Jag behövde henne så som natten behöver dagen

By Malin Grönberg

Min barnmorska bad mig skriva ett brev till läkarna för att de skulle få en insikt i hur det är för en mamma att bära på ett barn som hon vet ska dö. Det blev inget brev till läkarna, det blev en liten bok. En bok skriven ur känslor med meningar jag aldrig trodde någon skulle få se. Kanske skrev jag för att orden inte skulle fastna inom mig. Sorgen. Eller för att inte glömma. Kanske skrev jag för att jag ville göra henne verklig genom att berätta om henne för dig.

Mars
"Jag hade precis hört hjärtat slå, det slog hårt och det slog snabbt. Hon levde. Punkt."

April
"Paniken väckte alla mina sövda sinnen till liv, skakade om mig och lika tydligt som spillt vatten på min hand kände jag mitt barns liv rinna ur mig."

Maj
"Min kropp skrek efter henne. Jag ville sträcka ut handen, pressa den genom rutan, känna henne genom vinden. Jag kunde inte sluta tänka på henne."

***

Jag behövde henne så som natten behöver dagen, är en bok helt utan filter om en mardröm som blev sann, om att bära på ett barn som inte räddas kan. "Du får gå till graviditetens slut, kanske dör hon snart eller efter hon kommit ut ..." Boken är skriven ur känslor och tankar som var då, om kampen att hålla sig över ytan från besked till efteråt. Den bör läsas med öppet hjärta och utan förebrå, för den är skriven i ännu ett trauma som kom efteråt. I cytostatika rus och nu med mitt eget liv i osäker hamn, var det dags att färdigställa boken om henne, vars liv jag fortfarande bär osynligt i min famn.

***

Till dig som har turen att stå utanför en situation som denna, tack för att du tar din tid till att läsa om min.
Till dig, nära en mamma i liknande trauma, här är en inblick i de känslor och tankar som kan te sig inom henne.
Till dig, mamman i en tid som min, jag hoppas du kan få svar på en del tankar och bekräftelse i dina känslor.
Du är inte ensam.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Nov 8, 2023
• ISBN: 9789180807180

Malin Grönberg

Malin Grönberg, född 1979, uppväxt och bosatt i Stockholm. Under sin cancerbehandling knöt hon ihop säcken med anteckningar, minnen och en redan påbörjad text och slutförde sin debutbok "Jag behövde henne så som natten behöver dagen."

Book preview

1

EXTREMT GRAVIDITETSILLAMÅENDE

Graviditeten är som århundradets baksmälla. Det känns som att hjärnan skvalpar runt i någon sorts trögflytande sörja. Som att dess innehåll åker runt i huvudet på mig, vill trycka sig ut genom varje por. Inte ens nätterna är stilla. Känner mig förgiftad. Sjuk. Kan inte se på tv, läsa eller gå ut. Bara sitta i soffan och hålla huvudet rakt så att vågorna där inne inte väller över och blir till spyor. Trodde det skulle bli bättre efter vecka 12 men allt börjar kännas olidligt, känns om att jag håller på att dras ned i ett svart hål. Illamåendet tar död på all glädje inom mig och jag känner mig ensam.

Höst

Det är mörkt och fortfarande natt, en närvaro av värme och trygghet omger mig. Jag ser henne, det vita håret får henne att lysa som månsken. Hennes tyngd i madrassen skapar en liten grop som ger mig en lätt lutning mot henne. Även fast hon inte rör vid mig känner jag henne. Hon sitter tätt intill och utan ord fyller hon mig med en inre ro och styrka. Hon smeker min ångest och tar den med bort från mig. Mormor.

Det är morgon, solen skiner in genom fönstret och jag vaknar utan illamående för första gången på flera veckor. Jag hade drömt om mormor, minns henne som väldigt snäll, lugn och försiktig. Av det jag hört var hon även stark och modig. Den första kvinnan att arbeta i en fabrik med enbart män. En mamma som valde att lämna en dålig relation och ensam flytta upp med sina två små döttrar till 50-talets Stockholm. Mormors vita hår hade kommit som över en natt av chocken och sorgen efter att hennes son dött bara några dagar gammal i ett hjärtfel. Mormor var 36 år då, lika gammal som jag är nu.

Februari

Mår stundvis mycket bättre även fast jag har börjat kräkas mer. Små pauser med enbart vanligt graviditetsillamående fyller nu de tomma förråden med livsglädje och energi. Jag känner mig levande igen och kan äntligen börja planera lite mer. Har satt upp en tavla där vi skriver upp de namn vi kommer på, halva sidan för tjejnamn och halva för killnamn.

Onsdag 9 mars

Velar, men lägger till slut upp en ny profilbild på Facebook. Är i vecka 27 så tänker att det är dags att visa världen att vår lilla familj på tre nu ska bli fyra. Jag känner i hela kroppen att det är en liten flicka och jag tror att det är en Alice.

Journalanteckning, fredag 18 mars

14:30 MVC ringer patient som har upplevt minskade fosterrörelser de senaste 4 dagarna. Hälsas välkommen in på kontroll.

På något sätt känns sparkarna inte lika tydligt, inte lika regelbundna. Hade Lilla Bebis vänt sig på ett sätt så det kändes annorlunda eller var det bara hjärnspöken? Nä, hennes rörelser hade varit annorlunda de senaste dagarna och jag kunde inte släppa det. Min väninna sa att jag måste kontakta barnmorskan så jag ringde in och fick en tid samma dag. Jag promenerade in till Mama-Mia på Östermalm så att den bästa av barnmorskor, Britt-Mari, fick ta sig en titt på Lilla Bebis.

Tillsammans hörde vi hennes hjärta ticka på i rask takt, allt lät som det skulle och jag kunde andas ut lite. Barnmorskan tyckte ändå det var viktigt att ta min oro på allvar så jag skickades vidare till förlossningen på Karolinska för extra kontroll.

Tvärs över Karlavägen såg jag buss 67 närma sig, jag sprang dit och klev på. Allt kändes konstigt och lite overkligt, tänk om någonting faktiskt var fel på Lilla Bebis? Tankarna började söka efter information jag tidigare sett på nätet. Hur vanligt var det egentligen att barnet dog eller hade allvarliga fel som inte upptäckts på KUB eller vid rutinultraljudet så sent som i vecka 22? Allt hade ju sett bra ut. Det värsta som kunde hända hade redan hänt människor i min närmsta vänkrets, hur såg egentligen statistiken ut? Hjärnan sökte frenetiskt efter någonting att gå på. Skulle jag bli igångsatt nu, skulle hon komma för tidigt och vilka skador skulle hon i så fall få? Kände en klump spränga sig upp i halsen och tårar brände bakom ögonlocken. Jag fick inte börja gråta på bussen. Försökte samla tankarna, få grepp om känslorna, tvinga dem tillbaka. Hålla mig till fakta.

Jag hade precis hört hjärtat slå, det slog hårt och det slog snabbt. Hon levde. Punkt.

Jag tittade på mobilen men kunde inte ringa någon. Inte ens min sambo, pappan. Koncentrerade mig istället på husen längs med vägen, försökte tränga undan tankarna genom att studera deras vackra arkitektur. Allt annat som kom över mig försökte jag avfärda som katastroftankar. Det var normalt att oroa sig under graviditeten, vara blödig och ha överdriven rädsla för att någonting skulle gå fel. Barnmorskan hade tagit min oro på allvar men samtidigt varit lugn och positiv. Det här besöket var nog mer för att lugna mina nerver och inte för att Lilla Bebis mådde dåligt. Jag skickade iväg ett sms till pappan och förklarade kort att jag var på väg till Karolinska för en extra kontroll.

Karolinska

Sköterskan som hämtade mig från väntrummet log ömt som att hon ville säga att det var okej. Hon tog min hand och jag kände mig som 5 år igen. Jag blev visad in i ett litet rum i början av korridoren och där kopplade de upp mig på en CTG-maskin för att bättre kunna studera Lilla Bebis hjärta. Allt kändes overkligt. Pappan undrade om han skulle komma upp men jag tyckte inte att det behövdes för att sköterskan hade sagt att det skulle gå rätt snabbt, han skulle bara hinna upp och vända igen. Inne i rummet var allt tyst och stilla, tiden gick och ingen kom in. Läste på mobilen att man brukar vara uppkopplad ca 30 minuter, vid oklarheter fick man vara uppkopplad längre. Fanns det ytterligare frågetecken kunde man kolla med ultraljud.