En cykel i present

By Elisabet Ekstrand

Brita är en mycket kompetent arbetare. Men hon har tyvärr gjort bort sig katastrofalt. Något som leder till att hon förlorar sitt jobb. Det blir ett hårt slag mot hennes självförtroende, men när efter ett tag får en ny chans till en karriär som chef för ett kulturdepartement börjar livet återigen återvända till det normala. När Brita börjar misstänka att hennes man Stig är otrogen raseras snart hela hennes värld på nytt. Detta blir början på en lång och plågsam resa genom Britas alltmer trassliga tillvaro. Men kanske kommer hon ut på andra sidan som en ny människa?

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788726548303

Book preview

författaren.

1

Mötet hade börjat lugnt och sansat. Ordföranden Brita Lagerholm såg ut över församlingen genom att sänka huvudet en aning och rikta blicken över glasögonkanten. Hennes djupblå ögonfärg förstärktes av den nätta dräkten i duvblått ylle. Vita blusmanschetter stack fram ur ärmarna.

Alla var där, sånär som på Donald Rickardsson. Han brukade komma sent men inte senare än att han kunde registreras som närvarande och kvittera ut sitt arvode.

»Välkomna», sa Brita. »Härmed förklarar jag dagens möte öppnat. Kan vi godkänna dagordningen?»

Plötsligt stod Donald Rickardsson i dörren. Alla vände på huvudena när dörren öppnades.

»I helvete heller!» Donald Rickardsson hade en aning förhöjd ansiktsfärg.

Det blev tyst några sekunder. Flera huvuden vreds tillbaka till utgångsläget och blickar utväxlades över sammanträdesbordet. Det är troligt att flera suckade lite tyst men det blev en del extra ljud när Donald Rickardsson stegade iväg utmed bordet till några tomma platser längs med den bortre bordskanten så det hördes i alla fall inte. Han tryckte ner sin breda lekamen i stolen som gav ifrån sig ett lätt knirr.

»Såå.» Brita Lagerholm hade fått två skarpa streck vid näsroten. »Vad har du att anföra?»

»Vi kan väl för helvete inte dra iväg med en reklamkampanj för sexhundratusen och samtidigt lägga ner lika mycket på en ny logga.»

»Vi kommer att diskutera budgetfrågan under punkt fyra. Är det något annat du vill ta upp?»

Brita Lagerholm sträckte omärkligt på sig och sköt in glasögonen på plats.

Donald Rickardsson tystnade märkligt nog. Han böjde sig ner, grävde i sin portfölj och langade upp en bunt papper på bordet.

»Jag anser då att vi kan godkänna dagordningen.» Brita Lagerholm stötte lätt den snidade ordförandeklubban i bordet.

»Då kommer vi till protokollsjustering. Kan vi godkänna föregående mötes protokoll.»

Hon höjde klubban en decimeter över bordsskivan.

»Hrm.» Sven Hållander vinkade diskret. Brita nickade åt honom.

»Jag stavar mitt namn med å, inte med o.» Han gjorde en liten paus. »Kanske vi ska ta upp det där med reklamkampanjen i alla fall. Det var visst något skumt med den där reklamfirman såg jag. Ja, jag vet inte men det …»

Brita Lagerholms rynkor vid näsroten verkade lite djupare.

»Vi tar det under budgetfrågan som sagt. Något annat?» Hon blickade på nytt ut över församlingen.

»Då anser jag att vi kan godkänna föregående mötes protokoll.» Klubban föll snabbt ner på bordsytan med en liten svag smäll.

»Då kommer vi till justerare för dagens protokoll. Kan Sigrid åta sig det?»

Sigrid Andersson tittade upp och nickade omärkligt.

Brita Lagerholm lät klubban på nytt sjunka mot bordet.

»Ja, så är vi inne på verksamhetsplanen.» Brita lutade sig bakåt i stolen och vände sig till höger där Tim Corros satt.

Tim var relativt ny, hade jobbat i projektet sedan ett halvår men hade redan lyckats få en stabil plattform. Han hade gått Handels, men slutat efter andra året. Försökt sig på lite studentliv i Tyskland och USA utan större framgång. Senaste året hade det inte hänt så mycket. Familjen började bli bekymrad. Det var på en fest den sommaren som han träffat Karl-Henrik Bergner, numera frilansande konsult i regeringskansliet i managementfrågor, och blivit erbjuden jobb i projektet. Karl-Henrik Bergner var god vän med Berryl Corros, Tims far. Familjen Corros hade invandrat från USA för 25 år sedan. Berryl Corros hade träffat Katarina från Sverige och kommit hit den vägen. Han hade gjort en intressant karriär inom föreningsvärlden och hade nu även en del tunga politiska poster.

Projektet behövde en ekonom och Karl-Henrik såg Tim som en civilekonom trots avhoppet. Berryl Corros hade också vid något tidigare tillfälle nämnt sin oro för sonen och Karl-Henrik kände det naturligt att ge en hjälpande hand nu när tillfället yppade sig. Pojken har väl fått i sig så mycket kunskaper så det räcker för den verksamheten, hade Karl-Henrik sagt.

»Varsågod Tim.» Brita Lagerholm log mot Tim, ett väl avvägt leende. »Du har mycket att göra idag. Både verksamhetsberättelsen och budgeten. Du har väl fått hjälp av Sigrid hoppas jag?»

Hon kastade en blick åt Sigrids håll. Sigrid Andersson satt längre ner vid bordet. Mitt emot Donald Rickardsson, som nu satt tyst men ivrigt bläddrande i sina papper.

Sigrids hår hade blivit nästan helt vitt trots att Sigrid endast var 55 fyllda. Hon var smal och näpen med en lätt makeup. Alltid punktlig och korrekt, men glad och till och med lite sprallig på fester. Det hade kostat henne mycken tid och möda att göra verksamhetsplanen och budgeten i presentabelt skick.

Hon mötte inte Britas blick.

Donald Rickardsson skruvade på sig i stolen, som var en aning för trång för hans breda kroppshydda, höll upp ett av sina papper i luften och tog till orda.

»Jag har ett alternativ till verksamhetsplanen som jag vill presentera.»

Utan att vänta på svar eller kommentar från Brita Lagerholm reste han sig, sköt bak stolen och tog en bunt papper och började dela ut dem runt bordet.

»Nu var det faktiskt Tim Corros som hade ordet.» Britas ögon mörknade. »Nu får du vänta.»

»Men vi ska ju diskutera verksamhetsplanen eller hur? Jag har ett alternativ här. Det måste ju vara tilllåtet. Vi ska ju diskutera ditt också.» Han viftade åt Tim.

»Dessutom», Donald höjde rösten, »reklamkampanjen kommer ju in i verksamhetsplanen så den måste vi ju diskutera nu.»

För ett ögonblick såg Brita Lagerholm ut att tappa fattningen. Klubban darrade en aning i hennes hand.

»Nu får du vara vänlig och sätta dig ner. Jag uppfattar det som att du lägger ett särskilt förslag. Vi kan ta upp det nästa möte när alla har läst det.»

»Det behövs inte alls.» Donald stod bredbent på golvet. »Det är rätt kort. Det kan vi läsa nu på en gång.»

Allteftersom Donald delade ut sitt förslag började deltagarna läsa i pappren. Brita var irriterad.

»Snälla Donald. Nu låter vi Tim dra sitt förslag så kan vi diskutera ditt efteråt. Sätt dig ner. Jag försöker hålla regelmässiga och demokratiska möten här.»

Förvirringen hade börjat sprida sig runt bordet. Några läste i Donalds papper, andra såg vädjande mot Brita Lagerholm. Hon måste väl ändå kunna göra något och ta sin roll som ordförande.

Brita upptäckte kaffevagnen längre bort i lokalen. Den kom alltid i god tid innan sammanträdena började för att inte personalen från caféet skulle behöva knacka på och störa.

»Jag tror vi bryter för en kopp kaffe. Det tror jag blir bra även om det är lite snabbt efter lunchen.» Hon rättade till den lilla sidenscarfen runt sin hals, strök lätt över den lediga, kortklippta och eleganta frisyren och reste sig.

Alla reste sig lydigt när Brita reste sig och samlades runt kaffevagnen. Deltagarna tog sina kaffekoppar och balanserade en liten kaka på en servett varefter de återvände till sina platser.

Det uppstod tystnad runt bordet.

»Finns det inga tallrikar?» Donald fick inget svar.

När mötet på nytt tog sats för att fortsätta såg Brita lite mer samlad ut.

»Försök nu Tim att dra ditt förslag. Vi är alla så nyfikna.»

Tim kopplade vant upp sin dator och snart lyste verksamhetsplanen från filmduken. Tim läste från duken.

Det var åtskilligt som skulle göras. Olika strategier var elegant beskrivna med pilar och symboler.

Projektet Kulturella Insatser för Regionala Stödområden, KIRS, hade nu börjat formera sin verksamhet efter nästan ett år av inkörning. Direktiven hade tagit tid att formulera. Personal skulle rekryteras och just i den frågan hade det blivit en del motstånd från den fackliga organisationen eftersom det skulle bli aktuellt med projektanställningar. Nåväl, det löstes genom att de fem personer som rekryterades blev fast anställda i kulturdepartementet och sedan lånades ut till KIRS på ett år i taget.

Brita Lagerholm hade från olika håll ansetts som utmärkt för uppdraget som ordförande. Hon hade under ett par år haft ett rum till förfogande på kansliet för Regional Strategiutveckling, REST, efter en olycklig incident under en jordbrukskonferens där hon vid sitt anförande hade visat bilder på djurtransporter och uttryckt sitt starka missnöje med dessa. Hon hade antytt att de verkliga svinen till och med kunde finnas representerade i salongen. Det antyddes efteråt att Brita Lagerholm hade en del problem med spriten. Efter detta ordnades rummet på REST där hon tilldelades granskningsuppgifter av olika utredningar. Det var framför allt den språkliga aspekten hon skulle granska där eftersom hon hade gjort sig känd som en duktig stilist under sin tid i Jordbruksdepartementet.

Lönen och titeln hade hon fått behålla. När projektet KIRS blev aktuellt ansågs det allmänt som ett lämpligt uppdrag för Brita Lagerholm. Hon accepterade också uppdraget efter att tillsammans med övrig personal inkorporerats i Kulturdepartementet.

Till projektets ledning hade man också knutit några personer från kulturvärlden, varav Donald Rickardsson representerade konstsektorn.

Under mötet hade Valerie Sunderland ännu inte yttrat sig. Hon var visserligen sparsam med sina framträdanden i mer offentliga sammanhang men här kunde man ha väntat sig att hon skulle ha reagerat på Donalds framfart.

Valerie var känd som en skicklig utredare och hade arbetat i några år inom Tjänstemännens Centralorganisation. Tyvärr ansågs hon alltför fastlåst i principer och rigid i sina uppfattningar för att riktigt passa in i verksamheten. Det hade blivit ständiga problem när Valerie skulle samarbeta med sin omgivning. Hennes dåvarande chef Alvar Svenzén hade då på sitt mjuka sätt erbjudit Valerie tjänsten i projektet. Han hade framställt det som en möjlighet till vidareutveckling, nästan som ett avancemang eftersom anställningen i projektet var knutet till Kulturdepartementet. Alvar och Karl-Henrik Bergner var goda vänner och Alvar hade genast sett möjligheten att flytta på Valerie när Karl-Henrik berättade om projektet. Såvitt Alvar såg på saken hade Valerie verkat glad och nästan omgående accepterat erbjudandet.

Valerie var förlovad med Urban sedan ett par år. När Valerie kom till projektet var Urban anställd på kommunen i Södertälje. Efter ett år i projektet hade Valerie blivit ansvarig för satsningarna i den norra regiondelen och hoppades genom sitt inflytande kunna knyta Urban till projektet. Att hon och Urban då skulle jobba på samma lilla arbetsplats hade hon inte reflekterat över. Hon uppfattade projektet som en tillfällig anhalt. Nya jobb skulle säkert uppenbara sig även för honom inom det stora departementet när detta projekt var slutfört.

Hittills hade han fått göra en föredragning om kultursatsningar i Södertäljes ytterområden vid ett idéseminarium som projektet ordnat och som varit mycket uppskattat. För tillfället utgjorde Tim ett klart hinder för att även Urban skulle kunna få en plats i projektet. Hon måste medge att Tim var en idémaskin och ett energiknippe, men Urban skulle inte ha varit sämre. Urban skulle behöva komma ifrån Södertälje nu när de tittat på hus i Ursvik. Det var alldeles för lång resväg och lönen skulle han också behöva få upp. Det kändes mycket roligare att sitta och drömma om Urban och deras framtid än dessa tråkiga sammanträden. Det var faktiskt lite uppiggande med Donalds utbrott. Men han kom ju ingen vart med det. Och inte skulle hon vara så dum att hon stöttade Donalds förslag. Dumt av Sven att lägga sig i. Hellre då att vara strateg och få ut det bästa av det här projektet, konstaterade hon nyktert.

Valerie drog ett djupt andetag och försökte koncentrera sig på Tims bilder.

Tim tittade ut över församlingen. Där satt Aaron Nuros som skulpterat statyer till åtskilliga kommunala inrättningar. Aaron var en kortväxt, tystlåten, medelålders man med sitt ursprung i Syrien sitt judiska namn till trots. För en tid sedan hade han berättat lite om sin familjs märkliga bakgrund vid en middag som projektet hållit. Det var Valerie som frågat honom om hans namn och då hade han börjat förklara. Tyvärr hade han blivit avbruten när Brita skulle hålla ett litet tal och Valerie hade därefter blivit upptagen av något som Sven Hållander börjat prata om och sedan tog Valerie inte upp tråden igen. Angelika Ek kom från författarcentrum. Hon hade gett ut en diktsamling, Issol och en roman Sommarsol. Båda hade fått bra kritik och Angelika ansågs som en lovande ung författare med framtiden för sig. Hon verkade dock måttligt intresserad på sammanträdena och satt mest och ritade i ett spiralblock dold av sitt långa mörka hår.

Donald Rickardsson, konstnären, märktes överallt. Han gjorde inga försök att dämpa sin framfart utan betedde sig med stor självklarhet. Han hade gott och väl passerat de 50 och var ett välkänt och välrenommerat namn inom konstvärlden. Hans tavlor sålde och han var föremål för granskning att bli representerad på Moderna museet. Hans hår stod för det mesta på ända och såg ut som han i ilska kapat av de testar som såg för långa ut. Klädseln var jeans och rutig skjorta, inte alltid i struket men dock i tvättat skick. Trots sitt burdusa sätt gav han emellanåt ett godmodigt intryck.

Sven Hållander svarade för projektets verksamhet i södra regionen. Sven hade i hela sitt arbetsliv funnits på Kulturdepartementet. Nu hade han tre år kvar till pension och räknade själv med att projektet skulle vara så länge eftersom han blivit ombedd att flytta över dit. Han hade förstått att han inte passade in bland de ungdomar som på senaste tiden rekryterats till departementet då regeringen beslutat att göra en rejäl satsning på kulturen i god tid före nästa val.

Sigrid Andersson deltog i mötet endast idag då Tim hade informerat Brita om att det kunde vara intressant för Sigrid att vara med då hon hjälpt Tim en del med materialet.

Tim blev alltid sömnig när han tittade på Valerie. Hon hade en aning utstående ögon och han kom alltid att tänka på Valeriana när han såg henne. Han förknippade det med en sorts rogivande tabletter som han sett i någon annons. Sval och elegant satt hon där och han kände sig irriterad. Hon var svåråtkomlig, kanske ointresserad, men man visste inte hur hon tänkte.

Han hade som vanligt inte svårt för framträdanden. Han talade ledigt och klart, strök då och då upp luggen som föll ner i pannan, rörde sig avspänt med några små steg när han klickade fram en ny bild med fjärrkontrollen.

Som sista mening annonserade Tim konsulten Robert Finn som väntade utanför för att visa sitt förslag till logotyp för projektet.

Donald Rickardsson reste sig häftig från stolen.

»Men mitt förslag då? Vi har väl inte bestämt att ta in en konsult än?»

»Robert Finn är beställd till klockan 14.00. Det kostar pengar att låta honom vänta. Det är bara ett förslag.» Tims röst var saklig.

»Visst», sa Brita. »Visa in honom.»

Robert Finn bugade artigt och vek upp sin lilla dator som han snabbt kopplade upp. Han hade en mycket ljus kostym, nästan benvit, med skarpa pressveck. En blå-och vitrandig skjorta, strikt knäppt i halsen och till det en ljusblå slips med ett mångfärgat emblem på.

När bilden med nya logotypen kom upp gick det ett sus runt bordet. Det var det han hade på slipsen.

Klockan var nästan halv fyra när Robert Finn bugade och tackade för sig.

Brita var förtjust. Hon föreslog att de skulle ge Robert en applåd.

»Nu får vi ta en bensträckare», deklarerade hon, »innan vi går över till budgeten.»

Alla reste sig och rörde sig mot dörren. Donald Rickardsson försvann mot toaletten och när Brita klappade i händerna och uppmanade till samling igen syntes han inte till. Ingen kommenterade det.

Tim deklarerade att då verksamhetsplanen nu var klar hade äskanden om nya medel för verksamheten gått igenom och att det inte skulle bli problem med vare sig logotypen eller reklamkampanjen. Departementet hade verkligen varit frikostigt. Det var ju viktigt att alla delar av landet fick ett rikt kulturutbud inte bara kvantitativt utan även kvalitativt.

Tims föredragning bestod enbart av två bilder där projektets totala anslag var angivet. Reklamfirmans offert skulle komma nästföljande vecka.

Sven Hållander var tyst.

Brita samlade ihop sina papper, kommande mötestider var redan inbokade, och förklarade därefter mötet avslutat.

Alla försvann åt olika håll. Brita gick till sitt tjänsterum, öppnade datorn för att gå igenom maillistan och kolla sina mobilmeddelanden när det knackade på dörren. Tim Corros syntes i dörren något framåtlutad då han tryckt ner dörrhandtaget med högra armbågen eftersom han hade en kaffemugg i var hand.

»Jag tänkte att du behövde en fika efter det här mötet.»

Tim log och det blonda håret föll ner i pannan.

»Han är en jobbig kuf den där Donald. Kan man inte byta ut honom på något sätt? Du fick till det hyfsat i alla fall tycker jag.»

Brita som först blivit glad för Tims uppdykande drog sig tillbaka.

»Tack för kaffet, Tim. Du gjorde bra ifrån dig på mötet men jag hade tyckt det varit bra om du sett till att mötet med konsulten kommit med i dagordningen.»

Tim böjde sig över kaffemuggen.

»Jag ringde ju och kollade med dej att det var okej att ta hit honom.»

»Hur hade du fått kontakt med honom?»

»Han hade en föreläsning en gång på Handels. Jag tyckte han verkade intressant.»

»Vad var det som Sven antydde på mötet?»

»Han pratade ju om reklamfirman. Den här konsulten arbetar endast med branding.»

»Jaha.»

Det blinkade på Britas skärm och hon flyttade koncentrationen dit. Hon hade 23 nya mail och klockan var över fem. Alla hade nog gått hem nu, men Tim verkade inte ha bråttom. Hon kände sig lite stressad men det var svårt att be honom gå. Hon hade inte bett honom sitta ner, men han hade tydligen förstått vinken och satt sig ytterst på en av stolarna vid dörren och inte i någon av de två fåtöljerna vid hennes skrivbord.

»Du får försöka hitta någon ytterligare som kan ge förslag till varumärke och åtminstone två förslag på reklambyråer. Vi måste ha en upphandling som vi kan redovisa.»

Tim såg uttråkad ut och ställde ifrån sig kaffemuggen.

»Brita, vi behöver fart på verksamheten.» Men så la han till: »Okej, jag ska jobba på det.»

Han reste sig och tog i dörren.

»Glöm inte muggen.» Brita lyfte inte blicken från datorn. »Hej då.»

»Hej», sa Tim halvvägs ute ur rummet.

Brita suckade och gav sig i kast med sina mail. Det mesta var dock information av olika slag, men en hel del personer inom kulturområdet hade uppmärksammat att projektet fanns och skrev om sina planer, skickade inbjudningar