Carmen och morgonrodnadens fågel

By Bisse Falk

Carmen är tretton år gammal och jobbar med att sälja armband och tygportmonnäer till turister i Veracruz. Men affärerna går dåligt och Carmen behöver snabba pengar till ett sjukhusbesök för sin bror Miguel. När Carmen får höra att en svensk har kommit till Veracruz för att köpa en röd papegoja, en quacamaya, ser hon sin chans. Med pengarna som svensken är beredd att betala skulle hon få råd med sjukhusbesöket – och mycket mer. Carmen tar mod till sig och gör en överenskommelse med Manuel, mannen som svensken vill köpa papegojan av. Hon har fyra dagar på sig att fånga en guacamaya, annars gäller inte överrenskommelsen. Men guacamayan är morgonrodnadens fågel, född av solen och viktig för gudarna. Vad kommer hända om någon för bort den?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 8, 2022
• ISBN: 9788728119068

Book preview

Bisse Falk

Carmen och morgonrodnadens fågel

SAGA Egmont

Carmen och morgonrodnadens fågel

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1995, 2022 Bisse Falk och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728119068

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Cristina Mendoza

Legenden om morgonrodnadens fagel

I tidens begynnelse fanns den oändliga rymden. Allt var bara vatten och oändlig rymd. I rymden levde Himlens Hjärta. Och i vattnet simmade Skaparen omkring som en väldig orm med gröna vackra fjädrar.

Så föddes ordet.

Skaparen och Himlens Hjärta möttes och de började tala med varandra. De talade länge och väl och till sist stod det klart att de skulle skapa jorden med dess berg och dalar, skogen med sina träd, blommor och gräs, de stora och små djuren, fåglarna, fiskarna och krabborna, men de måste också skapa människorna som kunde lyda och tillbedja dem, sina skapare.

– Jord, sa de. Och genast blev den till.

Bergen växte upp ur vattnet och sträckte sig höga och väldiga mot himlen. Och snart täcktes de av riklig grönska, där blommor glödde i alla de färger.

Ja, bara genom att tala med varandra och fundera så lyckades de skapa jorden.

– Men det är så tyst, sa de. Det är så stilla under träden och i snåren.

Och så skapade de de små vilda djuren och skogsandarna, skogens beskyddare. Sedan kom hjortarna, fåglarna, pumorna, jaguarerna, stora och små ormar och skogssnårens väktare.

Ännu fanns inget ljus, bara mörker. För de hade inte skapat varelsen som skulle lyda och tillbedja dem. Först när människan fanns kunde solen stiga upp på himlen och sprida sina värmande strålar över allt liv.

Så var turen kommen till människan. Himlens Hjärta och Skaparen kom åter samman. Men än blev varelserna de skapade slappa och tröga, än blev de torra och gula. Och aldrig fick människorna någon själ så att de kunde lyda och tillbedja sina skapare. Skaparen och Himlens Hjärta försökte gång på gång, men lika många gånger misslyckades de. Inte förrän vildkatten, präriehunden, kråkan och den lilla papegojan berättade för dem att människan måste formas av majs lyckades försöken.

Människorna tog gestalt och de kunde tala, se och höra, gå och gripa. De hade också fått visdomens gåva och kunde se långt i fjärran och förstå och genomskåda allt. De lovade att tillbedja och lyda sina skapare.

Nu kunde gryningen komma. Solen gick upp och de små och stora djuren gladde sig. De dök upp ur floderna och sjöarna, de steg upp från ravinerna, upp till bergens toppar. Och alla vände de sina blickar åt det håll där solen steg upp ur havet.

Alla skådade de hur solen röd och strålande började sin bana över himlen. Och de såg hur en fågel plötsligt lösgjorde sig från den. Fågelns fjädrar lyste i alla solstrålarnas färger. Den sträckte ut sina vingar och lät sig bäras allt högre upp av den varma luftströmmen. Men så gjorde den en sväng, flög två varv runt solen och dök sedan tvärt ned mot alla djuren på bergstopparna. Där slog den sig ned på en gren och förenade sig med dem för att titta på solens vandring över himlavalvet.

– Denna röda papegoja, född av morgonljusets strålar är ljusets beskyddare, sa Skaparen och Himlens Hjärta. Så länge den flyger över mayarikets djungler, så länge kommer också människorna att få leva här i välmåga. Men om människorna missbrukar sin ställning på jorden och låter morgonrodnadens fågel försvinna kommer ljuset att utplånas och mörkret åter att breda ut sig.

Ja, så sa gudarna, himlens och jordens skapare. Och i och med det var skapelsen fulländad.

Kapitel 1

Hon hade alltid trott att det var avsaknaden av pengar som gjorde deras liv så svårt. Och det var också pengar hon tänkte på då hon denna dag vandrade runt, runt torget i den lilla centralamerikanska staden Veracruz, på jakt efter turister som ville köpa ett vävt armband, en tygportmonnä eller något annat av de färgglada varor hon kunde erbjuda.

Det var tidig eftermiddag. Luften dallrade av hettan och den ruttna frukten som låg slängd i rännstenen gav ifrån sig en söt kvalmig lukt som blandade sig med bilarnas avgaser och fick den ovane att kväljas.

Men Carmen var van. Hon kände inte stanken där hon gick barfota med den blå tygschalen knuten över ena axeln så att den bildade ett knyte som hon kunde förvara sina varor i. Bedjande sträckte hon fram ringen med tygarmband mot alla hon mötte.

– Snälla, köp ett armband. Det kostar bara en peso. Snälla. Bara en peso…

Hennes svarta hår var flätat i två långa flätor som hängde ner på ryggen. Det svart– och grårandiga grova höftskynket, hopbundet med det röda tygskärpet, och den instoppade blå kortärmade blusen, avslöjade att hon kom från en av indianbyarna utanför staden.

De flesta hon mötte gav henne knappt en blick. Staden kryllade av indianbarn som sprang omkring och sålde armband, tidningar eller tuggummin, putsade skor eller bara tiggde. Därför skakade de flesta turisterna på huvudena och fortsatte framåt med blicken stelt riktad mot någonting i fjärran. Men ett äldre par stannade. Kvinnans hår skiftade i blålila och med ett förtjust leende sträckte hon fram handen med de långa illande röda naglarna och fingrade på armbanden.

– Å, så söta! utropade hon på bred amerikanska och gav sin man ett bedjande ögonkast. Mannen muttrade något och drog ett djupt bloss på sin cigarr.

Ointresserat lät han röken bolma ut i ett stort moln som för en liten stund skymde hans rödmosiga ansikte.

– En peso…, vädjade Carmen hoppfullt. Hon begrep inte vad kvinnan sa, men så mycket förstod hon, att här hade hon chans att få sälja ett armband. Försäljningen hade gått trögt. Hon hade bara lyckats sälja ett enda armband och en portmonnä på hela dagen.

– En peso… Por favor.

Kvinnan tog god tid på sig och tittade noggrant på varje armband och Carmen stod tålmodigt kvar. Men till sist skakade kvinnan på huvudet och släppte ringen med armband.

– No, sa hon. No, no no.

Istället plockade hon fram kameran som hon hade i ett band runt halsen och satte den till ögat. Carmen som för ett ögonblick trott att hoppet om en slant var ute, stack snabbt fram sin hand.

– En peso, sa hon bestämt.

Kvinnan skrattade till.

– Ja, dessa indianbarn, sa hon vänd mot sin man, de vet minsann hur de ska skinna oss turister. De tror visst att vi är gjorda av pengar. Hon grävde i fickan och tog upp en slant som hon räckte Carmen. Så tryckte hon på kamerans utlösare.

Carmen halade nöjd fram plastpåsen innanför bluslinningen och stoppade ner slanten.

Hon fortsatte gatan fram. Förbi banken med de två beväpnade vakterna utanför på den blanka vitskimrande marmortrappan, kryssade mellan borden på Café el Punto medan hon gång på gång sträckte fram tygarmbanden mot turisterna som lojt läppjade på sin cocacola eller kopp kaffe.

– En peso… Por favor.

Trafiken flöt långsamt runt torget och då och då bildades långa köer av bussar, grön– och vitfärgade folkvagnar och en och annan stor chevrolet. Avgaserna puttrade ur de heta avgasrören och luften blev allt tjockare. Redan upplöstes de höga bergen som omkantade staden i ett gult dis.

Utanför Antonios tienda sneddade hon över gatan i en lucka mellan två motorcyklar och fortsatte förbi apoteket. Det var som förgjort idag. Ingen verkade intresserad av hennes armband. Hon hade redan gått rundan runt torget, eller zocalon som det kallades här, minst tio gånger. Törsten brände i halsen.

Missmodigt sjönk hon ner på trottoaren i skuggan av pelaren utanför restaurang Maya. Hon stoppade ner ringen med armbanden i sitt blå knyte och strök bort luggen från ögonen. Hur skulle hon våga sig hem ikväll med så här lite pengar? Hon stack in handen innanför bluslinningen och halade upp plastpåsen med pengarna. Tre pesos! Det skulle räcka till lite bananer. Inte mycket mer. Och absolut inte till medicin åt Miguel.

Miguel var en av hennes sex syskon.