Dufvans fångar

By Marja Taussi Sjöberg

Det är mitten av 1800-talet och Sveriges fängelseväsende har moderniserats, och Dufvan är en av de anstalter som ligger i framkant. Dufvans fångar är inte bara en rafflande skildring av dåtidens brottslingar utan även en socialhistorisk studie. Boken utgår från en grupp individer vars gemensamma nämnare är deras avtjänade straff i länsfängelset Dufvan i Härnösand. Vi får stifta bekantskap med några av fångarna och följa deras livsöden i kronologisk ordning – från uppväxt till brottet, domen och fängelsetiden – och dyka ner i 1800-talets, något annorlunda, rättsystem. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 5, 2022
• ISBN: 9788728131633

Book preview

Marja Taussi Sjöberg

Dufvans fångar

SAGA Egmont

Dufvans fångar

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1986, 2022 Marja Taussi Sjöberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728131633

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

MÄNNISKAN I HISTORIEN

är en bokserie från Författarförlaget.

Den vill presentera aktuell litteratur,

både svensk och utländsk,

som sätter människan i centrum

för den historiska processen

och som försöker överbrygga

specialiseringen inom historieforskningen

med tvärvetenskapliga synsätt och nya metoder.

Dufvan

K ustlandsvägen mot härnösand löpte följsamt längs åsarna. Efter den sista kurvan fortsatte den neråt mot havet genom grönskande ängar med betande djur, förbi grå eller röda hus med grisar och höns på bakgårdarna. Vägen försvann sedan bland ett gytter av hus vid stranden. Bakom husen syntes en bro som förenade landet med ön, där staden låg.

Utsikten från åskrönet var utmärkt och den ankommandes blick fastnade nog först vid en skog av master. I norra sundet låg skonare, briggar, barkar, slupar och skutor förtöjda. Där fanns fartyg som kommit från Frankrike, England, eller Brasilien lastade med socker, salt, kaffe, vin eller vad nu handlarna i Härnösand beställt. Skeppen skulle sedan fara vidare med trävaror eller stångjärn som producerades i älvdalen.

Staden bakom sundet var inte stor och det syntes väl att många som bodde där fick sitt levebröd genom havet och sjöfarten. Hela den långa stranden var kantad med bryggor, magasin, sjö- och fiskebodar. Närmast stranden trängdes bebyggelsen, som mest bestod av låga träkåkar, bakom vilka husen sedan med allt större mellanrum klättrade uppåt på en långsamt sluttande backe. Till sist fanns där bara ett virrvarr av gärdesgårdar.

De fåtaliga stenbyggnaderna visade ändå stadens status. En bit uppåt, mitt bland det gröna, lyste den kupolförsedda domen. Läroverket var också lätt att urskilja liksom länsresidenset vid sundet. Av rådhuset kunde man däremot endast se tornet med dess runda urtavla som visade tiden för månglerskorna och andra stadsbor vid Stortorget. I sydost skymtade Östanbäckens husgytter och till höger om ön blänkte Bottenhavet där ett vitt segel annonserade att ännu ett fartyg var i annalkande. Det var en vacker vy. ¹

Men lät besökaren sin blick glida vidare mot söder märkte hon snart att sceneriet inte var så idylliskt som det vid den första anblicken såg ut att vara. På fastlandet, något vid sidan av själva staden, men ändå tillräckligt centralt för att märkas, reste sig det nybyggda länscellfängelset. Det var tre våningar högt, av vitkalkad sten och med rader av små fönster som verkade hålla vakande ögon över staden. I själva verket var fängelset en av de mest dominerande byggnaderna i området. Dessutom passerades det av alla som längs strandvägen närmade sig staden. ²

En allt vanligare syn på denna väg var, sedan cellfängelset öppnades 1861, en fångtransportvagn som i maklig takt rullade nerför den långa backen genom Gådeåbyn innan den vek av in mot fängelsegården.

Även för passagerarna i den låsta vagnen öppnade sig den vackra vyn över staden på färden längs den sista nedförsbacken. Men de beskådade säkert utsikten med blandade känslor. För många var det den sista gången på länge de såg träd och åkrar eller mot ansiktet kände den lätta beröringen av en vind som förde med sig dofter från havet, ladugårdar och ängar vid vägkanten.

För några var denna resa den första mot fängelse och straff. Vi kan bara föreställa oss vad till exempel bröderna Abrahamsson hade i sinnet då de transporterades till cellfängelset efter en rättegång i Njurunda. Tinget hade dömt dem att mista livet genom halshuggning för en brand som de anlagt.

Och vad tänkte den 20-åriga pigan Anna Lena Carlsdotter från Skellefteå på, hon som av bönderna i Själandsby fasttagits för en stöld och som sedan dömdes till straffarbete för ett halvt år. Nu skulle hon få sitt barn i fängelse i stället för i Stockholm, dit hon var på väg för att föda i smyg, borta från skammen i hembygden.

Mot en lika lång strafftid åkte också en en 17-årig båtsmansson, Olof Andersson från Arnäs. Han hade med två 14-åriga kamrater brutit sig in i en salubod och tagit ett enkelt munspel och en billig pennkniv; nu var de värda ett halvt år av hans liv i straffarbete och dessutom sex dagars svält på vatten och bröd. Hans kamrater som var yngre slapp undan med en varning och stryk. Hur skulle hans liv hädanefter bli? ³

Några av dem hade varit i fängelse tidigare, i det gamla länsfängelset, som nu var stängt. De mindes vilket ruggigt ställe det varit. Tio små rum hade det bestått av, kalla och fuktiga. I ett av rummen satt bysittare, personer som inte kunnat betala sina skulder. I två rum härbärgerades fångar som dömts till fängelse vid vatten och bröd. Resten av rummen, kyrkorummet inberäknat, kunde ibland logera upp till ett fyrtiotal fångar: gamla och unga, grövre brottslingar och rannsakningsfångar, försvarslösa och lösdrivare, kvinnor och män, ja till och med små barn som åtföljt sina föräldrar dit. Där fanns sjuka, hungriga och i trasor klädda människor som var lusiga, rädda och ångestfyllda. Men där fanns även sådana som var trotsiga eller som skröt med sina brott och plågade andra med trakasserier av olika slag. ⁴

Att det nya fängelset var helt annorlunda märktes redan vid ankomsten. Till sitt yttre var det stort, ljust och myndigt. Och inne möttes man genast av tystnad och svag formalindoft. Den höga, långa gallerian längs hela fängelsets huskropp låg i vilsamt dunkel, bortsett från husets gavelsidor. Där strömmade ljuset in i skarpa käglor genom de tre ovanpå varandra liggande fönstren. Smala trappor ledde till de två övre våningarna som egentligen bara bestod av loftgångar som verkade sväva i luften, och så celler mot ytterväggarna. Celldörrarna var väl synliga nerifrån. Till och med luckorna i dem kunde urskiljas där det inte var alltför mörkt. Cellernas antal var 56 och två av dem var mörka. Allt därinne verkade vara välordnat, överskådligt, rent och praktiskt. Luften var frisk, en ventilationsanordning sörjde för det. Och under vintermånaderna kunde kylan hållas borta med hjälp av centralvärme, vilket ännu var tämligen ovanligt i staden. Man kunde inte undgå att märka att Fångvårdsstyrelsens reformanda även vilade över själva fängelsebyggnaden.

Inga fångar vistades i gallerian, bara ett par fångknektar. Fångarna fanns i de små cellerna utmed fängelsets ytterväggar. Vad man där kunde sysselsätta sig med upptäckte de nyinkomna genast i cellen. Många alternativ stod dem nämligen inte till buds. Utsikten över staden var inget att tänka på. Genom ett cellfönster kunde man på sin höjd se en bit av himlen, så högt som fönstren var placerade. Och inredningen i cellen bestod bara av en säng, en pall och ett litet bord där det låg en andaktsbok för fångar, Nya Testamentet och en psalmbok. ⁵

LÄNSCELLFÄNGELSET

Av någon anledning förbigår samtliga härnösandsbeskrivningar fängelset. Ändå fanns det där sedan 1861 och står där fortfarande. Men kanske vill man glömma det som är beklämmande. För inte kan det ha funnits några i området som inte på något sätt kom i kontakt med det. Redan under 1860-talets första hälft inskrevs där drygt 700 fångar och trettio år senare hade tiotusen nya fångar kommit in genom fängelseporten. ⁶

Även om det inte huvudsakligen var härnösandsborna som befolkade detta fängelse, så borde de åtminstone någon gång sett en fångtransportvagn på väg dit, för så brukade fångarna anlända. Och nog visste de flesta att det kvarter som fängelset fanns i hette Dufvan. Kanske någon till och med tyckte att det var ett synnerligen passande namn; en duva symboliserade ju friden och försoningen, de mål som den nya fångvården hade för sina cellfångar. Det namnet hade också getts av den Kungliga Fångvårdsstyrelsen.

Liknande cellfängelser fanns redan i andra län där de ersatte de gamla och utslitna länsfängelserna. Tjugo år hade gått sedan riksdagen beslutat om cellfängelsernas införande. Innan dess var landets fängelser gemensamhetsanläggningar, liksom det gamla länsfängelset i Härnösand varit och vilket många fångar ännu hade i färskt minne. Där delade fångarna några få rum oavsett kön eller vilket brott de begått. Förhållandena i dessa fängelser var också omvittnat miserabla och någon fångvård var där inte fråga om. Snarare betraktades dessa fängelser som brottets skolor och många menade att i dem blev fångarna ännu brottsligare än vad de varit. Dessa fängelser ansågs också vara en direkt orsak till att fångantalet i landet stigit därför att återfallen var så vanliga. Men å andra sidan var syftet med dessa fängelser inte att vårda utan enbart att bestraffa och oskadliggöra brottslingarna genom att isolera dem från samhället. ⁷

Efter 1841 skulle fängelserna göras till riktiga vårdanstalter. Modellen, det så kallade Philadelphiasystemet, hämtades från USA och bottnade i den italienska rättsfilosofen Cesare Beccarias kritik av straffsystemet. Straffet skulle inte längre utgöra en vedergällning för ett begånget brott utan det skulle lända till fångens förbättring. Denna förbättring skulle åstadkommas genom behandling, eller vård. Detta var en ny tanke som förenade humanitära idéer med en speciell föreställning om brottslighet och brottslingar. I grunden ansåg man nämligen att brottsligheten orsakades av det onda hos människan: ruttenheten, ogudaktigheten och den låga moralen. I varje fall var brottslighet något sjukt som gick att bota. Och nyckelprinciper i behandlingen av det onda skulle bli fångens isolering i celler, religionsundervisning, senare också skolundervisning, arbete och disciplin. Målsättningen var att göra fångarna medvetna om det brottsliga i deras beteenden, framkalla ånger och sedan åstadkomma en förbättring, så att återfall i brott aldrig mer skulle ske. Med fängelsernas hjälp skulle brottsligheten i landet minskas.

I första hand ville man nå de unga förstagångsintagna fångarna med reformen. De skulle förbättras innan de hunnit bli alltför kriminella. Därför började man med att reformera de lokala länsfängelserna. Där hamnade de nämligen alla först. ⁸

DUFVANS FÅNGAR

Dufvan med sina 56 celler var ett mindre fängelse. Men redan under 1860-talets första hälft intogs där drygt 700 fångar som nu fick pröva på det nya cellsystemet. Där satt män och kvinnor som hade begått något brott i Västernorrlands län och som också dömts till fängelse för detta. Men där fanns även bötesavsittare, sådana som dömts till böter för någon mindre förseelse men som inte hade pengar att betala böterna. Böterna omvandlades då till fängelse på vatten och bröd. Dessutom fanns där en mängd personer som var misstänkta för något grövre brott eller lösdriveri. Under rannsakningstiden hölls de då fängslade.

Eftersom alla som kom i fängelse inskrevs i en bok, fångrullan, med personuppgifter och uppgifter om brottet och domen, kan vi idag sammanställa uppgifterna om fångarna.

De var under åren 1861—65 oftast yngre egendomslösa män. Många hade före sin fängelsevistelse försörjt sig inom den begynnande skogsindustrin eller så var de hantverkare, sjömän, drängar eller torparsöner. Några bondsöner och bönder fanns där också, men de var ganska få. Samma sak gällde för företagare och tjänstemän. Omkring hälften av de manliga fångarna var infödda västernorrlänningar och när de kommit i vuxen ålder var en ännu större andel skriven i länet, cirka två tredjedelar.

Kvinnornas antal var betydligt lägre, bara var sjunde fånge var en kvinna. Till yrket var de pigor eller hade bara obestämbara benämningar som änka, hustru och inhyses. På det hela taget verkade de komma från ännu lägre samhällsskikt än männen. Dessutom var kvinnorna oftare än männen födda i länet. Sammantaget tillhörde närmare 90 procent av samtliga fångar de egendomslösa i samhället. ⁹

Bland dessa fångar finns också de personer som denna bok skall handla om. Där finns den yngre av bröderna Abrahamsson från Njurunda, han som skulle halshuggas om tinget fick sin vilja igenom. Där finns den unga gravida pigan Anna Lena från Skellefteå som var på väg till Stockholm, en resa som aldrig blev av. Och där finns den obetänksamme båtsmanssonen Olof Andersson som stal munspelet och pennkniven. Tillsammans är de 226 fångar, och det motsvarar ungefär en tredejedel av alla som under åren 1861—65 intogs i detta fängelse.

De hade det gemensamt att detta var deras första fängelsevistelse och att ingen av dem då var över 25 år. De var födda någon gång i början av 1840-talet, någonstans i Sverige, och de var tämligen jämngamla med cellsystemet, en faktor som bara visar att de levde i en tid av omvandling. Dessutom var de just sådana fångar som den nya fångvården först och främst riktade sig till: unga och relativt ofördärvade som man tänkt sig. Av dem var 42 kvinnor och 184 män. Det är således fråga om samtliga förstagångsintagna, högst 25-åriga fångar, alla födda i Sverige. (Det sistnämnda kriteriet innebär att jag gallrat bort ett tiotal utlänningar. Att följa dem i kyrkböckerna hade varit komplicerat, kanske omöjligt.) Dessutom ingår de alla, men som siffror, i en tidigare undersökning om brottsligheten i Västernorrlands län 1861—90. ¹⁰ I den beskrevs den kända kriminalitetens utveckling, volym och struktur samt brottslingarnas sociala sammansättning i relation till förändringar i samhället, framför allt till industrialiseringen och urbaniseringen. Utgångspunkten för den undersökningen var ca 12 800 fångar, alla som under åren 1861—90 intogs i Västernorrlands två fängelser. Bokens huvudpersoner finns bland dem och därför vet jag att de inte är unika som fångar.

Jag vill skildra dessa fångars livsöden och med deras hjälp spegla 1800-talets samhälle, dess rättssystem och rättssystemets konsekvenser för de enskilda människorna i samhällets bottenskikt.

När vi för första gången träffar dessa unga människor i fängelset, skiljer de sig från sina jämnåriga kamrater åtminstone på en punkt: de hade begått något brott och dessutom fått sona detta med fängelsestraff. Eftersom jag utgår från att de även på andra punkter skilde sig från sina årskamrater har jag rekonstruerat deras liv från födelsen till minst 50-årsåldern.

Målsättningen är för det första att med hjälp av dessa fångbiografier visa eller åtminstone belysa frågan varför just dessa personer bröt mot lagen och bestraffades. För det andra vill jag undersöka konsekvenserna av fängelsevistelsen. Eftersom de hamnade i cellfängelset hoppas jag kunna jämföra de nya fångvårdsidéerna med den praktiska tillämpningen av dem inne i fängelserna. Dessutom vill jag undersöka de eventuella långsiktiga effekterna av ett straff.

Sammantaget borde denna undersökning kunna öka förståelsen av hur det svenska rättssystemet fungerade: lagen relaterad till den praktiska tillämpningen, olika former av kontroll som de enskilda kunde utsättas för eller som de själva utövade och sist men inte minst vill jag belysa utslagningsprocessen i det samhälle som ännu gjorde skäl för att kallas ett bondesamhälle. Vilka människor blev då bondesamhällets utslagna och hur gick denna utslagningsprocess till?

Dufvans efterlämnade arkivalier, fångrullorna och fängelsets kyrkoböcker ger oss nyckeln till fångarnas liv. Där finns de uppgifter vi behöver för att kunna leta rätt på dem i deras födelse- och hemförsamlingar. Med hjälp av kyrkoböcker, domböcker och fängelsernas arkivalier kan sedan åtminstone konturerna av deras liv skönjas: familjebakgrund och uppväxtvillkor, omständigheterna kring det första brottet, hur ärendet behandlades i domstol, straffet. Jag har också undersökt deras liv efter fängelsevistelsen: deras egen familjebildning, yrkesliv och om de begick ytterligare brott. ¹¹

För det mesta begränsar sig uppgifterna om dem till just konturer. De levde ju för tre—fyra generationer sedan, föddes nästan precis ett hundra år före mig. De sista av dem dog strax efter sekelskiftet. De flesta vardagsdetaljerna är borta och jag vet inte vad de själva tyckte om sina liv, vad de tänkte, fruktade eller hoppades på. Inte ens det minsta lilla egenhändigt skrivna brev har jag funnit, bara några tafatta namnunderskrifter eller bomärken. Där de själva uppträder som personer, sker det alltid via någon annan. Det kan vara församlingsprästen, fängelsedirektören eller protokollssekreteraren som återger händelserna i rätten efter sin invanda mall. Människorna förgår, myndigheterna består.

ETT LIV I ETT SAMMANHANG

Dessa unga fångars liv började, liksom våra, med att de föddes någonstans av bestämda föräldrar, i varje fall av en bestämd mor. De föddes också under vissa materiella omständigheter, de som deras föräldrar befann sig i, men även i ett större ekonomiskt och socialt sammanhang. Dessutom fick de ett kön, en pojke eller en flicka. Allt detta kom att ha en avgörande betydelse för hur deras liv sedan kom att forma sig, vilka livschanser och till och med vilka överlevnadsmöjligheter de fick.

Ett enkelt, men inte desto mindre giltigt påstående är att rikemanssöner och -döttrar