Vattenpojken 2: Vägen till Atlanten

By Maria E. Lasser

I sökandet efter en väg till Atlanten genom grottsystemet finner David att hans annorlundahet igen behövs för att rädda andra. Utanför Norges kust har en olycka på en oljeplattform orsakat att två människor är instängda långt under vattnet. Räddningsuppdraget visar sig vara svårt och försvåras ytterligare då det uppdagas att David är i fara. Pappa Marcus uppfinningar underlättar vardagen för David men är samtidigt åtrådda av hänsynslösa personer.

I denna andra bok i serien om Vattenpojken lär sig David igen att hans annorlundahet är en fördel. Dock gör andra människors hänsynslöshet att han får svårigheter. Kan hans nya vänner hjälpa honom?

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Dec 9, 2021
• ISBN: 9789180274609

Book preview

KAPITEL 1 – Alla är samlade

David flög fram genom vattnet med Max vilt skällande på flotten bakom sig. Max gillade vatten. Han var en svart barbet, fransk vattenhund, och han var också mycket förtjust i sjöfåglar. David hade ännu inte lyckats fundera ut varför föräldrarna skaffat honom en hund, men han var mycket glad att de hade gjort det. Utan Max skulle Mommo inte ha upptäckt nyttan av Birkeveten-växten, den växt som Max hade ätit av misstag. Det gjorde att mamma Lilian upptäckt att man kunde använda den som bas för att utveckla en medicin mot povid-36, den dödliga sjukdom som dykt upp bara knappt två månader tidigare. Kanske det inte var ett misstag att Max åt upp växten, tänkte David. Djur hade mycket bättre instinkter än människor. Kanske hade Max vetat att växten skulle bota honom från povid-36? Max var absolut värd sin vikt i guld ändå. Så det hade mindre betydelse att han inte kunde andas i vatten som David gjorde. David hade inga lungor som normala människor. Han var född med gälar på halsen och hade vuxit upp i fisktankar i olika storlekar fram tills han slutligen kunnat flytta ut till insjön vid familjens sommarstuga.

Sommarstuga var väl lite fel ord för den, tänkte David. Den var ju faktiskt familjens hem numera. Både mamma Lilian och pappa Marcus övernattade ibland i den lilla lägenhet de hade skaffat för ändamålet inne i storstaden Vernersro, men båda två var hemma nu och friska. David var tacksam, det hade varit alldeles för nära. Hans mamma hade dessutom blivit fast i Vernersro eftersom hennes kollegor med professor Ferguson i spetsen hade besökt henne igen. Hon skulle ha dött ensam, långt borta från den övriga familjen. David gillade inte professor Ferguson. Den mannen var dryg och oförskämd trots att han var så världsberömd. Bara tanken på att hans besök skulle ha orsakat mamma Lilians död var mer än David ville tänka på. Det var allt en väldig tur att David hittat Birkeveten-växten i systemet av undervattensgrottor, annars skulle en massa människor som han tyckte om ha dött.

– Titta, här kommer de ju, ropade någon inne på bryggan dit David var på väg. Gör plats, här ska det hälsas!

David log. Han visste att de inte tänkte på honom utan på Max. Hunden var mycket livlig och grundlig när det gällde att hälsa på människor, speciellt sådana som han gillade och inte hade sett på minst 562 år. Som Gregor och hans barn, i synnerhet dottern Lisa.

Lisa hade varit mycket sjuk i povid-36, men hade tillfrisknat tack vare teet som Mommo bryggt av växten som David hittat. Efter en vecka av tedrickning hade hon blivit helt återställd. Hon drack fortfarande te på morgonen, sa hon, bara för att vara på den säkra sidan. Medicinen som mamma Lilian och hennes team hade framställt hade blivit klar och läkemedelstillverkarna hade stoppat alla sina andra projekt för att tillverka medicinen. Den kallades Birkeveten efter platsen den upptäckts på. Alla de involverade i medicinframställningen hade jobbat rekordsnabbt. De första doserna var redan tillgängliga och sjukhusen rapporterade om tillfrisknande patienter, fler och fler varje dag. David var glad att allt hade löst sig. Den depression som hade varit på väg att övermanna honom höll på att ge med sig. Solen gjorde sitt för att hjälpa, trots att sommaren led mot sitt slut.

– Hejsan firren och hunden, log Lisa där hon satt på flytbryggan.

Max flotte kom närmare och hunden passade på att hoppa över på flytbryggan för att hälsa. I farten lyckades han knuffa ner Lisa i vattnet.

– Ha, flämtade Lisa när hon kom upp över vattenytan igen, det är roligt att vara omtyckt!

Alla skrattade åt Max som rände runt på flytbryggan och upp på piren för att hinna hälsa på alla. Svansen viftade med nästan samma fart som en grästrimmer och var i stort sett lika förödande. Gregor satte sig på huk och kramade hunden som passade på tillfället att slicka honom i ansiktet.

– Tack du kära lilla vän, utan dig så skulle vi inte sitta här idag. Här ska du få en present, viskade Gregor och höll fram ett litet inslaget paket.

Max nosade försiktigt på det. Han hade ännu inte fyllt ett år, så detta var hans första present. Han bet försiktigt i det fina pappret, bestämde att han gillade det och tog ett ordentligt tag. Efter några ordentliga skakningar lossnade rosetten och pappret vecklades ut för att avslöja innehållet.

– Men titta, du har fått ett ben, utbrast David.

– Jajjamän, och inte vilket ben som helst! Detta är bästa tänkbara köttben från nötkreatur. Max är värd det bästa!

Max tittade på David som nickade.

– Du får, sa han åt hunden.

Max tog honom på orden och lade sig ner på piren för att gnaga på sitt ben. Gregors son Stefan tog fram sin kamera.

– Detta måste förevigas, bestämde han. Jag tar ett fint foto och så hänger vi det i butiken. Birkestads hjälte ska vi skriva. Det blir väl bra?

David log igen.

– Javisst! Han är värd det.

David visste att han själv måste hålla låg profil, annars skulle han hängas ut i medier och snart bli känd som Birkestads freak eller något sådant. Det ville han inte. Bättre då att Max fick äran. Det var ju faktiskt Max som ätit upp växten från första början så Mommo kunnat se att den gjorde honom bättre. Som den pulverhäxa Mommo var hade hon direkt förstått vad som hänt och bryggt te på växten för att testa på sig själv, men det skulle hon inte ha gjort utan Max, i alla fall inte lika snabbt. David hade bara plockat växten åt Mommo.

Allesammans satt en stund i solen och delade Max glädje över det fina benet. Alla visste hur nära det varit att de inte kunnat sitta där.

KAPITEL 2 – David får besök

Några dagar senare dök en bil upp på gårdsplanen hemma hos David. En ung man steg ur och David kände genast igen honom. Det var Roland, mannen som blivit skadad vid räddningsuppdraget i grottorna. David simmade ut i viken från den inbyggda simbassäng som var hans rum i sommarstugan så han kunde prata med Roland.

– Hejsan Roland, hur är det med dig?

– Hej du, David. Jo tack, det knallar, hur är det med dig själv?

– Jodå, här går det fint. Har du träffat Max?

Max hade kommit smygande ut ur huset när han hörde en främmande röst. Han tyckte det var oförskämt att människan inte kommit direkt till honom så han fick hälsa. David tyckte det var bäst att varna Roland innan Max gick till kärleksattack.

– Jaså, det är du, Birkestads hjälte, log Roland vänd mot Max.

Max flinade så hela tungan hängde ut genom mungipan. Så gjorde han ett utfall mot Roland, som inte flyttade sig en millimeter. Istället lutade han sig mot Max och gav honom en kram.

– En för dig och en för din husse.

David rodnade lite. Roland såg det och log.

– Du är anspråkslös, David. Det är en bra egenskap. Du har rätt att vara stolt, bara det inte tar överhanden. Du har gjort ett jättejobb i sommar, det vet du väl?

– Tja, jag ser det inte riktigt så, försvarade sig David. Du vet ju att jag inte är som andra. Jag bara använde mina speciella färdigheter därför att de behövdes just då.

– Kanske det, men jag är väldigt glad att du har de färdigheterna. Du, jag har min utrustning med mej. Vill du dyka lite?

David blev lite paff, men sedan blev han glad. Han förstod det inte själv, men känslan av att vara godkänd, sedd och bekräftad av en helt främmande person gjorde honom lycklig. Roland var ju professionell dykare i flottan. Han var en av farbror Anders män, och bara det att han ville dyka med David var STORT.

David nickade och vinkade mot mannen som kommit ut ur sommarstugan.

– Hej pappa, minns du Roland? Vi ska dyka lite.

Pappa Marcus log åt sonens entusiasm och hälsade på Roland.

– Hur är det med dig, Roland? Du låg länge på sjukhus.

– Jo, det stämmer, det gjorde jag. Om du inte misstycker så tar vi det senare. Nu har vi annat för oss, flinade Roland med en blick på David.

– Naturligtvis, svarade pappa Marcus leende. Jag säger till Lilian att vi blir ännu en person till middagen.

David och Roland planerade medan Roland drog på sig sin våtdräkt och kollade sin utrustning. Eftersom David mindes hur Roland hade reagerat på de självlysande dinoflagellaterna drog han upp en utfärd via några av de grundare undervattensgrottorna där han visste att dinoflagellater fanns. David hjälpte fortfarande farbror Anders och hans män med arbetet att kartlägga grottorna, så han visste precis vart Roland och han skulle ta vägen.

Efter middagen satte sig Roland ner vid inomhuspoolen där David höll till.

– Du, David, jag har en sak att berätta. Jag kommer att dra iväg till Norge om några dagar.

– Norge? Vad i all sin dar ska du göra där?

– Jo, du förstår, den där smällen