Anna-Lisa Hagårds novellsamling

By Anna-Lisa Hagård

90-årig debutant Anna-Lisa Hagård, speciallärare och har även examen i spanska, ett språk hon undervisade i under många år och fortfarande gör.
Novellsamlingen skildrar levnadsbeskrivningar och människoöden, där flertalet är självupplevt.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9789180271684

Anna-Lisa Hagård

90-årig debutant Anna-Lisa Hagård, speciallärare och har även examen i spanska, ett språk hon undervisade i under många år och fortfarande gör. Novellsamlingen skildrar levnadsbeskrivningar och människoöden, där flertalet är självupplevt. Social distansering i Corona tid under pandemin innebar mycket tid i ensamhet. Anna-Lisa tog tillfället i akt, samlade ihop minnen och förverkligade sin författardröm. Jag har haft mycket roligt. Har glatt mig varje dag faktiskt och har aldrig känt någon ensamhet, sa Anna-Lisa under en intervju 2020

Book preview

Innehåll

Axel, Emma och grannarna

Levnadsvillkoren kring sekelskiftet 1800–1900 talet, finstämd kärlek och lönsamt sparande

Elfenben

Ungdomsnovell. Två unga pojkars resa till Afrika i syfte att rädda elefanter

Hittebarn

Två oönskade barn hittar en mor

Min gata – Krabbegatan

Glimtar ur Vadstenas historia och Krabbegatans original

Får jag låna dina ögon?

Om människor runt Vättern från Medeltid till Modern tid

Barndomsminnen

År 1941, ett spännande levnadsår i Rångedala

En dramatisk arbetsdag

Att vara polissyster för en dag

César Manrique – Lanzarote

En konstnär och mästare bygger upp Lanzarotes turism

Axel, Emma och grannarna

Axel, Emma och grannarna

Jag var en liten krabat redan vid födseln, sas det om mig, stor, duktig och hungrig. En augustidag 1865 föddes Axel i en röd liten stuga med det vackra namnet Utsikten. Tack vare sin goda fysik och sommarens vindar och värme klarade han den första småbarnskrisen med alla dess dödliga farsoter som skördat så många barnaliv. Tidigt var han duktig på att klara sig själv. Det skapade ett förtroende hos honom som var bra att ha i livets alla utmaningar. Far och mor, syster och bror, som var han själv, utgjorde familjen. Det var en liten skötsam familj som varken söp eller slogs som annars var det utmärkande beteendet i dränglivet, men de var dagsverksfolk och det var väl ett pinnhål högre. De bodde och levde i den lilla stugan med tillhörande täppa. Sin huvudsakliga försörjning fick de genom dagsverksjobb på omkringliggande gårdar men de var mest knutna till en gård. Det var mjölkning och diverse arbetsuppgifter för mor och djurskötsel och allehanda drängsysslor för far. Arbetstiden var inte reglerad utan det gällde att ställa upp när helst bonden behövde en. Mor och far var mycket uppskattade av bondefamiljen. De var mycket pålitliga, energiska och ordningsamma, egenskaper som kunde ge dem jobb överallt.

Mor var deltidsanställd. Hon hade vårt lilla hem att sköta om också och dessutom grönsaksland, en gris och några höns, när hon inte behövdes på gården. Lönen utgick med en viss kontantsumma, som inte var stor, samt livsförnödenheter t.ex. mjölk, säd och slakt. Var man omtyckt ökade säkert tilldelningen.

Tidigt var jag med mor ute i potatisåkern. Jag kravlade runt och plockade potatis på mitt sätt.

Jag var ganska snäll och lydig och behövde ingen prygel för att läras veta hut. Vi förstod, när mamma tog med oss på åkrarna, att vi skulle hålla oss i skinnet, att inte gnälla eller vara till besvär för då blev det smörj. Villkoren var ibland stränga mot små barn men så länge man hade mamma inom räckhåll gick det bra.

Med de hårda lydnadsbegrepp som rådde för de små fanns det ändå mycken föräldrakärlek, men den var ofta kärv. Utdelning av örfilar var vanligt och hotet: Jag ska tala om för pappa var säkert allmänt förekommande. Det allra bästa för barnet var ju att kunna gå hem till en mormor eller en farmor och slippa undan och få tröst. Men den möjligheten hade inte alla även om det var vanligare då än nu. Gårdskollektivet, som kunde uppgå till både 40 och 50 medlemmar, ställde ofta upp i uppfostringssituationer och det var både på gott och ont.

Skolan hade blivit obligatorisk men den omfattade inte många veckor på ett läsår.

Föräldrarna lät barnen gå till skolan och lära sig läsa, skriva, räkna och katekesen men för övrigt skulle de vara hemma och delta i det dagliga praktiska livet som att passa småsyskon och bära in vatten och ved.

Trots de många barnen som tillhörde gården levde jag som liten ett ensamliv och sprang oftast och gömde mig när någon närmade sig vårt hus. Men jag var ändå sysselsatt där i ensamheten. Jag lärde mig snart att hantera kniv och hjälpte far att tillverka räfsepinnar.

Jag täljde barkbåtar och karvade både här och där. Jag upptäckte och la märke till livet omkring mig, naturen med gropar och rännilar i vägen, råttor och möss som kilade förbi, frostrosor på fönstren och alla ljud jag hörde.

Jag minns inte att jag någonsin hade tråkigt.

Barnen iakttog jag på håll. Som femåring la jag märke till en pojke, som började närma sig mitt revir. Han hade tjockt mörkrött hår. Det tyckte jag var märkvärdigt eftersom han var ensam om denna hårfärg. En dag kom han så nära att jag hörde honom fråga: Ska jag slå dig? Jag blev förmodligen rädd och smet iväg. En annan dag upptäckte jag honom igen. Då visade det sig att vi båda stod och försökte kasta snöboll på en avsides belägen vedstapel. Det gällde att träffa kortsidorna på stockarna. Så började vi träffas.

Jag minns att han gärna ville visa sig starkast och duktigast i alla våra lekar.

Men en händelse kom att förändra hans beteende mot mig. Vi hade nog hunnit bli sju år. Det var vinter och vi stod och slog med långa pinnar på en damm på gården. Knut, som pojken hette, skulle gå ut och pröva isen men kom inte långt förrän isen brast och pojken sjönk. Jag förstod genast vad som hände och sträckte ut en av de långa pinnarna till Knut och satte igång att skrika i himmelens sky, så starkt att gammeldrängen August öppnade lagårdsdörren och frågade vad som stod på.

August fick tag på ett rep som han kastade ut till Knut och drog upp honom. Från den dagen hände det aldrig att han ville spela störst och starkast och bäst.

Jag tyckte ganska bra om skolan och kände hur världen blev större runt mig. Men i början var det svårt att få fingrar och penna att komma överens. Först började vi forma bokstäverna i sand och sedan på en griffeltavla som var och en hade framför sig. Med en hartass som var fastbunden vid plattan suddade vi ut våra misslyckade bokstäver men försökte igen. Så småningom blev det godkänt och vi kunde gå hem och berätta. Min lärare var en gammal soldat som skadats i kriget. Han var sträng och gav oss ofta örfilar, när vi störde lektionen eller när läraren fann för gott. Ibland drämde han pekpinnen i katedern så flisorna rök. Men jag tyckte om när han läste högt i en bok med historiska berättelser. Tiden i skolan gick fort och snart var jag igång med arbete igen.

Bonden gav mig allehanda arbetsuppgifter, att springa ärenden, att kratta grusgångar, att rensa kvickrot och annat ogräs. Men ersättningen var låg, kanske bara en tolvskilling, som jag sparade.

Ladugården kom att bli min tillflyktsplats, när jag var ledsen eller arg eller bara ville vara ifred.

Gamle August som en gång varit en stor och stark dräng hade fått lämna det tunga kroppsarbetet och fick ta över ansvaret för djuren i ladugården. Här hittade man honom dagligen och man kände att det inte var av tvång han ägnade sig åt detta jobb. Axel hälsade gärna på August som tyckte om att berätta om gamla tider, om koleran och andra hemskheter som dödat och plågat hans släkt och vänner. Vidskepligheten var stark och tron på häxor och troll var utbredd. Axel tyckte om att arbeta med djuren och var ibland ledsen för att det inte var faderns djur.

Axel hade blivit 8-10 år och fick dagligen arbetsuppgifter som han måste utföra och det till belåtenhet hos fadern och modern. Hos Axels senare generationer har vi spårat ett släktdrag som härrör från hans familj. Det är ordningssinne. Noggrannhet och god ordning var honnörsord för föräldrarna och genom dessa förhållningsorder som Axel växte upp med blev det en verklighet även för honom under hela hans liv. Han blev ofta arg när han upptäckte slarv omkring sig. Senare kan berättas, att denna gen dök upp hos vissa släktingar som pedanteri. Men vi som tillhör Axels släkt är glada och tacksamma. Tiden runt hans 12-15 år var nästan enbart fylld av jobb, ibland så ansträngande att han många gånger grät sig till sömns. Men sin lilla lön, den sparade han.

Axel hade blivit stor nog att ansluta sig till den tidens gängbildning. De flesta ungdomarna var drängar och pigor, som hade börjat fatta att det fanns klasskillnader i samhället. De som skulle studera försvann åt sitt håll och välbeställda bondsöner åt sitt. Men pigor och drängar fanns det gott om. Hur skulle annars godsherren kunna leva gott. När ungdomarna träffades blev det oftast dans bort i vägen på lördagskvällen.

De yngsta pojkarna, bland dem Axel, var bara med och tittade och lyssnade till allt skrävel från