Caeli

By Oscar Lindström

Caeli är en bok om tre tjejer som kommer i kontakt med ett föremål som förflyttar dom till en annan värld.

Ghaea, en ljusets gudinna är i krig med mörkret och håller på att förlora ett krig med det, men sätter då sitt hopp till en sista list, nämligen den att sätta sin lit till en jordisk flicka och hennes vänner.

Vi får följa flickorna ut på en resa som de aldrig anat skulle vara möjlig, en som slutligen för dem till Ghaeas högborg för ett sista möte med Heres, mörkrets härskare.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jun 26, 2017
• ISBN: 9789175691794

Oscar Lindström

Oscar Lindström är 35 år gammal författare från västkusten, Sverige, och ger nu ut sin debutroman Caeli.

Book preview

Caeli

Titelsida

Impressum

Förord

Den här boken tillägnas alla de som kämpar vidare, även i utanförskapets bistra kyla. De som aldrig känt sig riktigt säkra eller vanliga men istället annorlunda, ensamma och osäkra.

De som står i mörkret och tittar in genom husen där varmt, guldgult ljus skiner åter, och får nöja sig med att värma sig med tankar om de dagar när deras rike skall komma.

Till de som följer sina drömmar, men ständigt övermannas av nederlag.

Och till sist, den förbehållslösa kärleken och godheten, som alltid gör morgondagen värd att möta.

*

Prolog.

Två av de starkaste gudarna i universum hade nyligen utkämpat ett krig, och signifikanta, avgörande händelser utspelade sig nu i dess efterdyningar.

Jarl? Sade Ghaea, och såg sträng ut i blicken.

Ja, min härskarinna? han såg urskuldande ut, som om han ensam stod att klandra för nederlaget, och var villig att göra vad som helst för att återupprätta sin heder.

Jag vill tillägna dig en uppgift. Sade hon allvarligt.

Samtidigt som dessa ord föll från gudinnans läppar, sågs de sista slagskeppen gå under i ett färgsprakande, ytterst sorgesamt, men oändligt vackert skådespel ovanför på himlen.

Ghaea satte då i denna stund av mörker och fullständigt

nederlag sin lit till ett enda sista hopp; en försvinnande smal chans att ur spillrorna av vad som återstod av hennes rike föda det goda, nådfulla och rättfärdiga åter.

Tiden efter smiddes en profetia ihop där, i ljusets krigares sista, gömda utpost, och till denna plan behövdes även ytterligare en sak, nämligen en magisk dörr, vilken hon lät förseglas tillsammans med övriga försändelsen inuti en meteorit.

Bra gjort, berömde Ghaea sina medarbetare, och blickade sedan nöjt ut på himlen, där försändelsen flöt ut och försvann.

Staben nickade i enighet.

Vår glädje är stor, svarade de, och tillade:

Vi har utfört ett bra arbete.

Ghaea log, för hon visste att detta var sant, och befäste sedan tankfullt;

Nu kan vi endast vänta och se.

Denna list byggdes helt och fullt på övertygelsen om att krigsherren Heres skulle vara för arrogant och självfullkomlig i sin triumf, för att undgå att begå en potentiellt ödesdiger försumlighet; och däri låg hela dess genialitet, skulle det visa sig.

För mycket riktigt, genom att förbise en liten detalj som

kunde tyckas alltför obetydlig i sammanhanget, nämligen den att denna sten kunde röra sig så självständigt och besynnerligt genom den mest svårframkomliga rymd, hade han misslyckats med att helt kuva hennes förtröstan.

Men istället fyllde tillförsikten henne nu, för Ghaea visste att detta kunde komma att förändra allt.

Föremålen färdades med fortlöpande framgång utom hennes fienders vetskap, och utan att noteras som annat än möjligen en högst slumpmässig och anmärkningsvärd incident, när den en dag bröt igenom atmosfären och eldfängd färgade himlen röd över Saharas ökenvidder, innan den slog ner på sitt mål och lade sig djupt ner i Jordens sköte.

Ghaea hade alltid haft en stor tilltro till människan.

Hon trodde sig bestämt se någonting hos dem som andra förbisett; en märklig kapacitet, som med rätt förutsättningar

skulle bli ett livsfarligt vapen och möjligen utgöra den omvälvning som måste till för att undgå att sänka universum i ett slutgiltigt mörker.

Både Profetian och Transpiratorn låg nu tryggt och väntade på att hittas, bortom onda och destruktiva krafters vaksamhet.

Många år förlöpte, innan mänskligheten en dag ingav Ghaea hopp .

Pappa, titta. Sade beduinpojken förvånat, och pekade bort mot en liten rulle i grottan, som snart övriga familjen samlades vid och besåg, utan att riktigt veta vad de tittade på.

Åren gick, och huldade i gudsförsynens slöja, värderad av varje ägare och traderad med stor omsorg, reste skrivelsen

med tiden över alla kontinenterna, och budskapet om ljus och fromhet engagerade och hänryckte människor i världens alla hörn.

Planen var nu satt i rörelse.

Ett frö var sått, och det fick fortsätta att gro i flera hundrade år under Ghaeas ständiga, hoppfulla översyn där hon blickade ner från himlen från sin högborg, tills förutsättningarna en dag var sådana, att det var dags för handling.

Sällsamma är tingen som följer, och det är med den privilegierades stolthet och en stark känsla av förunnelse jag härmed redogör för dessa.

*

Vintern hade låtit vänta på sig detta år, precis som så många andra, och det var inte utan stor förvåning och därtill även ett visst mått av uppslupenhet, som den riktigt bistra kylan och snön lade sig över byn en sen kväll framåt årsskiftet.

Föranledd endast av ett antal försiktigt trevande, ytterligt blygsamma gästspel som svept förbi som hastigast över staden, hade kölden efter flera snudd på snöfria vintrar varit ytterligt oväntad.

Och nu, en dryg månad efter det första snöfallet, befann sig staden fortfarande i ett lamslaget, kaotiskt tillstånd; kung Bore erövrade välförtjänt spaltmeter efter annan och tycktes alltjämt på jakt efter fullständigt världsherravälde, och en slags forcemajeuristisk stämning låg över invånarna om man så vill, även detta en i raden av märkliga sammanträffanden och händelser, alla bidragande orsaker till ett händelseförlopp som omsider kommer att skaka om självaste universum i dess grundvalar, och skänka oss den förträffligaste av historier tillika.

Men som med alla berättelser om stordåd och ödesmättad praktfullhet värda namnet, måste man börja från den absoluta början för att förstå vidden av dess budskap, och så även vi just därför.

*

Vrrn

Vrrrooom

Vrroooom

Helvete. Fadern svär nu högljutt och utan någon som helst återhållsamhet.

Kom igen!

Instrumentpanelen får sig en argsint smäll, och han öppnar dörren för att sträcka sig ut och se om någon förändring sker med hjulen.

Shia sitter tyst och lite nervöst och tittar på, samtidigt som hela bilen fylls av ett obehagligt kaos, när han uppretat och med en smått ovärdig desperation lutar sig fram och trycker till gasplattan som får hjulen att snurra, och gummit att vina frenetiskt i de små isgropar som fryst fast bilen.

Hon gillar inte när han blir sådan där, arg och oresonlig, men blundar hårt och hoppas att det hela skall vara över snart, så att de kan åka vidare och glömma att det någonsin hänt.

Och så blir det, för snart kommer de loss och svänger ut på

gatan, far fram över snöansamlingar och isknack, i en rasande takt på väg till skolan.

Farsan muttrar lite halvkvävt och ogint, och slår fram och tillbaka med växelspaken överdrivet hårt när han kör, på ett sätt som får det att kännas som om hon ensam är att skylla för hans dåliga humör, att umbärandet med skjutsen är så stor att hon borde ha den goda smaken att gå igenom golvet.

Hon letar i fickan, och lyckas efter en liten stund knövla fram sitt Gameboy.

Det har blivit immigt av kylan, och hon gnuggar av skärmen och ikläder sig rollen som allas vår grönklädde hjälte en kort stund, slår lite vilt och tafatt omkring sig; egentligen en menlös handling i sin ytlighet, eftersom inga framsteg hinner uppnås i spelet på den korta tid det tar tills de är framme, men det skänker henne ändå en avslappnad känsla, en av helgd från skolans sugande krav och själva tanken om att infinna sig där.

Dessutom barrikaderar det och låser effektivt ute fadern och den spända tystnad som råder, vilken hon känner att hon vill distansera sig från under färden.

Hon gjorde ofta så.

Parerade, tillrättalade, försvarade sig.

Trött på att tillämpa denna stoiska hållning varje gång något obehag kommer anstormande, suckar hon för sitt inre.

Människor beter sig så underligt, tänker hon.

Alltid är det något som de har att gnälla på. Är

det inte det ena så det andra.

Hon tittar ut genom fönstret, och de glider nu ner för backen vid skolgården.

Skall jaghämta dig senare? frågar pappan.

Det behövs inte. svarar hon. Ha det så bra.

Hon tillägger det sista lite försonande, innan hon hoppar ut och smäller igen dörren bakom sig.

Gårdsklockan som hänger på gymnastiksalens gavel och glänser i den friska vintersolen som tittat fram mellan molnen visar en bra bit över åtta, och första lektionen är snart till ända, något som gör att hon släpar på benen över den ensliga skolgården.

Det är inte alls något unikt att komma försent i dessa tider, tänker hon. Lärarna skulle med all största säkerhet ursäkta henne för detta dröjsmål, som även om det inte enbart skyldes vädret, ändå med lätthet skulle avskrivas som en i raden av komplikationer orsakade av den plötsliga och lamslående köldvåg som svept över staden. Men ändå.

Varför kan inte hon ha en pappa som förmår att köra henne i tid? Alltid detta ursäktande.

Oavsett vad det var skulle det alltid behöva spelas teater.

Alltid någon speciell tilldragelse som behövde belysas just i hennes fall, och som ofta mottogs väl, men ändå liksom lämnade efter en känsla av otillräcklighet, en skambelagd förnimmelse av att alla smålog i sitt inre när de hörde förklaringarna.

För de visste, att hon satte sig själv utanför på detta vis.

Hon svänger upp dörren, och går in och sätter sig på en av de bänkar som står längs väggarna, och klär försiktigt av sig jacka och ytterbyxor, för att vänta på att de andra skall komma ut.

*

*

Kapitel ett.

Slut för idag! säger lärarinnan, och spänner ögonen i klassen.

Kom ihåg att läsa igenom sid 36-37 i boken tills på torsdag, och glöm för guds skull inte att lämna in matteläxan!

Sista inlämningsdag imorgon!

Hon låter budskapet sjunka in; sveper med blicken över rummet, och stannar till vid ett antal väl valda mål; bland annat trion bestående av de goda vännerna Shia, Lisa och Mona, som onekligen lekt för mycket i snön, och ägnat sig alldeles för lite åt läxläsning på sistone.

Skolklockan ljuder, och barnen kryssar vilt mellan bänkarna på ett sätt som påminner om den stora vandringen i Afrika, där talrika buffelhjordar skyndsamt försöker ta sig från punkt A till B.

B, som i det här fallet innebär krokarna ute i korridoren, på vilka allehanda blöta och smutsiga kläder hänger slarvigt uppslängda.

Genomsura overaller, halvslaskiga raggsockor; och sist men inte minst, omedgörliga snowjoggers, som skall tämjas och justeras, och detta helst utan att trampa i någon av de stora pölar med indragen smält snö, som utgör en dryg tredjedel av det fläckmelerade kaos betonggolvet nu består av.

Lisa, kommer du? manar Mona på vid dörren när hon tagit på sig och är på väg ut tillsammans med Shia.

Strax där, gå ut så länge ni

Ungarna springer ut på gården, och börjar promenera mot den närliggande rondellen som föräldrarna kommer inkörande i för att hämta upp barnen.

De tre ovan nämnda skolkamraterna promenerar hemåt i det begynnande decembermörkret, efter ännu en avslutad skoldag på Bristols lågstadieskola.

Snöflingorna faller raskt från den mörka himlen, och blänker till när de förvandlas till yviga, gnistrande moln, som piskar mot ögonlock och kinder. Flickorna stannar unisont på sitt sedvanliga ställe, platsen där deras vägar möts och skiljs åt varje dag på väg till och från skolan.

Shia och Lisa småpratar lite grand om dagens begivenheter, medan Mona står koncentrerad och försöker borsta ur en ansamling smältande snöflingor ur luggen med fingrarna.

Det pratas lite trevande om att de skall hitta på något tillsammans, som för att lobba för idéer som kan förlänga uppskjutningen av den förestundande, oundvikliga matteläxan.

Efter en stunds överläggning är alla tre inne på samma spår, och det slutar med att de sätter iväg i riktning mot Shias hus.

Snöyran fullkomligt uppfyller de konformade ljuspelare som strömmar ner på trottoaren längs vägen från belysningen ovanför, vilket på ett vackert sätt illustrerar hur snöfallet tilltagit i styrka bara den senaste stunden.

De viker av från huvudleden, och promenerar snart längs fullkomligt becksvarta gator, och kan omsider skymta destinationen.

Du bor i ett riktigt kråkslott, Shia! skriker Mona glatt.

Huset ligger i en lite äldre och nedgången del av staden, och den mörka, vindpinade fasaden, som man kan ana en gång varit praktfull och ett uppenbart uttryck för yrkesstolthet och snickarglädje, tornar nu upp sig på ett nästan hotfullt sätt i mörkret, där det slitna och åtgångna brädverket gör att det ser ut som någonting hämtat ur en skräckfilm.

De slår av sig snön mot trappgången framför dörren, och stänger skyndsamt till för ovädret bakom sig och går in i farstun, där de möter en välkommen, tät värme från den vedeldade kaminen som står och lyser inne i vardagsrummet.

När de som bäst är igång med att befria sig från slaskiga skor och blöta, tunga ytterkläder, kommer Shias mamma ut i hallen med en rykande kopp te i handen.

Det vill allihop. Barnen försöker febrilt balansera tekopparna när de går uppför den långa trappan som leder till den övre våningen i huset, och efter att de installerat sig i flickrummet och ägnat sig åt en stunds intensivt spelande som efterhand förbyts till ett halvhjärtat, sporadiskt klinkande på Shias Wii, faller värden offer för påtryckningar från resten av gruppen och låter sig övertalas till att leda en expedition med syfte att utforska vindsvåningen.

Väl uppe på vinden ligger det grejor i drivor.

Gamla fläktar, kistor och stora kartor ligger och vältrar sig i smuts, i en omfattning som endast år av försummande kan uppbringa.

Det stora vindsutrymmet är delvis upplyst tack vare gatubelysningen som svajar i blåsten utanför och lyser in genom fönstret i andra änden av rummet, och detta ljus får Shia att lägga märke till en pryl som ligger på golvet vid en av kistorna, och som blänker till lite grand varje gång det kommer att falla på den.

I mångt och mycket liknar den en knopp som man sätter på en sängstolpe, men är lite för liten, och ser alldeles för exklusiv ut för att vara det.

Ungarna samlas kring och begrundar tingesten, och står och diskuterar dess funktion, och huruvida utsmyckningen med vad som ser ut som någon slags facetterad ädelsten är äkta eller inte.

Lisa fumlar över den med händerna, och tummar runt stenens infattning, och de står så en stund och tummar och spånar på vad det kan vara för något, när ljudet omkring dem när de pratar plötsligt blir ihåligt, och de visuella intrycken i en hast dova.

Och i nästa sekund, gode läsare, så är allting runtomkring dem ett svart intet.

*

*

Om man skulle stå någonstans längs utkanten av vintergatan och blicka ut över dess stjärnfyllda vidder, skulle man kunna lägga märke till en kaskad av ljusa stoft som strömmar snabbt och vågigt ur en av de yttre spiralarmarna, för att sedan blinka till och målmedvetet rusa ut i den mörka oändligheten

där bortom, på väg mot det okända med en okuvlighet som man mot bättre vetande endast kan tillskriva ödet.

*

*

Så kommer det sig, att Lisa vaknar sömndrucken, och gnider bort en fläck sand som har fastnat i pannan.

En ny verklighet träder då fram för hennes ögon där, en som inte på något sätt samsas med förnuftet.

Båda hennes vänner ligger till synes livlösa strax bredvid på marken intill, och efter ett par fruktlösa försök om att väcka dem sätter hon sig ner där bredvid rådlös, och de svårmodiga känslor som då kryper upp i henne gör att hon gråter förtvivlat.

Hon försöker sedan ruska liv i dem, ställer sig upp och upptäcker att hon befinner sig på ett grönskande fält, långt från vare sig bebyggelse eller andra människor.

Dessa svajande vidder sträcker sig ut och förenas med skog och himmel där vid horisonten; uttrycker en förnimmelse av storhet och romantik som glädjefyllt liksom höljs i värmen och dofterna i den varma sommardagens gunst, men alla dessa intryck ter sig samtidigt väldigt ruskiga i sin uppenbara

mysticism; en som för henne i detta städe känns mycket främmande och hotfull.

Hennes blick möter då de andra, som nu har satt sig upp och långsamt tycks återhämta sig; de beser sömnigt sina lemmar och riktar sedan förvirrat blickarna uppåt, för att landa stirrandes som i ett frågande på henne med vidöppna ögon.

Vinden susar i gräset, och ax och strån böjs i den friska sommardagen.

Men ingen säger något, för i tanken är de nämligen allihop fortfarande kvar hemma, vilket föranleder en konsensus om läget som någon ovanligt seglivad dröm eller overklighet; en som alla de tres sinnen nu ivrigt söker lösningen på utan att hitta någon självklar förklaring att knyta an detta mysterium till.

Alltifrån oidentifierbara flygande föremål till plötslig fysisk eller psykisk ohälsa kommer för dem, och sinnena bläddrar flitigt mellan tänkbara möjligheter men förvirringen består ändock i det att ingen av dessa särskiljer sig som självklar, och utan att finna något fullgott resonligt svar på frågan bottnar allihop strax därefter lika samstämmigt i en stark känsla av ett omvälvande obehag, en slags instinktiv konklusion om att något våldsamt eller olyckligt måste ägt rum som förorsakat denna glipa i förklarligheten.

Shia får syn på den lilla metalliska prylen som hon precis har hållit i handen, som ligger en bit bort från henne och blänker i gräset.

Hon plockar upp den, stirrar smått förskräckt på den en stund, och stoppar sedan ner den i fickan.

Verkligheten surrar liksom i sin spändhet och tycks laddad och skör; denna bräcklighet förväntas liksom i vilken sekund som helst ge vika och på ett förklarligt sätt redovisa sin bedräglighet och snörpa på foten i fråga om sitt förfarande; men de vajande fälten och brusande skogarna som omger barnen framhärdar ihållande och utan att bevekas, och en föreställd utveckling i den tjocka tystnaden blir istället vad som då äntrar scenen och tar handlingen vidare.

En tidigare obesedd, lågmält knarrande vagn förverkar nu stiltjen och händelselöshetens kväljande vakuum, och åtar sig barnens hela och fulla uppmärksamhet, när den egenmäktigt suger åt sig vaksamheten till utkanten av ängen vid skogens mynning där den tycks färdas i riktning mot den lilla förvånade trion, på en stig som verkar löpa över hela det vittbreda fältet.

Dragen av en stolt och högrest pålle med vit, böljande man och högburet huvud som kränger och frustar som vore den av demonisk härkomst, intrigerar och förskrämmer intrycket invid nyfikenheten som skapas när den i sin väldiga uppenbarelse framförs på så vis att den kommer allt närmare stadigt för att snart vara alldeles inpå; hästen slår med nacke

och klampar med hovar i en respektingivande föreställning som gör barnen lite perplexa i förhållandet till detta oerhörda, och de ser att ovan därpå vid förarplatsen sitter en skröplig man iförd en svart kappa och stirrar på dem, och det med ett lite oangenämt och nästan hotfullt utseende; redan första anblicken avgör detta med lätthet.

Ett sneglande rynkigt ansikte och stora, hängande öron hålslagna och ihängda ett antal guldringar beser dem nu flitigt i ackompanjemang med ett alltmer hånfullt snörpt leende, ett som utgör en stark källa till rädslor och obekanta frågeställningar bland barnen.

Han växer liksom inför dem nu; smäller till med tyglarna mot hästens bakdel på ett skarpt maner och alldeles vildsint, och utstöter sedan något på ett främmande språk som ingen av tjejerna förstår.

Sedan vinkar han hetsigt åt den förstummade gruppen, pekar mot vagnsöppningen, och upprepar sig på samma främmande sätt.

Adrenalinet rusar nu genom kropp och i sinne, och ungarna tvekar lite kort men kapitulerar sedan alla tre inför den uppenbara och plötsliga auktoritet den främmande gestalten lyckas uppbringa, och klättrar in där de blir anvisade uti vagnen utan att protestera.

De ser alla lite frågande ut, men i avsaknaden av svar och

utan att våga ställa frågorna så faller de alla snart ner på

durken, och Lisa håller vid detta lag då krampaktigt tag i sina

knän, gungande av och an i sittande fosterställning, ömsom

snyftande i något som måste liknas vid ett chocktillstånd.

Mona och Shia sitter tagna och håller varandras händer utan att förmåga säga någonting; de sitter bara och lyssnar på det monotona gnisslet från hjulen under de breda träplankorna de tagit plats på, och stirrar in i det blänkande glaset på en pråligt utförd oljelampa, som sedermera på förarens inrådan står och brinner i ett fladdrande sken, men då har samtliga barn för länge sedan krävts ner i djup sömn och legat så länge.

Längre delen av kvällen förflyter just så, flammorna spelar lugnt vidare och dirigerar skuggspel över presenningens

väggar och tak i det spartanskt inredda utrymmet, och kvällen hinner lida till det att natthimlen bringar fram stjärnorna som lyser klart ända genom mynningen och ner i utrymmet, som vore det en ridå som öppnats för att universella väsen av

något slag skall kunna samlas uppe på himlavalvet för att uppmärksamma det som nu dreide sig.

Med undantag för vinden, som då och då rycker till och viner omkring i mörkret över de omkringliggande fälten som med avsikt att bringa klarskap om nattens allvarsamma fattning, är hjulens fortgång och hovarnas dämpade klapper så det enda som höres där i natten och runt vårt sällskaps belägna stånd.

Efter ett par timmars tid med detta samma fortskridande, med lampan alltjämt lysande och pulserande genom kupén och ner och runt på närmsta stigens färdväg sömnigt ut vid gräsdikena, är följskapet lite likt en lanterna av ljusets okränkbara helgedom skänkta en frist från alla de mörka krafter som kan tänkas finnas däromkring och ligga på lur för att söka sig in i barnens sinnen, och ta deras ro i besittning.

Sedermera en bit på vägen, fortfarande utan att någon som helst interaktion försigkommit mellan barn och