I Ukraina på drift

By Paul Frigyes

Ukraina är ett land som inte liknar något annat, med en oerhört turbulent och blodig historia. Det är en nation som på grund av sin storlek, sitt geografiska läge och sin strävan efter frigörelse från Ryssland har präglats av demokratisk aktivisms, populism och kapitalism. I Ukraina på drift är en reportagebok som skildrar en nation och dess invånare i sökandet efter en kollektiv identitet och starkare ställning i Europa. Författaren Paul Frigyes beger sig till Kiev för att diskutera postsovjetisk ekonomi och korruption, han möter miljökämpar i Kryvyj Rih, besöker det alltmer turistiga Tjernobyl samt fördjupar sig i spåren av folkmord i Charkiv. Boken, som först gavs ut 2020, skildrar ett fascinerande och mångsidigt Ukraina och är särskilt aktuell i spåren av Rysslands invasion av landet våren 2022. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 17, 2023
• ISBN: 9788728413586

Book preview

Paul Frigyes

I Ukraina på drift

SAGA Egmont

I Ukraina på drift

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2020, 2022 Paul Frigyes och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728413586

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I Ukraina - på drift ges ut med stöd från Forum Syd.

Forum Syd delar inte nödvändigtvis de åsikter som här framförs.

Ansvaret för innehållet är uteslutande författarens.

PROLOG

Batyevahöjden, Kiev, juni 2019

– Ligger tågstationen hitåt? frågar jag en man på väg åt samma håll som jag en tidig morgon. Han nickar, erbjuder sig att visa vägen och presenterar sig som Volodymyr. Vi följer den slingrande Lokomotyvnagatan neråt en bit medan han förklarar att han gillar Beatles och Pink Floyd. Halvvägs stannar han plötsligt vid en parkerad bil och ber mig vänta.

Volodymyr sätter sig på huk och vinkar fram en liten hund som sakta haltar fram från en buske. Han klappar hunden, öppnar en plastpåse och häller ut en portion kokta potatisar på marken. Hunden tuggar lyckligt i sig. Volodymyr viker ihop plastpåsen och lägger den sen på marken, vid vägkanten.

Så reser han sig upp och nickar vänligt åt mig att vi kan fortsätta vandringen.

INLEDNING

2002 körde jag med en vän ner till sydöstra Polen, vi parkerade vår skraltiga vita Renault i gränsstaden Przemysl och steg på tåget med var sin ryggsäck. Polen hade redan blivit ett påfallande normalt EU-land men så fort tåget rullat över gränsen till Ukraina tycktes luften vi andades vara en annan. Svärmar av gränspoliser och militärer med karakteristiska höga brätten gick runt och krävde pass och dokumentyj i omständliga processer. En ren formalitet visade sig bli en utdragen process med stora åthävor. Till sist stegade en barsk gränsofficer in i kupén, åtföljd av beväpnad soldat för att granska pass och biljetter. Han satte sig bredbent mitt emot oss, hade all tid i världen, ställde allvarligt detaljerade frågor om våra planer, samtidigt som han bläddrade fram och tillbaka i passen som för att hitta någon avgörande, avslöjande uppgift. Ett skådespel där gränsen mellan öst och väst skulle gestaltas i en högstämd ceremoni.

Vi hade inte mycket att säga. Skulle dricka pilsner och titta på Kiev, strosa på slagfältet i Poltava, och streta vidare österut tills andan pyste ut, som den alltid gör på västliga erövrare i mötet med Ukrainas kärva vidsträckthet. Till slut var officeren nöjd med passen, slappnade av något och fällde en kommentar med fast men vänlig stämma:

Välkomna till Ukraina. Det här är ett kriminellt land.

Jag brukar berätta om mötet då och då. Historien är kul. Kanske för kontrasten mellan gränsofficerens pompösa formalism och den totalt oseriösa tilläggsrepliken. Väldigt osvenskt, sådär. Kanske visade det dubbla budskapet att vi besökte landet i en tid av förvandling och oklara regler. Eller så hade han betraktat oss under formaliteterna och funderade på om det fanns något sätt att stressa oss att erbjuda en muta. Men den gamla Sovjetlogikens maktuppvisning hade mist sin bärkraft. Visum behövdes visserligen fram till 2006, men redan 2002 gick det att så där västligt lättsamt gnolande ta tåget österut – in i Det Andra.

Det Hårda.

Kanske riktade sig officerens barska granskning lika mycket inåt som mot oss. Han såg sin egen roll, konstaterade att Europas gränser får korsas hit och dit, men ni ska veta gossar, det här är fan inget normalt land. Ingen ordning någonstans. Varken med gränser, staten, kriminaliteten eller extrainkomsterna.

Eller så ville han helt enkelt bara omtänksamt varna oss för en laglöshet och rofferianda som blommat ut i den nya friheten. Jag vet inte.

Gillar att inte behöva veta.

Idag, två decennier senare, har mycket vatten hunnit rinna genom Dnepr. Landet är i ett lågintensivt krig i sina östra delar, där separatister har etablerat en fribrytarstat med rysk hjälp, och i söder har Ryssland annekterat Krimhalvön. Från mitt hem i Malmö är det närmare till Ukrainas gräns än till Sveriges geografiska mittpunkt Östersund. I geografin är Ukraina nära, men ändå långt bortom mångas uppfattning om Europa. Från Sverige skymtar vi i fjärran en diffus postsovjetisk stat, svårdefinierad, orolig och tyngd av historiska ohyggligheter som klibbat sig fast.

Men vad mer? Bortsett från att vara ett av många postsovjetiska länder som otåligt och på kryckor haltar in i det digitala globala samhället, vilken är Ukrainas kärna?

Ett otal boktitlar om Ukraina anspelar på den vedertagna innebörden av landets namn: gränslandet. Det är förvisso en titel man kan klistra på dussintals av världens länder. Ett gränsland mellan Europa och Asien ligger här närmast till hands. Tänkbart är också gränslandet mellan Polen-Litauen och Rysslands intressesfärer, mellan det ortodoxa öst och det katolska väst eller kanske mellan det turkisk-ottomanska området och Nordeuropa.

Mer än en sammanhållen nation är Ukraina en vidsträckt landmassa som korsats av många härer och folkvandringar genom historien. Landet har bara en tydlig geografisk gräns – i söder mot Svarta Havet, där grekiska kolonier fick fäste redan före Kristi födelse. Under årtusendet före Kristus befolkades stäpperna av nomadstammar på rörelse från Asien till Europa. För mongolerna blev stäpperna erövringar på vägen till Europa.

Snarare än ett gränsland kanske Ukraina kan beskrivas som ett genomfartsland.

På kartan har Ukraina tydliga konturer. På marken är det fortfarande mer diffust.

Hur ser ens en ukrainare ut? En förmiddag, utanför en affär i ett oansenligt bostadsområde i östra Kiev sommaren 2019 inbillar jag mig se honom stiga ut framför mig: Kraftfull, satt, snaggad, något överviktig i halvlånga byxor och sporttröja med avklippta ärmar, i ena handen en cigarrett och i andra en plastpåse med ATB-Market-logga. En traditionell, något auktoritär mansroll, praktiskt lagd, klädd för ett varmt klimat, utan kroppskomplex eller snobbighet. Mänsklig, lite skönt sjavig, en livsnjutare och dådkraftig på det där östeuropeiska sättet, en man som utan knot halsar en halv flaska vodka för att sedan bemanna skyttevärn 20 timmar i tiogradig minuskyla. Eller skyfflar ut radioaktivt kärnbränsle i rännstenen och sedan osentimentalt duschar av sig dammet.

Figuren är förstås en fånig schablon för landets 44 miljoner invånare, utspridda på en landyta på 600000 kvadratkilometer, den största areal av de länder som helt inryms i Europa (Ryssland, delvis i Europa, är större). Ukraina är ett land med flera religioner, livsstilar och upplevda identiteter. Stadsborna i Lviv, med sitt polska och habsburgska arv, de muslimska tatarerna på Krim, de kärva ryskspråkiga industriarbetarna i öst, de godmodiga bönderna i små vita hus och med höns och ett bilvrak på tomten, Kievs koketta kvinnor i höga klackar, solglasögon och svallande hår, den snipigt misslynta postsovjetiska tjänstemännen eller den unge teserverande tågkonduktören som lätt road står lutad mot dörren till den kupé där folk verkar ha mest kul.

Men försöken att ringa in en ukrainsk urtyp är inte bara en lättsam tankelek hos en svensk flanör. Vad som är Ukrainas identitet är idag en stor, glödande fråga för de flesta ukrainare. Många ser landets identitet som besvärande otydlig.

Staten Ukraina bildades 1991. Bortsett från några oroliga år efter ryska revolutionen är de senaste tre decennierna de första (med undantag för 1600-talets porösa och trängda kosackstat) som Ukraina existerat som självständig stat. Ukraina är i färd att ta form, både till sin karaktär, sitt sätt att fungera och i praktiken även i sina yttre gränser.

Det blir inte minst tydligt när jag tittar på utdraget från min bank från sommaren 2019 års inköp i landets huvudstad. Från SEB får jag en lista på utbetalningsorten med hela fyra olika stavningar. KIEV (den traditionella stavningen), KYTV (den ukrainska moderna påbjudna stavningen), KIYEV (som framhåller det dubbelartikulerade iy-ljudet) och slutligen varianten KYYIV (mest obegripligt).

Även landets namn är ännu skrivet i fuktig cement. Fram till 1991 kallades det på engelska the Ukraine.Den självständiga statens regim förordade en strykning den bestämda artikeln the, för detta var inte ett allmänt gränsland, en identitetslöst markområde, utan en nation.

Landets nationalsång börjar med raden Än har Ukrainas ära och frihet inte dött.. Det kan tolkas som en hållning av trotsig melankoli inför en nations ofrånkomliga undergång. Men raden var i säck innan den kom i påse, hämtad från Polens nationalsång Än är ej Polen förlorat.

Och idag är det inte eftertexterna som rullar ner vid den ukrainska horisonten, utan snarare konturerna av en möjlig upprättelse.

Ukrainas identitet har formats som del av framför allt Polen och Ryssland/Sovjet. Därutöver med kvardröjande inslag från den Habsburgska dubbelmonarkin i väst, och det muslimska Krimkhanatet i söder. Under Sovjettiden ingick Ukraina i imperiets kärnområde. Ukrainska folket – ömsom favoriserade, ömsom plågade av Moskva – betraktades som en slags reservryssar, och republiken sågs som ett område i unionen med odlingsmark och råvaror.

Ukrainskan var länge framför allt landsbygdens språk. I städerna dominerade ryska, polska och jiddisch. Den nationella identiteten och tankarna om en ukrainsk etnicitet bygger inte i första hand på språklig enhet. En majoritet uppger ukrainskan som sitt modersmål, men man rör sig otvunget mellan ryskan och ukrainska och ofta mitt emellan.

I en tid då Ukrainas roll som egen nation behandlas som en självklarhet och försvaras med hetta måste man ha denna härkomst i bakhuvudet. Inte för att ifrågasätta statens legitimitet, utan för att förstå politikens tvära kast, landets kvardröjande rötter i dominanta grannstater och det vingliga självförtroendet.

Wikipedias beskrivning av Kievrus uppkomst säger en del om föreställningen om ett land som uppkommit längs en huvudväg, mellan grupper av skilda folk:

Det rusiska riket uppstod på vägen från varjagerna till grekerna, på de östslaviska stammarnas marker bland ilmenslaverna, krivitjerna, poljanerna och senare drevljanerna, dregovitjerna, polotjanerna, radimitjerna och severjanerna.

En annan bild av Ukraina har färgats av dess landsbygd, som gestaltad i Nikolaj Gogols böcker om hembygdens självständiga, pragmatiska och kluriga bönder. Att de ukrainska nationalisternas väpnade gren ända in på femtiotalet drev ett gerillakrig mot den sovjetiska ockupationen (längre än någon annan motståndsrörelse i Europa) kan säga något om självständighetsviljan i bygder långt bortom storstäderna. Landets kultur har förstås också präglats av själva geografin, landets vidsträckthet och det konstrastrika klimatet, med bistra vintrar och plågsamt heta somrar.

Under åren som Sovjetrepublik var Ukraina ett militariserat samhälle. Ofta beskrivs den militariserade tillvaron, övervakningen och misstänksamheten som kommuniststatens huvudproblem. Framför allt såg västerländska radikala socialister det så, att det fanns en möjlighet till en rättvis, mänsklig socialism utan betong, taggtråd och gränsvakter. Men militariseringen av staten var inte problemets kärna, utan ett sätt att upprätthålla en ordning i ett i grunden dysfunktionellt imperium, där flyktplaner och missnöje ständigt jäste i bakgrunden. Samhällets militarisering var inte problemet, utan lösningen. Det egentliga problemet låg i själva systemet och i en ekonomi som kollapsade i ultrarapid inifrån. Det ukrainska folkets identitet och förhållningssätt har också färgats av denna hävdvunna erfarenhet: Samhället, överheten och staten – vilka som än råkar vara härskare – gör man klokast i att misstro.

I de våldsamma klassklyftor som uppstått i Ukraina – och i många andra länder där den moderna världens marknadskrafter skapat en global medelklass med snarlika vanor – vilka krafter kämpar idag för de fattiga?

Socialismens kollaps har lämnat världen i ett tillstånd utan ett trovärdigt alternativ till ett samhälle med grasserande ojämlikhet.

Marknadsekonomin med sina globala flöden av resurser och kosmopolitiska vanor har förändrat landet i grunden, men utan en moralisk kompass och skydd för de fattiga i politiken.

Och vilken rörelse kan kraftfullt hejda en nalkande miljökollaps?

Ukraina efter Euromajdan-revolten 2014 är stadd i en rörelse mot väst, samtidigt som man språkligt och kulturellt har en djupt rotad tillhörighet till ett Ryssland som nu ockuperar delar av landet.

Ukrainas våndor kan och har till betydande del tolkats som en match mellan ryssvänliga lojalister i öst och Europaorienterade i landets västra delar. Landet ligger ju där det ligger.

Om den politiska vänster-höger-schablonen vittrat, så finns den geopolitiska dragkampen mellan Ryssland och väst kvar – med Ryssland som en klängig, våldsam expojkvän som vägrar gå, ömsom lystet trutar med munnen, ömsom hotar och tar till knytnävarna.

Sedan 1990-talets ingång har befolkningen enligt Ukrainas officiella statistik sjunkit från 52 miljoner, till runt 42. Och enligt en skattning offentliggjord i januari 2020 är antalet bosatta i landet inte mer än drygt 37 miljoner. Den sjunkande befolkningen är inte i första hand på grund av kriget, utan på en cocktail av stor emigration, höga dödstal och låga födelsetal, kopplade till svag ekonomi och vek valuta. Kriget tar liv, men inte som förr. Det minskande befolkningstalet handlar om en ovilja att skaffa barn, osäkerhet om framtiden och spridda önskemål om att bosätta sig utomlands.

När Kjell Albin Abrahamsson gav ut boken Ukraina, Ukraina på Silc Förlag 2011 hängde arvet från Sovjet och Ryssland så tungt över landet att själva uppbrottet överskuggade identiteten och utmaningarna. Hans bok avslutas med frågan om vad det är som hotar Ukraina till livet, och svaret blev Jag vet inte, jag vet bara inte.

Något annat kunde kanske inte sägas då.

Men idag? Ukraina 2020 har också blivit en spelplan för något bortom schablonerna om ingrodd kuvad östlig kollektivism mot en rastlös västlig individualism. Rysslandsvännerna har marginaliserats. Kvar av kommunismen finns blott ruinerna efter dess system, och en öststatsnostalgi utan flytförmåga.

Att det som sker inte syns ha någon huvudkraft i form av en ideologiskt driven folkrörelse är en sak (och nog så bekymrande). Men mellan vilka spänningsfält tar det nya Ukraina form?

En nationell befrielse mot ett ryskt kolonialt arv. Landsbygd mot stad, som i så många andra länder. Bygget av rättsstatens institutioner mot grasserande korruption.

Liberaler mot autokrater.

Reformister mot populister.

Därutöver, den kulturella identiteten, sliten mellan ett rastlöst Europa och ett melankoliskt Ryssland.

Och alltmer, medialiseringen, politiken som underhållande föreställning för folket.

Det finns en del att välja mellan.

Amerikanen Francis Fukuyamas omtalade skrift Historiens slut och den sista människan kom ut 1992, där de västliga demokratiernas seger i kalla kriget sades etablera en permanent spelplan för politik och ekonomi i en globaliserad värld. Fukuyama menade att murens fall innebar en start på en ny tid, med liberaldemokratisk dominans i global skada.

Det dröjde inte länge förrän konfliktlinjer som hotade den nyvunna ordningen kom tillbaka, terrorism, migration och sprickor kring kön, sex och identitet som fick många att gripa efter nationalism, populism, auktoriteter och slutenhet.

Kanske kan Ukrainas utsatta läge och ofärdiga spelplan ge antydningar om vart många andra europeiska länder i identitetskampens tidevarv också är på väg.

1 UKRAINAS STEG IN I 20-TALET

Den 21 april 2019 valdes Volodymyr Zelenskyj till president i Ukraina. Men när han den 25 september samma år för första gången klev fram på den internationella scenen i FNs generalförsamling var det under omständigheter långt från