Min trädgård i glädje och sorg

By Harrieth Pederson

Med den här boken vill jag inspirera andra och visa att vad som än händer oss i livet, så finns alltid möjligheten att göra det bästa av situationen.
Jag och min älskade man fick många lyckliga år tillsammans då vi bland annat anlade vår stora trädgård. Det var vår passion.
Plötsligt en dag rycktes han ifrån mig, utan någon som helst föregående varning.
När jag stod där själv, insåg jag att livet är nu. Det vi vill göra ska vi göra nu. Vi vet inget om morgondagen.
Jag valde att satsa på att vårda vår trädgård och leva min dröm, så jag sa upp mig från mitt trygga jobb.
Jag har hela tiden tydligt känt att min man fortfarande är med mig och att han stöttar mig i det jag gör.
Dels skriver jag om trädgårdens uppbyggnad under många år och dels hur jag kom vidare i mitt nya liv i sorgen och tomrummet efter min man och hur vi fortfarande har kontakt med varandra.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jun 21, 2021
• ISBN: 9789180271523

Harrieth Pederson

Jag bor mitt i naturen och min största passion är trädgården. När min älskade man plötsligt rycktes ifrån mig förstod jag ännu bättre vad trädgården betyder för mig. Där glömmer jag tid och rum och där får jag tröst och energi. Och där är min man fortfarande med mig. Jag insåg att livet kan förändras på ett ögonblick, så nu prioriterar jag det jag själv vill göra.

Book preview

Ett stort och varmt tack till alla som

stöttat mig på olika sätt!

Ingen nämnd och ingen glömd.

I boken berättar jag parallellt om vår trädgårds

succesiva uppbyggnad under många år, och mitt nya

liv i sorgen och tomrummet efter min älskade man.

Långfredagen påsken 2017 förändrades mitt liv för alltid.

Det började som en alldeles vanlig dag. Vi var båda lediga. Jag vaknade mycket tidigare än vi brukar, men jag ville inte gå upp så tidigt, så jag låg vaken i kanske en och en halv timme och lyssnade på Gunnar som sov. Inget antydde att detta var sista gången jag kunde göra det. Jag vet att jag bäddade nytt i våra sängar, med alldeles nyinköpta påslakan och tvättade de använda sängkläderna. Hade jag inte gjort det så hade nog aldrig Gunnars säng blivit ombäddad igen. Nu hade jag ju tvättat bort doften av honom där.

Vi pysslade lite och åt mat. Tog en kram bara sådär, som vi nog gjorde dagligen. Jag tog in ankorna och av någon anledning gav jag dem lite extra mat. Vi skulle iväg, men bara vara borta några timmar.

Klockan 16 skulle vi träffa min syster och min kusin, i vår nyligen avlidna mosters nya lägenhet, fem mil bort. Hon hade levt hela sitt långa liv på samma gård, i samma hus som hon föddes, men med ålderns rätt hade hon för någon månad sedan flyttat till en lägenhet, anpassad för äldre. Vi hann inte hälsa på henne där, men nu skulle vi se lägenheten innan den tömdes. Vi låste vår dörr och for. Ingen av oss kunde ana att detta var sista gången Gunnar lämnade vårt hus, eller ana att nästa gång jag kom hem, var jag änka. 38 fina, ljusa år hade vi fått tillsammans och nu var vår sista dag kommen, utan föregående varning. Det är tur att vi inte vet sådant i förväg! Så här efteråt, kan jag vara tacksam att vi slapp en lång sjukperiod, då jag stått maktlös bredvid, där båda vet hur det kommer att sluta.

Vi stannade vid mina föräldrars grav för att jag skulle sätta en blomma där, båda hade tynat bort i cancer. Gunnar stannade kvar i bilen och min syster ringde på min telefon, för hon hittade inte till mosters lägenhet. Gunnar svarade och hon kände inte säkert igen hans röst, så hon frågade om det var han. Sedan frågade hon: Är du där tillsammans med Harrieth? Han svarade: Ja, det är jag och det hoppas jag att jag får vara ett tag till. Märkligt svar, då vi båda levde med vårt livs kärlek och tänkte leva ihop resten av våra liv. Då trodde jag att vi kanske hade tjugo år till, vi hade ju inte ens fyllt 61 år, men där och då var det nog bara femton minuter kvar. Anade han något? När vi gick ur bilen vid lägenheten, såg min syster att han snubblade till lite på plan asfalt. Jag såg inte det.

Ibland liksom hejdar sig

tiden ett slag

och någonting alldeles oväntat sker.

Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer.

Alf Henrikson

Vårt liv tillsammans började väldigt romantiskt.

En lördag i juli för många år sedan förändrades också mitt liv. Jag hade jobbat på förmiddagen och på eftermiddagen uppvaktade jag en vän som fyllde år. På kvällen skulle min syster och hennes pojkvän på dans i en Folkets Park. De frågade om jag ville med, jag sa nej. Det dröjde en stund tills de åkte och när de skulle åka frågade de igen om jag ville med. Jo, det ville jag! Det var ingen tid att tänka på vad jag skulle ha på mig, snabbt tog jag det som låg närmast till hands och vi for. Jag dansade nog ett par danser innan jag såg Gunnar tvärs över dansgolvet. Han såg på mig och jag visste att han skulle komma till mig för att dansa. Han var lite darrig när vi dansade och det var nog jag också. Vi dansade hela kvällen. När kvällens sista dans var slut så körde han mig hem. Det var tur att jag hade åkt med någon dit och inte hade min bil att köra hem. Hem till mig var det fem mil åt fel håll för honom. Vi kramades hejdå i bilen och bestämde att ses på samma ställe nästa lördag.

Dagen efter dansen kom jag på att vi inte talat om vad vi heter! Det var helt oväsentligt då, ingen av oss hade en tanke på namn. Detta var före mobiltelefonernas tid och även om vi haft det, tror jag inte det hade förändrat saken. Det fanns förstås telefon, men utan att veta namn, eller knappt var han bodde, så var det bara att vänta. I en hel vecka fick jag fundera på vad han kunde heta och väntade på