Miljardbrevet

By PC Haaland

Den finansiella sektorn har förvandlats till en parasit som sakta men säkert dödar sin värdorganism och desperata centralbanker försöker dölja katastrofen genom att skapa mer pengar. Men de har tappat kontrollen över sedelpressarna och en dekadent elit av företagsledare, bankirer och politiker styr vanliga människor in i en skuldfälla de aldrig kommer kunna ta sig ur.

Lisa Arwald, journalist på Dagens Tidning, skickas till en av USA:s elitskolor för att försöka hitta en bok som lär ha förutspått den omvälvande finanskrisen 2008. Det udda med boken är att den bara fanns i ett enda exemplar och att den skrevs redan 1989. Men boken försvann spårlöst från skolans bibliotek strax efter att den hade publicerats. Tidningen tror att författaren kan vara en whistleblower.

Carl Friedam, tidigare elev på elitskolan, leder ett av USA:s mest framgångsrika investmentföretag. Verksamhetens framgångar bygger helt och hållet på bokens förutsägelser och Carl är i desperat behov av en uppdaterad trendanalys.

På var sitt håll börjar Carl och Lisa leta efter bokens författare. Lisa vill veta om bokens innehåll stämmer med verkligheten och Carl vill ha modellen som gör det möjligt för honom att förutsäga börsens rörelser. Men det finns fler som vill komma åt modellen och Lisas resa blir en omvälvande inblick i det cyniska spelet bakom kulisserna, ett spel som obönhörligen driver världen mot alla krisers moder.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Nov 9, 2016
• ISBN: 9789176993200

PC Haaland

PC Haaland is a financial supervisor with focus on operational risk management. He has led several assessment projects concerning insurance companies' internal models for solvency capital requirement, models that must accurately reflect reality in order to be approved.

Book preview

Miljardbrevet

Miljardbrevet

Upphovsrätt

Innan du börjar

Oktober 1989

Mars 2009

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

17

18

19

20

21

22

23

24

25

26

27

28

29

30

31

32

33

34

35

36

37

38

39

40

41

42

43

44

45

46

47

48

49

50

51

52

53

54

55

56

57

58

59

60

61

62

63

64

65

66

67

68

69

70

71

72

Epilog

Impressum

Miljardbrevet

PC Haaland

Till Nettan

Upphovsrätt

PC Haaland Miljardbrevet © 2013, 2016

Innan du börjar

Berättelsen du har framför dig är fiktiv och representerar inte Finansinspektionens åsikter. Författaren publicerar boken i egenskap av privatperson.

Stockholm, november 2016

PC Haaland

Oktober 1989

De betraktade den magra unge mannen i dörren utan att säga något. Han mötte deras blickar men en efter en tittade de bort.

Gentlemen, sa han lågt. God natt.

Det fanns en blandning av besvikelse och ilska i rösten som förstärkte skuldkänslan de redan kände men som ingen av dem skulle erkänna att de hade. Det fanns inget alternativ till det de nyss hade gjort.

Det var tyst i några sekunder innan Michael Stanton svarade.

God natt, Pete.

Dörren stängdes mjukt bakom den unge mannen och de kunde höra hur han med snabba steg försvann bort i korridoren. Att han inte hade stängt dörren med en smäll fick spänningen att lätta bland de fem männen som satt kvar i rummet. Suset från fläkten på den stora overheadapparaten och de försvinnande stegen var det enda som hördes.

Stanton rättade till den tunga tweedkavajen. Det var en onödig gest för den skräddarsydda blazern satt alltid perfekt. Utanför fönstren hade höstkvällen övergått i natt och han rös när han tänkte på den långa kyliga promenaden Pete hade framför sig för att komma hem. Han betraktade de fyra professorerna men sa inget förrän han hörde ytterdörren i änden av korridoren slå igen.

Har han rätt? frågade han.

Ingen svarade.

Fredric?

Fredric Pedersen, skolans specialist på finansiella instrument, skakade uppgivet på huvudet.

Nej, sa han kort och bytte ställning i stolen som knakade svagt av belastningen.

Stanton flyttade blicken till den äldste mannen i rummet, lika oklanderligt klädd som han själv och den man han litade mest på.

Milton?

Milton Shawn, professor i ekonomisk historia, svarade utan att titta upp.

Kanske, sa han.

Och du, Roger, fortsatte Stanton. Vad tror du?

Att han har rätt, svarade den tredje professorn, Roger Mathews, med ljus röst. Resonemanget är lysande.

Trots den allvarliga stämningen log Michael Stanton. Mathews undervisade i matematik och statistik, och var den som under kvällens lopp varit mest positiv till Petes presentation. I varje fall till en början, innan konsekvenserna hade blivit skrämmande tydliga.

Det hänger kanske ihop med att det mesta av materialet egentligen är ditt.

Han vände sig till den siste i sällskapet.

Och du, Steve? Har Pete rätt?

Det finns inga fel i programmeringen, svarade Steve Henderson och petade upp de tunga glasögonen som av någon anledning aldrig ville sitta rätt. Men jag kan inte uttala mig om resultatet.

Henderson var kollegiets senaste tillskott. Några år tidigare hade skolan insett att kunskap om datorer och dataprogram skulle bli en viktig framgångsfaktor för studenter som satsade på en karriär inom ekonomi och finans, och Henderson hade rekryterats från IBM som var världsledande inom allt som hade med datorer att göra.

Stanton nickade tankfullt och gick fram till den surrande overheadapparaten. Den stora bilden som visades mot väggen var orsaken till de senaste tre timmarnas tumult. Han hittade inget bättre ord. Tumult. En avgångselev mot fyra tungt meriterade professorer. Som skolans dekanus hade Stanton utan framgång försökt att moderera diskussionen mellan Pete och professorerna men alla fem var lika envisa och lika övertygade om att de hade rätt. Det värsta var att alla faktiskt hade rätt men Petes analys av professorernas samlade kunskap hade skrämt dem.

Så det här kan alltså mycket väl vara sant, mina herrar.

Han suckade djupt och avvaktade medan alla betraktade bilden.

Jag står ändå fast vid att illustrationen är fel, sa Pedersen surt. Att ta med girighet i en finansiell analys är löjeväckande, det vet vi alla.

Stanton grimaserade. Det hade varit löjeväckande om inte Pete med akademisk precision nyss hade bevisat motsatsen.

Girighet, avreglering och derivat, rättade Shawn. Det är kombinationen som är katastrofal.

Det gör det samma vad kombinationen är, svarade Pedersen. Om Petes modell publiceras och det blir känt att vi har bidragit till den kommer vi förlora all trovärdighet. Dessutom står skolans rykte på spel. Glöm inte det.

Shawn ryckte på axlarna. "Om modellen å andra sidan visar sanningen men inte publiceras och det sedan blir känt att vi visste vad som skulle hända …"

Han fullföljde inte meningen och alla vände blicken mot den upplysta väggen igen.

Bilden de hade framför sig visade Dow Jones aktieindex som en oregelbunden kurva över fyra decennier. Det vill säga, från 1969 till 1989 var det två kurvor men de låg så nära varandra att det inte gick att skilja dem åt. Från 1989 till 2009 fanns det bara en kurva, en prognos av börsens utveckling de kommande tjugo åren.

Att påstå sig kunna förutsäga börsens rörelser tjugo år fram i tiden var fullkomligt absurt. Ändå hade inte professorerna kunnat hitta några fel i analysen vilket hängde ihop med att pusselbitarna i stort sett bestod av deras egna teorier. Pete hade skapat ett finurligt dataprogram som satte ihop pusselbitarna till en sammanhängande modell som passade perfekt med de senaste tjugo årens börsutveckling. Just därför var det svårt att påstå att samma modell inte kunde stämma för börsens utveckling från 1989 till 2009.

Pete hade kartlagd de senaste tjugo årens ekonomiska skandaler där bonus till nyckelpersoner hade visat sig spela en väsentlig roll. Mathews hade visat honom hur bonus påverkade företagens aktievärde och Pedersen hade visat honom hur derivat, värdepapper som kunde bestå av ett sammelsurium av tillgångar, på olika sätt kunde sänka riskerna i en portfölj och samtidigt ge högre avkastning.

Shawn hade gett honom sin syn på de ekonomiska trenderna. Bland de viktigaste fanns fortsatt avregleringen av finansmarknaden, ökad internationell handel med värdepapper och sämre konsumentskydd. Tillsammans med Shawn hade Pete också jämfört pensionssystemen i Europa och USA. I Europa använde man ett krackelerande pyramidspel med växande pensionsskulder som följd. Det skulle sannolikt tvinga fram nya pensionssystem som var snarlika de amerikanska där en större del av pengarna placerades på börsen. Det skulle i sin tur innebära en dramatisk ökning av privat sparande i värdepapper.

Ingen hade anat att Pete skulle kombinera allt detta till en vansinnig prognos över börsens utveckling från 1989 till 2009. De djärvaste spåmännen i finansbranschen tittade högst två år framåt. Dessutom hade han gjort en helt annan tolkning av derivatens betydelse än professor Pedersen. Han hade helt enkelt utgått från lärosatsen som alla skolans elever fick inpräntat från första lektionen, there is no such thing as a free lunch. Om derivaten sänkte riskerna och höjde avkastningen måste det också finnas en avsevärd nackdel med dem. Och enkelt uttryckt var nackdelen att man skulle kunna skapa derivat av derivat av derivat. Investerarna skulle sannolikt tappa greppet om vad derivatens grundläggande värde egentligen var.

Prognosen Pete hade skapat såg ut som de franska alperna. Börsen skulle gå upp och ner som en jo-jo de kommande tjugo åren och svängningarna skulle bli större än tidigare.

Om analysen är sann skulle vi ändå inte kunna publicera den, konstaterade Stanton. Fredric har rätt. Girighet hör inte hemma i en finansiell analys, i alla fall inte under benämningen girighet.

Då, så sa Pedersen nöjt och krånglade sin stora kroppshydda upp ur stolen. Du vet vad du måste göra, Michael. Gärna imorgon om det går.

Ni inser väl vad det här kommer innebära för Pete, sa Henderson. Allt som har framkommit ikväll visar ju att killen är briljant. Han förtjänar verkligen ett bättre öde.

Visst, svarade Stanton, och jag gillar det inte heller. Men hans framtid väger lätt i sammanhanget. I motsats till oss är han ung och det finns hundratals andra vägar han kan gå. Dessutom gäller inte det här bara oss utan hela skolan.

Han stängde av overheadapparaten för att markera att sista ordet var sagt och en efter en samlade de ihop sina saker och lämnade rummet. Professor Shawn stannade kvar till sist och Stanton tittade frågande på honom.

Om analysen är sann, sa Shawn, så kommer Europas befolkning att förlora miljarder av sitt pensionssparande. Det är vad det handlar om, inte skolans rykte.

Jag väljer det säkra framför det osäkra, svarade Stanton.

De kommer hata oss, sa Shawn.

Stanton ryckte på axlarna. De kommer aldrig att få veta.

Shawn skakade sorgset på huvudet. Girighet, avreglering och derivat, sa han. Tro mig, om tjugo år kommer alla veta att de är grundlurade.

Mars 2009

PPM göder bankerna – inte spararna

Bankerna är de enda vinnarna på premiepensionssystemet. Trots dålig förvaltning har fondbolagen hämtat hem runt åtta miljarder kronor sedan starten. Spararna har däremot förlorat 33 miljarder kronor.

I dagarna ramlar det orangea kuvertet ner i brevlådan. Och det är knappast någon munter läsning. Fjolåret blev droppen för de hårt prövade pensionsspararna hos Premiepensionsmyndigheten (PPM). Hushållens PPM-besparingar har i snitt krympt med 0,8 procent årligen sedan de första inbetalningarna gjordes 1995. Som jämförelse har avkastningen i det allmänna inkomstpensionssystemet, som pengarna annars hade legat i, varit plus 3,5 procent årligen.

Totalt har svenskarna pumpat in 264 miljarder kronor i systemet. Värdet vid senaste årsskiftet låg på 231 miljarder kronor, alltså ett minus på 33 miljarder kronor.

Dagens Nyheter, den 22 mars 2009

1

Trettiotre miljarder kronor. Hanne Josefsson skakade uppgivet på huvudet och drog ett tjockt streck under siffran. Facit efter drygt tio år med det nya pensionssystemet var att svenska folket hade förlorat trettiotre miljarder kronor av pensionskapitalet medan förvaltarna å andra sidan hade tjänat åtta miljarder. Det var vansinnigt.

En blandning av girighet, avreglering och derivat – en märklig typ av värdepapper som ingen riktigt begrep sig på – var orsaken till att allt hade gått åt pipan. Och det var inte bara pensionspengarna det rörde sig om. Hela det globala finansiella systemet var i gungning eftersom ingen längre litade på varandra. Under några dagar sommaren 2008 hade världen varit nära en total finansiell kollaps innan centralbankerna hade garanterat att det inte skulle råda brist på pengar.

Regeringarna hade efterhand också vaknat och lanserat stödprogram på löpande band för att stora företag inte skulle gå omkull. Det sista man behövde var miljontals arbetslösa. Många ansåg att världen måste konsumera sig ur krisen och då kunde man ju inte låta folk vara utan arbete.

Nu verkade de flesta ha hämtat andan, vilket syntes bäst i medierna som i stället för att rapportera om de enskilda katastroferna hade börjat leta efter syndabockar. Våren 2008 hade man varnat för fästingsommar men inte för ekonomisk kollaps och som botgöring korsfäste media nu skyldiga såväl som oskyldiga i den finansiella sektorn.

Hon kastade ifrån sig pennan som studsade på en stor pappershög och en engelsk ordbok innan den la sig tillrätta mellan två staplar med böcker från senaste research. Skrivbordet var överbelamrat och en utomstående skulle ha kallat det ostädat. Men Hanne hade full koll och det fanns ett syfte med allt som låg framme. Eller hade funnits. Nu för tiden var det inte lätt att veta när gammalt underlag skulle användas igen. Sanningen var färskvara i en värld där gamla teorier verkade ha fel i allt och nya teorier famlade efter den förlösande detaljen som skulle förklara allt.

Skrivbordet var ungefär som Hannes huvud i den bemärkelsen. Det fanns mycket på gång samtidigt, gammalt varvat med nytt, men hon hade koll på allt. När det för några år sedan hade blivit dags för generationsskifte på Dagens Tidning hade hon fått erbjudandet att överta som chef för samhällsredaktionen, så efter drygt femton år som journalist hade hon vid fyrtiotvå års ålder övergått till den nya rollen som chef. Hon hade däremot behållit vanan att sprida papper omkring sig, tvärt emot tidningens strävan efter det papperslösa kontoret. Det var en policy som för tillfället var politisk korrekt men som passade föga på en redaktion och det var egentligen bara en tidsfråga innan skyltarna vid skrivarna togs ner. Tidningens interna regler var inte alltid lika liberala som redaktionens åsikter om samhället i stort och Hanne ansåg att man borde leva som man lärde.

Själv var hon liberal och feminist, vilket tenderade att reta upp de äldre männen i läsarskaran som ansåg att feminism var något som tillhörde vänsterkanten. Den yngre delen av läsarna retade hon upp genom sina kategoriska uttalanden om äktenskap och barnuppfostran trots – eller kanske på grund av – att hon vare sig hade man eller barn själv. Det var på det hela taget oerhört lyckat eftersom starka känslor säkrade återkommande läsare.

Den ekonomiska krisen var ett ämne hon inte behärskade men som hon hade starka åsikter om. Under varje sten man lyfte hittade man en girig fifflare. Hela den finansiella sektorn framstod som ett gäng kriminella och vänsterns rop om systemfel skulle snart medföra att Europas borgerliga framgångar kom av sig. Dagens Tidning som bejakade liberalism och kapitalism skulle naturligtvis påverkas.

Därför var det angeläget att hitta de verkliga syndabockarna och den verkliga problembeskrivningen, och det var samhällsredaktionen som skulle göra det eftersom den nådde alla dem som inte läste ekonomibilagan, det vill säga de allra flesta.

Åtminstone var det det hon hade sagt till chefredaktören när hon hade berättat att samhällsredaktionen ville arbeta med ett alternativt spår. Och han hade gått med på det under förutsättning av att hon nu och då involverade ekonomiredaktionen för att undvika att det blev för mycket konspirationsteori kring det hela. Dessutom behövdes ekonomiredaktionen för att säkerställa att det inte blev några faktafel om man skulle beskriva de tekniska detaljerna. Att involvera flera redaktioner passade Hanne utmärkt om hon bara fick hålla i taktpinnen och det fick hon naturligtvis.

Hon lutade sig tillbaka i stolen och drog handen som en kam genom det svarta kortklippta håret. Att hon höll i taktpinnen var avgörande om hon skulle lyckas med det som låg framför henne. Det fanns många pusselbitar och aktörer att hålla reda på.

Och den viktigaste av dem var Lisa.

---

Lisa Arwald halkade på trottoarkanten och svor. Det gjorde inte ont men hon föll ur rytmen som behövdes för att klara av Katarinavägen som var den sista uppförsbacken på joggingrundan. Att det var dimmigt och grått gjorde inte saken bättre. För bara några dagar sedan hade hon varit i Mellanöstern och övergången till den typiska Stockholmsvintern hade varit brutal.

Hanne borde ha väntat tills i maj med att kalla hem henne. Tanken var att hon även skulle bevaka regeringsbildningen i Israel innan hon kom hem. Å andra sidan var hon efter två månader i Mellanöstern redan trött på den arabiska kulturen. Det vill säga, trött på männen och deras syn på vad kvinnor fick och inte fick göra. Som västerlänning och kapitalstark hade hon naturligtvis fått större utrymme men bara till en viss gräns.

Det hade varit hennes första resa till Mellanöstern och hon hade i stort sett skött sig bra. Det dummaste hon hade gjort var att trotsa förbudet om att kvinnor inte fick använda simbassängen på hotellet i Saudiarabien. Det härliga vattnet var förbehållet män och receptionisten som kommit springande för att fösa bort henne hade varit hysterisk.

Hon hade räddats av en amerikan som milt och leende hade lagt sig i innan hon blivit för arg. Han hade följt henne tillbaka till receptionen och förklarat att hon för all del kunde utmana en tusenårig tradition men att konsekvenserna sannolikt inte skulle vara värt det. Vilket var en underdrift, förstod hon senare.

Hon slog av på takten och gick över till snabb promenad den sista sträckan fram till Stigbergsgatan. Utanför porten stretchade hon halvhjärtat innan hon slog portkoden och gick trapporna upp till den lilla ettan på sjätte våningen. Hon avskydde den gamla hissen.

Hon älskade lägenheten desto mer. Det var en härlig och ljus etta med fantastisk utsikt över Stockholm. Gick man en trappa upp fanns det en takterrass med en utsikt som slog det mesta. Hon hade köpt lägenheten två år tidigare, det vill säga, det var modern som hade köpt den efter att ha sålt en femrummare på Söder. De två döttrarna hade fått varsin mindre lägenhet medan hon själv hade flyttat till en hyresrätt i Uppsala och en professur i feminism.

Lisa tog snabbt av sig träningskläderna och klev in i badrummet. Hon stannade framför spegeln, ställde sig i profil och samlade håret så det föll som en lång och ljus schal längs med ena sidan av ansiktet. Med axeln lyft mot hakan gjorde hon trutmun till sig själv men efter en sekund lät hon axeln falla igen, som om hela rörelsen var en ritual hon var tvungen att göra varje gång hon gick förbi en spegel.

Hon suckade. Det var inte speciellt sofistikerat men lagom sensuellt om man tänkte bort att hon nyss hade joggat. Oavsett var det en uppmuntrande minnesbild att ta med in i duschen.

Den feminina framtoningen hade börjat som ett tonårsuppror som hängt kvar på gott och ont. Hon var snygg men inte frapperande vacker som sin storasyster. Fortfarande kunde hon fantisera om att de hade gemensam pappa och att hon hade samma förföriska sydeuropeiska färger som systern. Men så var det inte. Hennes egen pappa måste ha varit en robust och blåögd nordbo.

Det fanns fördelar och nackdelar med att vara precis den hon var men det hade hon inte kunnat uppskatta förrän efter många år som vuxen. Både hon och systern hade ärvt mammans intellekt men systern hade ofta kunnat flyta på utseendet. Lisa hade däremot fått kämpa sig till varenda liten seger, hårt och målmedvetet, och de fantastiska betygen i gymnasiet hade till lika delar berott på hjärna och uthållighet. Efter gymnasiet hade hon provat sig fram och till slut landat på journalistprogrammet på Stockholms universitet, och när hon några år senare tagit en master i journalistik hade hon även filosofi och psykologi i bagaget.

Det ångande vattnet i duschen fick henne att slappna av och hon tog god tid på sig. Hon var inte kroppsfixerad men att fylla trettio innebar viss vånda. Att det var en upphaussad gräns var hon fullt medveten om men ändå hade tankarna kring man och barn blivit mer påtagliga när gränsen väl hade passerats. Problemet var att hon attraherades av fel sorts män, en insikt som hade träffat henne med full kraft under utlandsvistelsen. Relationerna i hennes liv var helt enkelt lika mansdominerade som kulturerna i Mellanöstern och lika svåra att förändra.

Hon föll för alfahannarna men ett halvår senare var det precis samma egenskaper hon hade fallit för som fick henne att lämna dem. Det var likgiltigt vilket skrå eller samhällsklass de tillhörde. Konstnärer, akademiker, tjänstemän och företagare var alla lika svåra att förändra om de hade fått för sig att de var den gudabenådade ledaren som mänskligheten behövde och att deras rätt att sprida sin säd var lika självklar som att pissa.

Det sved när schampot kom in i ena ögat och hon vände sig mot duschstrålen för att få bort det. Syrran hade klarat det. Hennes alfahanne var numera den mysigaste killen man kunde tänka sig och far till deras två underbara döttrar. Det lät sig alltså göras men hur var ett mysterium. Om det hade funnits en pappa i hennes liv skulle hon kanske ha vetat men morsan hade valt att uppfostra sina döttrar i ensamhet.

Hon gned in balsam i håret, sköljde och klev ut ur duschen, och tankarna gick till det nya uppdraget. Hanne hade inte velat förklara så mycket över telefon men Lisa hade förstått att det handlade om den pågående finanskrisen och det förvånade henne. Hon var inte ekonomijournalist och Dagens Tidning hade många och väl ansedda sådana. Så varför Lisa? Hanne hade sagt att det var just det som var poängen. Ekonomireportrarna gick i cirklar och man behövde en ny vinkling och någon som kunde förklara för vanligt folk vad som hade hänt. Och det var Lisa som skulle stå för den nya vinkeln. Resurser från ekonomiredaktionen stod till förfogande vid behov, även om de var skeptiska till projektet.

Hanne Josefsson var inte bara Lisas chef utan också en av hennes närmaste vänner, trots att de var varandras motsatser i mycket. Hanne använde aldrig smink medan Lisa inte ens joggade utan. Hanne trivdes när det hettade till på redaktionen medan Lisa diplomatiskt navigerade undan kontroverserna. När Hanne var mitt inne i en intrig som engagerade halva kontoret kunde man vara säker på att Lisa befann sig på säkert avstånd men redo att kliva in och medla vid behov.

Vad gällde kvinnosak och feminism var de överens om målet men inte om medlen. Hanne avskydde Lisas högklackade skor och avsevärda sminkförbrukning. Ville hon vara journalist eller siktade hon mot att bli en ny Heidi Klum? Lisa ansåg å andra sidan att kvinnor inte nödvändigtvis måste uppföra sig som män för att lyckas. Fanns det förresten bara byxor i Hannes garderob?

Att de inte var överens om medlen berodde kanske först och främst på att deras uppväxt varit så olika. Hanne kom från en förmögen familj på Östermalm och hon hade haft mycket mer att protestera mot än Lisa, både vad gällde traditioner och kvinnans plats i familjen. Redan som sextonåring hade Hanne flyttat hemifrån och spenderat det mesta av studietiden utomlands, finansierat av en pappa som uppenbarligen tyckte det var skönt att slippa en uppkäftig revolutionär under samma tak.

Vänskapen mellan de två hade växt fram snabbt efter att Lisa hade anställts tre år tidigare, strax innan Hanne hade fått ta över samhällsredaktionen. Hannes åsikter var lika de som Lisas mor hade och därför fanns det ingen på redaktionen som hade större repertoar av motargument än Lisa när Hanne drev sina frågor, hårt och obönhörligt. Och om det var en sak Hanne gillade var det just motargument annars var frågan knappast värd att driva. I Lisa hade Hanne en meningsmotståndare med hög integritet och livslång erfarenhet av frågorna som hon brann för. I Hanne hade Lisa en femton år äldre mentor som kunde allt om journalistik, eller åtminstone allt som var värt att veta om journalistik om man fick tro Hanne själv.

Samarbetet mellan Lisa och Hanne var kort sagt mycket framgångsrikt och deras vänskap likaså. Nu hade de rödvinskvällar ihop, gick på bio tillsammans, tittade till varandras lägenheter och skötte om posten om den ena eller den andra var på semester eller på uppdrag. Om Hanne ville att Lisa skulle ta sig an ett helt nytt område fanns det säkert goda skäl för det.

När hon sträckte sig efter hudkrämen föll blicken på en deodorant som inte var hennes. Hon grep den och betraktade den tankfullt en stund innan hon öppnade sophinken med foten, ångrade sig, skruvade av locket och drog in doften. Det var sex månader sedan hon hade gjort slut med Jesper och halva tiden sedan dess hade hon varit utomlands. Hon kände plötsligt en stark längtan. Inte efter Jesper men något annat, någon med samma doft men andra ögon och andra händer. Ögon som verkligen såg henne och händer som smekte istället för att bara ta för sig.

Hon suckade. De tuffa och otillgängliga männen var spännande och något av en utmaning. Deras passion bekräftade henne som kvinna men inte som Lisa. Å andra sidan var det fantastiskt sex, men att ha samma roll i vardagen som i sängen var inte så kul i längden. Efter några månader var det tuffa och otillgängliga inte spännande längre, och när hon gjorde slut möttes det som oftast bara av en axelryckning. Hon kunde i princip vara vem som helst. Ändå var det samma visa nästa gång, en ny spännande och dominerande man i sängen men lika oföränderlig som den förre.

Det var dags för förändring. Hon skruvade på locket igen och det small högt när deodoranten med full kraft träffade sophinken. Och några minuter senare hade deodoranten fått sällskap av ett stort antal skönhetsprodukter för kvinnor.

---

Lisa fick en stor kram när hon kom in på Hannes kontor, och traditionen trogen gick den första minuten åt till att kommentera varandras kläder och frisyrer, där båda försökte överträffa varandra med fantasifulla syrligheter. Men Hanne kom av sig.

Mindre smink?

Lisa ryckte på axlarna. Ett bra tillfälle, sa hon, nu när alla ni andra går runt som zombies i vintermörkret.

Klädsamt, sa Hanne uppriktigt och blinkade. Säg till om du vill ha tips om bra byxor också.

Äsch, berätta om uppdraget istället. Varför var det så viktigt att jag kom hem?

De satte sig vid det lilla bordet som med lite välvillighet kunde kallas konferensbord, och Hanne berättade kort om hur pensionsfonderna hade utvecklats sedan start.

Det är helt absurt, sa Hanne. Trettiotre miljarder pensionskronor går upp i rök och trots indignationen verkar alla tycka att det tillhör spelets regler. Ekonomijournalisterna har i stort sett samma bakgrund som finansnissarna och därmed samma skygglappar. De käftar naturligtvis en hel del i sina artiklar men de saknar sting. Chefredaktören håller med mig. Det är för lamt. Kommer du ihåg vilket ståhej det blev när Göran Persson för några år sedan anmärkte att svenska folket inte skulle bli glada när de upptäckte konsekvenserna av det nya pensionssystemet? Även om han såg framför sig att gemene man skulle få en kalldusch hade han nog inte tänkt sig att förvaltarna skulle tjäna grovt medan småspararna förlorade sina pengar. Det är omfördelning av välstånd men åt fel håll, mer till dem som redan har.

Hur menar du? sa Lisa.

Hanne tittade menande på henne. Medan svenska folket förlorade trettiotre miljarder tjänade förvaltarna åtta, sa hon.

Det tog några sekunder för den stora summan att sjunka in.

Lisa svalde. Du skojar väl, sa hon. "Åtta miljarder?"

Hanne skakade på huvudet. Nej, sa hon. Jag skojar inte. Men att förvaltarna roffar åt sig är bara en liten del av problemet. Det stora problemet är att svenska folket inte har minsta aning om vad de investerar i.

Lisa rynkade pannan och tänkte efter. Jag har i alla fall inte investerat i något, sa hon. Pengarna stannar kvar i den allmänna fonden.

Precis som jag, sa Hanne torrt. Men det hjälper inte. Även de allmänna pensionsfonderna spelar på börsen. De är till och med riskkapitalister. Det ingår i deras uppdrag att placera en del av pengarna i nystartade företag.

Men det är ju vansinnigt!

Både och, sa Hanne och ryckte på axlarna. Det är inte så dumt att stödja ett växande svenskt näringsliv. Det tjänar ju alla på i längden. Problemet är att det rör sig om fruktansvärt mycket pengar som ska placeras. Risken finns att man investerar i företag vars affärsidé inte är så lyckad eller i företag som inte drivs särskilt bra. Och det gäller alla pensionsfonderna, inte bara de allmänna.

Lisa satt tyst en stund och Hanne lät henne bearbeta pusselbitarna utan att säga något.

Men en börskrasch och några dåligt valda investeringsobjekt är inte tillräckligt för att förklara hur trettiotre miljarder gick upp i rök eftersom förvaltarna kunde norpa åt sig åtta av dem, sammanfattade hon.

Hanne nickade. Om det inte vore för de åtta miljarderna skulle det kanske kännas rimligt att en börskrasch medför vissa förluster. Dessutom kan man inte betrakta det som förluster riktigt än. Börsen kan ju stiga igen och då får spararna pengarna tillbaka.

Hon lutade sig tillbaka i stolen. Men att en liten grupp tjänar åtta miljarder när en stor grupp förlorar trettiotre rimmar illa. Det innebär att förvaltarna kan bete sig precis hur de vill och ändå tjäna enorma summor.

Men är inte det olagligt? frågade Lisa.

Nej, sa Hanne. Jag tror att förvaltarna följer lagen till punkt och pricka. Men jag tror också att de utnyttjar varenda lucka i lagen som går att hitta. Om du sedan lägger till ineffektiv övervakning, överdrivet komplicerade produkter och total brist på insyn säger det sig självt att bolagen tjänar miljarder på att svenskarna inte begriper sig på fondsparande.

Det lät som en rimlig förklaring men inget av det torde vara någon överraskning för tidningens läsare.

Men då har du ju redan svaret, sa Lisa. Var kommer jag in i bilden?

Du ska beskriva hur det egentligen går till, sa Hanne. Hitta det grundläggande felet.

Låter mer som ekonomiredaktionens jaktmarker, sa Lisa.

Hanne skakade på huvudet.

Ekonomiredaktionen gör redan det de är bäst på. Sammanfattningsvis beskriver de procent hit och procent dit, kryddat med några namn på höjdare i branschen som har gjort än det ena, än det andra. De jagar de uppenbara skandalerna och skriver indignerade artiklar om vad som händer när man inte följer spelreglerna eller om hur spelreglerna ska ändras för att allt ska bli så mycket bättre. Problemet som jag ser det är inte spelreglerna utan systemet i sig. Vi kan ändra reglerna i Bridge så mycket vi vill men det har ingen effekt om det egentligen är Poker vi spelar.

Lisa bet sig läppen. Hon kände sig inte alls redo att börja utreda systemfel i den finansiella sektorn. Även om det fanns viss trångsynthet i ekonomredaktionen hade de väl ändå bäst förutsättningar för att lyckas.

Hanne såg att hon tvekade.

När jag säger systemfel menar jag det i vid bemärkelse, sa hon. "Ingen av oss är vänster och ingen av oss förespråkar planekonomi, men kapitalism och marknadsekonomi har sedan 1980-talet i princip haft fria händer. Om de ekonomiska teorierna vore korrekta skulle vi idag ha haft fler i arbete, mer välstånd och mindre gap mellan rik och fattig. Istället är det tvärt om. Ungdomar får inte jobb, de fattiga blir fattigare och de rika rikare, köerna till vården växer, äldre måste bo hemma längre, vanliga människor har svårt att hitta boende och ungdomarna blir mer och mer pessimistiska. Helvete, Lisa! Om du hade valt att bli lärare istället för journalist skulle du inte haft råd att vara medelklass, i varje fall inte i Stockholm.

"Poängen är att teorierna är korrekta. De måste vara korrekta. Det var så medelklassen växte fram för fyrahundra år sedan. Men nu försvinner den igen. Varför? Jag tror inte att svaret finns i siffrorna som vi har framför oss och jag tror inte att ekonomiska analyser leder till svaret. Just därför är inte ekonomiredaktionen rätt för uppgiften. Jag tror att något har gått snett i sättet som vi förvaltar systemet men jag vet inte vad. Därför måste vi sikta brett och gräva djupt. Det blir inte lätt och vi ska inte tro att det kommer att gå snabbt heller, men jag är övertygad om att du är rätt person för jobbet. Du är smart och analytisk, du har förmågan att tänka alternativt och du har inte samma teoretiska skygglappar som kollegorna på ekonomi. Jag hjälper till med research och jag har redan en del idéer om hur vi kan börja."

Hon pausade och drog andan. Nå, vad tror du?

Lisa satt tyst en stund. Det var kul och inspirerande när Hanne tände till såhär. Vid flera tillfällen tidigare hade hon gett Lisa uppdrag som hade lätt till värdefulla kunskaper och insikter, och nu kunde det hända igen. Hon hade mycket att lära men om Hanne trodde att hon var rätt kvinna för uppgiften var det säkert så.

Hon log och slog ut med armarna. Jag ger mig, sa hon. Var vill du att jag ska börja?

2

Middagen som de två filippinska hembiträdena hade tillrett var som vanligt utsökt. Anders Kolman hade importerat dem för några år sedan och det hade varit en osedvanligt lyckad investering. De var duktiga och flitiga om än inte särskilt glada. Efter det första året hade de velat ha påökt i tillägg till fritid så att de kunde gå språkkurser i svenska och engelska. Men förhandlingen hade blivit kort. På inrådan av en granne som hade några års längre erfarenhet av utländska hushållerskor hade han beslagtagit deras pass. Dessutom hade han infört löneavdrag för kost och logi. Sedan hade han infört klädkod och ytterligare avdrag på lönen för de enkla dräkterna som de bar. Nu var de i praktiken gratis. Det lilla de fick ut varje månad gick till hygienartiklar och underkläder.

Han kastade en blick på Beata som inte attackerade maten med samma aptit som han själv. Det var kanske inte så märkligt. Hans kroppshydda var tiofalt större än hennes och avsevärt större än en vanlig mans men det bekom honom inte. Som vanligt åt hon bara en enkel sallad för att hålla vikten. Och som vanligt var hon inte särskilt glad. Eller så var det helt enkelt så att de många skönhetsoperationerna hade gjort ansiktet stelt. Hon var mer än femton år yngre än han själv och skulle snart runda fyrtio, en milstolpe hon fruktade. Botox och silikon i all ära, det gick inte att göra så mycket åt att kroppen blev äldre.

Det slog honom att det kanske var dags att byta fru, inte till en som var särskilt mycket yngre men kanske mer naturlig, som hans älskarinna. Det var trots allt roligare att smeka ett verkligt bröst än ett av silikon, och att kyssa läppar som fortfarande kunde forma sig efter hans egna. Om det inte vore för att älskarinnan inte skulle gå hem i hans sociala umgänge skulle han nog ha befordrat henne för länge sedan. Fruarnas utseende och manér var trots allt en av de viktigaste markörerna i hans värld, kanske viktigare än båten och bilen.

Han flyttade blicken till sonen. Barnens utseende och manér betydde också mycket, och åttaårige Johan var som en skyltdocka, alltid klädd i senaste mode och alltid med rätt logga på bröstet. Så var det även med sonen från första äktenskapet. Filip var vuxen men hade fortsatt med vanorna han hade växt upp med. Tydligen gick det åt en månadslön per år bara till kläder.

Kolman suckade belåtet, lika mycket av maten och vinet som av minnena.

Själv hade han lärt sig värdet av klädsel och attityd tidigt i karriären och med åren utvecklat det till perfektion. När han hade gått ut Handelshögskolan i slutet på sjuttiotalet hade han genast fått anställning i en bank trots mediokra betyg. För de av bankens anställda som skulle möta kunderna var nämligen attityd viktigare än betyg. Banken ville att människor skulle stå med mössan i hand och det fick man bäst till om man med sur arrogans gav intryck av att kunderna kastade bort tjänstemännens dyrbara tid.

Men trots att han var en mästare i att få kunderna att känna sig som fluglort var han bland de tusentals banktjänstemän som förlorade jobbet efter börskraschen 1987. Han hade fått jobba hårt i ett bemanningsföretag i ett år innan han via en klasskamrat från Handels hade fått anställning i ett stort försäkringsbolag.

Med en blandning av