Strandhugg: Kåserier och lite annat

By Cherstin Juhlin

Strandhugg är författarens kåserisamling del 2, innehållande personliga, vardagliga händelser och upplevelser med humorinslag, där många människor kan känna igen sig själv.
Kåserierna har tidigare publicerats i Kristianstadsbladet -ett återkommande inslag sista lördagen varje månad under många år.
I Strandhugg finns även några noveller, och smakprov ur författarens 4 polisromaner, ABCDeckarna med polisinspektör Annika Vester.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Aug 13, 2018
• ISBN: 9789177858010

Cherstin Juhlin

Cherstin Juhlin är född -48 i Kristianstad. Efter tolv år som hemmafru, med man och tre barn i familjen, utbildade hon sig till polis 1983, när hon var 35 år. Hon arbetade i utryckningsstyrkan tio år, och var sen brottsutredare på Kriminaljouren tills hon gick i pension 2013. Förutom att skriva ser Cherstin ofta film på bio, och reser -gärna till USA.

Book preview

Utgivningar av Cherstin Juhlin:

Vardag och Verklighet – dikt och poesi 1981

En liten stund på jorden – dikt och poesi 1994

Det här är jag – dikt och poesi 1999

Man får va som man e – kåserier och lite annat 2005

Strandhugg – kåserier 2008

Dimridåer (kap. 6) – spänning, Månpocket förlag 2008

Anagram – polisroman, Recito förlag 2011, BoD 2016

Bryggan – polisroman, Recito förlag 2013, BoD 2016

Collage – polisroman, Recito förlag 2015

ABC-trilogin producerades som Ljudböcker 2017 och finns för nedladdning hos bl.a. Storytel, Bookbeat och Nextory. Även som Talböcker genom biblioteken/Legimus, samt som e-böcker hos nätbokhandlarna.

Boken du nu håller i din hand är en större revidering av tidigare Strandhugg.

© Cherstin Juhlin

[e-mail]

www.cherstinjuhlin.se

INNEHÅLL

Kåserier

Noveller och små berättelser

Smakprov ur ANAGRAM

Smakprov ur BRYGGAN

Smakprov ur COLLAGE

Smakprov ur DEADLINE

2018

Det vackraste som finns…

Kyssen – det vackraste som finns, läste jag i en tidning. Det går att beskriva en kyss på oerhört poetiska och vackra sätt. De flesta människor kan nog minnas de kyssar som utväxlades under den första förälskelsen – hur sensationellt underbara de kändes. Slut citat.

Ja, nog minns man. Även om det är mer än femtio år sedan! På Sommarlust hade jag dansat med en kille som jag aldrig tidigare sett. Tre gånger bjöd han upp mig (ja, man sa så på den tiden!), och jag blev blixtförälskad med en gång. Blyg som jag var vågade jag naturligtvis inte bjuda honom på damernas, och sen såg jag honom inte mer. Den kvällen.

Några månader senare träffades vi av en tillfällighet i en affär, och började prata. Vi hade båda känt igen varandra från dansen, men jag minns inte hur vårt samtal inleddes. Han berättade i korta ordalag vad han arbetade med och att han befann sig på orten endast några veckor till. Jag fick också veta att han var tjugoett.

Vi pratade en längre stund och min drömkille – jag kallar honom Janne – bjöd hem på fika dagen efter. På den tiden hade jag ett arbete i vilket jag mestadels vistades utomhus. Detta medförde att jag sällan kunde ha en snygg frisyr, och ofta bar en pälsmössa mina arbetsdagar, vintertid. Denna stora och pälsiga mössa var modern då, på sextiotalet.

Nåväl, när jag kom hem till Janne den här kvällen hade jag pälsmössan på mig. Jag hade arbetat och inte hunnit fixa till håret. Men det var en snygg mössa och jag klädde ganska bra i den. Jag tog av skor och jacka men behöll mössan på.

Ska du inte ta av mössan? undrade Janne medan han förberedde kaffet och plockade fram ett par läckra wienerbröd. Jag svarade inte och han sa inte mer om min huvudbonad.

Jag satt uppkrupen på sängen, med rygg och nacke mot väggen och benen uppdragna i nittio graders vinkel. Janne gav mig en kopp kaffe och placerade kakorna på ett litet bord bredvid. Sen satte han sig på sängkanten, intill mig.

Tycker du om boxning? frågade han och knäppte på radion. Jag skrattade till och ryckte på axlarna, fortfarande lite förstummad över att jag var där, i Jannes lägenhet. Hade inte riktigt fattat det.

Vi kan väl lyssna på en match …? Det är Ingo som boxas…

Mysigt är kanske inte rätta ordet. Men det var ändå spännande att sitta där med fika och en snygg kille. Vi pratade; han pratade mest, och jag njöt av att bara finnas till just då. Janne var trevlig och proper; inte alls påträngande.

Boxningsmatchen var säkert spännande och när den var slut ställde jag lite frågor och försökte verka intresserad. Janne förklarade med stor entusiasm.

Matchen var över, kaffet slut och wienerbröden uppätna. Vi bara satt där, sida vid sida. Mitt hjärta slog en frivolt när Janne frågade, lugnt och försynt, om han fick kyssa mig! Jag, mitt dumma nöt, ryckte på axlarna och svarade jag vet inte … Han vände sig mot mig och jag satt som förstenad. När han närmade sig mitt ansikte tryckte jag omedvetet huvudet bakåt mot väggen. Just som hans mun nuddade min gled pälsmössan ner … över pannan och ögonen…

Ja, det var den kyssen. Det dröjde massor med år innan jag återsåg Janne. Jag och min dotter var på en föreläsning, lustigt nog på Sommarlust, som han höll i. Han kände igen mig och vi fikade alla tre i pausen. Det var ett intressant och trevligt återseende, även om vi aldrig lärt känna varandra närmare.

Någon gång har jag funderat på vad som skulle kunnat ha hänt om jag inte varit så blyg, den där gången. Eller … kan det ha varit pälsmössan…?

2017

Den blå kepsen

Kära dotter, nybliven mamma. Det var över på några timmar. Men för dig kändes det nog som en evighet. Du har inte beklagat dig. Efteråt var det svårt att förstå. Att fatta det här. En liten levande varelse på armen, vid bröstet.

Vad tänker du? Är det här verkligen min, den här lilla människan? Ska han följa med mig hem? Ligga i sovrummet i den lilla sängen? Den där sängen som jag plockat och pysslat med så mycket?

Men Herregud, vad ska jag göra med honom? Tänk om han får ont i magen. Tänk om han inte rapar, som dom säger att han måste. Tänk om han undrar var han är ...

Kära dotter, livet blir ALDRIG mer vad det varit. Det blir bättre. Värdefullare. Du har fått en annan roll; du är Mamma.

Tänk ändå vad många fina och roliga år du haft. Kanske ledsna stunder ibland. Men nu är det gången tid. Inte glömd, men förbi. En tid som gett styrka och erfarenheter. Skolan, danskvällarna, första kärleken, festerna, resorna, tjejträffarna, måndagsmornarna, arbetet ...

Men kära du, inte är detta roliga slut. Det har bara fått lite lägre prioritet. Eller…? Som nummer tre. Mamma- och samborollen är ett och två.

Ja, det är många känslor som svallar just nu. Även för mig. Men jag lovar; du har snart funnit dig tillrätta i din nya roll. Det mesta löses av sig självt. Om du får gå upp några gånger under natten, så tänk på att tusentals andra nyblivna mammor också är uppe samtidigt. Du är inte ensam om att känna oro och ängslan. Det är naturliga känslor, nu i början. Allt det där har en övergång. Jag lovar.

Gläd dig åt en välskapad liten kille. Innan du vet ordet av står han på skolgården med sin lilla ryggsäck. Sen dröjer det inte länge förrän han ringer på natten – när du sitter uppe och väntar – och vill bli hämtad i Åhusparken (hmmm)... Bara nu inte kusinen Gustav lockar honom till dumheter!

Men först ska han följa med mormor till stranden, i sin lilla blå keps!

Sep -03

Att hitta en plånbok

Ibland läser man små notiser, i t.ex. Jourhavandespalten i Kristianstadsbladet, om cyklar, jackor, väskor m.m. som blivit stulna, och där ägarna vädjar till tjuven att lämna tillbaka åtminstone nycklarna som låg i jackan, eller barnsadeln som fanns på cykeln, osv. Jag vet att den som stjäl fullkomligt struntar i hur den bestulna personen känner sig. Tjuvar har ingen empatiförmåga.

Har du någonsin hittat en plånbok? Plötsligt ligger den där, på marken, framför dig. Du liksom hajar till, gör snabba huvudkast åt sidorna, tvekar en sekund och tar upp plånboken som en annan person just förlorat. Vad ska du göra med den? Tänk om någon ser att du tar upp den? Du öppnar plånboken för att hitta en identitetshandling. Personen som ser detta tror kanske att du letar efter pengar. Ja, det kan kännas både olustigt och tacksamt att hitta en plånbok. Tacksamt för att du kan glädja ägaren med att du hittat den, olustigt för att den som ser dig inte vet vad du ska göra med den.

DU, som plockade upp min plånbok på Vä Köpcentrums parkering onsdagen den 29 september klockan 13.35, upptäckte säkert också att det fanns, förutom bank- och bensinkort, körkort, alla andra kort, familjefoton, pengar … you name it …, även blodgivaroch donationskort. Visst, det var slarvigt att tappa plånboken från ryggsäcken, men det kan hända även den bäste; det hände ju mig!

Ännu efter en vecka har plånboken inte kommit till rätta. Troligtvis ligger den – i bästa fall tömd på endast pengar och biografkort –i något buskage eller ett dike längs vägen. Ändå tycker jag att Vä- och Öllsjöborna verkar till att vara ett vettigt klientel …

DU, när du såg mitt donationskort kanske du också började fundera på att bli organdonator. Men för Guds skull, gör en liten klausul: Jag donerar inte min hjärna eftersom den saknar vett- och känslocentra … Nog om detta.

Annars känns det bra att vara tillbaka i hemlandet med dess fyra årstider. Man varken kan eller ska försöka jämföra Sverige med USA. Även om levnadsstilen är mer avslappnad, där borta, och människorna lättare att få kontakt med, finns det många brister. Men det är så överallt i världen. Fast en sak borde svenskarna lära sig av amerikanarna; att ta hänsyn i trafiken. Man kör smidigt på den femfiliga motorvägen. Naturligtvis finns det undantag, men jag har aldrig upplevt någon bilist som sätter upp ett finger eller hytter med näven. Samspelet mellan bilisterna är otroligt. Jag har både kört och varit passagerare, många gånger. Man blinkar, byter fil, släpper in, släpper om, utan några sura miner.

Angående insändaren om stavningsproblem, bl.a. gällande e och ä, minns jag hur jag en gång skrev en polisanmälan om djurplågeri: … anmälaren uppgav att när lastbilsföraren skulle släppa ut kreaturen så fällde han först ner lemmen. Lemmen var smutsig och hal, så djuren halkade, och hade svårt för att ta sig ner på marken … Vakthavande befäl bad mig ändra lite på stavningen, innan han godkände anmälan…

Igår kändes det som om jag var tillbaka på skolgården på Södra skolan. Fyrtiofem år tillbaka. Jag, Linda och 1-årige Jacob var på lekplatsen, och jag kunde inte motstå frestelsen att svinga mig upp på en av stängerna och hänga hasa! Va? Om någon såg mig? Nej, lekplatsen är omgärdad