Riddaren av den glada skepnaden: första boken

By Predrag Mihajlovic

När Filip läser några glömda sidor han själv skrivit lämnar han sin lägenhet och gömmer sig i en grotta.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Mar 5, 2024
• ISBN: 9789180973847

Predrag Mihajlovic

Predrag Mihajlovic (född i f.d. Jugoslavien) har bott i Sverige sedan 1992. Han är jurist, litteraturvetare och gymnasielärare. Mihajlovic debuterade med långnovellen Apatriden och den förvirrade hunden år 2017. Novellen finns översatt till engelska och serbiska. Samma år kom hans första kortroman Skuggor och eldflugor. Den finns i serbisk översättning. Novellsamlingen Stella Canis och andra noveller (också i engelsk översättning) kom ut 2019. Långnovellen Glömskans fantomsmärta kom ut 2020. Stella Canis och andra noveller och långnovellerna Glömskans fantomsmärta och Apatriden och den förvirrade hunden finns samlade i en bok under namnet Novellsamling. Han har också gett ut flash-dramat Soldaten och tio hönsägg (översatt också till engelska). Kortromanen Den sparkade fågeln kom ut 2021. Kortroman Skuggor och eldflugor ges ut i en reviderad version nu.

Book preview

Riddaren

av

den glada

skepnaden:

första boken

Finn den nyfödda röda sten

Som flyttat ur våra bröst

Så att vi inte jagar den till världens slut

Vi ber till dig vargarnas herde

Vargsalt av Vasko Popa,

i översättning av Kjell Magnusson

Du, Filip, kommer säkert att älska ditt nya jag – det är lätt och behagligt att vara det. Det är du som bestämmer vilket jag du kommer att vilja fortsätta vara – kämpa för! – efter att du har läst det och det skulle vara omöjligt för mig att uttrycka något annat än min besvikelse om du väljer ditt nya, mest lockande jag – ifall jag kunde vara medveten om det. Jag skriver det här för din sannings skull, inte för din spännings skull. Spänningen leder inte till någon empati för mig från din sida. Nu förstår du vad jag tycker om det, min inställning förstår du nu, men för att du ska bestämma dig måste du förstå mycket mer än det som står skrivet här, du måste förstå det outsagda, det som har varit omöjligt för mig att säga; det är inte enkla saker jag talar om här.

Innehållsförteckning

Grottan

Som en liten neandertalare

Jag är stark som en myra

Stående vid målningen

Mitt först möte med Nera

Var är mina flugor nu?

Om

Mitt andra möte med Nera

Mina minnesstunder i stensängen

Början på mitt tredje möte med Nera

Den sista orensade flyttlådan

Flykten

Frågeställningar och misstankar

Och därför: Kalla mig inte Filip!

Tryckte på knappen och åkte ner

Avsett till mitt nya jag: Del ett

Det här är mina sista dagar som mitt riktiga jag

Det är inte min tid nu

Om författare

Grottan

Som en liten neandertalare

Jag bosatte mig i en grotta i mitten av en augustimånad för ett ansenligt antal år sedan och bodde där i en hel vecka.

Det var ingen metafor, jag bodde på riktigt i en riktig grotta. Det kändes – om än oförväntat – konstigt nog inte alls otänkbart för mig. Visst var jag tvungen att hamna där av en exceptionell anledning, ändå tycktes det mig att jag förr eller senare skulle bosätta mig på en sådan plats. Inte för att med säkerhet hävda att jag var predestinerad till en sådan handling, utan snarare på grund av min tidiga benägenhet till något sådant. Filip, du går alltid omkring hållande nåt i handen, fick jag höra av den sötaste elvaåriga grannflickan alla pojkar från kvarteret var kära i, en sensommardag för åtskilliga år sedan. Antingen är det en trästav eller en sten. Det sa hon likt en vuxen person: lugnt och med allvarlig min. Med min nuvarande hjärna skulle jag säkerligen svara något i stil med: `Sådana föremål bär jag runt med mig enbart som ett övergångsobjekt för att klara mig i världen då jag inte är hemma med min kärleksfulla och överbeskyddande mamma och min stabile och upptagne pappa.` Med min dåvarande tolvåriga hjärna kunde jag däremot, både överraskad och förbryllad, bara stumt stirra mot den lilla rara tösen – `som en kalv mot den brokiga dörren`, för att använda mig av en liknelse jag brukade höra av folk när jag tillbringade mina sommarlov på landet hos min mor- och farmor. (Inte så lång tid innan dess hade mina föräldrar, min lille bror och jag flyttat till ett nytt bostadsområde, ett nytt flerfamiljshus, och jag hade svårt att anpassa mig till den nya miljön och de många glada och sällskapliga barnen som bodde där. Jag kände mig vilsen efter att jag efter tre år plötsligt blivit av med en ganska stor envåningsvilla, hyrd av en kusin till min mamma, med en rymlig veranda, där jag kunde ligga i skuggan på somrarna och dagdrömma eller läsa enklare texter; och en enorm tomt, där jag kunde leka som jag ville.)

Det var inte så att jag inte visste om jag kände sorg eller inte. Självklart kände den lille Filip sorg, men inte på grund av de mer kritiska än ironiska och förnärmande orden, utan flickans budskap: `Det är inte dig jag känner sympati för, Filip. Det finns en annan pojke, med ett svart, krulligt hår, havsblåa ögon och ett snövitt, glatt ansikte. En förnuftig pojke! Inte som du: med ditt hundluktande rufsiga, ljusbruna hår, vilda bruna ögon och ett nersmort ansikte. En vild pojke!` Någonstans i kroppen –i magen vill jag minnas – gjorde det ont. Jag förstod att jag hade förlorat min första kärlek innan jag upplevt den: Det är inte dig jag känner sympati för, Filip. Det finns en annan pojke. Samtidigt hade jag ett starkt behov av att trotsigt och ironiskt bekräfta flickans ord genom att säga: `Jag har också en liten groda i byxfickan!` och att därefter tillägga: `Dessutom är du ett år yngre än jag och inte bättre än jag utom i en sak, du går regelbundet till tandläkaren och jag gör det aldrig eftersom jag har tandläkarskräck.` Men jag sa ingenting, utan höll fastare i trästaven (eller om det var en sten) som en liten neandertalare och väntade på kvällen lekande med en gatuhund som jag precis skapat vänskap med och döpt till Bobby. Som hela denna höst, vinter och vår skulle vänta troget på mig i bostadsbyggnadens entré på morgnarna och följa mig till skolan och sedan vänta på mig där och följa mig hem. Som skulle förgiftas av någon elak granne en dag i slutet av våren och dö efter några plågsamma timmar trots min envisa kamp och naiva övertygelse om att enbart mjölk kommer att rädda livet på honom.

Nåväl, nu var allt detta passé. Nu var det ett minne blott och jag mindes det bara för att i det förflutna försöka hitta mer förståelse för varför jag hamnade i ett sådant läge då jag tog ett snabbt beslut att gömma mig i en grotta, bortom den påtagliga rädsla jag naturligtvis hade då. Dessutom minns jag ofta det förflutna och man behöver inte fästa sig vid min enkla reflektion. Jag minns exempelvis en släkting till mig – en ansedd medelålders man, kusin till min mamma, som jag träffat tre gånger i mina pojkår och aldrig mer efteråt på grund av hans plötsliga död. Han gav mig Den klassiska fornålders hjältesagor av Gustav Schwab i present på min åttonde eller var det nionde födelsedag. Jag låtsades vara sjuk för att slippa gå i skolan och i stället njuta av att läsa om Prometheus, Herakles, Theseus, Daedalus och Ikaros, Orfeus och Euridika och de andra hjältarna, halvgudarna och gudarna. Jag insåg – och tyckte om det! – att alla dessa figurer hade samma beteende som de vanligaste människorna, med åtminstone bara en skillnad: allt de gjorde vägde tyngre. Livet i den fritt uppfunna världen kändes viktigare än i det verkliga livet. Jag minns så tydligt hur min pappa ibland kom från jobbet med en uppsättning av antingen Balzac eller Zilahy eller Tolstoy eller Andrić, eller någon annan av de stora författarna, och satte dem utan ett enda ord i bokhyllan och hur jag började läsa dem omedelbart. Efteråt började jag helt enkelt sluka all skönlitteratur jag kunde komma åt. "Sluka den?! Hi! hi!