Vad springer du ifrån?

By Cecilia Bergman

Första gången jag fick frågan, reflekterade jag inte så mycket över det men efter att ha fått frågan ett par gånger, började jag fundera starkt över om det låg något i det många undrade.
Jag, Minna växer upp i en enligt mig, dysfunktionell familj. Det har tagit mig över 20 år att förstå att jag inte bär ansvaret för min familjs olika livsval. Jag kan inte förändra min familj. Ni som väljer att ta del av den här boken kommer att få ta del av mitt perspektiv på min uppväxt men också en förståelse för att uppväxten präglar hur jag är och kan bli som människa. Så här i vuxen ålder har jag förstått att löpning, träning har räddat mig och verkat som ett verktyg att hantera livet.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Feb 13, 2020
• ISBN: 9789179693886

Cecilia Bergman

Cecilia Bergman, en 46-årig, löpartokig förskollärare som i augusti 2018 började skriva på ett bokprojekt efter att ha fått en återkommande fråga, vad springer du ifrån? Det resulterade i boken som också fick titeln Vad springer du ifrån. Det blev även en barnbok, Mimmi & Bebben.

Book preview

historia.

1. Det här är jag.

Det här är mitt perspektiv på hur jag och mina syskon hade det som barn, men det är även mitt perspektiv på hur jag har upplevt att min mamma och min pappa hade det.

Jag inbillar mig att jag är en glad, social kvinna med mycket vilja. Min mamma har berättat för mig att jag som liten, bestämde över hela familjen, gav mig aldrig. Jag har nog klarat mig rätt bra trots allt, men det hade lika gärna kunnat vara jag som drabbats av alkoholism, hamnat på psyket eller hamnat i finkan på grund av narkotikaförsäljning för den delen. Min mamma Viveka träffade min pappa Nils på 70-talet.

Mamma har berättat om hur snygg pappa var, mörk, lång och med stora bruna ögon. Hon beskrev honom som en tyst man som bara sa något om han hade något vettigt att säga.

Mamma var raka motsatsen, oerhört social och framåt men det är kanske därför inte så konstigt att de föll för varandra.

Vi växte upp i en medelstor stad i södra Sverige.

Mamma fick min storasyster som 18-åring men det förhållandet varade inte så lång tid.

Min storasyster var bara ett par år när mamma träffade min pappa, som då arbetade i maskin på ett fartyg. Pappa var en tyskunge, hans mamma kom, från en liten by i norra Norge och hans pappa, var en tysk läkare som passerade Norge emellanåt.

Pappa har berättat om hur fruktansvärda skolåren var, hur retad och slagen han blev. Mamma utbildade sig till frisör och arbetade heltid från det att hon var 15 år.

När jag föddes steg pappa i land. Pappa hankade sig fram med olika försäljningsarbete, bland annat sålde pappa dammsugare en tid. Min storasyster var sex år när jag föddes och jag vet att hon passade mig och tog hand om mig och även min lillasyster som föddes två år senare.

Min pappa har alltid sett min storasyster som sin egen.

Under mina första år flyttade vi till en större stad på västkusten men när jag fyllde fyra år flyttade vi hem igen.

Jag minns mina första år som bra år och frågar någon mig om jag tycker att jag hade en bra barndom så skulle jag svara, delvis. Vad jag menar med det är att fram till det att mamma och pappa skilde sig var det bra, men visst nu i vuxen ålder och som mamma till två egna barn, kan jag förstå att det var en speciell barndom, inte som den stereotypa kärnfamiljen. Trots det kan jag tänka på de åren och le.

Pappa lärde känna Lasse, en av Sveriges genom tidernas största idrottsmän i sin idrott. Lasse var född 1956 och pappa 1943, så det var en aning åldersskillnad och jag vet faktiskt inte hur det kom sig att pappa och Lasse fann varandra. Jag var runt sju år. Mamma, jag och min lillasyster Ida, fick åka med och uppleva både Europa Mästerskap och Svenska Mästerskapen inom den idrotten. Jag tyckte det var oerhört spännande men lite skrämmande också. Att pappa umgicks mycket med en berömd idrottsman, bidrog också till att pappa var iväg mycket. Mamma var inte särskilt glad över det här. Pappa och Lasse kunde dyka upp en fredag efter att ha varit borta ett par veckor. Jag kommer ihåg att pappa var så glad när han kom hem, pussade och kramade mamma, som inte var lika glad minst sagt. Men det tog inte många timmar förrän mamma smälte och blev glad. Det var jämt middagar med mycket folk hemma hos oss, mycket alkohol. Jag kan så klart förstå att det var oerhört påfrestande för mamma att jobba heltid, ha tre barn och vara helt själv i veckor när pappa och Lasse var iväg.

Jag skulle nog kunna säga att så länge mamma och pappa var gifta var allting bra som jag kan komma ihåg det. Jag var 12 år, skulle fylla 13, när mina föräldrar delade på sig. Pappa och Lasse fortsatte sin vänskap. Jag och Ida fick följa med pappa och Lasse till Kanarieöarna. När vi kom till hotellet, ställde sig alla och applåderade Lasse. Det kändes väldigt märkligt, men alla visste vem han var och avgudade honom, speciellt kvinnor. Jag själv, var mitt upp i att klara av puberteten och hade numera förutom min pappa även Lasse som bodyguard. Pappa och Lasse reste till USA och Japan och pappa verkade som Lasses manager. Jag och Ida fick vykort från resorna. Pappa och Lasses vänskap bestod men de hade perioder då de var mindre vänner. 2018 gick dessvärre Lasse bort. Jag vet att pappa sörjer honom enormt, det var som hans egen lillebror, men dem fick många härliga minnen, det är jag säker på.

Som sagt, mamma och pappa skildes. Enligt mamma hade pappa haft en annan kvinna under en tid. Kort efter skilsmässan träffade mamma en ny man. Vi bodde då i ett radhus. Under ett år bodde vi kvar i radhuset men jag var mycket själv och kan i dag känna att jag hade alldeles för mycket frihet för den låga åldern. Jag träffade min första kille samtidigt som också tog min oskuld. Jag var då 13 år! Friheten innebar att jag i princip kunde göra vad jag ville. Vi flyttade till slut in i min styvfars hus. Min storasyster hade då rest till London som au pair. Min styvfar hade två söner sedan tidigare, en av sönerna, Johan, bodde fortfarande hemma. Jag älskade Johan som min egen bror, så makalöst snäll.

Pappa var en ganska frånvarande pappa men så fort jag eller min lillasyster behövde något, så såg han till att ordna det. När jag fyllde 14 och jag skulle konfirmera mig, ville jag åka med min bästis Lisa och konfirmera mig, resa till England i fyra veckor på läger. Det betalade min pappa.

När jag sedan året därpå ville åka dit igen på språkresa betalade pappa även den resan. Jag hade träffat en italienare under språkresan, Antonio hette han och var 20 år. Han kom och hälsade på mig i Sverige, vi lånade syrrans lägenhet. Jag var upp över öronen förälskad och förstod inte att det var olämpligt. Det är rätt skrämmande, när jag tänker på det faktum att jag som 15-åring fick ta emot, en främling och som dessutom fick bo där i flera dagar. Det var ingen av mina föräldrar som sa något om det.

Min storasyster hade haft en etta inne i stan under en tid men när hon sedan ville flytta, tog jag över den och valde att som 16-åring, flytta hemifrån.

Min mormor och morfar bodde inte långt ifrån mig så jag åt middag där nästan varje dag. Jag sov över hos mormor och morfar en hel del också. Jag fick ha röda rummet som mormor och morfar kallade det. Det var helt enkelt ett rum med knallröda tapeter, som var mitt när jag kom till dem.