Spånvägar: mellan himmel och jord

By Udo Sponberg

Spånvägen går till spetsen på Hindens rev i Vänern. En annan leder över Kinnekulle. Udo Sponberg passerar riktmärken och han ser de gröna kullarna runt Killarney i Irland men även de glänsande glaciärerna på Islands berg. Han upptäcker att tiden tickar, särskilt på the British Museums klockavdelning i London, men i dess antipod, elefantmuseet på ön Tilos i Grekland, står stunden nästan still.
Några tankespån från livets färd, från barndomens Skaraborg till föräldrarnas Lettland, finns fångade i denna kontemplativa och poetiska bok.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Dec 8, 2015
• ISBN: 9789175698397

Udo Sponberg

Udo Sponberg är sedan länge bosatt i Partille. Som skribent på Världens gång-sidorna i Göteborgs-Posten syntes han under ett tiotal år som signaturen Spån.

Book preview

BORTA

HERREN SER MURKET MÖRKER

Ljuset i väster försvinner och mörkret faller, gatlyktorna tänds och på motorvägen rusar fordonen fram som eldflugor under ett konstgjort sken. Bortom trafiken och över trädtopparna kan jag urskilja en stjärna, men om jag hejdar mina steg och tittar efter ser jag att den flämtande ljuskällan bara är tv-masten på Brudaremossen. Jag sträcker på nacken och låter blicken glida vidare upp mot den mörka himlen och en himlakropp skimrar genom jordatmosfärens luftlager. Ett kort ögonblick klappar hjärtat fortare för det är som om jag får kontakt med ett minne av en klar natthimmel med stjärnor. Men pulsen saktar in till den vardagliga vanligheten när jag upptäcker att det är ett av dessa vidunder som behärskar våra himlar, ett flygplan, som går in för landning på Landvetter.

Att lampor och lyktor tränger undan mörkret under kvällspromenaden är som det ska vara nu för tiden. Vår del av världen badar i ljus och skymmer natthimlen. Vi får ta oss ut i ödemarken för att kunna se Vintergatans naturliga glans och storhet. Somliga påstår att civilisationen lever i ett murket mörker av ljusföroreningar. Det sägs att natthimlen är förlorad och att det är ett pris vi betalar för en upplyst tid.

Bibeln påvisar skillnaden mellan förr och nu. Det står skrivet att Herren förde ut Abraham i natten, pekade och sa:

Se upp mot himmelen och räkna stjärnorna.

Jag föreställer mig att Herren gjorde en konstpaus här. Han, som enligt Bibeln är allt livs fader, log och kom med ett litet försmädligt tillägg: Om du kan.

När min farfars far gick till utedasset på kvällarna var mörkret fortfarande tätt. Han kanske inbillade sig att spöken, troll och ospecificerade monster ruvade i de mörkaste skuggorna. Men klara kvällar kunde han se upp på stjärnhimlen och kanske, likt Abraham, utbrista: Jag kan inte räkna dem alla.

Men det blev andra tider från 1800-talet och framåt när människan fick fatt på elektriciteten.

Satellitbilder visar hur de konstgjorda ljusen i dag breder ut sig över världen. Västra Europa, nordöstra USA och Japan är som lysrör hela de. Jorden är nedsmutsad av artificiella sken och bara i glest befolkade trakter i Afrika, Sibirien, Australien och i Amazonas finns det rent mörker.

Och har inte världen hamnat upp och ner? Att betrakta jorden uppifrån efter mörkrets inbrott, från ett vidunderligt nattflyg till exempel, är nästan som att betrakta en stjärnhimmel. Städer tindrar som galaxer och fordon kör fram på vägarna som små Karlavagnar.

Så om Abraham skulle leva i dag och vara i räknetagen kanske han står vid en motorväg och noterar antalet fordonslyktor som blixtrar förbi. Och om Herren ännu gör Abraham sällskap och tittar upp i mörkret, som de gjorde en gång, kanske Guds ord är de samma, men budskapet annorlunda:

Räkna stjärnorna om du kan.

SELMAS GLASS GAV HOPPET EN SMAK

Klassrummet var avlångt och tillräckligt brett för att rymma fem rader skolpulpeter. De var av den gammaldags typen, med bänk och stol ihop, liksom huggna ur samma grova stycke trä. Skivan lutade lite, var svängd inåt, var lätt att slå igen med en dov skräll. Vid sidan av pulpeten fanns en krok för portföljen eller skolväskan. Jag satt fängslad i bänken och ristade med pennan i träet, eller tittade genom de höga fönstren ut på skolgården eller ännu längre bort, bortom staketet där livet flöt fram på stadens gator. Lyssnade gärna på lärarens berättelser om Palestina eller Dackeupproret, om öar som var som gäddor och försökte föreställa mig vad en Remmalag var för något innan vi själva satt på den hästdragna vagnen och hörde hur Visingsös grusvägar knastrade. Skolan hade sina minus och plus, och en del lektioner var spännande, som när vi fick historien om Gustav Vasa som åkte Vasaloppet eller om Jesus som gick på vattnet och blev uppspikad på ett tortyrredskap utformat som ett kors. Men alltid fanns det en längtan ut, bort, mot friheten och de stora utsikterna. Jag och mina klasskamrater satt fjättrade vid bänkarna och ville hellre se horisonten, och det som fanns utanför skolgården, än på läraren och hans pekpinne. Vi ville ut på fotbollsplanerna, fiska i ån, bada, äta glass och leva livet. Vi ville klättra uppåt, utåt och gå in i känslan av lättnad, att vara obundna. Årets höjdpunkt var när sommarlovet började. Gränslösa möjligheter och idéer på fri fot avlöste skoldagarnas inrutade gång.

Vi avslutade skolåret med att sjunga om den ljuva sommaren då gräs och gröda gror och allt blir återfött. Vi tänkte på den sötma som väntade vid Selmas himmelska kiosk, hon som fyllde glassrånen med generösa lass och gav oss barn en smak av hopp.

EN OÄNDLIG HIMMEL

SOM BELÖNING

Under livets gång når man ibland horisonter och vackra utsikter. På vägen till de höga punkterna rinner svetten av ansträngning och lungorna bälgar efter mera luft. Blicken är riktad ner i marken på stenar och trädrötter. Lutningen kommer med besked om att vandringen inte alltid ska vara lätt. Då tänker jag, ett steg i taget, ett steg i taget.

När mödan till slut pressat ut det sista ur kroppen är det dags för en paus. I en tät skog med lavtyngda, ljusfamlande grenar på träd i respektfullt avstånd från varandra finns påfyllning av syre. Retsamt lättrunnet vatten forsar i bäckarna och porlar om hur livet borde vara. En hastig blick på kartan visar kanske att det inte är långt kvar till toppen även om de täta höjdlinjerna på pappret signalerar mödosamma stigningar. Ögonen kniper ihop tanken om att ge upp och ser bara var kängan ska sätta ned sin sula i nästa kliv. Så jag kämpar vidare, vidare upp mot den högsta punkten. Strävan har ett värde och lättnaden som avlöser ansträngningen är en värld som syns i ett nytt ljus med en himmel som är oändligt vid. Kanske glänser havet nedanför och bortom. Omgivningen gör sig begriplig med höjder som hänger ihop med dalar, och kuster som möter hav, och öar som förhåller sig till andra öar. Om högsta punkten råkar befinna sig på ett landområde omgivet av vatten visar sig horisonten vart man än sig vänder. En sådan topp kan inge hopp, kanske går det att sväva ut i tanken.

Jag tänker att rymdfarare har ännu bättre utblick. De kan göra mänskligheten en ovärderlig tjänst och påminna den om jordens färgrika prakt. Astronauter och kosmonauter borde veta vad vida utsikter betyder. Kanske känner de längtan till jorden och livet.

VÄGAR SOM SYNS OCH DE SOM FÖRSVINNER

På höga platser kan framtiden visa sig som i en ljusblixt, bara i ett kort ögonblick och kanske i abstrakta mönster, men ändå. Lättare är det att se den svåra vägen dit, den bilden kan hänga kvar i hjärnan för gott. Vyn över det förflutna är inte alltid vacker, men konkret, som en naturalistisk målning, ja, varför inte som ett fotografi. Om vi spanar bakåt kanske vi urskiljer vägskäl som vi en gång stod vid. Färden har gått längs ett logiskt stråk och de vägar vi inte valde har försvunnit i ett otydligt töcken. Varje ögonblick som har hänt kan bli till en snabbspolad film och när vi slår oss ner i salongen och slappnar av börjar scenerna rulla.

Jag får syn på mig själv på den inre filmduken. Jag vankar