Anarkistiska blickar

By Jonas Lundström

Hur kan en anarkist se på tillvaron idag?

I Anarkistiska blickar samlas ett 60-tal anteckningar om en spretig mångfald av aktuella teman från 2017 till 2019, exempelvis:
G20-kravaller, gentrifiering, gemenskap och gåvor;
Parasiter, polisarrester, plankning och privatbilism;
Fascism, feminism, föräldraskap och framtidsförväntningar.

Texternas reflektioner rör sig mellan aktivistisk praktik, teoretisk analys och poetisk tendens, och erbjuder en personlig introduktion till de förtjänster och bekymmer som en anarkistisk blick kan ge.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jun 18, 2019
• ISBN: 9789178514151

Jonas Lundström

Jonas Lundström är aktivist, postkristen teolog och författare till bland annat ´Batongerna slår nedåt´ (2016), ´Anarkistiska blickar´ (2018) och ´Brottsliga bibelbetraktelser´ (2019).

Book preview

Till Anna,

och alla andra

lysande kamrater

som lämnat oss i förtid

Vila i fred och kraft

Er eld lever vidare

INNEHÅLL

Inledning

DEL 1: GEMENSKAPEN

Anarkismerna

Nejsägandet

Alternativen

Jimmy Jump

Gemenskaperna

Empatin

Beroendet

Egoismen

Ansiktsboken

Löftet

Kärleken

Könsdualismen

Sången

Gåvan

DEL 2: FÖRTRYCKET

Enkelheten

Värdelösheten

Ingvar Kamprad

Skolavslutningen

Föräldramakten

Bullbaket

Gentrifieringen

Röstningen

Religionskritiken

Identitetspolitiken

Urfolkskampen

Tvärvändningen

Nyckeln

Kriminaliteten

Militarismen

Våldsbejakandet

Tröttheten

Bilden

Privatbilismen

Älgjakten

Utplåningen

Utplåningen 2

DEL 3: MOTSTÅNDET

Jaktsabotaget

Veganismen

Människomakten

Leken

Plankningen

Parasiten

Aktivismen

Blockaden

Maskeringen

Olydnaden

Röstningen (2)

Aktionssolidariteten

Splittringen

G20-kravallen

Karl-Bertil

Antifascismen

Handlingspropagandan

Nakenheten

Copwatchandet

Arresten

DEL 4: FRAMTIDEN

Tåren

Strömavbrottet

Matautonomin

Ohållbarheten

Radikalitetsmåttligheten

Slutet

Valet

Omvändelsen

Öppningen

TACK!

INLEDNING

När vi ser världen ser vi olika saker.

Det handlar inte bara om vad vi tittar på, eller vilket fokus vi har. Det beror också på de olika filter som färgar och formar våra blickar. Vad som ser ut som katastrofalt kaos för någon, kan vara frid och fröjd för någon annan.

Och något ofiltrerat perspektiv finns inte.

Ibland beskriver vi detta metaforiskt som glasögon. Men när det gäller våra formativa erfarenheter, våra mest ingrodda positioner, och våra djupaste övertygelser, leder denna bild fel. Glasögon kan vi ta av och på, men våra blickar på världen ändras inte så lätt. Linsen är en del av ögat. Det vi däremot kan göra är att prova externa linser som åtminstone för en stund kan förändra hur och vad vi ser. Det kan vara både fascinerande och smärtsamt.

I boken Batongerna slår nedåt använde jag den norska polisforskaren Liv Finstads analysbegrepp polisblicken. Att sätta sig in i hur polisers blickar fungerar är fängslande. Detta fick mig att fundera över om det också finns en anarkistblick. Ambitionen med den här lilla boken är att inbjuda dig som läsare att se tillvaron ur anarkistiska vinklar.

Som läsare kommer du inte att serveras någon systematisk behandling av anarkistisk lära. Även anarkister, kanske i synnerhet anarkister, uppfattar och upplever tillvaron olika. Det här är en serie anteckningar och reflektioner om högt och lågt som mejslats fram av mig under perioden 2017 till 2019. Visst har jag en del starka övertygelser, men kan jag också låta överdrivet säker på min sak. Inte alltid framgår det att texter, tankar och praxis är en brottningskamp med gudarna och makterna, ett vacklande, en trevande resa. Jag vet att jag åtminstone i en del kommer att ändra mig, se saker annorlunda. Det har hänt förr, så att säga. Så ta förutom nyfikenheten med dig saltkaret och en kritisk ande.

Texterna är hopklumpade i fyra kluster:

Gemenskapen, Förtrycket, Motståndet och Framtiden.

Med lite god vilja går de att läsa som en slags berättelse, men det går också bra att röra sig genom texterna i fel riktning, eller att bara göra nedslag där det passar.

Och hur ser din blick på tillvaron ut? Jag vill gärna lyssna. Kanske över en fika eller en öl, eller bara i en skriftlig dialog. Skicka gärna ett mejl:

[e-mail]

DEL 1

GEMENSKAPEN

ANARKISMERNA

Anarkismerna,

ideologier mot ideologi.

Vi ljuger väl inte ned

en teori för allt,

en ny hegemoni,

ett annat globalt system

Planen som alla måste följa

den senaste universella religionen

en färskt färdigpaketerad världsbild

en handbok för livet, heltäckande och koherent?

En serie blickar,

frihetsfrämjande fragment,

ett brytande och bändande och odlande

i systemets sprickor

Detta är vårt sköra erbjudande

som kostar ingenting

och nästan allt.

NEJSÄGANDET

Anarkismen är inte minst ett nej. Nej till härskande, dominans, hierarkier, styren. Ett expanderande nej som nosat upp förtryck i allt vidare cirklar. Kapitalet, staten, sexismen, rasismen...

Men kan en bara säga nej? Går det verkligen att ta på allvar en politisk teori som är så negativ? Saknas vision, alternativ, hopp?

I den anarkistiska idétraditionen finns ett myller av betoningar och inriktningar.

Vilka är egentligen rötterna till förtrycket, och vad är viktigast att angripa? Är det mansväldet, kapitalismen, samhället, djurindustrin, miljöförstörelsen, civilisationen, staten, våldet? Uppfattningarna varierar.

Vilka metoder ska användas? Handlar det om att följa sin egoistiska längtan, eller om att bygga nätverk av ekobyar, eller om att forma organisationer som kan ta över när revolutionen kommer, eller kanske om attacker och attentat?

Och hur ska exempelvis ekonomi bäst hanteras när anarki råder? Det finns olika förslag, vissa förenliga, andra motstridiga. Ibland uppträder de i formen av skolor som bryts mot varandra. Först tänkte jag göra en liten lista på sådana under-ismer här, men jag vill inte skrämmas i onödan...

Mångfald finns inom alla sociala rörelser, även om de varit olika bra på att hantera det. Konflikter finns överallt där det finns liv och utveckling. Men det är kännetecknande för anarkismen att vi provokativt nog förenas i vårt nej, och i mindre utsträckning i en ideologisk vision om hur världen borde se ut. Ett nej, många ja, som någon formulerat det.

En del blir ängsliga av mångfalden. Jag tycker den är en styrka. Vi är förhoppningsvis medvetna om hur lätt det är att ha fel, och hur många visioner om samhällsförändring som antingen misslyckats, gått över styr eller blivit nya helveten. Många är trötta på dogmatism, fyrkantighet och självsäkra utsagor.

Som anarkister ska vi inte skämmas över att vi inte besitter Sanningen. En måste inte ha svaret för att se att uträkningen är fel! Vi delar en känsla för vad vi inte vill ha, och detta är vår utgångspunkt för en trevande resa där alla kan bidra. En resa där det finns utrymme för att experimentera, göra fel, börja om. Vi har olika fantasier, idéer och visioner, och det är i grund och botten en tillgång. Det finns inte en Anarkism, det finns många olika anarkismer.

Givetvis saknas inte positiva bilder och ambitioner inom anarkismen, blickar som söker sig till det sköna, det sanna och det goda. Vi är inte emot allt, vi kan till och med vara för allt. Minus makten, ungefär…Men anarkismen är ingen exakt beskrivning av världen eller ens av ett idealsamhälle, anarki kan se och har sett väldigt olika ut.

Anarki är till sist inget annat än frånvaro av härskare, av styre. Anarkin som sådan är en blank sida, som väntar på att vi ska fylla den med färger, former och bilder. Den anarkistiska tomheten är inte ett hot, utan en möjlighet.

Välkommen med!

Ett vältaligt (om än ganska teoritungt) argument för Nej:et som utgångspunkt och drivkraft finns hos den frihetlige kommunisten, sociologen och filosofen John Holloway, Change the World Without Taking Power (2010, Pluto Press).

Formuleringen En måste inte ha svaret för att se att uträkningen är fel! har jag fått från en av de som läste denna text och gav input, Erica Spjuth.

ALTERNATIVEN

Men vad är alternativet??? Den som vill slippa den frågan ska inte vara systemkritisk. Betydligt snabbare och säkrare än ett brev hos PostNord kommer den fram. Inte minst gäller det kritiken av rättssystemet och brottsbekämpningen.

Kravet på att presentera inte bara ett fullgott och heltäckande alternativ, utan helst också en detaljerad plan för hur vi ska nå dit, är ett kraftfullt sätt att avfärda kritik. Som sämst blir det bara en härskarteknik. Att förvänta sig att kritikern i alla sammanhang ska leverera, och helst också LEVA, det ultimata Alternativet är orimligt. Andra möjliga framtider växer fram i komplexa sociala processer som aldrig går att till fullo överblicka, och det finns ingen utifrånposition från vilken vi kan betrakta eller motstå systemet. Att framföra idéer och visioner om vad som ligger framför kan vara viktigt, men sådana tankegångar är aldrig uttömmande eller i allt korrekta, och bör hellre vara medvetet öppna och föränderliga.

Och även om kritikern helt skulle sakna Alternativ, betyder det inte att hen har fel. Den rådande ordningen har normerna och resurserna, och många instämmanden röster, på sin sida. Kritiken framstår som skör så länge det finns starka incitament att försvara det rådande.

Desto viktigare att systemkritiken får höras. Det kan till och med vara nödvändigt att säga nej först, att börja i negationen, även utan att ha en tydlig vision om alternativet. Jämför med en personlig relation som är destruktiv, där kan uppbrottet behöva ske innan ett alternativ finns på plats. Om det destruktiva alltför snabbt ersätts är risken också överhängande att det nya blir en del av samma gamla mönster.

Frågan kan också vara enbart retorisk – bakom den kan en övertygelse dölja sig om att det inte finns något bättre - att hoppas på mindre reformer är det enda möjliga. Men om, som jag hävdat, brottsbekämpningen över lag är mer problem än möjlighet, då blir alternativetfrågan lätt lite märklig.

För vad är alternativet till en katastrof? Vad är alternativet till ett övergrepp?

Nu vill jag ändå inte avfärda frågan om hur destruktiva handlingar ska bemötas. Den är både rimlig och viktig.

Ett sätt att få skymten av något annat är att reflektera över hur vi redan nu hanterar oönskade handlingar i vardagen och i sammanhang där polisen lyser med sin frånvaro: vi samtalar och diskuterar, vi flyr och viker undan, vi skambelägger och hänger ut, vi tillrättavisar och säger ifrån, vi medlar och ignorerar, vi går emellan och står i vägen. Vi tar hjälp av varandra, vi förebygger, vi förstör, och ibland slåss vi. En del sker spontant, annat kommer ur djupt rotade vanor eller sociala praktiker.

Rättssystemet, däremot, har i princip bara en knapp att trycka på. Bestraffning! Men både människor och situationer är olika och invecklade, varför då tro att one size fits all?

Alla alternativ till att ringa polisen är förstås inte nödvändigtvis överlägsna. Det kan finnas både bättre och sämre sätt att bemöta oönskade handlingar än med hjälp av utsedda våldsspecialister och bestraffningssystem. Men det går i alla fall att göra annorlunda. Både polis och fängelser är historiska företeelser som inte alltid funnits, och därför inget absolut eller evigt bortom kritik.

Många konflikter och nedbrytande handlingar kan hanteras på det individuella planet, men det är inte alls säkert att det räcker. I så väl mindre och större gemenskaper, organisationer och rörelser, åtminstone om de ska bli bestående över tid, behöver det finnas praktiker för att hantera brott mot gemensamma normer och värderingar.

Det var egentligen här jag började min systemkritiska resa. Mitt deltagande under ett drygt decennium i en besöksgrupp på Kumlaanstalten blev ett möte med ett problematiskt system, och fick mig att börja söka efter alternativ. Under mina teologistudier i början av 2000-talet upptäckte jag såväl anarkismen som den historiska anabaptistiska