer att hon får sjunga solo. Hon upplever en spännande och meningsfull ungdomstid med många resor och aktiviteter. Och visst förekommer det små förälskelser bland ungdomarna, men de hålls på ett oskyldigt plan; som att blickar möts.

Baptistkyrkan i Monå. Linnéa 2:ra från höger längst upp.

Nästa söndag anländer Linnéa tidigt till Baptistkyrkan i Jungsund. Ester dyker upp, men inte Sigfrid.

– Han lovade ju komma, utbrister Linnéa sorgset.

– Ja han gjorde det, svarar Ester eftertänksamt. Du känner nog inte honom ännu. Du förstår, han har aldrig varit i en kyrka och är troligen lite rädd.

– Men han lovade ju. Linnéa som hela veckan längtat så efter att få träffa Sigfrid får inget utbyte av hela gudstjänsten. Dagen blir helt förstörd.

Väninnorna följs åt hem, och när de möter Sigfrid ser han lite skamsen ut.

– Jag ville nog komma, men kunde inte. Jag är lite rädd. Vad kommer mina kamrater säga och vad händer i kyrkan? Hoppar de på mig och kräver att jag ska bli frälst? Förklaringen framstår till slut som rimlig och Linnéas besvikelse tonar bort. Snart skrattar alla tre åt händelsen. Den ärliga förklaringen låter trovärdig, men att svika ett löfte var inte något Linnéa vanligen accepterade.

– Jamen följer du med någon annan gång då? Linnéa ser bedjande och hoppfull ut.

– Jo visst gör jag det; någon gång. De sista orden hörs knappast. Det pågick en våldsam inre kamp och han vill så gärna vara med Linnéa, men det där med Gud och kyrkan är nästan ett omöjligt hinder.

Sigfrids tankar om Gud skulle ha förskräckt Linnéa. Med tanke på allt lidande i världen ansåg Sigfrid Gud, om han nu existerar, vara en slags kosmisk tyrann som plågar människorna, men det var något han inte kunde dela med Linnéa. Han beslutar ändå att med alla medel bevara relationen, men samtidigt ge skenet av att någon gång möta hennes krav. Den fortsatta gemenskapen grundas från den stunden på en oärlighet.

Påföljande vecka träffas alla tre. De tar bussen till Vasa, går runt i affärerna och handlar. Människor pratar mycket om Tyskland och om faran för ett kommande krig. En ny ambitiös ledare har dykt