Svart betyder inte slut på livet: Från seende till helt blind

By Jan Thorin

En läsvärd bok där jag berättar om olika händelser i mitt liv från att tappa synen till att bli hämtad av polis och bli körd till psykvården. Där sedan vändningen i livet kom.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Apr 22, 2016
• ISBN: 9789175693439

Book preview

livet

En reflekterande text om ett bra liv

Med denna bok vill jag dela med mig om allt jag har varit med om. Och även påvisa att ingenting är omöjligt bara man vill. Jag har medvetet skrivit med lite större text för att den ska vara lättläst för till exempel personer med en synnedsättning.

Vill önska er en trevlig läsning.

För mer än 15 år sedan

Jag var en helt vanlig kille med många vänner som var delaktig i många olika aktiviteter. Jag bodde då i en villa i värmländska Kil tillsammans med mina föräldrar och min fyra år äldre syster, som senare skulle komma att flytta till Karlstad.

Jag hade, som dom flesta andra femtonåringar, drömmar om framtiden. Den största drömmen av alla var att bli professionell fotbollsspelare som målvakt.

I detta läge hade jag full syn på båda ögonen.

Det mesta av min tid gick åt till att ägna mig åt idrott av olika slag och att umgås med mina vänner. Jag lyssnade mycket på musik och tyckte om att sjunga själv. Jag var en social person som hela tiden ville hålla igång med något.

12 december 1996

Jag kommer som vanligt hem ifrån skolan. Jag går då i åttonde klass på Centralskolan i Kil. Jag vilar lite efter att ha ätit middag, sedan ger jag mig iväg till ishallen för en sen ishockeyträning. Jag spelade då för Kils AIKs p82 lag och just den här träningen slutade inte förrän strax innan kl. 22 den här kvällen.

Efter att ha duschat och gjort mig klar cyklar jag hemåt för att göra mig i ordning för kvällen och komma i säng så fort som möjligt. Dagen efter är det tidigt luciafirande i skolan.

Förutom att det är Lucia borde det vara som vilken dag som helst.

Cirka 23.30 släcker jag lampan på mitt rum.

13 december

Klockan ringer strax efter 06.00 på morgonen för luciafirandet. Direkt efter att jag stängt av klockan och tänt lampan känner jag att det är något som inte stämmer. Fast ögonen inte vant sig vid ljuset än så märker jag att jag ser suddigt.

Det känns konstigt så jag ligger kvar i sängen och väntar på att synen ska bli klarare om en stund men efter att några minuter har gått och ingen skillnad märks blir jag riktigt orolig. Jag ropar efter min mamma som genast kommer in i rummet och undrar vad som händer.

Jag berättar för henne att jag ser jättesuddigt.

– Det är nog för att du är trött, säger mamma och ber mig ligga kvar i sängen en stund. Men jag inser ganska snart att synen inte blir bättre och vid det här laget så börjar jag få ordentlig panik och slår i väggarna samtidigt som jag ropar efter min mamma igen.

Min mamma blir rädd och bestämmer direkt att vi ska ta bilen omgående in till ögonmottagningen på Karlstad sjukhus.

Snabbt på med kläder och iväg.

Framme vid sjukhuset parkerar min mamma bilen och sedan tar vi oss till ögonmottagningen där vi fått en tid akut. Tiden i väntrummet känns som en evighet innan läkaren äntligen ropar upp mitt namn och jag får komma in i rummet.

Han börjar undersöka mina ögon men kan inte just då komma fram till vad som kan ha hänt med min syn. Man tar lite blodprover på mig och kollar trycket på ögonen men inget visar på något fel. Läkaren beställer tid för en akut röntgen så jag och min mamma får gå iväg till röntgenmottagningen på samma sjukhus. När vi kommer dit har man gjort i ordning för en magnetröntgen för att kolla upp om det möjligen kan vara något i hjärnan eller någonstans i övriga kroppen som inte är bra. Men inte heller magnetröntgen visar på något fel.

Läkaren talar om för mig att han själv känner sig väldigt fundersam över vad som hänt med min