Sanningen gör dig fri

By Angelica Victorin

Sommarvistelsen i Borgholm är över och det är dags för Agnes, Elise och Nathanael att återvända hem till sina familjer. Dock inte innan de lovat varandra att ses igen. Tiden på Öland har gett trion nya perspektiv på tillvaron, men kommer det att hålla när de tvingas tillbaka till gamla vanor? Det dröjer inte länge förrän Agnes överrumplas av en oerhörd saknad. Hon har inte längre någon aning om var hon hör hemma - dessutom är hon orolig för sin älskade Nathanael. Han själv tas emot med öppna armar vid hemkomsten till USA, men en väns hemlighet ligger konstant och gnager i honom. Drömmarna om Agnes är det enda som ger honom sinnesro. Samtidigt bestämmer sig hans svenska släkting Elise för att börja om på nytt i Lund. Men att lämna alla lögner bakom sig blir inte alls lika lätt som hon önskat. "Sanningen gör dig fri" är den andra delen i Borgholmtrilogin. Den utspelar sig på flera ställen och tar med läsaren på en resa, från södra Sverige till norra Amerika .-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 20, 2021
• ISBN: 9788726794878

Book preview

8:32

Inledning

D et var både den ljuvaste och svåraste stunden någonsin. Agnes ville inte låtsas om den svidande smärtan som stack till så fort hon tänkte på att de måste skiljas åt. Den ljumma vinden slog emot ansiktet uppe på ångbåtens däck. Hon sträckte ut armen och tog Nathanaels hand i sin. Flätade in fingrarna mellan hans medan värmen spred sig genom kroppen. Lycklig såg hon in i hans ögon som lyste mot henne. Det var en blick att vila i och hon ville aldrig behöva slita sig vare från den eller hans trygga hand. En hårlock hade lossnat från håruppsättningen under stråhatten och han strök bort den från hennes kind innan han kysste henne. Agnes log och vände sig mot Elise som stod bredvid dem. Hon verkade inte ha märkt något utan stod med båda händerna på ångbåtens reling och blickade ut över Kalmar sund med hunden Minou vid sin sida.

Nathanael tog tag om Agnes midja. Jag tror inte jag kommer kunna släppa dig. Vem vet, jag kanske kidnappar dig och tar dig med över Atlanten?

De såg roat på varandra några sekunder, men hans ord om avskedet gjorde att hon snart var tvungen att titta bort. För en kort stund var de långt borta från vardagen, som om de levde i en egen värld. Det enda hon ville var att fylla lungorna till brädden med havsluft och njuta av varje ögonblick hon fick vara nära honom. Agnes kände Nathanaels blick på sig och kunde inte låta bli att le igen. Ändå lyckades hon inte trycka undan att de snart inte skulle ses på väldigt länge.

Redan i förväg hade hon bestämt sig för att inte visa vad hon kämpade med under båtresan från Öland. Ville inte tynga honom med ett tårfyllt farväl. Gav hon efter för saknaden visste hon inte vad som skulle hända. Agnes bet ihop och lutade sig mot relingen så att han tvingades släppa greppet om henne. Istället lade han handen på hennes axel och kramade den lätt vilket fick henne att slappna av igen.

Hon visste att hon hade en förmåga att hålla andra på avstånd, även dem hon brydde sig mest om. Men nu krävdes all hennes självbehärskning för att inte klamra sig fast vid Nathanael, när lusten att begrava ansiktet mot hans hals och ge efter för gråten höll på att övermanna henne. Att varken verka avvisande eller låtsas vara allt igenom lycklig, kändes som en omöjlig uppgift. Agnes blinkade och försökte fokusera på vågorna som glänste och fiskmåsarnas skrik ovanför deras huvuden. Jesus, hjälp mig, bad hon tyst.

Tiden gick alldeles för fort. De stod redan på perrongen där tåget mot Göteborg väntade. När Agnes till sist mötte hans varma ögon kände hon sig genomskådad. Nathanael tog henne i famnen och hon gömde den outhärdliga känslan av övergivenhet mot hans axel. Undrade om han kunde känna hur hårt hennes hjärta slog. Med en snyftning svalde hon klumpen i halsen och log genom tårarna. Hon som inte velat förstöra den här stunden som de skulle bära med sig likt ett oförglömligt minne. Jag måste ta mig samman, tänkte hon och lyfte ansiktet mot hans. Ville aldrig att kyssen skulle ta slut. Trycket som steg i bröstet fick henne att flämta efter luft när de slutligen släppte varandra. Något rasade inom henne när hon mötte ömheten i hans sorgsna ögon. Han hade sett något han inte borde fått se. Maktlösheten grep tag i henne medan de stod tigande mittemot varandra och höll hårt i varandras händer. När han släppte hennes vänstra hand ville hon instinktivt ta hans tillbaka.

Nathanael stack ner handen i kavajfickan och plockade upp en ask. Agnes drog lätt efter andan när han räckte fram den. Det är inte mycket. Men jag ville ge dig något innan vi skiljs åt. Agnes fick inte fram ett ord. Rörd såg hon upp på honom när han sa: Du kan öppna den senare i lugn och ro.

I nästa stund ljöd tågvisslan och Agnes ryckte till. Nej, inte redan, ville hon skrika. Det var för tidigt. Tack! Var rädd om dig. Du med. Nathanael gav henne en sista hård kram och en kyss som fick tårarna att rinna. Som i blindo såg hon honom ta sin packning och kliva ombord på tåget. Den svarta röken från ångloket stack i näsan. Tacksam kände hon Elise lägga armen omkring hennes axlar när benen hotade att vika sig.

Elise visste alltför väl vad som rörde sig inom Agnes. Halsen snördes samman vid minnet av dagen då hon stått på perrongen i Paris för tre år sedan och tagit farväl av Alessandro. Tänk om de vetat att det var sista gången de skulle ses i livet. Bilderna och känslorna som trängde upp fick pulsen att öka. Elise kunde omöjligt stå still en sekund till. Minou tittade upp på henne som om hunden känt på sig att något var fel.

Kom så går vi. Elise röst var knappt mer än en viskning och hon tvivlade på att Agnes hört henne. Människor skingrades runt omkring dem. Hon tog ett fastare tag om Agnes axel och sa högre: Vi måste gå nu. Kom vännen så letar vi upp ett bord vid en servering. Det finns ett kafé på andra sidan gatan.

Elise ansträngde sig för att låta normal trots att svetten bröt fram. Måste vara stark för Agnes som stirrade efter tåget med en blick som skar rakt igenom Elise. Den uttryckte samma bottenlösa smärta som hon upplevt många gånger och aldrig ville känna igen.

De tog sig nerför trapporna från perrongen och vidare uppför trapporna som ledde till gatan. Två hästdroskor skramlade förbi följda av en automobil innan Elise och Agnes korsade gatan och gick in på kaféet.

Doften av kaffe fick Elise att sänka axlarna. Flugor surrade runt kakorna på disken och en servitris log uppmuntrande mot dem. Mina damer, vad får det lov att vara?

Elise sneglade på Agnes som tittade på de söta bakverken med uttryckslösa ögon. Hon verkade vara i en helt annan värld och Elise insåg att hon gjorde bäst i att beställa åt dem båda.

Strax satt de vid ett av fönsterborden med varsin småkaka och kaffe. De fick nätt och jämnt plats med benen och väskorna under det lilla runda bordet. Elise lyfte upp Minou i knäet och strök över den mjuka pälsen för att lugna sig. Agnes teg fortfarande och verkade inte ha någon aptit. Efter att hon hade smakat på kakan låg den kvar på det småblommiga fatet. Elise studerade hennes ansikte. Vad kunde hon säga som skulle få det att kännas lite lättare? Hon som aldrig brukade sakna ord, visste plötsligt inget råd. Istället sträckte hon sig över bordet och kramade väninnans hand.

Agnes såg på henne med spända käkar och blanka ögon. Sedan blinkade hon snabbt och log ursäktande. Förlåt. Jag är inte sugen på något. Har fått huvudvärk och är verkligen inget trevligt sällskap.

När går dit tåg mot Lund?

Agnes kastade ett öga på sitt smala armbandsur i silver. Om en kvart. Ursäktar du mig ett ögonblick?

Elise såg efter henne när Agnes gick mot damtoaletten med nedböjt huvud. Tåget till Stockholm gick om tjugofem minuter. Hon lutade sig mot ryggstödet. Den långa tågresan i en varm och svettluktande kupé var förstås inget Elise såg fram emot. Men tanken på den som väntade på henne därhemma fick henne att le för sig själv. Vad hon hade saknat Alexandra. Det gick inte att beskriva hur mycket hon längtade efter att krama henne. Hon förstod inte hur hon kunnat vara ifrån henne en hel månad. Älskade lilla Lexie. Elise skulle aldrig kunna leva utan sin ögonsten. De var tvungna att vara tillsammans. Hon visste det nu. Det fanns bara ett alternativ.

Nathanael lät blicken förlora sig utanför tågfönstret. Att resa från Agnes var något av det svåraste han gjort. Sorgen i hennes ögon hade speglat vad han själv kämpade med. Veckorna i Sverige hade förändrat så mycket. Ändå fick trycket över bröstet honom att inse att det inte gick att undkomma verkligheten som väntade där hemma. Den hade gjort det hela tiden fast han gjort sitt bästa för att slå bort alla tankar på Amy och Jason.

Det skulle i alla fall bli underbart att återse familjen. Men att behöva tala om för dem att han tänkte ta värvning likt sina bröder, var något han bävade inför. Fadern skulle bli bedrövad. Han förtjänade så mycket bättre, men vad kunde Nathanael göra? Tre av hans bröder var inkallade. De flesta fäder skulle tvingas se sina söner ge sig ut i kriget. Det var lika bra att göra sin plikt redan från början istället för att gå hemma och vänta på att bli inkallad. Han, som varken hade fru eller barn, förväntades ta sitt ansvar och kämpa för friheten. Nathanael skulle inte kunna se bröderna och vännerna i ögonen igen ifall han inte också gjorde vad som krävdes. Han var inte rädd för att dö, men ville såklart komma tillbaka utan vare sig skador eller upplevelser som skulle fortsätta plåga honom långt efter. Framför allt ville han inte mista fler han älskade.

Den enda han ville tänka på just nu var Agnes. Ingen hade så snälla ögon och ett lika varmt leende. Hon var inte lik någon annan han mött. Han önskade att hon kunnat se sig själv som han gjorde. Anade att hennes bild av sig själv var en helt annan. Det var inte bara hans far som förtjänade ett bättre liv, det gjorde Agnes också. Nathanael ville ge henne allt hon drömde om.

Tänk att hon haft modet att säga upp sig från guvernanttjänsten. Att Agnes var på väg hem till sin mor och sina syskon fick honom att slappna av för en stund. Hennes bror var kyrkoherde i en liten församling precis som hennes far varit, hade hon berättat. Nathanael undrade hur Agnes familj skulle reagera då hon berättade att hon blivit frälst och låtit en svensk-amerikansk predikant och bonde döpa henne i havet.

Midsommarafton skulle han för alltid bära med sig i djupet av hjärtat. Vad som än hände i framtiden skulle stunderna de delat vara bland de bästa ögonblicken i hans liv. Att ha fått leda kvinnan han var förälskad i till en personlig tro på Jesus slog det mesta, ja kanske till och med den egna frälsningsupplevelsen för många år sedan. Att sedan ha fått döpa Agnes och Elise och se deras ansikten stråla, var oförglömligt. Den gudomliga upplevelsen hade gett honom styrkan att våga avslöja sina känslor för Agnes samma kväll. Han som i veckor intalat sig själv att en kärleksrelation var omöjlig, att det aldrig kunde bli mer än vänskap. Så fel han haft. Ingenting skulle få skilja dem från varandra, om han fick bestämma. Inte kriget, inte familjens förväntningar och inte Amy.

1

A rmar, axlar och händer värkte efter att Agnes burit de tunga väskorna från stationen som låg en bra bit bort. Om hon bara inte haft så många böcker med sig, men dem hade hon absolut inte velat lämna kvar. Det knastrade under fötterna och kängorna sjönk ner i den välkrattade grusgången som kantades av låga buxbomshäckar. Den vita prästgården från 1700-talet hade symmetriskt placerade fönster. Agnes klev upp på den låga stentrappan och ringde på. De sekunder hon väntade på att den duvblå dubbeldörren skulle öppnas hann hon rätta till hatten som åkt för mycket på sned. En våg av värme strömmade genom henne när hon såg moderns förvånade ansikte och innan hon visste ordet av stod de och höll om varandra.

Kära barn! Kom in. Låt mig ta dina väskor. Du måste vara trött. Varför ringde du inte och bad Adrian komma och hämta dig vid stationen?

Jag behövde en lång promenade.

Det är så roligt att ha dig hemma.

Glädjen i moderns röst fick olusten över att berätta att hon sagt upp sig, att ge vika. Agnes fingrade på broschen som hon fått av Nathanael. I nästa stund kom Alma och stannade upp i dörröppningen till salongen. Hon såg på Agnes från topp till tå och verkade inte veta om hon skulle ta henne i hand eller omfamna henne. När Agnes sträckte ut armarna gav hon sin storasyster en hastig kram. Välkommen.

Modern tog Agnes hatt och kappa. Adrian är strax hemma för kvällsvarden.

Agnes drog på sig täcket och gäspade. Det doftade fortfarande av såpa från det renskurade trägolvet. Mellan spetsgardinerna skymtade en molnfri himmel. Ilningar spred sig genom henne när hon såg Nathanael för sin inre syn. Vad gjorde han just nu? Tänkte han på henne lika mycket som hon på honom? Resan till Göteborg var kanske över nu och efter den långa båtresan skulle Nathanael sitta på ännu ett tåg på väg hem till ranchen i Minnesota där familjen väntade. Efter att han varit tre månader i Sverige längtade de såklart efter honom och ville att allt skulle återgå till det vanliga. Vad de inte visste var att han planerade att ge sig av så fort sommaren var över. Men inte tillbaka till Agnes, utan för att ge sig ut i kriget.

Agnes kröp ihop på sidan. Det var inte bara högsommarhettan som gjorde kroppen seg och trött. Oron ville gnaga hål på framtidsdrömmarna. Hon slog bort den med hjälp av minnena av midsommaraftonens underbara kyssar. Värmen och lyckan gick som en stöt varje gång hon tänkte tillbaka på kvällen för bara tre dagar sedan då Nathanael och hon äntligen vågat berätta vad de kände för varandra.

Efter ett tag vandrade tankarna till den unga änkan med tre små barn som väntade på Nathanael. Vetskapen gjorde Agnes illa till mods. Skulle han förklara direkt för amerikanskan att det aldrig kunde bli de två? Tänkte han berätta för familjen om Agnes när han kom hem eller vänta tills efter kriget? Familjen skulle säkert bli besviken när han inte tänkte fria till kusinen som dessutom var pastorns dotter. Tänk om de skulle övertala honom att välja sin släkting trots allt?

Sluta, sa hon högt och vände sig om igen. Vad var det för mening med sådana tankar? Hon kände igen den där ovissheten efter relationen med Peder. Hon tänkte inte ge efter. Ville unna sig att vara glad. Hade hon inte gjort sig förtjänt av att vara lycklig för en gångs skull?

Trots alla frågor vägrade hoppet släppa taget om henne. Hon hade aldrig känt såhär för någon, inte ens för Peder. Deras hemliga relation hade mest handlat om passion och spänning. Det Agnes och Nathanael hade, var början på något mycket starkare och större. Hon kände sig trygg med honom. Han skulle inte svika sitt löfte om att komma tillbaka. Men efter allt hon varit med om efter faderns död och sin egen sjukdom tog hon ingenting för givet. Livet var skört och ingen hade någon garanti. Vad som helst kunde ske under Nathanaels resor mellan Europa och Amerika. För att inte tala om när han slutligen skulle befinna sig i Frankrike mitt i striderna. Hon ville inte tänka klart tanken.

Familjen samlades för att äta middag i skuggan under fruktträden som var fulla av små äppelkartar. Kvällen innan hade Adrian hälsat henne välkommen med en värme i rösten som gjort henne glad. De hade inte setts sedan i påskas och hon hade längtat efter dem. Under tågresan hade hon gruvat sig för vad de skulle säga när de fick veta att hon sagt upp sig. Det hade inte känts bra att berätta det redan första kvällen. Med bävan tog hon mod till sig. Det rätta tillfället skulle inte komma. Det var bara att säga det rakt upp och ner. Jag har lämnat min tjänst hos familjen Colliander.

Tystnaden runt bordet gjorde det tungt att andas. Det enda som hördes under några långa sekunder var vindens sus i trädkronorna. Agnes plockade med linneservetten innan hon mötte Adrians ögon. En tydlig rynka mellan hans ögonbryn fick Agnes att krama servetten hårt i knäet. Hon lyfte hakan och väntade på att han skulle säga något, men han fortsatte tiga. Med ryckiga rörelser tog han sig an fisken utan att se på henne. Alma mötte inte hennes ögon och Agnes skruvade på sig.

Modern sökte efter orden. Men … Du har bara arbetat ett halvår hos doktorsfamiljen. Du som kämpade för att övertyga mig om att du var frisk nog att börja arbeta som guvernant trots mina tvivel, påminde modern henne om.

Jag trivdes aldrig hos Collianders. Doktorinnan var så nedlåtande och kontrollerande att jag inte stod ut längre. Tro mig, jag försökte verkligen finna mig till rätta. Men när doktorn och hans fru till slut ställde ett ultimatum såg jag inget annat val än att säga upp mig. Jag fick inte längre umgås med vilka jag ville på min lediga tid. Fick inte ens gå till Missionskapellet.

Adrian såg upp och slutade tugga. Sedan svalde han maten och tog en stor klunk vatten. Hon kunde läsa misstrogenhet i de brungröna ögonen som granskade henne. Agnes fingrade på silverbesticken. Det sades inte mer om saken och strax reste de sig från bordet.

Medan Adrian med sammanbitna käkar gick in i huset såg Agnes efter honom. Modern kom fram och lade sin hand på hennes arm. Vännen min, vad ska du nu ta dig till? Var det verkligen nödvändigt?

Jag förväntar mig inte att ni ska förstå. Allt jag kan säga är att jag inte är densamma längre. Min tro på Jesus har fått mig att se på livet på ett annat sätt. Jag är gladare än jag kan säga.

Ja ja, säger du det så.

Allt kommer att ordna sig. Jag ska annonsera efter arbete redan imorgon.

De möttes i ett leende, men hon lade märke till att modern inte såg övertygad ut. Nu var Agnes åtminstone fri. Hon tänkte inte avslöja att doktorinnan fått veta vad hon hållit hemligt. Att Agnes avskedats från flickskolan i Lund efter att hennes förbjudna kärlekshistoria med Peder Roslund uppdagats, visste inte modern om. Agnes hade skämts för att berätta sanningen om varför hon tvingats sluta arbeta. Efter att hon några månader senare insjuknat i tuberkulos hade det aldrig blivit av.

Tydligen kunde de inte begripa varför hennes nya tro var avgörande för henne. Agnes hoppades att de inte skulle vara lika besvikna när den första chocken lagt sig. Det som gjorde mest ont var Adrians reaktion. Den hade påmint henne om fadern, insåg hon. Som barn hade brodern och Agnes stått varandra nära. Det skilde bara ett och ett halvt år mellan dem. De var tretton och fjorton år när de flyttade hemifrån för att gå på olika skolor. Åren de varit ifrån varandra hade skapat ett avstånd även om hon fortfarande tyckte mycket om sin bror och inte ville att något skulle stå emellan dem.

Han påminde allt mer om fadern även till utseendet, slog det henne. Adrian var 25 år gammal men såg äldre ut med sitt välansade skägg. Sedan han blev präst hade han fått en ny sorts pondus och allvar i sitt sätt att vara. Den busige brodern som hon alltid kunnat locka till skratt hade försvunnit redan när fadern blev sjuk och familjen splittrades. Tre år efter faderns död då hemligheten om halvbrodern avslöjats, hade barndomen definitivt varit över. Hon ville nå fram till Adrian, men visste inte hur hon skulle lyckas.

En dov värk över pannan kom smygande. Hon hade övergett familjetraditionen som blivit broderns kall. Kanske var han mest rädd för att det skulle börja pratas om henne i bygden. Hur som helst tänkte hon inte bli långvarig här. Så fort sommarlovet var över måste hon ha hittat en ny tjänst.

Hon och Alma hjälptes åt med att plocka ihop matservisen.

När Agnes bar in den överfulla träbrickan mötte hon modern i köket som doftade av nybakat bröd. Hon satte brickan på det vita slagbordet framför fönsterbrädet där det stod röda, rangliga pelargoner. Mellan stammarna skymtade sädesfältet som vajade fram och tillbaka.

Modern strök Agnes över ryggen. Hur har du tänkt hitta ett nytt arbete med tanke på din sjukdom? Det var ju tack vare doktor Hansson som du fick tjänsten hos hans släkting.

Agnes stelnade till och vände sig om. Ja, för vem vill ha en lärarinna som är smittad av tuberkulos och när som helst kan insjukna igen? Kinderna hettade när irritationen blossade upp.

Modern kastade en menande blick mot den äldre hushållerskan som stod med ryggen mot dem och slamrade med porslinet. Bli inte upprörd. Jag menar bara … att vi måste vara realistiska.

Känslan försvann lika snabbt som den kom över henne och Agnes lät axlarna sjunka. Hon ångrade med ens att hon brusat upp och log kompenserande. Mor, jag om någon vet hur det är. Det kommer ordna sig på något sätt, ska du se.

Ljudet från kokerskan i köket väckte Agnes morgonen därpå. Det var svårt att sova när hettan dröjde sig kvar. Hon reste sig sömnigt och smålog för sig själv när hon mindes att hon drömt att hon hade Nathanaels armar runt sig. Framme vid sovrumsfönstret tryckte hon till för att få upp det på vid gavel. Kyrkklockan ringde och kallade bygdens folk till gudstjänst. Klangen hördes vida över det öppna landskapet. I dag var första söndagen hon vaknade i familjens hus. Om en timme skulle den lilla landsortskyrkan fyllas av slättens godsägare, bönder och lantarbetare. Hon stod kvar en stund och såg ut över prästgårdens avlånga trädgård och utsikten bortom trädgårdshäcken. Fält och åkrar bredde ut sig och bildade ett gigantiskt lapptäcke i beige och grönt. Man kunde se många mil bort tack vare att kyrkan och prästgården låg på en höjd. Solen värmde redan och utlovade ännu en het högsommardag.

Hon vände sig om och lät blicken svepa över sovrummet. Vid sängens fotända stod en blå träkista dekorerad med gammalrosa rosor på locket och sidorna. I den förvarade hon en del av sina mest privata saker. Där låg brev och den lilla anteckningsboken med dikter hon skrev i så gott som varje dag. Det var ett vackert gästrum med putsade puderrosa väggar och duvblå och svarta möbler från 1700-talet. Men det kändes inte som hemma. Agnes drog av sig det vita bomullsnattlinet, hällde upp vatten från porslinskannan och började tvätta sig.

När familjen ätit frukost i trädgården var det dags för gudstjänst. Kyrkan låg bara ett stenkast från den vita prästgården. Under tiden klockan ringde tio gånger gick Agnes in i den svala stenkyrkan bredvid Alma. Många nyfikna ansikten vändes mot henne då de kom in i den redan fullsatta byggnaden. Hon hörde någon viska att det var prästens syster som kommit tillbaka. Framför dem gick modern och de satte sig på bänken längst fram som alltid.

Det hände säkert inte ofta att någon kom till bygden, så det var inte konstigt att hennes besök väckte en viss uppmärksamhet. Hon hade aldrig tyckt om att det pratades om henne, även om det inte var illa menat. Agnes satt rak i ryggen mitt emellan modern och systern. Organisten började spela och de sjöng en gemensam psalm. Adrian bar den vackra prästklädnaden och sjöng innan församlingen svarade. Hon hade inte vant sig vid att se honom som präst. Han gjorde det övertygande och med stort allvar. Hela församlingen bad därefter trosbekännelsen högt. De välkända orden fick en helt ny innebörd för Agnes. Hon undrade hur många i församlingen som kom dit med en längtan efter att få möta Gud och få svar på sina böner.

Efter gudstjänsten stod familjen ute på trappan och hälsade på alla som gick ut ur kyrkan. Solen gassade och hon började svettas. Agnes tappade snart räkningen över hur många händer hon skakat. Svarade artigt på några enstaka frågor om hur länge hon skulle stanna. Över sommarlovet, det var allt hon hoppades på.

Förgäves försökte Agnes minnas namnen på dem hon tagit i hand, medan hon gick den korta promenaden till prästgården. De hade passerat henne i rask takt. Att ha allas ögon riktade mot sig under sitt första besök i påskas, hade nästan varit lika obekvämt som att behöva sitta bredvid doktorinnan och hennes väninnor under bjudningarna. Nu kändes det inte riktigt lika besvärande längre. Hon hade en ny sorts trygghet och oron för vad de skulle tycka om henne var inte lika stark. Agnes var ändå inte en av dem och skulle aldrig bli det. Inte ens här hos familjen var hon riktigt hemma. Föräldrahemmet var för alltid förlorat och vem visste när hon skulle få möjlighet till ett eget?

Agnes hade satt in en annons i lokaltidningen om att guvernant sökte anställning. Ännu hade ingen svarat, men det hade bara gått några dagar och hon kände sig hoppfull. Hon höll också utkik efter ifall någon skola sökte efter en lärarinna.

Hon tyckte inte om att bli betraktad utifrån vilken familj hon var del av för tillfället. Nu när hon tillhörde prästfamiljen hade hon en viss status i mångas ögon. Åtminstone hos bönderna, hade hon märkt. Agnes var prästens syster, men i egenskap av sig själv var hon ingen. Det här var bara ännu en väntplats och snart skulle hon vidare till en ny familj eller skola. Det var de enda alternativen. Att gå kvar här och vänta förgäves var det sista hon ville.

En eftermiddag tog Agnes med sig sin bibel ut i trädgården och satte sig i en av de vita trästolarna för att läsa. Sedan hon tagit emot Jesus och låtit döpa sig i havet, hade hon fått en sådan hunger efter att få veta mer om vad det stod i Bibeln. Något nytt hade väckts till liv inom henne. Hon kände sig även nära Nathanael när hon läste något hon visste att båda delade. I Jesaja kapitel 41 vers 10 stod det: … frukta inte, ty jag är med dig, var ej modfälld, ty jag är din Gud. Jag styrker dig och jag hjälper dig, jag håller dig uppe …

Modern kom ut och gjorde henne sällskap. Efter att modern satt sig till rätta med handarbetet i trädgårdssoffan märkte Agnes att hennes blick vilade på henne. Hon såg upp från boken och mötte moderns blå ögon som ramades in av fina linjer. Även runt munnen hade hon fått antydan till några små rynkor som inte funnits där innan, vad Agnes kunde minnas. Hon var tjugo år när Agnes föddes och det ljusbruna håret hade börjat få allt fler silverfärgade slingor. Modern lät händerna sjunka i knäet.

Jag märker att du har förändrats. Det finns något nytt hos dig som jag inte kan sätta fingret på. Ett lugn som jag inte riktigt begriper.

Jag är glad att det märks, för jag känner mig annorlunda än innan jag blev frälst.

Modern började plocka med broderiet. Den här mannen du mötte …. Den amerikanske predikanten. Av dina brev att döma kom han att betyda en hel del för dig. Har jag rätt?

Agnes lade till rätta det knypplade spetskorset hennes farmor en gång gett henne och slog långsamt ihop bibeln. Hon borde ha förstått att hon inte skulle kunna hålla Nathanael hemlig för modern särskilt länge. Det ville hon inte heller. Känslorna för honom hade säkert gått att ana mellan raderna. Hennes lätt frånvarande sätt sedan hon kom hem, hade såklart inte undgått modern. Agnes tankar var ofta på annat håll.

Jag lärde känna Nathanael Ek och han betyder mer för mig än jag kan säga.

Jag förstår. Ska ni skriva till varandra?

Ja. Nathanael och jag blev förälskade och jag har lovat att vänta på honom. Känslorna hade inte mattats av sedan de reste på olika håll utan i stället vuxit sig starkare. Det gjorde henne både lycklig och olycklig att tänka på honom. Jag vet att risken finns att jag aldrig mer får se honom. Han ska ut i kriget. När orden var sagda brände tårarna och Agnes torkade sig i ögonvrårna. Sanningen gjorde ont. Hittills hade hon lyckats hålla de värsta rädslorna på avstånd rätt bra, men nu när hon vågade dela dem med modern började hjärtat hacka. Du ska inte oroa dig, mor. Allt kommer säkert bli bra, sa hon lika mycket för att lugna sig själv.

Modern knep ihop munnen och lade huvudet på sned. Jag vill inte att du ska behöva gå igenom ännu en förlust. Du om någon är värd att ha det bra nu.

Jag vet. Agnes strök med fingertopparna över bibeln.

Den här Nathanael Ek, han är både bonde och predikant, eller hur?

Agnes nickade och tyckte inte om tonen i moderns röst. Anade att det inte enbart berodde på att Nathanael levde på andra sidan jorden eller att han skulle riskera livet inom en snar framtid. Han var väl inte den svärson hon hoppats på. Inte fin nog för dottern till en storbonde som hade traktens finaste gård och som hade blivit prästfru. Eller kanske var det av omtanke eftersom hon kände till vad livet som bondhustru innebar och krävde. Modern anade väl vad Agnes skulle tvingas avstå och vilka sysslor hon skulle bli tvungen att lära sig.

Han driver en ranch tillsammans med sin far och det finns två boningshus. Jag har sett det ena på ett foto. Det såg välskött och vackert ut.

Hon visste inte varför hon försökte försvara Nathanael och hans