Låt oss prata om att ses IRL: att uppleva varandra i en digital samtid

By Linda Johansson and Elin Liljero-Eriksson

Vad händer med de mänskliga relationerna när en större och större del av våra liv spenderas i den digitala världen? När de verkliga mötena blir allt färre förändras vårt sätt att förhålla oss till varandra. Positiva effekter, såsom ökad empati och djupare relationer, uteblir när vårt sociala umgänge inte längre innebär fysiska träffar. Vi är mer tillgängliga än någonsin - ändå förflyttas vi allt längre ifrån varandra. Hur balanserar man egentligen det digitala och det fysiska? Och hur vårdar man, på riktigt, en relation i de sociala mediernas tid? "Låt oss prata om att ses IRL" är en bok om samtidsmänniskans nya sociala utmaningar. Här finns tips och råd kring hur man blir bättre på att möta människor, vad som är ett bra samtal och hur man fördriver tiden utan att stirra på en skärm. Med hjälp av forskning och intervjuer söker författarna även svar på den allra viktigaste frågan: Varför behöver man egentligen ses IRL? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788728099278

Book preview

Kapitel 1

Låt oss prata om att ses irl

MINNS DU TIDEN DÅ MAN RINGDE varandra och bestämde en särskild dag och tidpunkt som man skulle ses – och sa inget mer än så? Man dök bara upp den där dagen den där tiden. Inget messande innan för att försäkra sig om att det som bokats inte hade blivit inaktuellt. Och när man sågs, minns du hur man kunde bli så där uppslukad av varandra, av samtalet, av nuet? Hur man kunde sitta med händerna slutna om lattekoppen eller pilla alldeles för mycket på fikets stearinljus medan man blottade sina tankar om livets uppoch nedgångar.

Ja, minns du hur det var att träffa någon tête-à-tête, ansikte mot ansikte, och inte ha en endaste tanke på att samtalet när som helst kunde få en timeout av något som vibrerar i fickan eller lyser upp på bordet? Minns du (om du inte tillhör iGen-generationen som vuxit upp med internet) hur det var att mötas IRL innan vi också kunde mötas online?

Hur gjorde man innan det fanns mobiltelefoner? är en klassisk kommentar från oss vars minnen från den där tiden är vaga. Det måste ha varit betydligt mer komplicerat och struligt på många sätt, inte minst i kontakten med andra människor. Att vi i dag kan sköta det mesta digitalt sparar tid och räddar säkert en hel del frusna fingrar som följd av att man i ovisshet väntat alldeles för länge på någon som suttit på ett försenat tåg. Det där slipper vi nu.

Egentligen behöver vi ju inte ens träffas för att umgås. Vi kan kommunicera med vännerna, kollegorna, banken, läkaren och barnens lärare utan att behöva säga ett ord eller se någon av dem i ögonen. Vi kan öppna upp våra hjärtan, flirta och dejta, bekräfta, bekräftas, hylla och skälla ut utan att mötas ansikte mot ansikte. Vi kan åka buss, tåg och till och med handla hem fredagsmyset utan mänsklig interaktion. Och vi kan sammanstråla världen över för att gemensamt sätta stopp för sådant som inte är okej utan att nödvändigtvis ses IRL.

Vi behöver väl knappast argumentera för att den digitala revolutionen som har pågått under de senaste decennierna har lett till otroliga möjligheter. Vi vinner tid när vi inte behöver ta oss någonstans för att mötas, slipper kallprata med kassörskan i vardagshetsen och bara med några enkla klick på skärmen kan vi hälla oss uppdaterade om vad som händer i vännernas liv. Dessutom har vi all potential i världen att hitta och skapa nya relationer. Mobiltelefonen, som vi till största del har att tacka för detta, ger möjligheter och en känsla av frihet. Samtidigt har den fått oss att nästan känna oss som nakna om vi är utan den.

Att denna revolution, som beskrivs som den snabbaste beteendeförändringen i människans historia, har förändrat vårt sätt att skapa relationer är det ingen tvekan om, men har den också förändrat relationerna i sig? För vad gör det med oss när vi inte behöver visa våra rosiga kinder när vi flirtar, slipper riskera att slänga ur oss grodor i ett viktigt samtal och snabbt kan hissa eller dissa en annan människa med några simpla tangenttryck? När vi kan öppna våra hjärtan i forum online istället för att göra det för någon IRL? När vi blir överösta med digitala symboler istället för fysiska kramar då livet möts av törnar? Och när vi inte behöver möta någons ögon på gatan för att fråga om vägen för att vi navigerar med en gps? Är det bara tryggt, skönt och smidigt, eller kan det påverka oss i hur vi möter och bemöter våra medmänniskor, hur vi ser på andra och oss själva?

Det fysiska mötet är utrotningshotat, inte bara i sitt existensberättigande utan även i sin kvalitet. Samtidigt är många av oss medvetna om dess betydelse, inte minst i yrkeslivet. Hotell, banker och serviceyrken fortsätter att utbilda sin personal för att kunna bli magiskt bra i kundmöten eftersom det är där man får chansen att verkligen göra skillnad. Och vissa universitet i USA sägs införa nya kurser för avgångselever i hur man för ett samtal ansikte mot ansikte. Det vittnar både om vikten av det fysiska mötet, men också att vi håller på att glömma bort hur man gör när man möts IRL.

Enligt Jean M. Twenge, professor i psykologi vid San Diego State University i USA har mobiltelefonen förändrat unga människors liv i grunden. I boken iGen: Smartphonegenerationen – Hur mår de? Vad tänker de? Vad vill de? menar Twenge att denna så kallade internetgeneration, födda mellan 1995 och 2012, skiljer sig avsevärt från tidigare generationer som vuxit upp i både en analog och en digital värld. IGen-generationen, som Twenge kallar den, är mindre benägna att ha sex och dricka alkohol, läser färre böcker och har betydligt sämre psykisk hälsa än tidigare generationer. Twenge målar upp sociala medier som bov och menar att förlusten av IRL-interaktion kan leda till ofrivillig ensamhet, psykisk ohälsa och depression.

I Sverige rapporterar Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) att alkoholkonsumtionen minskat avsevärt det senaste decenniet och framför allt bland unga. Det bör naturligtvis ses som en positiv nyhet, men att en av anledningarna bakom trenden kan handla om att unga hellre umgås via skärmar än att träffas på stan oroar en del läkare, som menar att man går miste om flera viktiga faktorer för att både utvecklas och må bra.

Vuxna i Sverige tillbringar i genomsnitt tre timmar av sin fritid varje dag framför en skärm, medan siffran för ungdomar är fyra timmar. Den genomsnittliga tiden vi lägger på mobilen per dag ökar med 20 minuter per år. Hur detta påverkar oss vet vi inte fullt ut ännu. Det vi dock vet är att ungdomar sover mindre och ytligare än tidigare och att andelen barn med sömnstörningar har femdubblats sedan början av 2000-talet. Många studier pekar på att mobilen har ökat den sociala oron och stört vår koncentration. Bara närvaron av telefonen påverkar omedvetet vår kognitiva förmåga på ett negativt sätt.

Vi vet också att den psykiska ohälsan ökar. Diagnoser inom depressions- och ångestområdet, inklusive anpassningssvårigheter och reaktion på svår stress, orsakar drygt 40 procent av alla sjukskrivningar, rapporterade Socialstyrelsen i maj 2019. Antalet flickor i åldern 15 till 17 år som behandlats för depression och ångestsyndrom inom den specialiserade barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) har tredubblats sedan 2006. Den största ökningen har skett åren efter 2010. Totalt genomfördes över en miljon besök hos BUP 2018. Det är svindlande fakta.

Det vi dessutom vet är att det finns ett samband mellan sociala medier och depression. I studier har man bland annat sett att de som tillbringar mer än två timmar per dag på sociala medier har dubbelt så hög sannolikhet att utveckla depressionssymptom jämfört med de som lägger 30 minuter eller mindre per dag. Även Jean M. Twenge rapporterar, utifrån sina undersökningar, att ju fler timmar om dagen som ungdomar sitter framför skärmen, desto mer ensamma, oroliga och deprimerade känner de sig. Hennes rapporter har fått stor uppmärksamhet och har bland annat resulterat i att två investerare skrivit ett öppet brev till Apple för att uppmana företaget att göra mer för att skydda barn från teknikens negativa effekter.

Många skriver nog under på att relationer är det viktigaste vi har. Det är vad människan behöver, njuter av och längtar efter i livet, vilket de sociala mediernas enorma framgång förstås delvis beror på. Men trots att en stor del av mänskligheten finns en knapptryckning bort hägrar en utbredd ofrivillig ensamhet i vårt land. Undersökningar visar till och med att många känner sig mer ensamma efter sociala mediers inträde i deras liv. Kanske kan det ha att göra med att vi tenderar att interagera mer, eller åtminstone mer frekvent, digitalt än IRL?

Ska man alltså få surfskam nu? Nej, det här är inte en bok som ska öka det redan stora antalet svenskar som har skuldkänslor över sitt mobilsurfande. Vi lever i en uppkopplad värld och kommer fortsätta att göra det. Vi kommer att leva i både och, inte antingen eller. Och vi kommer att behöva lära oss att hitta balansen.

Däremot vill vi i den här boken undersöka vikten av det fysiska mötet och samtalet. Inte ta bort skärmar, men addera IRL-umgänge. För om det nu är viktigt, och kan påverka vårt välmående i en positiv riktning, hur kan vi göra det mer centralt i våra liv?

Vi som har skrivit den här boken heter Elin Liljero Eriksson och Linda Johansson. Låt oss prata om att ses IRL är född ur våra desperata försök att hitta balans i det digitala och fysiska umgänget och en stark nyfikenhet på hur vår uppkopplade livsstil påverkar kvaliteten på våra relationer, hur vi ser på andra människor och oss själva.

Vi har ställt oss frågor som: Vad går förlorat om vi umgås mer digitalt istället för fysiskt? Hur påverkas vår identitet av att leva i en vardag där vi uppmanas till att döma människor med en millisekunds svepning, återkommande ställs inför frågan om vi ska tycka om en bild eller inte, men också kan få snabb och massiv bekräftelse när vi visar upp oss själva eller något händelserikt vi varit med om?

Går det att plocka det bästa ur det digitala och det analoga och skapa en symbios av något djupt, starkt och stabilt när det gäller relationsskapande? Men framför allt har den här boken kommit till utifrån en längtan efter att göra det stort igen – det där magiska som bara sker när vi möts ansikte mot ansikte. För det är i de där tête-à-tête-ögonblicken som alla strängar på människans instrument får vara med och spela och melodierna av gemenskap kan ljuda som vackrast. Då toner av kärlek, känslor, styrkor, sårbarhet, förståelse, empati, tröst, mänsklighet och omsorg får träda fram. Framför filtren. Låt oss prata om just det. Om att ses IRL.

Kapitel 2

Lever vi i en social illusion?

Det var i mitten av mars jag bestämde mig. Jag skulle försvinna från sociala medier. Pausa i alla fall. Som ett slags digital fasta i 40 dagar skulle jag göra annat istället. Mest för att jag märkt hur jag så lätt bara går in där och strosar runt, utan mening eller mål, bara för att följa mina vänners, kollegors och avlägsna bekantas liv. Men också för att jag märkt, även om det nu är första gången jag erkänner det, att jag nog påverkas i hur jag ser på mig själv och min egen duglighet. Är jag verkligen så pass trygg i mig själv att jag inte speglar mitt eget liv mot de hundratals jag upplever digitalt? Och skulle jag se annorlunda på mig själv om jag inte fick någon sorts bekräftelse på Instagramkompatibla IRL-ögonblick ur mitt liv? Skulle jag kunna slappna av om jag klev bort från första parkett där jag kan följa allt som pågår i den sociala digitala världen, 24/7? Och hur skulle relationen med vänner, bekanta och branschkollegor påverkas? Vilka skulle jag känna det naturligt att ta och hålla kontakt med om det inte var på ett digitalt plan? Jag ville prova.

– Elin

Skräckblandad förtjusning. Så skulle jag beskriva min relation till sociala medier. Jag delar flitigt med mig av mina bästa stunder, samtidigt som det är fängslande och berikande att ta del av andras flöden. Men ju mer jag reflekterar över mitt användande av Instagram och Facebook, desto mer osäker blir jag på vad jag vinner i förhållande till vad jag förlorar. Sociala medier skapar ett beroende och frambringar en form av digitalt grupptryck. Ingen pressar mig till att göra någonting jag inte vill, men trots det känner jag mig stundvis nästan tvingad att marknadsföra mig själv för att inte bli bortglömd. Och känslan som infinner sig när jag har dålig närvaro på Instagram, den är jobbig. Jag inbillar mig att jag inte är tillräckligt i kontakt med min omgivning. Eller ännu värre: min omgivning är inte i kontakt med mig. Det känns som att vår närhet går förlorad.

– Linda

VÄRLDEN ÄR LITEN. Du känner säkert igen det, känslan när man plötsligt inser att grannen är barndomskompis med ens kusin eller att kollegan på nya jobbet är den där före detta grannens son som man bara har ett vagt minne av. Men kanske är uttrycket om en liten värld mer relevant i dag än någonsin tidigare. Och betyder något annat. För här kommer det paradoxala: medan vår uppkopplade livsstil ger oss möjlighet att möta en stor mängd människor och få ett överflöd av information från världens alla hörn, krymper den samtidigt. Faktum är att du håller hela världen i din hand. Vare sig det är den amerikanska presidenten, Zlatan eller din bästa vän; de är alla där, närvarande, precis bredvid dig. Ni delar praktiskt taget livet ihop.

Beroende på vilka man följer på sociala medier kan flödet bestå av en salig blandning ögonblick ur andra människors liv; en nära väns barn som klättrat högt upp i ett träd, branschprofilens imponerande frukostmöte eller superstjärnan som får sista touchen på makeupen inför sin konsert. Konstigt nog kan det för många kännas helt naturligt att ge en kommentar på alla dessa tre exempel av inlägg. För alla tre är ju lika nåbara, åtminstone digitalt.

Några 90-talister sammanfattade det hela väl:

– Man lever i en illusion om att Kardashian-syskonen eller Youtubestjärnorna är lika närvarande i ens liv som ens kompis. Det är därför många av oss som växer upp i dag inte tycker att det är så fascinerande att möta en kändis. Vi kan alla bli en.

På sociala medier är det lika enkelt att skicka ett meddelande till Madonna som till en nära vän. Även om vi vet att det är hundra gånger troligare att vännen svarar dig än att en av världens största popikoner gör det, är det ändå teoretiskt möjligt.

Spontant känns det ändå rätt fantastiskt. Vi vanliga dödliga får ta lika mycket plats i flödet som såväl supermodeller som superentreprenörer, och vi kan kommunicera direkt med dem, eller i alla fall få tro att vi gör det. Men om vi tänker ett steg till: Vad innebär det att personer som lever ett överdådigt, nästintill onaturligt, retuscherat liv som bara ett fåtal har möjlighet att leva, trillar in i flödet i samma veva som polarna och kollegorna?

På den tiden då framgångsrika stjärnor enbart syntes på tv eller reklampelare visste man på något sätt genom distansen att deras liv inte var jämförbart med ens eget. Därför var det sällan något man upplevde krav på att försöka uppnå, vare sig vad gäller utseende eller karriär. Vi kunde drömma om att leva ett lika extravagant liv som Beyoncé eller andra berömdheter som lyckats realisera den amerikanska drömmen, trots att vi visste att det var få förunnat.

Det är klart att vi alla är medvetna om att det är skillnad på människors liv och förutsättningar, men om bilder på ens grannes och superinfluencerns liv flödar efter varandra på precis samma villkor, kan vi säga sanningsenligt att vi omedvetet aldrig blandar ihop det? Att vi inte påverkas till att leva i en illusion om hur realistiskt det är att se ut som dem och leva det liv de lever? Kanske finns det en risk att idealet för till exempel utseende och image, inte längre känns ouppnåeligt och drömmigt, utan tvärtom blir något eftersträvansvärt som man dessutom känner krav på att uppnå. Inte minst då vi dagligen matas med dessa ideal.

Den lilla stora världen, där inne i telefonen, är ständigt tillgänglig. Även om vi skulle vara avskilda är vi alltid omgivna. Det