Vattenpojken 1: Undervattensgrottorna

By Maria E. Lasser

Fjortonårige David är född med gälar istället för de lungor som aldrig utvecklades. Han tvingas därför leva i vatten och nu harhans föräldrar funnit ett hem för tonåringen i insjön Birkevattn. Hans annorlundahet visar sig vara en fördel då han blir ombedd att utföra ett räddningsuppdrag: En familj med små barn har flytt undan den nya pandemin och kan inte nås. Uppdraget tar David genom vattenfyllda tunnlar i ett outforskat grottsystem. Han tvingas dyka djupare än någon vanlig dykare klarat. Till sin hjälp har han de uppfinningar som hans pappa Marcus utvecklat för att han ska klara sig i sin vattenmiljö.

I denna första bok i serien om Vattenpojken visar sig Davids annorlundahet vara en fördel, inte bara för en vilsegången grupp människor i grottorna, utan också för invånarna i Birkestad när povid-36-pandemin når fram.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Dec 9, 2021
• ISBN: 9789180274593

Book preview

KAPITEL 1 – David

David tittade upp mot vattenytan. Han såg solen spegla sig i de lugna vågrörelserna och tänkte att dagen var god. Han vände sig mot silhuetten av bryggan och såg två människor stå på bryggan, en lång och en kort. Pappa och mamma. Han lyfte försiktigt huvudet över vattenytan.

– Hej mamma, hej pappa, sade han med hjälp av talapparaten som han hade i munnen, den som hans pappa hade konstruerat.

– Hej där, pojken min, hur går det?

Hans pappa var lång och började bli gråhårig. Han sa själv att det berodde på alla bekymmer med högljudda fiskar. David visste att det var en skämtsam beskrivning på honom själv.

David var född med gälar på halsen, en kompensation för att han saknade lungor. Som liten hade han bott i en fisktank av större modell. Nu hade han flyttat till insjön vid familjens sommarstuga, hans version av ett eget tonårsrum. Han gillade sitt nya rum väldigt mycket, utforskade det och hittade nya saker och vänner varje dag. Sjön var inte så djup, så han klarade sig med en enkel version av den nya dykdräkt som han och hans pappa jobbade på. Farbror Anders var också med på ett hörn. Dykdräkten fyllde två funktioner: den skyddade hans hud och den hjälpte till att hålla hans kroppstemperatur normal. Den nya dräkten var också konstruerad för att hjälpa till att motverka trycket på större vattendjup. Hans pappa hade konstruerat dräkten för att den skulle stödja men samtidigt tillåta honom att vara mycket rörlig. Dykdräkten gav David en frihet och rörlighet som han annars inte skulle haft. Med den nya dräkten skulle han också utan problem kunna utforska systemet av undervattensgrottor i norra delen av sjön. Han skulle få testa dräkten senare i veckan, hade hans pappa sagt.

– Jag var nere i södra delen av sjön i morse. Där finns massor av sjöfåglar, flinade David.

Hans föräldrar visste att David ibland retades med sjöfåglarna och skrämde upp dem. David visste att de visste, och han visste också att bara han inte gjorde det för ofta så skulle de inte säga något. Han höll noga koll på när det var häckningstid, och föräldrarna visste att då höll han sig lugn.

– Gammelgäddan är i farten i södra änden, och en massa annan fisk också. Pappa, om du vill fiska, så rekommenderar jag nu och södra änden.

– Visst, Marcus, det är en utmärkt idé, sa Davids mamma. Det är dags för veckostädning ändå och jag vet att du vill vara ur vägen.

Davids mamma skulle ha kunnat anställa en hushållerska men hon gillade vanliga hushållsgöromål som att städa och diska. Hon sa att det var hennes terapiarbete. Hon fick använda händerna och göra något praktiskt, samtidigt som hon kunde koncentrera tankarna på vilket problem som helst som råkade vara aktuellt just då. Hon var forskare och en mycket duktig sådan. David var inte helt säker på vad hon forskade i, men han visste att det arbete hon gjorde var mycket viktigt. Det hade pappa sagt. Samma sak sa också farbror Anders och den där skäggige mannen som hade butiken inne i stan, vad var det han hette? Gregor, just det!

David utstötte ett ljud som var mycket nära en vissling och en svart missil kom flygande från bryggan. Den landade i vattnet intill Davids huvud med ett förödande plask. David skrattade och hjälpte Max upp på hans flotte. Det var inte så enkelt numera, för Max hade blivit stor. David var dock en mycket vältränad tonåring tack vare all ofrivillig vattenterapi, så det var inte så svårt ändå att få upp hunden på flotten. David visste bara inte riktigt hur föräldrarna tänkt när de skaffat honom en hund, men han antog att det fanns någon fiffig tanke bakom. Delfiner och sälar var väl inte riktigt bra på att simma i koppel, funderade han och fnissade lite vid tanken. Max gillade hur som helst vatten och med hjälp av den lilla flotte som pappa Marcus konstruerat kunde Max följa med David runt sjön. Flotten såg mera ut som en pulka på vatten än som en traditionell flotte, och David kunde dra den efter sig. Max ruskade på sig för att bli av med vattnet i pälsen, lade sig ner på flotten som han blivit lärd och såg förväntansfullt på David.

– Kom igen, pojken, nu drar vi!

Davids hojtande hördes helt säkert halvvägs in till storstan. Han var lycklig! Max hjälpte till och skällde för full hals när David fick fart på flotten och tillsammans försvann de över sjön mot södra delen. Max gillade nämligen också att skrämma sjöfåglar. Pappa Marcus log, drog igång sin lilla Yamaha utombordare och följde efter.

KAPITEL 2 – Sommarstugan

David och Max var ganska slutkörda båda två efter dagens äventyr så efter middagen höll de sig hemma. Sommarstugan var relativt stor och den var byggd över en liten vik av sjön. Viken hade utvidgats till en liten inomhuspool där David kunde hålla till. Poolen hade förstärkts med väggar av glas, så Davids föräldrar kunde se honom från vardagsrummet. Han kunde simma in i stugan via viken och hade en egen säng i den grunda delen av poolen. Hans pappa hade konstruerat ett mycket smart system som syresatte vattnet, så David låg i en vattenström. Detta gjorde att han kunde ligga stilla men ändå få tillräckligt med syre. Annars måste han röra på sig en aning för att hans gälar skulle fungera. David hade läst att hajar fungerade på samma sätt. Precis som hajar saknade David simblåsa. Den geléliknande massa som borde ha utvecklats till lungor, men av en eller annan anledning låtit bli, kompenserade till viss del och gav lite flytkraft. Trots detta måste han ändå röra på sig om han inte befann sig på ett ställe med strömmar. När han var liten hade fisktankarna som han bott i haft automatiska system som gjort att han kunnat sitta eller stå på botten om han velat, utan att röra sig.

David hade inte varit helt medveten om hur annorlunda han var förrän familjen flyttat ut till sommarstugan. Han hade vant sig tidigt vid att folk kom och gick. De ville studera honom och ta prover, men Davids mamma var mycket beskyddande och såg till att David fick vara ifred så mycket som möjligt. Redan innan David föddes hade föräldrarna vetat att sonen inte var helt normal och kunnat planera för detta. Davids första fisktank var inredd och klar när han föddes. Han hade flyttat några gånger, men tidigare hade hans liv varit begränsat till tanken och omgivningen precis runt denna. Han kunde gå på land och klara sig några minuter utan att andas, men han måste leva i vatten. Flytten ut till insjön var ett otroligt stort steg. För första gången i sitt liv hade han frihet att simma vart som helst och hur som helst utan att vara iakttagen. Hans pappa hade byggt in GPS och sändare i dräkten så att de alltid visste var han var, men för första gången kunde David uppleva en frihet. Han hade bara inte förstått tidigare att han saknat den. Han hade inget att jämföra med eftersom han aldrig upplevt frihet och därför inte förstått vad han missat förut. Han hade läst om barn som var ute och lekte på gården eller som gick i skolan eller – hör och häpna – åkte buss! Han hade bara inte förstått hur fritt det var. Nu visste han bättre.

Max sov på en liten hylla ovanför Davids säng. När Max var liten valp hade han med jämna mellanrum ramlat ner i vattnet då han ville gosa med David, så pappa Marcus hade konstruerat en liten hylla precis ovanför vattenytan. Där låg Max och lät huvudet hänga över kanten på hundars vis. På så sätt nådde hans nos nästan vattenytan. David hade en liten kudde av tvättsvamp så att han kunde höja pannan precis över vattenytan, och när han gjorde det kunde Max nos vila mot hans panna. Så sov de tillsammans för det mesta sedan Max blev stor nog att nå ner. Om det blåste för mycket så att det blev vågor inne i poolen kunde Max lägga sig på golvet bredvid och titta på David genom glasväggen.

Davids pappa Marcus var lite av en Uppfinnar-Jocke och hade konstruerat en hel del av Davids hjälpmedel. Han hade också installerat en datorskärm med touchscreen-funktion som fungerade via ett fönster. Den kände av givare i dräkten som David använde. David använde datorn som alla andra tonåringar. Han hade till och med användarkonton på sociala medier. Hans föräldrar hade dock inpräntat i honom att med tanke på hans speciella egenskaper var det bäst om han höll låg profil. David höll med, han ville inte bli nåt circusfreak. Han hade även en strid ström av besökare, kollegor till antingen mamman eller pappan. Besökarna var fascinerade av honom till den grad att de inte alltid var hänsynsfulla. Tyvärr var många av dem också lite dumma, då de trodde att han var dum eller döv och blind och lite efterbliven bara för att han saknade lungor. Hans mamma hade slängt ut och portat fler än en av sina kollegor när de inte kunnat hålla ohövliga åsikter för sig själva. David hade tidigare häpnat över att folk kunde vara så obetänksamma och intoleranta, men sedan hade han upptäckt sociala medier och var inte förvånad längre. Han mådde