Håll Käften Snutjävel

By Eric Lindström

Många oroas över ökad brottslighet och gängkriminalitet. De förslag på åtgärder som presenteras präglas ofta av otydlighet och floskler. Många ropar på högre straff som den enda effektiva åtgärden. Andra föreslår bättre samarbeten mellan myndigheter. Sällan beskrivs åtgärder mer konkret och hur det i verkligheten skall gå till.
Författaren beskriver i boken ett unikt arbetssätt, hur han som polis tillsammans med några kollegor nästan utplånade brottsligheten i centrum av en medelstor stad. Arbetet skedde målinriktat och i samarbete med samtliga aktörer som arbetade på fältet och hade direktkontakt med verkligheten.
För att knyta ihop berättelsen handlar boken även om vanligt polisarbete som beskriver ett arbete på samhällets baksida. Kanske också lite roliga och avslöjande detaljer om poliser som många inte känner till.
Författaren har mångårig erfarenhet som polis och arbete inom säkerhetsbranschen i nära samarbete med rättsväsendet.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jul 28, 2022
• ISBN: 9789180570299

Eric Lindström

Författaren har i yrkeslivet lång erfarenhet av polisverksamhet och arbete i säkerhetsbranschen i nära kontakt med rättsväsendet. De åtgärder som presenterats för att motverka ökande brottslighet och gängkriminalitet saknar ofta tydlighet och exempel på hur det praktiskt skall gå till. Författaren beskriver i detalj, ett projekt med ett unikt arbetssätt, där man med samarbete mellan polis och alla verksamma aktörer i ett område i princip lyckades att utradera brottsligheten och minimera nyrekrytering av kriminella.

Book preview

Del 1

Kapitel 1.

Rävdjävlar och lite senare

Mars, snöslask och gråväder. Möte i receptionen med poliskommissarie Stanneby, lång, smal som ett benrangel och med för stor uniform. En av två kommissarier på Ordningsavdelningen. Fyra förväntansfulla aspiranter, nu äntligen skall det bli riktig polistjänst. Tre killar och en tjej som med lite tur undslapp tjänstgöring i huvudstaden och hamnade på hemorten, en halvstor stad i Mellansverige.

Stanneby, poliskommissarie, hälsade välkomna, berättade att i huset arbetar ca 500 poliser, Krim, Ordningsavdelning Trafikavdelning, Länstrafikgrupp samt en regional avdelning för Säkerhetspolisen, Säpo, eller Filttofflor som de kallades då.

En snabb rundvandring i huset genom de olika avdelningarna. Direkt därefter en tur i radiobil i stadens centrala delar med yttre befäl Benny.

Vi trängde ihop oss i bilen, en ranglig Chrysler Valiant. Den gungade som en raggarbil med minimal väghållning men imponerande i sin storlek jämfört med Volvo 144 eller Saab 99. Kul efter polisskolans rassliga bilar.

»Välkomna Rävdjävlar«, hälsade Benny, kort, satt och muskler, klädd i svart skinnpaj.

Skinnpajen var på den tiden, och ett antal år framåt, ett statusplagg bland poliser i radiobil. En egen skinnpaj fick man först då man hade en fast tjänst på radiobilarna.

Vid tillfällig tjänst i radiobil kunde man få låna en jacka.

RPS hade tagit fram en ny jacka, fodrad och i bävernylon, mörkblå, nästan svart. Det var en praktisk jacka men inte alls med den statusen som en svart skinnpaj ingav. Skinnpajen gav även ett visst egenskydd mot knivar och stickvapen. Den gick en bra bit över baken och gav också bättre vindskydd.

Benny fortsatte:

»Ni skall ju vara på Krim första året så det blir nog lugnt, men när ni kommer till ’Ordningen’, då är ni Rävdjävlar på riktigt.«

Hade ju hört talas om Rävar som polisaspiranter men inte tänkt så mycket på det.

En visning av centrala staden med kommentarer och utpekande av stans alla busar och kriminella som vid tillfället vistades i staden. De flesta har gjort sig skyldiga till brott, diarieförda eller brott som ännu inte blivit diarieförda. Detta konstaterades kort, kategoriskt och koncist.

Benny svängde runt på enligt honom säkra platser att hitta fyllon på och mycket riktigt stod ett par personer och raglade kraftigt fram och tillbaka, klart fulla.

Han ropade på radion och kallade dit en annan radiobil som fick uppdraget att på den tiden »gripa dem« för fylleri. Fylleri var en brottslig gärning fram till 1976 då lagen ersattes med LOB.

Minns en händelse i slutet av utbildningen på polisskolan då vi tränade stadskörning i Solna och Sundbyberg.

Vi var fem helsvarta polisbilar som körde runt. I den första bilen satt instruktören, en beryktad trafikpolis från Länstrafikgruppen i Solna men med ett förflutet på ordningsavdelningen. Han kallades »Hets« och var känd för sitt hetsiga humör och plikttrogna tjänsteutövande.

När vi passerade Sundbybergs järnvägsstation upptäckte han ett fyllo på perrongen. Han ledde in alla fem polisbilarna på området. Beordrade ut allihop och vi gick fram till fyllot som låg på rygg på perrongen.

Hets puttade till mannen med foten, fyllot tittade upp, såg tio uniformerade poliser runt honom. Han slöt ögonen igen och mumlade:

»Jag måste drömma mardrömmar.«

Hets kommenderade barskt:

»Du skall med in för fylla.«

Vi fick hjälpas åt att baxa in fyllot i en av polisbilarna och i samlad tropp körde vi till polisstationen i Solna.

Personalen på stationen ruskade på huvudet och lade in honom för fylla. I och med detta var vår lektionstid för bilkörningen till ända och vi fick snabbt köra tillbaka till skolan i Ulriksdal.

Kapitel 2

Stöldrotel

Praktiktjänstgöring (alterneringstjänst) väntade på de olika Krim-rotlarna. Start på Rotel 4, stöldroteln. En rätt stor rotel med ca 15 utredare (kriminalinspektörer), några assistenter och en rotelchef, en man med stor kroppshydda som utstrålade riktig pondus, påminde lite om kommissarie Bäckström.

Rotelchefen hade ett förflutet som duktig friidrottare i landslagsklass eller var det i fotboll?

Fick en handledare i form av nestorn på roteln. En äldre man, »K«, alltid klädd i vit skjorta och svart kostym. Känd för att ha en osannolikt stor uppklarningsprocent på sina utredningar.

Inspektörerna på Krim var alla klädda i kostym eller byxor och udda kavaj, de flesta med slips.

Särskilt de på bedrägeriroteln som utredde »manschettbrott« var alltid korrekt klädda i vit skjorta och mörk kostym. En stor skillnad mot dagens kriminalpoliser som ofta klär sig i säckiga jeans, urtvättade piké- eller t-tröjor, ger ett allmänt slafsigt intryck. Dagens usla klädkod bland poliserna på Krim har säkert en ekonomisk orsak. Se mer i avsnittet »snåla poliser«.

Upplyftande att se en tv-serie från England eller USA där kriminalpoliserna fortfarande är korrekt klädda i kostym, skjorta och slips.

K gav en genomgång av de utredningar han jobbade med, i huvudsak inbrottsstölder. Efter genomgång ville han visa något extra. Kom skall du få se vår »djävulsmaskin«. Han gick före mig och direkt till kopieringsrummet där det stod en relativt ny och stor kopieringsapparat. På den här tiden skedde kopiering i huvudsak med »blåkopieringsapparat« (stenciler).

»Den här förstår du, E, den här kallar jag för djävulsmaskinen, här kopierar jag allt av intresse och sparar det för framtiden. Jag brukar alltid ta en koll vilka som finns i arresterna, jag går igenom deras anteckningsböcker och kopierar dem.«

(På den här tiden fanns det förstås inga mobiltelefoner och busarna hade i princip alltid små anteckningsböcker, med telefonnummer, adress och lite övriga uppgifter.)

Jag funderade inte på om detta förfarande var lagligt eller ej utan insåg att det gick att få bra info på detta sätt.

»Suddu, suddu så här får man hjälp att lösa brott«, fortsatte K.

Får man dem anhållna gäller det alltid att försöka få dem att sitta över helgen så man kan ha som lockbete att få dem att tala genom ett (halvt) löfte om att släppas innan helgen. (På den tiden var anhållningstiden 5 dygn mot i dag 3.)

Roteln kännetecknades av några få mycket hårt arbetande och kunniga utredare. Långa arbetspass, tidspress och nästan alltid flera misstänkta, anhållna eller häktade. Det saknades dock inte latmaskar som kännetecknades av gott munläder och minimalt med redovisade ärenden.

De brukade ofta gå runt i huset med en pärm med oklart innehåll under armen. Inte sällan kunde de sitta lång tid på polishusets restaurang. På skrivbordet flyttades papper runt och vändes regelbundet för att inte gulna. En del fick dagarna att gå genom att »fläta gem«.

Oklart hur arbetsledningen hanterade detta men ingen förändring syntes. Inga individuella lönesättningar eller höjningar förekom. Alla fick samma generella höjningar vid årliga revisioner.

Den fackliga organisationen var stark inom polisen. Vill minnas att det endast var två eller tre poliser som stod utanför facket. Förändringsbenägenheten var mycket låg. Att ändra »en punkt« i ett tjänstgöringsschema ledde inte sällan till centrala förhandlingar.

Fick sitta med som förhörsvittne vid en del intressanta förhör som hölls på roteln.

Bland annat hos en utredare som med stor sannolikhet omplacerats till roteln för incidenter vid yttre tjänst. Min egen erfarenhet av förhör i större utredningar var begränsad men i dessa fall kunde lätt konstateras att förhör hölls långt utanför regelboken.

I en större härva med bostadsinbrott hade stöldgods hittats i en tjuvgömma i en lägenhet i Stockholm.

Då stöldgodset med stor sannolikhet härrörde från känd målsägande i staden bestämdes att utredaren och jag skulle köra till Stockholm och förhöra en misstänkt tjuv/hälare.

Målsäganden var också på plats för att eventuellt kunna identifiera beslagtaget gods som sitt.

Utredaren hade ett förflutet inom trafikpolisen och där skapat sig ett rykte som noggrann, övernitisk och totalt i avsaknad av fingertoppskänsla i umgänget med vanliga trafikanter.

Vi påbörjade resan i civil polisbil mot Stockholm, en resa på ca 20 mil. Under resan stoppades 5–6 personbilar och lastbilar för mindre trafikförseelser, mycket farliga omkörningar i hög fart och med dåtidens bristfälliga utrustning för stoppande av bil, dvs. en plåtspade med texten »polis« som i hög fart skulle sträckas ut genom sidofönstret. Livsfarligt!

Första stoppet skedde efter ca 10–15 minuters körning från start. Dock fortfarande inom eget polisdistrikt där ingripanden juridiskt är möjliga, utanför distriktet skall ingripanden ske i yttersta nödfall, i stället skall detta ske genom till exempel radioanrop till berört distrikt. Fakta som för utredaren verkade helt okänt.

En bilist stoppades på starkt trafikerad Europaväg efter marginell fortkörning och möjligen korsande av en spärrlinje på ca ½ meter. Föraren skälldes ut efter noter och hotades med körkortsindragning. Utredaren höll bilistens körkort kraftigt viftande i handen. Bilisten sjönk mer och mer ihop i förarsätet av utskällning och lyckades efter en stund klämma fram:

»Ska du skälla eller skriva böter?«

Det blev bara utskällning. Kändes mycket pinsamt.

Resan fortsatte och bland annat stoppades en lastbil med släp som möjligen körde något för fort. Omkörningen av denna, för att kunna genomföra stoppet, kändes ytterst trafikfarlig och var dessutom i annat polisdistrikt. Föraren försvarade sig med att:

»Trailern var nästan tom och farten blev därför kanske lite för hög.«

Utredaren svarade arrogant att:

»I Sverige rör vi oss med svenska begrepp. Här heter det påhängsvagn.« Meningsutbytet blev nu snabbt aggressivt och jag fick påpeka att vi måste skynda oss till Stockholm. Utredaren meddelade till föraren att:

»Det får gå för denna gång«, men tillade att han hade namn och bilnummer noterat för framtiden.

Sista bilstoppet skedde i Södertälje, minns inte anledningen, men det var nog bara en »skitsak«. Även här en farlig situation vid stoppet.

Ärendet i Stockholm förlöpte väl och målsäganden kunde få tillbaka en mängd stöldgods från inbrottet i sin bostad.

Kände igen målsäganden då han och hans fru hållit i en kurs i folkdans som min fru tvingade mig att närvara på. Kände att jag varken hade lust eller talang för denna form av dans men för familjefridens skull deltog jag, dvs. endast vid första tillfället.

Målsägande spelade dragspel och hans fru gick runt och kollade hur paren dansade. Hon upptäckte genast mig och erbjöd att hon kunde bjuda upp mig och lära mig dansa bättre. Var väl någon slags polka eller snoa. Kände att jag var tvungen att säga stopp här, nobbade henne och fick därmed avsluta kursen.

Var väl lika bra. Hon såg besviken ut, hade väl inte blivit nobbad av någon deltagare tidigare. Nu kunde jag kanske gottgöra det med att se till att de fick tillbaka det mesta av stöldgodset.

Även på hemvägen stoppades flera bilar. Strax innan hemstaden stoppade vi en bil som körde lite för fort och hade två lösa katter som sprang omkring på hatthyllan. En kraftig utskällning men inga böter. En av katterna försökte smita ut under utskällningen men jag lyckades fånga den och få in den i bilen.

Försökte hålla mig undan utredaren så gott det gick i fortsättningen.

Stötte på honom något år senare när han under semesterperioden vikarierade som yttre befäl.

Han lyckades under den perioden göra sig till ovän med större delen av stadens taxichaufförer och bilburna väktare.

Taxibilarna hade i sina tillstånd rätt att köra i en riktning över en bro i staden men inte i andra riktningen. Han tillbringade en stor del av nattpassen med att smyga på taxibilar och väktarbilar, för att kunna skriva böter för passage i otillåten riktning. De hade brutit mot vägmärket: Fordonstrafik förbjuden.

Förarna av bilar till ett bevakningsföretag som kl. 04.00 parkerade på ett av stans torg, för att på ett lite säkrare sätt fylla på en bankomat, skulle givetvis också ha böter.

Även om de istället på ett osäkert sätt fick bära avsevärda mängder kontanter oskyddat en längre sträcka. Men, det finns ju vissa bestämmelser! Det som kunde ta lång tid att bygga upp ett förtroende och tillit mellan yrkesgrupper kunde han rasera på några minuter.

Tiden i övrigt på roteln var att på eget sätt utföra och redovisa förundersökningar gällande enklare brott. Lärorikt och en insikt att senare få träffa unga personer som då blivit både stortjuvar, rånare och mördare.

Kapitel 3

Tekniska roteln

Tjänstgöring på Rotel 3, Tekniska, var lite annorlunda. DNA fanns förstås inte på den tiden, utan här var fingeravtryck en mycket viktig del av sättet att lösa brott. »Daktning«, dvs. fota, beskriva, ta fingeravtryck och dokumentera och katalogisera var ett tidsödande och viktigt arbete.

Besöka brottsplatser för grova brott var givetvis mycket intressant och lärorikt även om en stor del av min del i undersökningarna blev mest skitjobb, till exempel gå igenom misstänktas soppåsar, leta blodspår med uv-lampa, kolla kläder osv.

Alla typer av brott, olyckor och självmord inträffade. Lärde mig ett antal sätt som folk begår självmord på. Skjutning i huvudet var vanligt liksom att kasta sig framför framrusande tåg, hoppa från broar, byggnader, i sjöar, hänga sig i takstolar på vinden, träd i skogen eller i lador, intag av tabletter med mera. Ett spektakulärt fall var en ung person som tog en engångsgasolflaska, slog hål på den med en spik och lindade in sig i en sopsäck, fungerade också.

En uppfinningsrik man hade lyckats ta livet av sig genom att hänga sig i klädhängaren i hallen trots att han nästan kunde stå på tå när han hängt sig.

Ett annat spektakulärt fall var när en hund tuggat i sig en del av sin husse, mer om det senare.

Givetvis krävdes noggrannhet och professionellt arbete från duktiga tekniker för att utesluta brott.

En mycket viktig och lärorik tid på tekniska roteln som jag nog önskade att den varit längre då man senare ställdes inför olika brott som kräver stor kunskap för att i initialt läge hantera rätt.

Vid min tid på tekniska roteln inträffade ockupationen av västtyska ambassaden i Stockholm. En dramatisk händelse som jag mycket väl minns. Den satte Sverige på kartan för en helt ny typ av brott. Var sådant man endast sett på tv från andra länder.

En spektakulär händelse hade i och för sig inträffat några år tidigare i staden. En jugoslavisk medborgare tog på sin ex-makas arbetsplats, en tandläkarmottagning, henne som gisslan med en pistol i ryggen. Han krävde att få tillbaka vårdnaden om deras gemensamma son och fri lejd med flyg till hemlandet.

När detta krav visade sig omöjligt att ordna och när situationen höll på att spåra ur anmälde sig två poliser som frivilliga och med en civil polisbil till förfogande körde de mot Malmö. Det godkändes av »juggen«.

Dramat pågick i 29 timmar innan mannen gav upp och överlämnade sig till polisen.

Kvinnan gjorde ett mycket stabilt intryck, försökte tala ex-mannen tillrätta hela tiden. Vid ankomsten till Malmö, och efter lång väntan på en färja, lyckades man hälla sömnmedel i mannens kaffe och i ett obevakat ögonblick kunde han övermannas.

Händelsen på västtyska ambassaden var förstås mycket allvarligare.

Jag var den dagen på polishusets restaurang, högst upp på 11:e våningen (eller något liknande) och drack kaffe eller åt lunch när meddelandet om ockupationen kom.

Det fanns en TV-apparat i restaurangen och vi följde dramat därifrån.

Restaurangen i polishuset var en pärla. Genom subventionerad hyra kunde restaurangen hålla ett mycket lågt pris på mat och kaffe som väl passade perfekt för snåla poliser.

Restaurangen drevs av tant Signe. Hon kallades så av vår dotter. På den årliga julfesten för polisbarnen ingick saft och bullar hos tant Signe på restaurangen. Men först efter att godispåsarna delats ut. Påsarna var lastade på en