Stockholm, städerna och resten

By Arne Müller

Idag har troligtvis de flesta av oss hört begreppet "den döende landsbygden". I storstäderna fortsätter livet som vanligt, medan glesbygden förlorar alltmer av det som tidigare setts som självklart. Men hur hamnade vi egentligen här? Vem är det som bestämt att landet Sverige ska centreras till Stockholm och ett fåtal andra städer? Med hjälp av reportage, intervjuer och gedigen research går Arne Müller till botten med vem eller vilka det är som drar i de trådar som styr samhällsutvecklingen. Läsaren får följa med på en tidsresa, från regionalpolitikens begynnelse och fram till idag, där statsmakternas beslut granskas in i minsta detalj. När allt fler utav landets delar tycks hamna i beslutsfattarnas periferi är det inte bara landsbygden som riskerar att urholkas. Det är snarare bara en tidsfråga innan större orter och städer går samma öde till mötes... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 30, 2020
• ISBN: 9788726392456

Book preview

författaren.

Inledning

Jag förstår det inte. Hur jag än vred och vände på frågan kom jag till samma punkt: Jag förstår det inte. I mitt arbete vid SVT i Umeå hade jag så gott som dagligen sett exempel på den regionala utvecklingen i Sverige. Hur storstadsområdenas befolkningstillväxt inte verkar ha någon slutpunkt och hur glesbygd och mindre städer i motsvarande grad förlorar befolkning, jobb, service och människornas framtidstro gröps ur. Jag har verkligen försökt förstå. Jag har läst myndigheternas rapporter och en hel del forskning. Där talas det om städers attraktivitet, hur en ny kreativ klass söker sig stadsmiljöer där den nya tekniken, kulturen och en öppen atmosfär finns. De som mer lägger tyngdpunkten på ekonomin talar om agglomerationseffekter, om hur en större täthet av människor och företag ger olika ekonomiska fördelar. Visst har jag hittat matnyttiga fakta och en del väl underbyggda resonemang, men ändå har det funnits stora frågor kvar som lämnats obesvarade.

En av de frågor som fortsatte att tränga sig på var hur storstäder kan vara så attraktiva när vardagslivet inte verkar särskilt lockande där. Bostadssituationen, långa resor, trängsel och buller är problem som jag själv tyckte blev oerhört mycket mindre när jag efter några år i Stockholm flyttade tillbaks till Umeå. Men det är farligt att dra för stora växlar utifrån sina egna begränsade erfarenheter. Hur är det egentligen? Jag letade en del och fick fram denna bild:

Storstadsbor är trångbodda. Den genomsnittliga bostadsytan i Stockholm var 33 kvadratmeter per person 2015. Minst i landet tillsammans med Sundbyberg. Siffran för Göteborg var 36 kvadratmeter och Malmö 37. Samtidigt fanns det 21 kommuner där invånarna i genomsnitt hade mer än 50 kvadratmeter att breda ut sig på. De flesta var typiska glesbygdskommuner. Emmaboda toppade listan med 54 kvadratmeter per invånare. ¹

Storstadsbor använder mycket tid för att ta sig till jobbet. Personer som pendlar inom Stockholmsområdet använder i snitt 58 minuter per dag för resor till och från arbetet. Genomsnittet i landet är 39 minuter. Värre är det för de som pendlar in till de tre storstadsområdena, där den dagliga pendlingstiden varierar mellan en timme och 40 minuter (Göteborg) och drygt två timmar (Stockholm). ²

Arbetslösheten är låg, men bara i Stockholmsområdet. Arbetslösheten i Stockholms län är tydligt lägre än i landet som helhet: 5,0 procent jämfört med 6,1 procent under 2016. I Göteborg (7,8%) ligger arbetslösheten strax över riksgenomsnittet och i Malmö (14,9%) är arbetslösheten mycket högre än i resten av landet. Bakom siffran för Stockholmsområdet döljer sig stora klyftor. Arbetslösheten varierade från 2,4 procent i Danderyd till 14,7 procent i Södertälje. I typiska glesbygdslän som Västerbotten och Norrbotten har arbetslösheten sjunkit så att den idag ligger under rikssnittet. ³

Det är en ekonomisk förlust att flytta till en storstad. Medianinkomsterna i Stockholms län är högre än i landet som helhet, men skillnaderna mellan olika kommuner är stora. Göteborg ligger nära genomsnittet och Malmö klart lägre. Ny forskning visar att även om den disponibla inkomsten ökar vid en flytt till storstad så räcker inte detta för att uppväga de höjda boendekostnaderna vid en flytt. Storstadsbor som flyttar till mindre städer och samhällen vinner på detta i ekonomiska termer. ⁴

Storstäder är starkt segregerade. Skillnaderna mellan olika kommuner och stadsdelar är slående oavsett vilka variabler man tittar på. Livslängden är ett exempel. I Danderyd, en kommun med höga inkomster och låg arbetslöshet, är medellivslängden 86,4 år för kvinnor och 83,1 år för män. Rör man sig i sydvästlig riktning längs tunnelbanans röda linje har medellivslängden sjunkit till 83,1 respektive 79,6 år när man kommer fram till Botkyrka. En undersökning i Malmö pekar mot att skillnaden i livslängd är upp till sju år mellan olika stadsdelar. ⁵

Storstadsbor är mer bullerutsatta. Drygt en femtedel (21,5%) av de som bor i storstäderna utsätts för olämpligt höga bullernivåer. I hälften av landets kommuner är andelen mindre än en sjundedel. Åtta av Sveriges tio största städer har ålagts att förbättra luftkvalitén på grund av för höga halter av kväveoxider och/eller partiklar. ⁶ Finns det då inget som är bra med att bo i en storstad?

Jodå, storstadsbor går mer på teater, bio och konserter. ⁷Går det verkligen att tala om att storstäder är attraktiva i ordets gängse mening när vardagslivet där framstår som allt annat än lockande? Här fanns en första fråga som sökte efter svar.

I mycket av det jag läste framställdes urbaniseringen närmast som en naturlag. Processen pågår över hela världen, i alla världsdelar, i rika länder liksom i fattiga. Att ifrågasätta det oundvikliga i detta kunde framstå som lika meningsfullt som att vara skeptisk till tyngdlagen. Det finns till och med de som gått ännu längre. Förre moderate partisekreteraren Per Schlingmann har talat om globalisering, urbanisering och digitalisering som vår tids gud. ⁸

När samhälleliga processer beskrivs som naturlagar blir jag alltid misstänksam. Även om det går att identifiera ekonomiska och andra mekanismer som drar samhällen i den ena eller andra riktningen så liknar detta inte ens avlägset matematik eller fysik. Olika klasser och grupper i samhället har olika intressen och viljor. Ekonomiska trender kan möta hinder och begränsningar av alla de slag; vem skulle till exempel för några årtionden sedan ha trott att all användning av fossila bränslen skulle komma att ifrågasättas? Jag ville veta om urbaniseringen i Sverige verkligen varit en så mekanisk och rätlinjig process som man kan få intryck av när man följer mycket av det som sagts och skrivits under senare år.

Det jag också ville veta var om regionalpolitik och andra politiska beslut påverkat den regionala utvecklingen under efterkrigstiden. Rimligen måste väl politiska vägval haft någon betydelse, även om utvecklingen i stort gått i en och samma riktning. En av de första saker jag gjorde var därför att ringa till Lars Westin, professor vid CERUM, Umeå universitets centrum för regional forskning. Egentligen var det bara en fråga jag ville ha svar på: Vad ska jag läsa för att få en överblick över efterkrigstidens regionalpolitik i Sverige? Jag hade förväntat mig att denna fråga skulle följas av en uppräkning av böcker och forskningsrapporter av varierande omfång, som med råge skulle räcka för att ge mig den kunskap jag sökte efter. Därför var svaret desto mer överraskande. Det finns inget skrivet som ger en översiktlig bild av regionalpolitiken under efterkrigstiden, konstaterade Westin. Forskning och böcker om mer specifika perioder och avgränsade områden finns det, men inget som ger en samlad bild. Här öppnade sig en avgrund. Avfolkning, urbanisering och regionalpolitik är frågor som berört många människor i Sverige under flera generationer. Ändå finns ingen helhetsbild av utvecklingen. Vilken regionalpolitik har förts? Har den skiftat? Vilka åtgärder har haft effekt och vilka har inte haft det? Jag insåg att om min ambition var att förstå mekanismerna som styrt den regionala utvecklingen, så gällde det att jag skaffade mig denna helhetsbild. Avsaknaden av tidigare böcker gjorde att det blev ett ganska stort jobb med att plocka ihop pusselbitar från en rad olika källor och komplettera med fakta och statistik som jag själv kunde samla ihop.

Så småningom började en bild avteckna sig. Den regionala utvecklingen i Sverige har inte varit en rätlinjig process av urbanisering och motsvarande avfolkning av glesbygden. De ekonomiska krafter som verkar i riktning mot en centralisering av människor och kapital har funnits där hela tiden, men utfallet har varierat. Det har funnits årtionden när urbaniseringen varit snabb och de där den varit långsam. Under de senaste 50 åren har storstäderna blivit större, men det har funnits perioder när deras befolkning minskat kraftigt. Regionalpolitiken har genomgått stora förändringar. Det går att se politiska beslut som motverkat urbaniseringen och sådana som drivit på den.

I mycket av det jag läste beskrevs regionalpolitiken i form av de beslut som togs av regering och riksdag. Men det är så mycket mer som format utvecklingen. Gång på gång har människor i olika delar av landet aktivt gripit in i den politiska processen på ett sätt som haft betydelse för regionalpolitiken. Debatten om flyttlasspolitiken på 60-talet, fackliga protester i industrikrisens spår i slutet av 70-talet och början av 80-talet, engagemanget i kampanjen Hela Sverige ska leva är några exempel.

Denna röda tråd av folkliga protester och engagemang för Sverige utanför storstadsområdena fortsätter fram till nutid. Under de allra senaste åren har vi sett flera exempel på lokala protester av en skarpare och mer beslutsam art än tidigare, där hoten mot levnadsvillkoren i glesbygd varit den gemensamma nämnaren. I Ådalen har försvaret av sjukhuset i Sollefteå fått folk att gå man ur huse. I Dorotea har sjukstugan ockuperats under tre år med krav på att en neddragning av antalet vårdplatser skulle rivas upp. Ockupanterna lyckades få igenom sitt krav. Hösten 2016 återinvigdes vårdplatserna vid sjukstugan. Detsamma gäller för personalen vid flera lokala skattekontor, som 2015 hotades av nedläggning. Efter en omfattande lokal aktivitet revs beslutet upp.

Det lokala inflytandet över utnyttjandet av naturresurser och den lilla ekonomiska utdelning som råvaruprojekten ger har lett till skarpa reaktioner. I bland annat Jokkmokk, Tärnaby och Gränna har miljöaspekterna från gruvprojekt stått i centrum. I Sorsele har det främst handlat om den ekonomiska utdelningen från stora vindkraftsprojekt.

Från början var min plan att beskrivningen av hur regionalpolitiken skiftat under olika årtionden bara skulle bli ett kapitel i boken, men under arbetets gång såg jag att det krävdes mer för att göra frågan rättvisa och att det är mycket lättare att förstå nuläget om man har en bild av det som varit. Jag skulle ljuga om jag skulle påstå att bilden av läget i landet när jag kommer fram till nutid är ljus. Klyvningen av landet har gått mycket långt. I betydande delar av Sverige är all offentlig och kommersiell service avvecklad idag. Många kommuner närmar sig i snabb takt en punkt där det inte längre går att klara ens den mest grundläggande service utan dramatiska skattehöjningar eller andra stora inkomstförstärkningar. För att balansera den mörka helhetsbilden åkte jag till Sorsele, en av kommunerna där läget är allra mest utsatt. För Sorsele trotsar, i likhet med andra små glesbygdskommuner, schablonbilden av glesbygd. De traditionella näringarna finns kvar, men det finns så mycket mer, som inte ingår i den traditionella bilden av glesbygd. Inte minst finns det många människor med de mest skilda bakgrunder och erfarenheter, som med kreativitet och envishet försöker göra sitt samhälle till en plats där det är bra att leva. Denna energi kan inte upphäva de mekanismer som får storstäderna att växa och glesbygden att avfolkas, men den betyder mycket för de som bor där. Ett besök i Sorsele gör att i alla fall jag blir på gott humör.

Återstod då den stora frågan: Vad är det som driver utvecklingen mot urbanisering och vad är det som gör att kraften i den verkar ha tilltagit? En del av svaret kunde jag utläsa ur floran av utredningar och forskningsrapporter som jag tog mig igenom. Annat tyckte jag blev klarare när jag såg de fakta jag samlade på mig. Att marknadskrafterna starkt verkar i riktning mot att koncentrera kapital och människor var tydligt. Alla fakta jag hittade pekade i samma riktning. Men har dessa mekanismer alltid sett likadana ut? Vad är det som styr rörelseriktningen idag? Hur stor betydelse har den bild som ges av stad respektive landsbygd för befolkningsrörelserna? Finns det någon slutpunkt på processen, eller kan också större städer dras in i den nedåtgående spiralen?

Den brittisk-amerikanske geografiprofessorn David Harvey var den som, enligt min mening, gav det mest stabila fundamentet att stå på när det gällde att förstå den regionala utvecklingen i nutid. Harvey betonar den stora betydelse som jakten på geografiska fördelar alltid har haft inom ramen för en kapitalistisk ekonomi, men att denna länge begränsats av att transporter varit dyra och tidskrävande. Dessa barriärer har sänkts dramatiskt av containerfartyg när det gäller handeln med varor och av internet och annan IT-utveckling när det gäller finansiell verksamhet. Det gör att centraliseringen inom många branscher går att driva betydligt längre än tidigare och att jakten på de geografiska lägen där vinstutsikterna är bäst har intensifierats. Relativt små skillnader kan leda till att verksamheter flyttas inom och mellan länder.

Harvey pekar också på att svaret på den ökade rörligheten för kapitalströmmarna har blivit en ökad konkurrenskamp mellan städer och regioner, där lokala och regionala politiker satsar stora belopp för att göra den egna regionen attraktiv för kapitalstarka intressen av alla slag. Han beskriver detta som en central del i en politisk omsvängning i nyliberal riktning under de senaste årtiondena.

Det går naturligtvis att hitta de som säger att allt detta inte är något problem. Marknaden har alltid rätt. Om företagen satsar där vinstutsikterna är bäst så ökar tillväxten i hela samhället. Men mycket pekar mot att detta är en beskrivning som ligger väldigt långt från verkligheten. Ingen av de nackdelar med storstadslivet som jag beskrivit finns med i några företagsekonomiska kalkyler. Lika lite ingår det samhälleliga slöseri som det innebär att skollokaler och bostäder står tomma i delar av landet, samtidigt som det måste byggas nytt i de överhettade områdena.

Till detta ganska uppenbara kan läggas ytterligare en aspekt, som nästan inte alls har diskuterats hittills. Mycket tyder på att en snabb urbanisering – tillsammans med den ständigt pågående omvandlingen inom de stora städerna – står i direkt motsättning till vår tids viktigaste uppgift: att snabbt och varaktigt minska utsläppen av växthusgaser för att hålla de framtida klimatförändringarna på en någorlunda hanterbar nivå. Frågan om den regionala utvecklingen i landet är viktig. Den berör människor i storstäderna, i de mindre och medelstora städer som hotas att dras in i en nedåtgående spiral och i de mindre samhällen och den glesbygd som är akut hotade. Just nu är den extra viktig. Dels kan krisen inom en snar framtid bli akut för många mindre kommuner. Dels är det flera större politiska beslut som väntar. Vad blir resultatet av den stora landsbygdsutredningen, blir det några utlokaliseringar av statliga jobb och vad händer med län och kommuner när planerna på storregioner har skrinlagts?

Jag har kämpat för att begränsa mig, men ändå har uppgiften vuxit under arbetets gång. Mycket mer hade kunnat sägas, men min ambition har samtidigt varit att skriva något som ger överblick och är användbart för många. Det är två saker som jag framför allt hoppas kunna förmedla till läsaren. Den ena är en rimlig förklaring till de drivkrafter som styr den regionala utvecklingen i Sverige. För den som vill påverka samhällsutvecklingen är förståelsen av dessa mekanismer avgörande. Den andra är insikten att urbanisering och avfolkning av glesbygd, lika lite som andra samhälleliga processer, är naturlagar, som inte går att påverka. De politiska vägvalen har haft och har betydelse.

1970-talet:

Från flyttlass till aktiv regionalpolitik

Problem av det slag som vi och åtskilliga andra industriländer brottas med har ett påtagligt samband med marknadskrafterna. Den koncentration av näringslivet som ligger i botten av problemen är ett samlat resultat av en mångfald beslut som fattas i företagen och grundats på bedömningar av utsikterna till avkastning på investerat kapital. Marknadsekonomins förtjänster ligger i dess effektivitet och dess förmåga att stimulera till teknisk förnyelse och till snabb anpassning efter förändringar i efterfrågan. Men marknadsekonomin har inget socialt innehåll. Det företagsekonomiska lönsamhetstänkandet som den bygger på utgör inte något värn för människor och miljö. Därtill fordras politiska beslut. ⁹

En text hämtad från en annan tid, närmare bestämt 1972. Den som satt vid skrivmaskinen var dåvarande statsministern Olof Palme. Till regeringens förslag om regionalpolitikens inriktning skrev han en omfattande inledning, där han förklarade regeringens politiska kurs. Ansatsen är klassiskt biandekonomisk. Kritiken av marknadens brister kombineras med att marknadsekonomins förtjänster framhålls. Egentligen är innehållet inte dramatiskt. Men kontrasten mot senare tiders mer genomgående marknadspositiva budskap är slående.

I en omfattande inledning till regeringens regionalpolitiska förslag 1972 pekade Olof Palme på hur marknadskrafterna drar i riktning mot centralisering.

Det här skrevs vid tiden när tilltron till regionalpolitikens möjligheter var som störst. Det finns forskare som hävdar att just det här regeringsförslaget var höjdpunkten för tilltron till att en regional planering skulle kunna ändra på den regionala obalansen. ¹⁰ I en senare regionalpolitisk utredning skriver författarna: Flera har betecknat proposition 1972:111 som regionalpolitikens intellektuella höjdpunkt – vem säger det om senare tiders regionalpolitiska propositioner? ¹¹

Med tanke på de medel som står till förfogande i den fortsatta regionala politiken finns det anledning att räkna med att det skall vara möjligt att vända den negativa utvecklingen i de län som utsatts för stark folkminskning., skriver Palme längre fram i sin inledning. Han varnar dock för att förhoppningar om att befolkningsminskningen kan vändas till en betydande ökning av befolkningen. Redan det faktum att statsministern tyckte det var nödvändigt att göra denna markering visar att förväntningarna och förhoppningarna på regionalpolitiken var helt andra då än nu. För övrigt kan jag inte dra mig till minnes att någon av de senare statsministrarna presterat ett lika omfattande dokument som pekat ut den politiska färdriktningen inom detta område. Detta säger också en del om både dåtid och nutid.

Jag ska återvända till proposition 111:1972 Regional utveckling och hushållning med mark och vatten. Det finns skäl att titta mer på innehållet i den tidens regionalpolitik och sambandet mellan de uttalade ambitionerna och den faktiska politiken. Men låt oss börja från början, för regionalpolitik har funnits länge, om än motiven har skiftat.

Det var politiska och militära skäl som låg bakom de tidiga regionalpolitiska ambitionerna. I en period, när gränserna mot Norge-Danmark och Ryssland fortfarande var oklara, gällde det att gränstrakterna var bebodda och att det fanns stödjepunkter för statsmakten. Kyrkor och marknadsplatser etablerades i Norrlands inland i början av 1600-talet. Ungefär samtidigt grundlades de första städerna längs kusten. 1673 öppnade Lappmarksplakatet för en kolonisering av de områden av Norrlands inland som dittills varit förbehållna för samerna. Detta öppnade för en, om än till en början långsam, kolonisering av norra Norrlands inland.

Samtidigt fördes en mer försiktig politik mot den samiska befolkningen. ¹² Vid mitten av 1600-talet hade flera försök gjorts att starta gruvor i fjällvärlden nära gränsen mot Norge. Samer hade med tvång anlitats som arbetskraft för transporterna till och från gruvorna. Efter det hade en stor del av den samiska befolkningen flytt över till Norge. Att området närmast gränsen tömdes på människor låg inte i den svenska statens intresse.

1800-talet var allmänt sett en period när befolkningen växte snabbt i Sverige, men befolkningsutvecklingen var ojämn. I stora delar av Götaland och Svealand var den ekonomiska utvecklingen ganska långsam. Befolkningstillväxten var blygsam jämfört med andra delar av landet, inte minst på grund av emigrationen. ¹³ Den här utvecklingen pågick utan några större ingrepp från statens sida. ¹⁴

I Norrland var 1800-talet ett århundrade av snabba förändringar. Befolkningen växte i snabb takt. Under andra halvan av 1800-talet och början av 1900-talet bröt industrialiseringen igenom på bred front. Först kom sågverken längs kusten. Stambanan och Malmbanan byggdes. Detta i sin tur gjorde att det efter många misslyckade försök blev möjligt att bryta malmen i Malmberget och Kiruna. Industrierna och järnvägen behövde elektricitet. Med kraftverket i Porjus som första etapp inleddes utbyggnaden av vattenkraften i de norrländska älvarna.

Vid den här tiden präglades bilden av Norrland av stor framtidsoptimism. I sin bok Framtidslandet beskriver idéhistorikern Sverker Sörlin hur allt från riksdagsprotokoll till poesi präglas av denna framtidsoptimism. I Norrland fanns möjligheter till industrialisering på grundval av råvarutillgångarna, här kunde jordbruket utvecklas och här fanns storslagen natur värd att besöka för den tidens turister.¹⁵

De statliga infrastruktursatsningarna kring förra sekelskiftet är tydligt präglade av en ambition att knyta ihop och utveckla hela landet. Det här var något nytt. Staten började spela en betydligt mer aktiv roll för utveckling av infrastruktur och energiförsörjning. Norrlands historia präglad av ett kolonialt förhållande till staten bidrog, tillsammans med den snabba industriella utvecklingen till det särskilda intresset för utvecklingen i norr. ¹⁶

Tiderna förändrades. Under 30-talet och efterkrigstiden började tillbakagången i delar av den norrländska landsbygden bli allt tydligare. Det ledde fram till att regeringen tillsatte en Norrlandskommitté som skulle komma fram till förslag för att främja det norrländska näringslivets konkurrenskraft. Kommitténs slutliga förslag, som presenterades 1949, beskrivs allmänt som startpunkten för den moderna regionalpolitiken i Sverige. ¹⁷

Förslagen var inte speciellt kraftfulla. Bland annat föreslogs förbättringar av kommunikationerna. Det skulle knyta Norrland närmare till resten av landet, stärka industrins konkurrenskraft och höja den kulturella nivån. Sänkningar av SJ:s godstaxor och utbyggd statlig isbrytarverksamhet var två av de konkreta förslagen. Förslagen som kommittén lagt fram ledde inte till några beslut. Resultatet av dess arbete var framför allt att det nu fastslagits att det regionala obalansen var ett problem som det fanns skäl att ta på allvar.

Kommittén hänvisar också till den norrländska animositeten (=fientlighet, motvilja) gentemot landets centrala delar. Detta leder till slutsatsen att politiken ska ha som målsättning att befordra … närmandet mellan Norrland och övriga landet.

De första trevande stegen i riktning mot en regionalpolitik togs 1952 i en proposition om lokaliseringspolitik. Men det handlade verkligen om trevande steg. Upplysning och rådgivning till företag om möjligheterna att lokalisera sig i glesbygd var det viktigaste redskapet. Något stöd till enskilda företag skulle inte förekomma. Eventuella allmänna stöd till industrin i ett område skulle prövas från fall till fall. Att begreppet lokaliseringspolitik användes på regeringens förslag var ingen tillfällighet. Just att försöka styra den regionala utvecklingen genom att påverka var företag lokaliserade sig kom att bli en bärande del i de kommande årtiondenas regionalpolitik. Det behöver knappast sägas, men upplysningsoch rådgivningsverksamheten hade ingen synbar effekt när det gällde att bromsa landsbygdens avfolkning. ¹⁸

En väldigt tydlig regionalpolitisk satsning var däremot att staten 1940 startade ett eget bolag för ståltillverkning – Norrbottens järnverk AB (NJA). Under perioden 1946 till 1958 byggdes NJA upp till ett integrerat stålverk i Luleå. Syftet var att Kirunamalmen skulle kunna vidareförädlas på hemmaplan. De riktigt stora investeringarna i järnverket gjordes under 60-talet. Under den här perioden tog staten även över ägandet av LKAB och dess gruvor i Malmberget och Kiruna. Bakom detta beslut låg tanken att ett statligt ägande skulle säkra att vinsterna återinvesterades och att regeringen skulle få nytta av de stora värden som järnmalmen representerade. ¹⁹

Men det var inte de direkta regionalpolitiska åtgärderna som kom att få störst betydelse för den regionala utvecklingen, utan den mer allmänna färdriktningen i den ekonomiska politiken. En central betydelse när det gällde att staka ut kursen fick en rapport till LO-kongressen 1951. Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen hette den. Författad av, de då ännu inte allmänt kända, ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner. Men det som senare kom att gå under namnet Rehn-Meidnermodellen satte en stark prägel på de kommande årtiondenas ekonomiska politik.

Tanken var i korthet denna: säkra stabil efterfrågan över konjunkturcyklerna med en expansiv välfärdsstat och offentliga investeringar. En låg inflation kunde skapa förutsättningar för fackföreningarna att kräva reallönehöjningar i takt med att produktiviteten i ekonomin ökade. Reallönehöjningar skulle i sin tur ge löntagarna ökad köpkraft och därmed bidra till en stigande efterfrågan i hela ekonomin. På så sätt skulle en positiv spiral skapas som gav fortsatt ekonomisk tillväxt. Progressiv beskattning – att de som tjänar mest också betalar störst andel av sin inkomst i skatt – skulle främja en jämn inkomstfördelning.

Att alla anställda skulle få löneökningar i takt med hur produktiviteten i ekonomin utvecklades kallades för den solidariska lönepolitiken. Den skapade ett starkt tryck inom industrin mot att öka lönsamheten genom teknisk utveckling. Mindre effektiva industrier skulle slås ut.

Mycket större vikt än idag bör läggas på omflyttningsstimulanser, ägnade åt att leda arbetskraften dit den bäst behövs. Den enskildes fria handlande måste bringas att överensstämma med samhällets intresse av att all arbetskraft blir insatt i det mest produktiva arbetet. Så beskriver Rehn och Meidner själva denna centrala del av modellen.

Rehn-Meidner-modellen var gynnsam för stora tekniskt avancerade företag och bidrog till att dessa blev framgångsrika och gjorde mycket goda vinster under årtiondena efter andra världskriget. Samtidigt slogs många små och mindre teknikintensiva företag ut. Modellen var knappast något som främjade en regional utjämning.

I efterföljaren Samordnad näringspolitik, som lades fram på LO-kongressen 1961, blir synen på den regionala utvecklingen än tydligare. Politiken ska syfta till att åstadkomma en ökad rörlighet på arbetsmarknaden och lokaliseringspolitiken borde inrikta sig på att näringslivet koncentreras till expansiva områden. ²⁰

1959 drogs en konsekvens av den ökade omflyttningen, som följde av Rehn-Meidner- modellen. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) införde det som kom att kallas för flyttbidrag ²¹ för att underlätta att arbetslösa flyttade till jobb i de mer expansiva regionerna. Detta bidrog säkert till att förkortningen AMS under 60-talet ofta kom att utläsas som Alla Måste Söderut av ironiska norrlänningar.

Under 50- och 60-talet blev trenden med en krympande befolkning i glesbygden tydligare, särskilt gällde detta för delar av Norrland. I Jämtlands län minskade befolkningen från drygt 150 000 till drygt 130 000 mellan 1950 och 1970. Då växte ändå befolkningen i Östersund med några tusen invånare under denna period. I Västerbotten växte den nyblivna universitetsstaden Umeå snabbt, men övriga 14 kommuner krympte. ²² I Västernorrland räckte inte Sundsvalls och Timrås tillväxt för att hålla emot befolkningsminskningen i länet som helhet och även i Norrbotten vände befolkningskurvan nedåt under 60-talet, trots att särskilt Luleå fortsatte växa.

Det var inte bara glesbygdskommuner i norr som kände av urbaniseringstrenden. I Östergötland, Kalmar, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län minskade invånarantalet i minst hälften av kommunerna mellan 1950 och 1970.

Den tydliga och ihållande dystra befolkningsutvecklingen på landsbygden och i glest befolkade delar av landet ledde till ett växande flöde av motioner i riksdagen med krav på åtgärder under 50-talet, men först 1964 la regeringen fram ett förslag om en femårig försöksverksamhet med lokaliseringspolitik. ²³ Målsättningarna var begränsade. Av texten framgår att det inte handlar om insatser för att aktivt begränsa inflyttningen till tätorterna.

Inom regeringskansliet inrättades Expertgruppen för Regional utveckling (ERU), som skulle följa upp och vidareutveckla lokaliseringspolitiken.

I sin utvärdering av försöksperioden konstaterade ERU att nästan hälften av stöden hade gått till företag i områden där befolkningsunderlaget var större än 40 000 människor. Bara en femtedel av stödet hade gått till områden med mindre än 20 000 invånare.

Det här låg i linje med målsättningen för politiken. Merparten av resurserna skulle satsas i orter som på sikt skulle kunna utvecklas till växande industriella centra – som i sin tur kunde balansera avfolkningen i omgivande glesbygder. ²⁴

Ett annat sätt att styra investeringar var direkta förhandlingar mellan stat och kapital. Redan 1955 hade regler om investeringsfonder införts. Företag fick sätta av obeskattade vinster på ett konto i Riksbanken. I konjunktursvackor kunde företagen få möjlighet att använda de fonderade medlen. Detta kunde kopplas till en förhandling om var investeringen skulle ske.

Ett exempel på en sådan uppgörelse var kontorsmaskintillverkaren Facit, som efter förhandlingar med staten under 1960-talet lyckades få igenom ett avtal som innebar att staten bara skulle köpa kontorsmaskiner från svenska tillverkare. Men ett motkrav var att Facit inte skulle bygga ut sin verksamhet på hemmaplan i Åtvidaberg, som var ett blomstrande industrisamhälle vid den här tiden. Istället byggdes nya fabriker upp i Svängsta i Blekinge och Strömstad i Bohuslän. ²⁵

Decentraliseringen av den högre utbildningen var inte i första hand en regionalpolitisk åtgärd, men det kom att bli en av de åtgärder som med facit i handen fått den största effekten på den regionala utvecklingen.

I slutet av 30-talet kom bara 2,2 procent av de studerande vid universiteten från Norrland. I Norrland utgjorde studenterna 0,09 promille av befolkningen. Rikssiffran var 0,33 promille. ²⁶

Argumenten för ett universitet i norra Sverige var också att