Kvinnor i Japan i tusen år

By Monica Braw

Kvinnor i Japan har alltid banat sin egen väg. Denna bok presenterar några framstående japanska kvinnor som har gjort betydande avtryck i historien genom sina val och yrken. Vi kommer att möta bland andra Murasaki Shikibu, en av landets mest framstående författare. En annan kvinna vi introduceras till är utgivaren av Japans första feministiska tidskrift och inte att glömma Kusumoto Ine, Japans allra första kvinnliga läkare.
Monica Braw ger oss inblick i sina personliga möten med dessa kvinnor och delar berättelser från de platser där de har format historien.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 14, 2024
• ISBN: 9788726182859

Book preview

Monica Braw

Kvinnor i Japan i tusen år

SAGA Egmont

Kvinnor i Japan i tusen år

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2024 Monica Braw och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726182859

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Skrivtecknet betyder kvinna, kalligraf: Hiroko Kimura

Japanska namn skrivs med efternamnet först. Under vissa epoker omnämndes inte kvinnor vid namn. En av dem är författaren Murasaki Shikibu. Hon kallas Murasaki efter huvudpersonen i sin roman Berättelsen om Genji. Shikibu är en hovtitel som tros ha burits av någon släkting till henne.

När bergen rör sig

Dagen har kommit när bergen ska börja röra sig

Ingen tror mig när jag säger det

Bergen har bara vilat en tid

För länge sedan

fick bergen utbrott av eld. De var levande

Det behöver ni inte tro

Men, människor, var övertygade om detta:

alla kvinnor, som legat stilla, reser sig nu.

(Yosano Akiko, 1911)

Förord

för tre år sedan gav jag ut en bok om Japans historia med titeln Trollsländans land. Det hade tagit fem år att skriva den. Men efteråt tyckte jag att det fattades någonting, fastän den sträckte sig över mer än 500 sidor.

Det som fattades var kvinnor. Det är en allmänt spridd uppfattning att japanska kvinnor har varit förtryckta genom hela historien. Det är inte sant. Den här boken, Kvinnor i Japan under tusen år. Nio porträtt, handlar om några av dem som har haft stor betydelse för Japan. När jag bestämde mig för att skriva om dem hade jag en idé om hur jag skulle göra det: jag valde ut ett antal kvinnor som jag naturligtvis skulle samla material om. Men jag skulle också göra boken mera personlig genom att besöka platser som de var förknippade med.

Hösten 2011 begav jag mig alltså till Japan. Jag reste till många ställen och överallt dit jag kom samlade jag material om kvinnorna det gällde. Jag promenerade omkring i deras fotspår och försökte tänka mig in i deras liv. Jag letade efter stämningar och intryck.

Då hände något som jag inte hade förutsett. Jag hade tänkt mig att hela projektet skulle bli ganska rakt och självklart. Men allteftersom jag lärde mig mer om kvinnorna desto bättre förstod jag att projektet skulle bli ännu mer givande än jag hade planerat – givande inte bara förhoppningsvis för mina kommande läsare utan också för mig själv. Det visade sig nämligen att alla de kvinnor jag hade valt ut, och som hade levt mellan 700-talet och 1900-talet, var kontroversiella. De hade varit ifrågasatta under sin egen levnad men de var det också idag. Det är hög tid att inse att japanska kvinnor genom tiderna inte bara har varit och är starka utan också har haft och har inflytande – även om det ibland tar sig andra uttryck än vi är vana vid.

Inledningsdikten »När bergen rör sig« är en rad från en dikt av Yosano Akiko, en stridbar kvinnlig poet i början av 1900-talet. För oss som lever med urbergets granit är kanske satsen svår att förstå. Men i vulkanernas och jordbävningarnas Japan är berg som rör sig verklighet. För Yosano Akiko och otaliga kvinnor efter henne har orden en löftesrik klang. Förr eller senare rör sig bergen. Under bergens yta växer krafterna – liksom hos kvinnor. En liten vink om bergens vidare symboliska betydelse är det faktum att i japansk mytologi bebos bergen av en kvinnlig gud, Yama no kami. I folkmun är det Yama no kami som män hänvisar till när de till exempel måste skynda sig hem – frun är lika mäktig som bergets gudinna.

Bland de många som bistått mig medan jag har skrivit denna bok och som inte är nämnda i texten vill jag tacka Pirkko Yamashita, Kojima Kiyomi, professor Momose Hiroshi, Adam Beije, Scandinavia-Japan Sasakawa Foundation samt redaktör Johan Rosell.

Malmö den 9 oktober 2012

Monica Braw

Komyo Kogo

KEJSARINNAN

hon har starkt markerade ögonbryn, rosiga kinder och en liten röd mun. Det kolsvarta håret är konstfullt uppsatt med guldsmycken. Hennes hals har några smala valkar, sådana som en del Buddha-statyer har. Ja, hon ser rund och jovialisk ut, just som Buddha, och hon dyrkas som en inkarnation av honom. Men finns det inte ett uttryck av oro, eller är det rent av fruktan, i hennes blick?

Komyo Kogo var japansk kejsarhustru år 717–760. Man vallfärdar till det tempel, Hokkeji, som hon upprättade i sitt eget residens. Också i våra dagar har hon namn om sig att ha varit djupt religiös, rentav en manifestation av Buddha. I samband med 1 250-årsjubileet av Hokkejis grundande målades det porträtt av henne som nu hänger i templet. Nu är jag på väg till Nara, kejsarstad under namnet Heijo-kyo på 700-talet. Där ligger Hokkeji.

Risfälten mellan husen långt inne i städerna som man ser på resan dit är skördade. En del odlare torkar det i små hässjor, andra har ställt kärvarna lutade mot varandra i räta led, åter andra har spridit ut sina fåtaliga knippen som buketter på marken. Också i den myllrande storstaden Naras utkanter finns de. Dit leder gator som är igenkorkade av trafik. Bussbolaget försöker rensa luften med »eco driving«: vid varje trafikljus blir det alldeles tyst ombord när motorn stängs av.

Vi som vill till Hokkeji, kejsarinnan Komyos tempel, stiger av på en vägren och får fortsätta till fots, balanserande mellan fordon och oövertäckta avloppsdiken. Men bakom ett hörn blir det plötsligt så stilla att höstens sista syrsa hörs. Vägen ligger tom och fri. En man vinkar »God dag!« med hög röst till en korp som flyger längs med en lång och hög, vit mur, skuggad av välansade tallar. Därinnanför ligger Hokkeji.

Templets gårdsplan kantas av än fler tallar under vilka en trädgårdsmästare sitter på huk och plockar barr som skräpar. I trädgården bredvid, med mossa som fått etsa sig fast på sten och mark, ligger löv, några bär, en enstaka blomma. Liksom alltid i japanska trädgårdar är det svårt att veta om de fallit av sig själva eller om de placerats där för att minna oss om tidens gång. Inget växer vilt. Vissa tallar är rentav planterade av medlemmar ur kejsarfamiljen, det uppges på anslag med vacker kalligrafi. Prins Akishino är kejsarens yngste son. Hans 20-åriga dotter avslöjade nyligen att han var jobbig »men han har lugnat sig numera«. Han har tydligen också när det gäller trädplantering varit milt motvalls och propsat på en lönn istället för en tall. Den brinner röd före alla andra lönnar idag. På pelare i en grön damm på templets gårdsplan står en vitmenad paviljong, krönt av ett gyllene klot. Det är här kejsarinnan enligt legenden tvättade den spetälskes fötter.

Vid Honden, huvudbyggnaden, kan man köpa en takpanna och signera den med sin bästa kalligrafi. Det är möjligt att den kommer att bevaras i århundraden. Taktegel började användas efter kinesisk förebild när de första buddistiska templen byggdes på 600-talet. Det var något annat det, än de vanliga stråtäckta taken. I vissa tempel kan man fortfarande urskilja takpannor från olika epoker. Taken blir mångfärgade – olika epoker har använt sig av olika färger och är takpannorna inte defekta ligger de kvar.

För att gå in i Honden måste man ta av sig skorna. I strumplästen är man omedelbart lättfångad för souvenirförsäljerskan innan man ens hunnit fatta var i halvmörkret sevärdheterna står. Bland kort och böcker i hennes sortiment finns centimetersmå hundar. De är knådade av askan från rökelsestickor och målade vita. Tusen års erfarenhet borgar väl för att de som utlovat underlättar barnafödsel. På Hokkejis hemsida, en sådan finns givetvis, kallas de världens minsta souvenir. De tillverkas, tilläggs det, av abbedissan själv. Enligt urgamla bestämmelser ska hon vara av kejserlig eller åtminstone adlig familj, det sistnämnda är svårt i en nation där adeln varit avskaffad sedan 1945. Men man har förstås anor.

Souvenirförsäljerskan är inte vänlig utan luttrad. Hon hoppar omedelbart upp och bannar den som fotograferar med blixt. Hon verkar nöjd när horden av kvinnor lydigt sitter stilla på knä och lyssnar på den inspelade presentationen av templets sevärdheter:

»Där till höger ser ni… och till vänster… och framför det… och till höger om det…«

Man tappar bort sig när man försöker hänga med. Där framme i halvmörkret glänser det till. Det är statyn av den elvahövdade Kannon – de tio extra huvudena sitter i hennes krona – som är barmhärtighetens inkarnation av Buddha och som sägs vara en avbild av kejsarinnan Komyo själv. Liksom hon är statyn från 700-talet. Ja, det vill säga just den här gången ser vi en exakt, 40-årig kopia av den ursprungliga, kulturmärkta nationella skatt som bara tas fram tre gånger om året.

Nara är fullt av sådant som bara tas fram en gång, två gånger, tre gånger om året, eller vartannat, vart sjunde, vart fyrtionde, vart hundrade år och så vidare. Det finns ett överflöd av nationella klenoder i staden. Det här är en av dem.

Överväldigad av rökelsedoften smyger jag hostande ut ur Honden och letar reda på mina skor. Jag sätter mig på en bänk och läser legenden om kejsarinnan Komyo, den barmhärtiga.

För så där en trettonhundra år sedan föddes en liten flicka som var så lysande vacker att man kallade henne Komyo, Ljusets strålande prinsessa. Hennes pappa var statsminister och hennes mamma tjänade kejsaren. Med kejsaren i spetsen flyttade hela hovet till den nya huvudstaden Heijo-kyo. När Komyo var 15 år blev hon bortgift med kronprinsen. Han hade fyra fruar men det var bara Komyo som blev utnämnd till kejsargemål. Kronprinsen fick namnet Shomu när han blev kejsare.

Legenden följer hennes liv vid kejsarens sida. Den berättar om maktkamp, intriger, farsoter och förtvivlan. Både kejsaren och kejsarinnan blev sjuka av sorg. Med hjälp av buddismen försökte kejsaren lindra nöden i sitt rike. När han uppgiven abdikerade och snart därefter avled, hjälpte Komyo sin dotter Abe som blivit regerande kejsarinna. Hon gjorde också allt för att hjälpa fattiga och sjuka. Genom hela berättelsen, som är enkelt illustrerad och passar sig att läsa för barn, går ett stråk av vemod. Som för att väga upp sorgsenheten avslutas den lilla boken med orden: »I Hokkeji finns fortfarande statyn över Kannon med elva ansikten som är en avbildning av Komyo. Hokkejis små hundamuletter skyddar bäraren från bekymmer eftersom Komyo sägs ha lagt in hela sin själ i dem.«

Det är en rörande historia. Men inte tillräcklig för att förklara den kult som har rått kring Komyo åtminstone sedan 1100-talet. Den illustreras av den myt som långt senare uppstod kring henne som barmhärtig samarit. På Kobori Tomotos (1864–1931) målning tvättar den elegant klädda drottningen i lång sidenklänning med sina bara händer en utmärglad, smutsig, hopskrumpen man. Enligt en berättelse i krönikan Kenkyu gojunreiki från 1191 lät Komyo bygga ett badhus i Hokkeji och lovade tvätta den förste som kom dit. Det visade sig vara en spetälsk. Trots det höll kejsarinnan fast vid sitt löfte. Men, som Koboris målning antyder med strålar som lyser kring den eländige mannen, var den spetälske en bodhisattva (en person som skjutit upp sin egen frälsning för att hjälpa andra till frälsning) och Komyo välsignades för sin handling. I en dikt av Kobori, som skrevs i början av 1900-talet, prisas hon för att hon hjälpte andra utan att tänka på sig själv och han jämför henne med en rödakorssyster, »en hängiven sjuksköterska«.

En annan legend handlar om den gyllene statyn av Kannon i Hokkeji, vars exakta kopia står där i halvmörkret, en sentida gåva från Indien. I det fjärran Gandhara (i nuvarande Pakistan) hade konungen lovat att tillbedja Kannon om man kunde finna en levande uppenbarelse av denna barmhärtighetens inkarnation av Buddha. I en dröm mötte han kejsarinnan av Japan, Komyo. Han sände omedelbart iväg konstnärer dit för att skapa en avbild av henne. När statyn var färdig kunde alla se att den föreställde Kannon. Enligt berättelsen gjordes två statyer. Den ena finns fortfarande i Hokkeji. Den tillbeds som en manifestation av Komyo själv. I åter en annan berättelse, som handlar om grundandet av templet Hokkeji, beskrivs Komyo som en djupt troende buddist, en manifestation av Kannon och en godsint härskare i Konfucius anda. Till Hokkeji har människor vallfärdat i mer än tusen år. Men hur riktig är bilden? Först platsen, tiden:

När Nara, som alltså på den tiden hette Heijo-kyo, anlades som huvudstad var förebilden det vittberömda Changan i Tangdynastins Kina. I Japan, ett land där man höll på att bygga upp en stat, innebar det ett väldigt projekt, en nästan svindlande satsning när man tänker efter. Det fanns egentligen inte några städer alls tidigare. Så mäktig som den kinesiska huvudstaden blev staden naturligtvis inte – men bland japaner väckte Nara omåttlig beundran och staden besjöngs i århundraden framåt. Grundplanen var schackbrädet. Huvudavenyn Suzaku var 300 meter bred. På vardera sidan låg två marknader, den östra och den västra. Dit fördes allt det som drivits in som skatt över hela landet: ris, fisk, grönsaker, hemslöjdsalster, guld, silver, allt som behövdes vid hovet och i staden. Längst i norr låg kejsarpalatsområdet med många byggnader, både för kejsarfamiljen, för ceremonier och för regeringen. Där fanns trädgårdar och parker. Utanför dess murar låg adelns residens, ju närmare kejsarpalatset desto högre i rang. De högst uppsatta förfogade över hela kvarter. Längre söderut bodde de övriga invånarna. Däremellan låg templen med sina rika skatter av Buddhafigurer och annan konst. 200 000 invånare hade Heijo-kyo som mest. Det var inte mycket jämfört med förebilden Changans 2 miljoner, men det var en oerhört stor stad i den tidens Japan.

Anläggningsarbetet hade krävt 2 miljoner arbetares insatser. År 710 ansågs huvudstaden äntligen färdig och hela hovet flyttade dit från sin tidigare, mycket mer anspråkslösa hemvist Fujiwarakyo. Fujiwara var namnet på den politiskt mest inflytelserika släkten i landet. Den nya huvudstaden invigdes under den regerande kejsarinnan Gemmeis tid och Fujiwara Fuhito var hennes närmaste rådgivare. Inom Fujiwarasläkten såg man till att gifta bort sina döttrar med kejsare. Det var nyckeln till släktens inflytande. Fuhitos dotter var Komyo. Hon hade ju blivit gift med kejsar Shomu. Men han i sin tur var son till en av samme Fuhitos döttrar med en annan hustru. Därmed var han barnbarn till Fuhito. Man behöver nästan teckna ett släktträd för att förstå: Shomus mor var både halvsyster till Komyo och svärmor till henne. Det var inte ovanligt att nära släktingar gifte sig med varandra. Det enda förbehållet var att de inte hade samma mor.

Drömmen om att skapa en kopia av Changan begränsade sig inte till stadsplanering. Från kuststaden Naniwa (nuvarande Osaka) seglade många expeditioner, ofta bestående av 500–600 personer, iväg på den vådliga färden till Kina för att lära sig mer. Om allt. Här skulle skapas ett hov som inte visste sin like, rikt både på konst och på kunskap. Sändebud, ofta buddistiska munkar, följde med tillbaka från Kina för att sprida läran. Till Japan kom inte bara besökare från Kina och Korea utan också från Sydostasien. Komyos tid var en tid av sjudande aktivitet, av förändring, av utveckling. Nu skulle också det förflutna skapas i form av nationella krönikor, Kojiki och Nihongi. Delvis författades de på kinesiska, skriftspråket som blivit obligatoriskt för var och en som ville visa sig bildad.

Men det japanska hade ett alldeles eget rum: poesin. Diktsamlingen Manyoshu med över 5 000 dikter från fjärran tider fram till nuet kom ut på 750-talet. En del av dem hade reciterats i långliga tider utan skriftspråk. Kejsare, prinsessor, hovpoeter men också människor med mera anspråkslöst ursprung, som inkallade soldater på väg till gränsbevakning i det avlägsna Dazaifu på Kyushu, skrev om sina innersta känslor.

I denna glittrande, lågande omgivning levde Komyo och hon blev en medelpunkt när hon upphöjdes till officiell gemål framför kejsar Shomus tre andra hustrur. Det väckte ont blod. »Åter en dotter till en Fujiwara«, tänkte framför allt medlemmar av den rivaliserande ätten Tachibana, som hennes mamma tillhörde. Det var långt ifrån någon fredlig tid. Under hennes år vid Shomus och sedan dottern Abes (regerande kejsarinnan Kokens) sida bröt flera uppror ut. De gällde makten.

På utgrävningsplatsen i norra Nara där Heijo-kyo låg kan man nu se huvudbyggnaden i kejsarpalatset uppbyggd som modell, vit med den speciella röda kejsarnyansen på knutarna, med tak av grönt skimrande tegel och salar som måste ha förefallit oändligt stora. Dit kallades varje morgon ämbetsmännen till morgonkonselj. Därifrån, och från kejsarens kansli, styrdes landet med hjälp av nya lagar och bestämmelser, också de inspirerade av Kina. Unikt japanska institutioner infördes också. För Komyo inrättades ett eget kansli. Därifrån fick hon möjlighet att påverka beslut som gällde både politik och religion. Hon var i själva verket förmodligen en stark deltagare i det maktspel som pågick under hela hennes liv.

Hon var bara 15 år när hon blev gift med den blivande kejsaren. När sedan hennes fyra bröder togs in i vad vi kan kalla regeringen uppfattas det i historieböckerna som ytterligare en seger för de manliga medlemmarna i släkten Fujiwara. Enligt en vanlig tolkning var det bröderna som manövrerade så att hon blev utnämnd till officiell kejsarinna. Andra historiker anser att det var tvärtom: genom sitt äktenskap kunde Komyo få in bröderna i regeringen. Inte nog med det: Komyo såg till att dottern Abe som första kvinna någonsin blev utnämnd till kronprinsessa och sedan blev regerande kejsarinna efter det att fadern abdikerat och blivit munk. Visst hade det funnits regerande kejsarinnor före henne. Men de hade antingen efterträtt sina makar eller suttit på tronen i väntan på att en son skulle bli vuxen nog att träda in. Komyos prestation att göra sin dotter till regerande kejsarinna var desto större eftersom Shomu faktiskt hade en son, även om det var med en konkubin. Dessutom blev konfucianismen alltmera betydelsefull just under den här tiden, och den lärde att kvinnan måste underkasta sig mannen. Kvinnliga kejsare borde inte ha accepterats enligt den ideologin.

Kanske hade Komyo en berömd kinesisk förebild, kejsarinnan Wu. Hon är legendarisk, och i traditionell historieskrivning förtalad som maktgalen. Först styrde hon genom sin make och son. Därpå grundade hon en egen dynasti. Allt var tydliga brott mot konfucianismens ideal. Enligt samma mall kunde man fördöma Komyo för att ha regerat från kulisserna när kronprinsessan Abe blev kejsarinna.

Abe fick den bästa uppfostran någon kunde få. Den omfattade kinesisk bildning av ett slag som inte ens kom ifråga för många av senare tiders japanska kvinnor. Hennes lärare var Kibi no Makibi, som tillbringat 17 år i Kina, bland annat vid den kinesiske kejsarens hov. Han hade kommit tillbaka med kunskap om statskonst. Men han hade också studerat broderi, vilket ansågs viktigt i buddistiska sammanhang, där själva broderandet av mandala och bilder av Buddha var en viktig religiös gärning. Abe, som bara var 21 år när hon utnämndes till kronprinsessa, blev dessutom regerande kejsarinna två gånger, först med namnet Koken, sedan som Shotoku. Hon berättade att hennes mor Komyo hade sagt att av familjeskäl var det nödvändigt att hon blev regerande kejsarinna »fastän jag var kvinna«. Både Komyo och Abe fick stöd av kejsar Shomu som i ett edikt för sina ämbetsmän framhöll att både söner och döttrar borde ärva, tjäna och bli belönade tillsammans.

Komyo var mycket fäst vid Abe, sin förstfödda. Hon föddes år 717 innan Shomu blivit kejsare. Det dröjde nio år innan Komyo fick sitt andra barn, denna gång en son, Motoi. Kejsarens glädje visste då inga gränser. Han gav besked om att bomull, siden och ris skulle delas ut till barn över hela landet, han kallade in sin regering, han tog emot hyllningar och han upphöjde Komyo en grad till i ståndsprotokollet. Han begav sig själv av till familjen Fujiwaras residens där födseln hade ägt rum enligt en sed som fortfarande råder: att kvinnan återvänder till föräldrahemmet när hon ska föda. Redan när Motoi var en månad gammal utnämnde Shomu honom till kronprins, något som aldrig skett förut. Dittills hade tronföljarfrågan alltid inneburit strid, ofta bokstavlig, mellan vuxna män från olika grenar av kejsarfamiljen. Fujiwarasläkten var