Den hemlighetsfulla trädgården

By Frances Hodgson Burnett

Efter att ha förlorat båda sina föräldrar i en koleraepidemi i Indien tvingas den bortskämda Mary Lennox flytta in i sin farbrors stora, ensliga hus i England. Marys nya hem är både mystiskt och skrämmande med många hemliga rum och låsta dörrar. Men snart träffar hon på en sängliggande kusin som hon inte visste fanns och en pojke som kan tala med djur.Med hjälp av en gammal nyckel hittar Mary en hemlig trädgård där ingen har varit på tio år. Tillsammans med sina nya vänner upptäcker hon trädgårdens förtrollande värld.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788711746417

Frances Hodgson Burnett

Frances Hodgson Burnett (1849–1924) grew up in England, but she began writing what was to become The Secret Garden in 1909, when she was creating a garden for a new home in Long Island, New York. Frances was a born storyteller. Even as a young child, her greatest pleasure was making up stories and acting them out, using her dolls as characters. She wrote over forty books in her lifetime.

Book preview

författaren.

1

Det finns ingen kvar …

När Mary Lennox blev skickad till Misselthwaite Manor för att bo hos sin morbror, sa alla människor att hon var det fulaste barn de någonsin skådat.

Och det var faktiskt sant. Hon var liten och spinkig med smalt blekt ansikte och ljust stripigt hår, och hon såg jämt sur och grinig ut. Hon var nästan lika gul i ansiktet som i håret, för hon var född i Indien och hade alltid varit lite sjuklig av sig.

Hennes far var jämt upptagen av sitt arbete, och hennes mor var en stor skönhet som bara var intresserad av att gå på bjudningar och träffa andra vackra och glada människor. Hon hade inte alls velat ha en liten flicka. Så när Mary föddes, överlämnades hon till en Ayah, en infödd barnsköterska, som fick order om att se till att barnet inte störde eller var i vägen på något vis.

Mary gömdes undan och fick sällan se några andra människor än sin Ayah och de andra infödda tjänarna. De lydde henne alltid och lät henne få sin vilja fram för att hon inte skulle störa Mem-sahib, deras matmor, med skrik och bråk. Därför var hon vid sex års ålder den mest bortskämda, elaka och själviska unge som någonsin gått i ett par skor. Den engelska guvernanten, som hade kommit för att lära henne läsa och skriva, tyckte så illa om henne att hon slutade efter bara tre månader. Och de andra guvernanterna som kom efter henne stod inte ut så länge ens. Så om inte Mary hade bestämt sig för att hon faktiskt ville lära sig läsa, hade hon väl aldrig lärt sig bokstäverna.

En het och klibbig morgon när hon var nio år vaknade hon och kände sig på ovanligt dåligt humör. Och ännu argare blev hon när hon såg att det inte var Ayah som stod vid hennes säng utan en annan mörkhyad kvinna.

— Vad gör du här? sa hon till den främmande kvinnan. Jag vill inte ha dej här! Gå och hämta Ayah med detsamma.

Kvinnan såg rädd ut men stammade bara fram att Ayah inte kunde komma. Och när Mary fick ett raseriutbrott och började slå och sparka omkring sig, såg hon ännu räddare ut och upprepade med darrande röst att Ayah faktiskt inte kunde komma till Missie-sahib som Mary kallades.

Det var något konstigt i luften den morgonen. Ingenting var som det brukade. Många av tjänarna var borta, och de som fanns i huset smög omkring och såg alldeles vettskrämda ut. Ingen ville prata med henne, och Ayah kom inte.

Till slut gick hon ut i trädgården och började leka för sig själv under ett träd intill verandan. Hon låtsades att hon gjorde en blomrabatt genom att sticka ner stora röda hibiskus-blommor i jorden. Men det gjorde henne inte på bättre humör, och hon muttrade ilsket för sig själv när hon tänkte på vad hon skulle säga till Ayah när hon äntligen behagade dyka upp.

Plötsligt hörde hon sin mor komma ut på verandan tillsammans med en ung ljus officer som nyss hade kommit från England. Mary stirrade på honom, men allra mest stirrade hon på sin mor. Det gjorde hon alltid när hon fick en chans att titta på henne. För Mem-sahib (Mary brukade kalla henne det precis som tjänstefolket) var så söt och slank och hade alltid så vackra kläder på sig. Men i dag såg hon inte så där glittrande glad ut som hon brukade när hon pratade med främmande.

— Är det verkligen så illa ställt? hörde Mary henne säga.

— Förfärligt, svarade den unge mannen dystert. Förfärligt, mrs Lennox. Ni borde ha rest upp i bergen för två veckor sedan.

Marys mor vred sina händer.

— Ja, jag vet att jag borde ha gjort det, utbrast hon olyckligt. Jag stannade bara för att få vara med på den där dumma bjudningen. En sådan idiot jag var!

Just då hördes klagande tjut från tjänstefolkets avdelning. Mrs Lennox grep tag i den unge officerens arm, och Mary kände själv hur hon började darra i hela kroppen. Tjuten blev allt vildare.

— Vad är det? flämtade mrs Lennox. Vad är det?

— Det är någon som har dött, svarade officeren. Ni sa ingenting om att det hade brutit ut bland ert tjänstefolk.

— Men jag visste inte! utropade hon. Kom med mig!

Och så sprang hon in i huset med den unge mannen i hälarna. Efter det hände det hemska saker, och nu gick det upp för Mary varför allting hade verkat så konstigt hela morgonen.

Det hade brutit ut en svår kolera-epidemi, och folk dog som flugor. Ayah hade insjuknat under natten, och det var för att hon just hade dött som tjänarna hade stämt upp sådana klagotjut. Innan dagen var slut hade ytterligare tre tjänare dött, och de andra hade skräckslagna tagit till flykten. De hade gripits av panik, för det låg döende människor i alla hus.

Under den allmänna uppståndelsen och förvirringen nästa dag gömde sig Mary inne i barnkammaren, och alla glömde bort henne. Ingen tänkte på henne, ingen frågade efter henne, och det hände så mycket underligt som hon inte förstod. Hon omväxlande grät och sov, för hon visste ju inte vad hon skulle ta sig till i sin ensamhet. Hon visste bara att folk var sjuka runt omkring henne och att hon hörde underliga och hemska ljud hela tiden.

En gång smög hon sig in i matsalen. Ingen var där, men på bordet fanns resterna av en måltid. Det såg ut som om man hastigt hade avbrutit ätandet och rusat därifrån. Mary stoppade i sig lite frukt och kex, och eftersom hon var törstig drack hon ur ett glas vin som stod bredvid. Det smakade sött och gott och hon hade ingen aning om hur starkt det var. Men snart blev hon väldigt sömnig och smög sig tillbaka in på sitt rum, för hon var fortfarande skrämd av tjuten och jämmern och ljudet av springande fötter. Så småningom kröp hon ner i sin säng, och vinet gjorde att hon somnade som en stock.

Det hände en hel del medan hon låg där, men hon sov tungt och hörde ingenting. När hon äntligen vaknade igen, låg hon först en stund och stirrade upp i taket och försökte komma underfund med varför allt kändes så konstigt. Sedan visste hon vad det var.

Det var alldeles tyst i huset. Det hade aldrig varit så tyst förut. Hon hörde inga röster, inget oväsen, inga fotsteg, ingenting. Då undrade hon om alla hade blivit friska från koleran och om allt det hemska var över nu. Hon undrade också vem som skulle ta hand om henne nu när Ayah var död. Kanske skulle det komma en ny Ayah, en som kunde lite nya sagor? Mary var ganska trött på de gamla. Hon grät inte för att hennes gamla sköterska var död. Egentligen hade hon aldrig brytt sig om någon särskilt mycket. Hon hade bara blivit rädd för allt oväsen och alla tjuten — och arg för att ingen kom ihåg henne. När folk hade kolera verkade det som de bara kom ihåg sig själva. Men om allt hade blivit bra nu igen, så skulle de väl komma och ta hand om henne?

Men ingen kom, och det enda ljud hon hörde var ett svagt rasslande på mattan. Hon kikade ner och fick syn på en liten orm som kom ringlande och såg på henne med kalla, svarta ögon. Mary blev inte rädd, för hon visste att det inte var en farlig sort. Ormen verkade ha bråttom ut ur rummet, och var snart försvunnen under dörrspringan.

— Vad tyst och konstigt allt är, muttrade hon. Det verkar som om det inte fanns nån mer i huset än jag och den där ormen.

Just då hördes fotsteg på verandan och mansröster som närmade sig. Det lät som om någon gick omkring och öppnade dörrar och tittade in överallt.

— Det är otäckt när det är så här tomt, hörde hon en av dem säga. Och hon som var så vacker! Jag antar att barnet också … Jag har hört att det fanns en liten flicka, fast jag såg aldrig till henne.

Mary stod mitt på golvet i barnkammaren när de öppnade dörren dit in en stund senare. Hon såg mager, ful och rufsig ut. Och arg för att hon kände sig utsvulten och övergiven.

Den förste som kom in var en storvuxen officer som hon en gång hade sett prata med hennes far. Han såg trött och bekymrad ut. När han fick syn på henne, ryckte han till.

— Barney! ropade han. Det är någon här! Ett alldeles ensamt barn … och på ett sådant här ställe! Milda makter, vem kan det vara?

— Jag heter Mary Lennox, sa den lilla flickan och sträckte på sig. Hon tyckte det var hemskt ohövligt att kalla hennes fars hus för »ett sådant här ställe». Jag somnade när alla blev sjuka, och jag har just vaknat. Varför kommer ingen och ger mej mat och ser till mej?

— Du store tid! utbrast mannen förbluffat och vände sig till de andra. Det verkar som om man har glömt bort henne!

— Glömt bort? sa Mary och stampade med foten i golvet. Men varför kommer det ingen nu då?

Den unge mannen som hette Barney svalde och blinkade.

— Stackars liten, sa han. Det finns ingen kvar som kan komma.

På det här konstiga och plötsliga viset fick Mary reda på att hon varken hade far eller mor kvar i livet — de hade dött och burits bort under natten. Och de få tjänare, som inte blivit sjuka och dött, hade gett sig iväg så fort de kunde utan att tänka på Missie-Sahib. Så det var alldeles sant att det inte fanns någon i huset utom hon själv och den där ormen.

2

Fröken Surpuppa

Mary hade tyckt om att titta på sin mor på avstånd, därför att hon hade varit mycket vacker. Men eftersom hon visste väldigt lite om sin mor, kunde man knappast vänta sig att hon skulle älska eller sakna henne när hon väl var död. I själva verket saknade hon henne inte alls. Och eftersom Mary var van vid att alltid tänka på sig själv, var det vad hon gjorde nu också. Hade hon varit äldre skulle hon kanske ha känt sig orolig över att ha blivit lämnad ensam i världen. Men hon var ju inte så gammal, och eftersom hon var van vid att man tog hand om henne, antog hon att man skulle ta hand om henne nu också. Det enda hon undrade över, var om hon skulle få komma till snälla människor. Sådana som skulle vara artiga mot henne och låta henne få göra som hon ville, precis som Ayah och de andra tjänarna hade gjort.

Hon visste att hon inte skulle stanna kvar hos den engelske prästen, dit man först hade fört henne. Och inte ville hon vara där heller. Prästen var fattig och hade redan fem barn som alltid grälade och bråkade. Mary avskydde deras ostädade hus och var själv så otrevlig, att barnen redan efter några dagar vägrade att leka med henne. Vid det laget hade de hittat på ett öknamn åt henne som gjorde henne alldeles ursinnig.

Det var Basil som kom på det. Basil med uppnäsan och de utstående öronen. Mary hatade honom från första stund.

Hon lekte att hon gjorde en trädgård, precis som hon hade gjort den där dagen när koleran bröt ut. Hon gjorde små rabatter av jord och små gångar med sand emellan. Basil kom och ställde sig att titta på. Så småningom blev han riktigt intresserad.

— Att du inte lägger en hög med småsten där och låtsas att det är ett stenparti, föreslog han. Där i mitten.

Och så lutade han sig över henne och pekade.

— Bort med dej! skrek Mary. Du kommer bara och förstör! Ge dej i väg!

Först såg Basil riktigt arg ut, men sedan började han retas. Han brukade alltid reta sina systrar, så han hade vanan inne.

— Förlåt då, fröken Surpuppa, sa han tillgjort. Förlåt, förlåt om jag råkade nudda vid fröken Surpuppas fina trädgård!

Det där hörde de andra barnen, och från den dagen fick hon heta fröken Surpuppa så länge hon bodde hos dem.

— Du ska skickas hem, sa Basil till henne en dag. Som tur är!

— Tror du inte jag tycker det är tur då, sa Mary. Vad menar du med hem förresten?

— Vet du inte det heller? sa Basil hånfullt. Till England, förstås. Våran farmor bor där, och våran syster Mabel fick åka dit förra året. Men du ska inte till din farmor, för du har ingen. Du ska till din morbror. Mr Archibald Craven heter han.

— Honom känner jag inte till, sa Mary snäsigt.

— Det är klart att du inte gör. Du känner ju inte till nånting. Jag hörde pappa och mamma prata om honom. Han bor i ett jätteläskigt gammalt slott på landet, mitt ute i ödemarken. Dit kommer aldrig nån. För han är så folkilsken så det är ingen som vågar. Och så är han puckelryggig och otäck.

— Jag tror dej inte! sa Mary och vände ryggen åt honom och stack fingrarna i öronen för att slippa höra mer.

Men hon funderade en hel del på det efteråt. Och när prästfrun samma kväll talade om för henne att hon skulle resa till England i slutet på veckan och bo hos sin morbror, mr Archibald Craven på Misselthwaite Manor, då såg hon så butter och ointresserad ut, att de inte visste vad de skulle tro. De försökte vara snälla mot henne. Men när prästfrun ville kyssa henne på kinden, vände hon bort ansiktet. Och när prästen klappade henne på axeln, stod hon stel som en pinne.

— Hon är en sådan ful liten stackare, sa prästfrun medlidsamt efteråt.