På kärlekens villkor

By Eva Dahlbeck

Vad är det att vara människa? Det är en fråga som sysselsatt tänkare i alla tider men med en nyväckt aktualitet i dagens samhälle. Vår värld och kultur präglas av ständigt växande sjukdomstrender, fysiska som psykiska. Eva Dahlbeck menar att det är hög tid att vi gemensamt tar ansvar för vår insjuknande värld och söker livskällan, den kraft, som inte bara formar vår tillvaro utan som vidmakthåller den och förvandlar den till liv. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 23, 2021
• ISBN: 9788726753752

Book preview

författaren.

Motivation

D et kan finnas skäl att först och främst beskriva hur den här boken kommit till och varför den måste se ut som den gör.

Alla passerar vi olika epoker under vårt levnadslopp, olika utvecklingsfaser, beroende på våra växlande erfarenheter och de yttre och inre förändringar som följer. För min egen del har förändringarna i huvudsak rört sig omkring ett stående engagemang, jag vågar säga ända sedan barndomen, då inlevelsen var mera odelat intuitiv och känslomässig mot de senare årens även intellektuella intresse, den istadiga dragningen emot analys och förståelse av sammanhangen. Det handlar om engagemanget i människor. Människorna har för mig varit ett slags ständig fokus, den som besegrar all annan iakttagelse och uppmärksamhet, varje annan målsättning. Behovet av inlevelse och kommunikation har tagit sig uttryck i varierande verksamhetsområden, till exempel på teaterscenen genom att tolka olika författares dramatiserade människostudier. Efterhand inställde sig behovet att redovisa egna iakttagelser av det mänskliga psyket i några av dess otaliga variationer. Ett naturligt forum för mina redovisningar blev romanskrivandet. Det var en utveckling som lika ofrånkomligt ledde till behovet av en förklaring på det jag iakttog, på de djupaste orsakerna till vårt beteende och våra öden.

Det är ett behov som jag är långt ifrån ensam om, och som inte kunde vara mera motiverat eller snarare ofrånkomligt än det är i dag, i det kanske mest kritiska skedet i vår historia.

Den verklighet vi lever i är full av gåtor, full av frågor, full av mysterier, och det mysterium som ligger oss människor närmast, den gåta vi i första hand måste lösa för att hitta en bärande form för vår existens på det här klotet, det är vi själva. Vad är vi för slags existenser, hur fungerar vi, och hur måste vi fungera för att leva vidare här, som individer och som art? Vad är det i grunden att vara människa?

Det är alltså en fråga som har följt oss under hela vår historia, mer eller mindre brännande beroende på dagsläget, men rimligen aldrig med en mera livsviktig bakgrund än nu; vi närmar oss snabbt en punkt i vår arts historia, då det ska avgöras hur lång den historien ska bli. Det beror, inte minst enligt den senaste vetenskapen, i avsevärd grad på oss själva, och det är den aspekten som är den yttersta anledningen till de följande funderingarna. Vi behöver till slut en så tillförlitlig föreställning som möjligt om vår funktion i livsnätet och vad som således är bäst för oss. Och vi måste hjälpas åt att leta rätt på svaret. De här funderingarna vill vara ett led i sökandet och bygger dels på direkta uttalanden från sakkunniga inom skilda områden i kunskapsfloran, dels på egna iakttagelser, ofta stödda av synpunkter från andra civila tänkare. Det är hög tid att såväl kompetenta livsforskare som alarmerade företrädare för en hittills styrd och programmerad allmänhet kommer till tals i överlevnadsdebatten. Ju mer maktskikten tar över utvecklingen och styr informationen, desto mer blir vi rädda att stöta oss med dem och gömmer oss själva, faller in i de opportunistiska körerna med deras kortsiktiga konjunktur.

Arthur Koestler uttrycker det så här i Yogin och kommissarien: Men aldrig förr, inte ens under Roms och Bysans’ iögonfallande förfall har det kluvna tänkandet varit så påfallande och en sådan ensartad massjukdom, aldrig någonsin har den mänskliga psykologin varit så förfalskad. Vår vetskap tycks krympa i samma takt som kommunikationerna utvidgas. Världen är öppen som aldrig förr, och vi går omkring som fångar, var och en i sin privata, portabla bur. Och under tiden fortsätter klockan att ticka.

Som förhoppningsvis kommer att framgå är den här vandringen ett försök att glänta på några burar för att komma i kontakt med andra inlåsta, både med sådana aningslösa bland oss som ger förfallstrenden fria tyglar och med sådana som uppmärksammar och oroas och håller utkik efter möjliga livstecken och efter andra sökare att kommunicera med. Den yttersta ensamheten, inlåsningen, rädslan – allt tydligare lär man sig med åren att urskilja den mänskliga artens sårbarhet, sjukdomssyndromet, hos sig själv och hos andra, krigandets tvångströja och utslagningen som enda befrielse, utslagningen av andra och i värsta fall av sig själv. Allt klarare framträder bilden av den dödligt grasserande smitta som det finns goda skäl att ge namnet den globala maktpesten. Sjukdomssymtomen sprider sig som en löpeld, plågorna ansätter även ännu fredliga folk, smärtstillande medel har en alltmer nedbrytande effekt, föreställningarna om ett botemedel blir alltmera splittrade, alltmera overkliga och utopiska. Burarna sluter sig orubbliga omkring oss med sina vidgande titthål. Ju mer vi ser, desto mer blir vi rådda, ensamma, inlåsta. Bara en atombomb kan spränga våra burar och ge oss dödens befrielse och gemenskap.

Eller har vi en annan utväg – i en kunskap om de verkliga livslagarna?

I förspelet till den här vad man kunde kalla ideologiska självbekännelsen vill jag till slut påminna om några direkta anföringar av ett par synnerligen framstående nya vetenskapare, båda nobelpristagare i fysik, nämligen Erwin Schrodinger och Werner Heisenberg. Jag citerar dem för att ge några första exempel på sådana övergripande intellekt som menar att kunskap är till för att spridas och samverka, och för att ge en antydan om den litterära genre som ur den aspekten blir inte bara legitim utan bokstavligen nödvändig.

Sin öppenhjärtiga granskning av vetenskapens villkor i boken Vad är liv? inleder Erwin Schrödinger på följande sätt:

"En vetenskapsman förmodas ha en fullständig och ingående kännedom, i första hand, om ett visstämne och förväntas därför inte skriva om sådant som han inte behärskar. Detta betraktas som en hederssak. För det föreliggande ändamålet ber jag att få bli befriad från den medföljande förpliktelsen. Min ursäkt är följande:

Vi har från våra förfäder ärvt en stark längtan efter en sammanfattande och alltomfattande kunskap. Redan det namn, som givits åt de högsta lärdomsanstalterna erinrar oss om att från antiken och genom många århundraden har den universella uppfattningen varit den enda som åtnjutit fullt förtroende. Men utvidgningen både i bredd och djup av en mångfald kunskapsgrenar under de senaste hundra åren har ställt oss inför ett egendomligt dilemma: Vi känner klart att vi först nu börjar erhålla nog tillförlitligt material för att kunna smälta samman allt det vi vet till en helhet; men å andra sidan har det blivit nästan omöjligt för en enda hjärna att helt behärska mer än en liten speciell del av det hela.

Jag kan inte finna någon annan räddning ur detta dilemma (för såvitt inte vårt sanna mål förloras för alltid) än att några av oss måste våga ge sig i kast med en syntes av fakta och teorier, fastän med andrahands- och ofullständig kunskap om en del därav och med risk att blamera sig.

Detta som min ursäkt."

Och lite längre fram koncentrerar sig Schrödinger omkring associationerna utifrån sitt eget specifika område:

Jag ämnar först utveckla vad vi kunde kalla ’en naiv fysikers syn på organismerna’, d v s de idéer som kan tänkas uppstå i en fysikers hjärna, då han efter att ha lärt sig sin fysik och i synnerhet sin vetenskaps statistiska grundvalar, börjar fundera över organismerna, deras sätt att uppträda och deras funktioner och allvarligt frågar sig, med utgångspunkt från vad han lärt sig, om han, från sin jämförelsevis enkla och klara och anspråkslösa vetenskaps ståndpunkt, kan lämna några bidrag av värde till frågan.

Det kommer att visa sig att han kan det. Nästa steg måste bli att jämföra hans teoretiska beräkningar med biologiska fakta. Det kommer då att visa sig att – ehuru hans idéer i det stora hela förefaller att vara ganska sunda – de behöver bli betydligt reviderade. På detta sätt skall vi gradvis närma oss den riktiga uppfattningen – eller, för att vara mera blygsam – den som jag förutsätter vara den riktiga."

Blygsamheten förefaller att vara äkta. Schrödinger förefaller även i fortsättningen i lika mån medveten om de fysikalisk-kemiska kunskapernas grundläggande betydelse i sanningssökandet och om deras otillräcklighet som ensam världsförklaring och livslag. Samma självklara insikt präglar Werner Heisenbergs bok Den nya fysiken och filosofin. Själva dess tillkomst är ett vittnesmål om insikten i olika kunskapers inbördes beroende för att kanske någon gång komma i närheten av en förklaring på helheten. Boken ingår i den amerikanska serien World Perspectives, redigerad av Ruth Nanda Anshen, som i sin inledning deklarerar seriens ambitioner:

"World Perspectives vill visa att det trots alla olikheter inom de i serien företrädda ämnesgrupperna råder en stark gemensam övertygelse hos de olika författarna om vikten av att finna en motvikt mot den enorma mängden vetenskapliga experiment och andra undersökningar av objektiva fenomen, från fysik till metafysik, historia och biologi, och att sätta dessa i relation till en meningsfull erfarenhet… här ställs vi inför den ofrånkomliga nödvändigheten att upptäcka en princip för på en gång differentiering och integrering, klar nog för att kunna auktorisera och renodla vetenskapliga, filosofiska och övriga kunskapsvägar, men med accepterande av deras ömsesidiga beroende av varandra. Detta är krisen i vår medvetna verklighetsinställning, belyst genom krisen i vetenskapen. Detta är det nya uppvaknandet…

Och slutligen belyses i denna serie tesen att människan har börjat utveckla en ny medvetenhet, som trots all hennes skenbara andliga och moraliska bundenhet i sista hand har kraft att höja människosläktet över och bortom den fruktan, okunnighet, brutalitet och isolering, som nu hemsöker världen. Det är denna gryende medvetenhet, denna människouppfattning på basis av en ny verklighetssyn som World Perspectives önskar främja."

Redan de orden anger den litterära kategori som är på väg att växa fram under trycket av den praktiska nödvändigheten och till vilken Heisenbergs bok osökt hänför sig. Även en extraordinär specialist som Heisenberg kan tydligen ha en för honom själv tämligen oproblematisk insikt i kunskapers obligatoriska samverkan. Ty den insikten tycks i och för sig inte störa honom.

Var går egentligen gränserna för bidragande kunskaper?

Heisenbergs framställning vilar genomgående på det gränslösa kunskapandets förutsättning. Vad som däremot tycks bekymra honom är de gränser som efterhand dyker upp i förlängningen av allt kunskapssökande, inte minst inom det experimentella. Ett av de svåraste hindren att forcera, menar han, är det språkliga, och det gäller såväl inom de olika specialiteterna själva som mellan dem. Så här uttrycker han det bland annat:

"Fysikern kan vara tillfreds när han har den matematiska framställningen och vet hur den ska användas för att tolka experimenten. Men han måste tala om sina resultat även med ickefysiker, vilka inte är tillfredsställda förrän en förklaring givits i klara verba som kan förstås av alla. Även för fysikern blir en beskrivning med hjälp av enkelt vardagsspråk ett kriterium på den grad av förståelse som man har nått fram till. I vilken utsträckning är en sådan beskrivning över huvud taget möjlig? Kan man tala om atomen själv? Detta är lika mycket ett språkligt som ett fysikaliskt problem…

I våra experiment med atomära händelser sysslar vi med ting och fakta, med fenomen som är lika verkliga som varje annan företeelse i det dagliga livet. Men atomerna eller elementarpartiklarna är själva inte lika verkliga. De utgör en värld av potentialiteter eller möjligheter snarare än en som består av ting och fakta."

Hur beskriver man en förändrad och mera sann bild av verkligheten, om man inte har någon ny bild att komma med, bara en massa abstrakta krafter och rörelser?

Våra sinnen är så beskaffade att vi behöver ord och bilder för att förstå. Men såväl Heisenberg som Schrödinger kommer ytterst till den slutsatsen att vi måste ha någon ännu okänd dimension i vår existentiella utrustning, den som gör att vi kan leva. Och medvetandet om den dimensionen kan finnas rudimentärt inbyggt i oss. Det kan till och med visa sig vara det avgörande anlaget i vårt psyke, som det förefaller av de båda sökarnas resonemang, till exempel det följande av Heisenberg:

För att förstå liv blir det därför nödvändigt att gå utöver kvantteorin och konstruera en ny grupp sammanhängande begrepp till vilken fysik och kemi kanske kan anknytas som ’gränsvärden’.

De exakta vetenskaperna blir mer och mer inlemmade i ett större existentiellt sammanhang, som i sin tur blir allt mer komplicerat, komplementärt och svårt att överblicka, så att det rentav är logiskt möjligt att liv utesluter en fullständig bestämning av dess underliggande fysikaliskt-kemiska byggnad.

Men Heisenberg misströstar inte; mot slutet av sin bok skymtar han tvärtom nya, hittills oanade öppningar i det kunskapande samarbetet, samband som i den vetenskapliga yran tveklöst uteslutits ända fram till den senaste fysikens uppdagade osäkerhetsfaktorer. Heisenberg, som själv betraktas som en obestämbarhetsprincipens fader, ser alltså inget skäl till uppgivelse:

Skepticismen i fråga om precisa vetenskapliga begrepp innebär inte att det skulle finnas en definitiv gräns för tillämpningen av rationellt tänkande. Tvärtom kan den mänskliga förmågan att förstå i visst avseende vara obegränsad. Men de existerande vetenskapliga begreppen täcker alltid endast ett mycket begränsat avsnitt av verkligheten, och den andra delen, som ännu inte förståtts, är oändlig. Närhelst vi fortsätter från det kända in i det okända kan vi hoppas på att förstå, men vi måste samtidigt lära oss en ny innebörd av ordet ’förstå’… I detta avseende har modern fysik kanske öppnat dörren för ett vidare sätt att se på förhållandet mellan den mänskliga tanken och verkligheten.

Sedan han som exempel nämnt släktskapen mellan Fjärran Österns tanketradition och den filosofiska kärnan i kvantteorin, gör han följande reflection:

"Det torde vara lättare att anpassa sig efter det kvantteoretiska verklighetsbegreppet, när man inte har gått via den naiva materialistiska tankeväg som ännu under 1900-talets första årtionden var förhärskande i Europa…

När man så utifrån allt som sagts om modern vetenskap kommer till en slutsats, kan man kanske fastslå, att modern fysik endast är en, om än mycket karaktäristisk, del i en allmän historisk process, som tenderar mot ett enande och ett vidgande av vår nuvarande värld."

Ett enande och ett vidgande. Det kan se ut som en motsägelse, fysiskt sett. Men vid närmare eftertanke betyder det inte bara en fysisk samverkan utan också, och kanske framför allt, en psykisk, en samverkan av all slags erfarenhet, all slags kunskap. Vi behöver varann, vi är beroende av varann för att leva, fysiskt som psykiskt, världen över, alltså, tycks Heisenberg mena, också för att veta.

Om nu våra existensiella insikter aldrig skulle komma att sträcka sig så långt som till en fullständig analys av livets villkor, förefaller det då inte nödvändigt att vi – med bibehållande av alla våra olikheter och specialiteter – i själva livsfrågan lyckas förena oss i någon maximal gemensam kunskap, ett gemensamt sätt att förstå även det oändliga avsnitt av verkligheten som undandrar sig varje form av mänsklig varseblivning och beskrivning? Är det inte rentav hög tid att vi hittar fram till den mest sannolika kunskapen om oss själva och om den ovillkorliga livslagen?

1.

En inblick i oss själva

V i kallar oss människor. Det kommer av det latinska ordet homo, och Carl von Linné lade till den skrytsamma beteckningen sapiens, som betyder vis, klok, insiktsfull, förståndig.

Hur visa är vi, hur kloka och förståndiga, hur mycket vet vi om livet och det rätta sättet att leva? Hur mycket vet vi om verklighet, om makt, materia, förnuft, om Gud, om kärlek, om oss själva? Hur mycket vet vi, strängt taget, om någonting alls? Vi har hur många svar som helst, men vilka är de rätta? Om något?

Det är den eviga frågan, och sällan har det väl funnits större skäl att syna vår vishet än i det problematiska läge dit den hittills fört oss. Kritiska perioder har då och då förekommit även tidigare i vår historia, så som ofta påpekas, men det finns klara fakta i dagens historiska avsnitt som skiljer det från alla tidigare perioder, något som också ofta påpekas. Vi ska efterhand syna några aspekter på det specifika i vår situation, men vad vi framför allt ska uppehålla oss vid är den nu mer än någonsin brännande frågan: vilka är vi, noga räknat, och vilka är våra möjligheter att överträffa alla förgängliga arter på jorden, vilka är våra möjligheter att utvecklas till just – homo sapiens?

En skillnad mot tidigare epoker är ju bland annat den att man numera, tack vare framför allt kommunikationer och massmedia, har helt andra resurser än tidigare att följa med det som händer på olika håll i världen. Man lever så att säga i en öppen värld, där man någonstans i sig deltar i alla de olika skeendena, man har insett hur de direkt eller indirekt, förr eller senare, påverkar ens egen tillvaro. Den öppna världen är ett av de fakta som skiljer våra villkor från tidigare epokers. Vi reagerar inte alltid medvetet eller öppet på all information som sköljer över oss, men skeendena sätter spår i oss, tendenserna i utvecklingen lagras i vårt undermedvetna och påverkar vår livssyn och vår livshållning, steg för steg, till dess att många av oss även medvetet börjar fråga sig vart vi är på väg. Fortfarande kanske i tysthet, inom oss. Man måste ju tänka sig för så att man inte gör bort sig. Vi har en ledstjärna för vårt beteende, den som ska säkra vår fysiska överlevnad och vår välfärd, en stjärna som heter Konjunkturen. Konjunktur kan närmast översättas med maktinstans. Olika maktinstanser har länkat vår världs öden och därmed våra egna, vars och ens. Alltså måste vi tänka oss för, så att vi inte stöter oss med konjunkturen.

Dagens konjunktur vilar på vetenskapens grund, i ojämförlig grad på den lönsamma vetenskapen och framför allt då på den gren som vi kallar teknologi. Teknologin är den maktinstans som numera i princip styr vår världs öden och därmed våra egna, den som styr vår utveckling, fysiologiskt och psykologiskt. Och länge sade vi oss att en så välsignad maktinstans har man väl sällan skådat. Länge välsignade vi teknikens under och gör det väl fortfarande i mångt och mycket; sådant som lättar våra bördor, till exempel det fysiska knegandet, det tunga, tidsödande och ofta tråkiga, och sådant som befordrar vår fysiska hälsa, vår ekonomi och vårt nöjesliv, sådant som har revolutionerat våra kommunikationer, på jorden och utanför. Vi kunde hålla på länge och räkna upp alla de teknologins välsignelser som vi nu inte förstår hur vi kunnat klara oss utan. En sak för sig är att de tekniska miraklen inte skapats bara för vår skull; många bland de tekniska genierna och deras beskyddare räknar inte med oss andra utom som sin marknad, som konsumerande robotar, föremål att utnyttjas på samma sätt som övriga naturtillgångar. Men det är som sagt en sak för sig, det påverkar inte våra specifika intressen.

Likafullt finns det de ibland oss, och allt fler, som går med en malande ängslan längst inne, inte minst med tanke på den artificiella kultur som har en tendens att växa i det oändliga. Vi går där och noterar alla de obehagliga biverkningarna: naturen som sjuknar, både växtlighet och djur, vapen tillverkningen som sätter allt effektivare vapen i allt fler och allt primitivare händer, den materialistiska psykosen som gör brottet till en normal livsstil, för att nämna bara några av de mest oförställda symtomen. Men det är ju bara biverkningar, sådant som kan rättas till med ytterligare tekniska mirakler, enligt en betryggande stor del av expertisen. Varför oroar vi oss? Det verkar så diffust, så okunnigt, så vidskepligt. Litar vi inte på våra sakkunniga och på de makthavare som är deras uppdragsgivare? Att de gemensamt ska hitta något antibiotikum mot de morbida tendenserna hos vår planet och hos oss själva? Vad är det som skrämmer oss? Varför har vi börjat ställa oss sådana besynnerliga frågor: Vad är utveckling? Vad är en människa? Vart är vi på väg?

Det följande är en begrundan bland flera som börjat ge sig till känna, fast försiktigt hukande under konjunkturens argusögon. Det är några av rösterna från ett stadigt växande följe på vandring genom ett frågornas dimlandskap, ett ovisshetens skumrask. Målet är hela tiden detsamma: en ljusning, sanningen om våra livsmöjligheter, eller sanningens närmaste möjliga närhet. Men inte heller vägen mot en sannolikhet är någon autostrada. Man får ta sig fram på ett otal stigar och småvägar, som här och där kan börja löpa ihop och ge hopp om en slutlig och gemensam huvudled. Det kan ofta kännas ensamt i de där små snåriga och slingrande spåren, följeslagarna kan ibland vara tämligen spridda i tid och rum, med olika utgångslägen, olika slags utbildning, erfarenheter och temperament. Men emellanåt öppnar sig som sagt en glänta där man kan mötas, allt fler vägledare börjar dyka upp, och man kan mitt i missmodet någon gång gripas av en förtröstan som bär vidare.

Vi är en liten brokig skara bland många andra som representerar mänskligheten. I mycket skiljer vi oss, från varann och från de övriga, och i somligt är vi lika. Bland det som förenar oss är alltså i första rummet sanningssökandet – och rädslan.

Är det verkligen bara vi som är rädda? Är alla andra så tuffa som de verkar? Somliga i vårt lilla följe kan faktiskt också verka ganska tuffa.

Om vi börjar gräva oss igenom alla lagren av självsäkerhet och tuffhet, av maktkamp och revolt, av opportunism, girighet, avund, intolerans, orättvisor, förtryck, plågande och dödande, ja, av avståndstagande och likgiltighet, hela skalan av våra mest typiska egenskaper, i synnerhet de negativa – vad hittar vi allra underst, om vi tittar riktigt noga, eventuellt med förstoringsglas? Kan det inte vara den där lilla gråbleka, darrande, frysande stackaren som vi inte vill kännas vid, en bit av vårt jag, kanske den sannaste, ursprungligaste biten: vår rädsla?

Om så är, så är det ingenting att skämmas för. Vem eller vad som än har skapat oss, så inte har vi gjort det själva. Om vi hade fått välja vår skapnad så hade den antagligen blivit något annorlunda. Nu får vi göra det bästa möjliga av det vi är. Och vi är födda utan makt, hur som helst utan någon garanterad makt, vare sig över oss själva eller över någonting annat, inte ens om vi är födda till kungar eller drottningar. Vi är födda som små svaga kryp, beroende av allt och alla omkring oss, och i grunden förblir vi sådana hela den tid vi har på jorden. Och vi vet det. Allra längst inne, där inne i det allra mörkaste hörnet av oss, dit ingen får titta, i vanliga fall inte ens vi själva, där vet vi hur utsatta vi är, hur beroende vi är, hur ensamma vi är. Hur skulle vi undgå att vara rädda?

Vi föds utan makt, men vi får snart lära oss hur omöjligt det är att leva utan makt. På ett tidigt – och allt tidigare – stadium av vårt liv enrolleras vi i maktkampen. Makten är det som ska garantera vår överlevnad och vår välfärd och befria oss från vår rädsla. Maktkampen är livslagen, och utom den lagen råder en principiell laglöshet.

Vad är makt? Vad är det där vi måste se till att skaffa oss för vår överlevnad