Dårarna sjunger om natten

By Helga Henschen

Det finns ett pärlband av exotiska öar utanför den sydeuropeiska kusten. Något som inspirerat poeter, konstnärer och författare under flera tusen år. Helga Henschen tar en resa längs dessa förtrollade breddgrader – och skriver samtidigt på en lång och insiktsfull berättelse om sin egen och alla andras historia. Dårarna sjunger om natten – det är en titel som skriks ut på svenska och italienska samtidigt. Det är en titel som kommer till författaren under en berusad natt i sällskap med en italiensk författarkollega, men också i ett samtal med Europas kulturella historia. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 20, 2021
• ISBN: 9788726181890

Book preview

NOTTE."

Till Korsika

"… men det granna, granna havet är

farligast att se…"

Edith Södergran

Uppifrån det lilla fönstret i ateljén såg jag röda takåsar och pärlemorskimmer över bergen. Och längst till vänster mellan mörka palmkronor låg havet. Det blå, det gröna, det salta. Och en dag i februari när luften var klar som en skål av kristall såg jag Korsika från Cap Ferrat. Det var då jag började längta.

Korsika. Någon jag känner har varit där. Har stått på ett högt berg, har stått ovanför och tittat ner på ett åskväder. Korsika – jag är förälskad i namnet – det låter så trotsigt.

Jag känner en kvinna från Korsika. En havande svartklädd kvinna. Hon bor hos madame Choqué som jag hyr ateljén av. Mannen sitter i fängelse i Bastia. Den fjortonde juli släpps han ut. Då reser hon över, den svartögda svartklädda kvinnan med sin tunga mage. Helst vill hon föda på ön. Bara mannen är snäll mot henne! Madame, hon slår henne för att hon inte kan betala hyran.

Som ett stort djur sitter hon där. Som en lurande svart djurhona med tung andhämtning. Ruvande på någonting. Madame hasar från rum till rum med en sockertopp på huvudet. I den sitter papiljotterna. På vänstra foten har hon en toffel. Kring den högra är virad en lång våt trasa. Sålunda torkar hon golvet. Hon smaskar ilsket med trasan när hon passerar ruverskan.

Jag bodde inte på ateljén. Vi bodde hos Häxorna på Rue de France – Randi, Poussière och jag. Randi är min dotter – hon var fyra år då. Poussière är en dansk målarinna – hon skötte hushållet. Vi bodde i två lustiga rum på var sida om en lodrät trappa med sammetsmatta och ett rep att hålla fast i. Häxorna bor bakom ett plank under ett tält som är uppspänt i taket. De har en hund som är sjutton år. Han heter Blas och äter bara kokta morötter. Och han har sån huvudvärk så han måste ha en mössa på huvudet när det blåser. Han är så gammal så han kan dö annars. Randi blir orolig när hon får höra det. Mamma ber hon lova att inte bli gammal och dö förrn jag har vuxit mej full.

Häxorna äger en plage och där får vi klä av oss gratis. Men det är trångt på plagen och det flyter sopprötter i havet. Vi vill ha en egen plage och ett eget hav.

Vi frågade den elegante ryssen på resebyrån: Hur är det på Korsika? Likadant överallt – berg och berg – man tröttnar snart. Inga nöjen – bara malaria och banditer.

Vi frågade den praktfulle slaktaren som brukade uppvakta med blodiga biffar. La Corse – c’est bon – on devient très amoureux là-bas. Och han fnissade som en skolflicka.

Vi frågade den danske kocken som varit där på semester. Hans ögon lyste när han svarade: Røde Bjerge, grønne Bjerge og sorte Bjerge.

Der rejser vi hen sa Poussière. Ja mamma, dit reser vi instämde Randi full av iver. Och jag gick in till Häxorna för att höra vad korten hade att säga. Och Häxorna la sina kort – fina gamla kort, runda av ålder och bruk med brokiga bilder och symboler. En resa ser jag… en lång resa i nära framtid. Ert barn står under beskydd. Se upp för en mörk man. Ni är född på en fredag – då går det bra med kärleken. Ät piller mot malaria och tro inte folk för gott.

Vi gick till en doktor för att få kinin och sprutor mot tyfus. Randi blev lovad en dockkaffekvarn som hon länge beundrat i ett fönster om hon inte skrek. Hon erövrade den tappert och bet ihop sin lilla mun. Men en stor klar tår ran upp i varje öga.

Det var starka sprutor. Vi fick så ont i ryggen så att vi knappast kunde röra oss och hög feber.

I samma veva kom den praktfulle slaktaren på besök. Med sina vanliga biffar inlindade i tidningspapper och gömda innanför rocken. Han var stor som en flodhäst och röd i ansiktet och kom smygande på tå uppför trappan. Och satte sig ytterst på en stolskant och talade om att han hade bil och eget slakthus. Och att han var ung och stark och tyckte om nordiska kvinnor.

Under det han pratade började min feber övergå i frossa och till slut hackade jag tänder. Då trodde slaktaren att jag darrade av återhållen amour och försökte passa på tillfället. Men Poussière förklarade bryskt att det bara var konstgjorda skakningar.

Sen lagade hon till tröst vår älsklingsrätt: Æggekrem med Fløde. Äggulor vispade med svart vispgrädde smusslad under disken hos Elefantmannen, han som säljer sånt bröd som elefanterna i Zoologisk Have brukar utfodras med. Till sist blandade hon i skivade bananer.

Därefter sålde vi så mycket som möjligt av våra ägodelar till Häxorna. De köper och säljer allt. Kaffe, nylonstrumpor, begagnade skor, amerikanska cigarretter, korsetter, kikare, husgeråd och föremål som man inte blir klok på. Randi var särskilt fascinerad av en samling glasrör med knoppar i olika färger. Vad Häxorna är lyckliga som har så mycke fint. Om jag bara hade ett enda sånt litet rör.

En afton i början av juni gick vi ombord på båten till Korsika. Med målarskrin och kastruller i ryggsäcken. Utrustade i långbyxor och med varsin rund halmhatt hängande på ryggen. Randi åkte gratis. Vi andra betalade ungefär sexhundra francs var.

I fjärde klassens lastrum var det trångt. Packat av soldater, fjäderfän, lårar med hornboskap och grisar och all möjlig bråte. Och en bedövande stank av öl, urin och svettiga djurkroppar.

Poussière stannade kvar därnere för värmens skull men Randi och jag skyndade så fort som möjligt upp på däck. Där slog vi läger på ett skyddat ställe mitt i en ring av trossar. Vi redde oss ett gungande fågelbo och när jag bundit en schal om Randis huvud och knutit in henne i min gamla schabbiga kattpäls hade vi det gott. Och när ljusen i Nice försvunnit och det började bli kyligt kom maskinisten upp och bredde sin stora grova filt över boet och la sig på knä och sjöng korsikanska vaggsånger under stjärnorna.

Så småningom blåste det upp ordentligt och vid midnatt brakade det lös i lastrummet. En tupp började plötsligt gala och som på en given signal började det bölas, kacklas, grymtas och kräkas i högan sky. Någon flög upp på däck som skjuten ur en kanon, kastade sig mot relingen och drog sig stönande tillbaka. En till, en till. Jag undrade hur Poussière kunde må nere i det stinkande helvetet.

Men kring vårt fågelbo blåste nattens vindar och yrde salta stänk. Gungande i den svarta rymden, min unge och jag. Bara en gång vaknade hon till, mumlande att här var det mycket skönare än hemma i sängen. Så smög hon sig intill mig som ett litet dunigt djur och somnade om.

I gryningen mojnade vinden och Korsika steg upp ur havet. Hög, blå och disig. Korsika, Cyrnos, Kalliste… den allra vackraste.

Jeg sejler endnu, sa Poussière när vi steg i land i Bastia och sjönk utmattad ner under ett kastanjeträd och somnade med bleka kinder. Randi och jag följde exemplet och tog oss en tupplur tills vi väcktes av några gubbar som sa att det var farligt att ligga på marken.

Sen bredde vi ut kartan och valde oss en liten punkt inne i en djup vik på västra kusten av ön. Frågan var bara hur man skulle komma dit. Ingen visste någonting överhuvudtaget. Man rådde oss att ta postbussen till Calvi och fråga där.

Vi köpte en stor påse färska croissants, några äpplen och en burk guldgul honung och skakade västerut i fyra timmar. Längs vägar som slingrade som svindlande serpentiner runt höga berg, på smala broar över branta stup. På eftermiddagen var vi framme. Jeg sejler endnu sa Poussière och fick fatt i ett hotell och kröp i säng med Randi. Jag gav mig ut på spaning.

Först gick jag in på en krog. Krogar och barer är de bästa ställena om man vill ha reda på något. Jag fick mig en kopp kaffe.

Krögaren var vänlig men djupt bedrövad. Gick där bakom disken och pysslade och torkade glas och berättade om sina sorger. Ingenting gör mej glad längre. Livet är tungt. Han var rörande på något sätt. Som ett barn. Han hade gråa lockar och varma bruna ögon. Jag ville vara snäll mot honom. Gå upp i bergen, monsieur… se på molnen. Han hejdade sitt pyssel och lyste upp. Jag vet att det är Gud som sänt er att trösta mej. Så kom han fram med vermouth och ett fat kakor. Ät så mycket ni vill – jag bjuder. Men ha förbarmande, stanna i Calvi. Jag skakade på huvudet. Tyvärr, tyvärr monsieur, vi måste vidare. Jag visade honom kartan. Dit kan man inte komma nu – härifrån. Vägarna är farliga efter regnet – sliriga, branta. Jag har ett hus där ni kan bo. Kan ni inte titta på det åtminstone.

Han hade bil och vi körde bort över heden några kilometer och stannade framför en gammal grind. Därinnanför låg en enorm djungel av de mest sällsamma kaktusarter. Somliga stora som träd med ljuvliga blommor. Det var Napoleons gudfars trädgård och mitt därinne låg ett litet hus. Men det verkade kusligt – och hur skulle man hitta ut ur dessa irrgångar och denna trollskog där det var som demoner som sträckte sina klor efter en och försökte fånga en. Kaktustaggar fastnade överallt och man fick röda fläckar på kläderna av frukterna. Här kunde vi inte bo.

Alltså ingen möjlighet att komma till vår punkt norrifrån. Då fick man väl försöka söderifrån.

Klockan fem på morgonen gick det ett litet tåg till Ajaccio och det tog vi. Trångt och smalt och varmt. Vi satt på golvet på plattformen. Randi sov i mitt knä.

I Ajaccio var det kväljande varmt när vi kom fram nån gång vid middagstid. Dammiga, trötta, hungriga och missmodiga. Och ryggsäckarna var tunga som bly och stafflierna ramlade isär och slog oss på benen och kastrullerna slog oss i huvudet, så vi satte ifrån oss alltsammans i en butik. Sen släpade vi oss vidare för att söka rätt på ett matställe. Randi fick vi turas att bära på ryggen. Kan vi inte gå hem gnällde hon. Men vi har ju inget hem. Jamen där vi har våra grejor.

Vi hatade staden för att vi var så trötta och för att det var så varmt och för att det var så mycket flugor. Och vi hatade restaurangen som vi fick tag i och den äckliga värdinnan och den inställsamme dvärgen som vispade av bordet med en snuskig trasa. Vi hade ingen humor och hatade allt för att vi hatade oss själva.

Vi bad att få tvätta oss före måltiden. Visades ut i köket där kokerskan tog en kastrull vatten från spisen och höll fram medan vi sköljde av det värsta. Vi gjorde förtvivlade ansträngningar att proppa i Randi kininkapslar men gav upp försöket. Tänkte: hellre malaria tre gånger om, än upprepandet av dylika scener.

Ett rum fick vi tag i med tusen flugor och en säng med gråa lakan och något vått som rann på golvet. Vi ramlade omkull på sängen uttröttade, klibbiga, svettiga och olyckliga. Skulle vi någonsin komma till punkten vid havet? Skulle vi någonsin komma fram?

Framåt eftermiddagen när solen inte brände så hett gick jag på spaning. Frågade poliserna hur man skulle komma dit. De föreslog flinande månskenspromenad på kvällen så skulle man nog komma på någon möjlighet.

Frågade taxichaufförerna… å, det skulle kosta en hel förmögenhet att köra så långt.

Gick in i en bar och frågade pojkarna bakom disken. Ägaren och en hel mängd gäster blandade sig i. Men alla ryckte på axlarna och sa att dit går inga fordon – åtminstone inte de närmaste veckorna. Och även om vi lyckades ta oss dit så funnes det ingenstans att bo. Och så flinade de alla.

Alla utom en. En mörk man med allvarligt ansikte och slokhatten djupt nerdragen i pannan. Han hade stått tyst hela tiden – liksom lite frånvarande. Men just när jag tänkte gå vände han sig mot mig: Madame, får jag tala med er. Och drog mig bort till ett bord längst in i lokalen. Jag ska föra er till Spunto. Han talade lugnt och lågt. Jag har ett hus där borta. En dag kommer ni att tacka er lyckliga stjärna att ni träffat en så god vän.

Jag hämtade Randi och Poussière och så stuvades vi in i en gammal lastbil. I förarhytten allihop. Och kärran skranglade norröver.

Uppåt bar det, högt uppåt. Och neråt, brant neråt. Upp över ön, neråt mot kusten. Lodrätt stigande bergsmassiv till höger, våldsamma stup till vänster.

Och vi frös när vi såg dem: röda berg, gröna berg och svarta berg. Och djupt djupt nere – blåare än alla våra drömmar – blåare, grönare, klarare – havet.

Mannen körde fort och väl. Tigande med orörligt ansikte. Vi sneglade på hans profil. Mörk var den – fårad och mager. Stor böjd näsa, sammanbiten mun. Ögat låg djupt inne, grönaktigt. Bortåt fyrtiofem kunde han vara.

Han ser så svart ut – jag tycker han ser ut som en sotare sa Randi. Men han är säkert snäll sa jag en snäll siouxindian. Eller en gammal Ulv sa Poussière.

Åtta mil hade vi kört. Den nionde bar neråt genom ett trångt bergspass. Skymningen föll. Den röda graniten blev mörkt lila. Enorma klippblock låg vältrade vid vägkanten. Som stora vidunder färdiga att rulla överända och krossa vårt ynkliga lilla fordon. Stora lurande urtidsdjur, förstenade jättar och troll.

Vad är det för en stad som ligger däruppe på berget? frågade jag mannen. Det är ingen stad. Det är bara klippan. Vad är det för en borg med tinnar och torn? Det är bara klippan svarade han utan att se upp.

Det var egendomligt, nästan skrämmande. Poussière nöp mig i armen. Där låg en enorm dödskalle uppstaplad på ett block. Månen lyste genom de tomma ögonhålorna. En jättes kranium vars skugga föll över vägen.

Är ni rädda frågade mannen. Det kändes skönt att han äntligen sa något utan att vi frågade. Jag log tacksamt. Han pekade på ett hjärta som balanserade på sin spets över en avgrund. Det är Korsikas hjärta. Djupt därnedanför bor jag. Vi saktade in ett ögonblick. En ensam herde vallade svarta getter uppåt vägen. Några hade vita ansikten.

Nu svängde vägen ut ur passet och vi körde över en hög bro. Så slingrade vi ner genom