Historiska gåtor

By Stig Granfors

Vilka är vi, hur hamnade vi här och vart är vi på väg? Varför vet vi så lite om människans ursprung? Varför visar våra äldsta kulturer tecken på att plötsligt ha utvecklats från ett primitivt samhälle till en kultur med högtstående kunskaper om jordbruk, arkitektur, matematik och astronomi? Har det funnits tidigare civilisationer, som spårlöst gått under? Använde våra förfäder för oss okänd teknik? Varför är legenderna om den forntida, katastrofala översvämningen så samstämmiga? Forntida gåtor presenteras i ljuset av gamla myter och skapelselegender.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Apr 30, 2019
• ISBN: 9789522867490

Stig Granfors

Stig Granfors has published several suspense, adventure, and science fiction novels in Swedish and English. Among the works there are also books about man's ancient and contemporary mysteries, the future depiction of life, riddles in the light of ancient myths and creation legends together with biological mysteries of life and the universe. The adventure novels about the space travellers Pyrrus and Kerk, written with his son Marcus Granfors, were published in the years 2020-2023. The Will Diamond series is a stand-alone sequel to the stories of the new colonies in the Andromeda Galaxy a few decades after the inevitable evacuation of Earth.

Book preview

Historiska gåtor

Historiska gåtor

Vilka är vi, hur hamnade vi här och vart är vi på väg?

Skapelseberättelsernas gåtor

Gudar och meteoriter

Drömtiden

Hur uppstod våra tidiga civilisationer?

Syndaflodens många versioner

Försvunna civilisationer

Amerika – den unga kontinenten

Uttåget ur Egypten

Jeriko och Sodom och Gomorra

På jakt efter den heliga förbundsarken

Gåtfulla föremål och platser

Katarernas tragedi

Jesus – myt eller verklighet

Impressum

Historiska gåtor

av Stig Granfors

Tidigare böcker av Stig Granfors

Faktaböcker

Civilisationens gåtor (2005)

Skapelsens gåtor (2006)

Livets gåtor (2008)

En skön ny värld (2010)

Romaner

Liv (2011)

Glimt av hopp (2012)

Skärseld (2013)

Strid (2014)

Botnia (2015)

Varningen (2017)

Hotet (2019)

Pärmbild: Carnac, Frankrike

© 2019 Stig Granfors

http://stiggranfors.jimdo.com/

Förlag: BoD - Books on Demand GmbH, Helsingfors, Finland

Tryck: BoD - Books on Demand GmbH, Norderstedt, Tyskland

ISBN: 978-952-286-749-0

Och i min sökan efter kunskap

och i allt jag tror är sant

och i minsta sten och grässtrå

anar jag din hand

Bob Dylan

Every Grain of Sand

It’s not dark yet

But it’s getting there

Bod Dylan

Not Dark Yet

Vilka är vi, hur hamnade vi här och vart är vi på väg?

Människans utveckling eller människans evolution startade för flera miljoner år sedan genom att en grupp primater förändrades till att ha de egenskaper som människan har idag. Vi vet fortfarande inte exakt när, hur eller varför vi skildes åt från de apstammar som fortfarande finns dvs. schimpanser, gorillor och orangutanger. Det enda vi vet är att vi med dessa har gemensamma förfäder långt tillbaka i historien.

Biologiskt definieras den moderna människan som en primat av arten Homo sapiens, av vilken den enda nu levande underarten är Homo sapiens sapiens (den intelligenta människan). I allmänhet betraktas denna underart också som den enda levande av släktet Homo (människor). Människans klassificering på familjenivå är en något komplicerad fråga. Det är helt klarlagt att människans närmaste nu levande släktingar är de afrikanska människoaporna, schimpanser och gorillor, och nästan helt säkert att schimpanserna är närmare släkt med oss än med gorillorna. Traditionellt har människans släktgren fått utgöra en egen familj, Hominidae, medan schimpanser och gorillor, tillsammans med orangutanger, klassificerats som familjen Pongidae. I denna klassificering kallas vi för hominider. Dock blir det allt vanligare bland forskare att utsträcka familjen Hominidae till att också omfatta de apor som tidigare ingick i Pongidae, och låta människans släktgren bli underfamiljen Homininae inom Hominidae. Vi blir då homininer.

Man kan också hävda att schimpanserna borde ingå i vårt släkte Homo, eftersom de är så nära besläktade med människan. Efter att forskare hade kartlagt genomsekvenserna hos människan och schimpansen kunde man konstatera att skillnaden mellan människa och schimpans är ungefär tio gånger större än skillnaden mellan två människor som inte är släkt med varandra och ungefär en tiondel av skillnaden mellan råttor och möss. Ur sådana genetiska data kan man genom metoden med molekylär klocka dra slutsatsen att människans utvecklingslinje skildes åt från schimpansens för omkring fem miljoner år sedan och från gorillans för omkring åtta miljoner år sedan. År 2001 hittade man dock ett omkring sju miljoner år gammalt kranium i Tchad och detta tolkades som en människoförfader och en hominid, vilket skulle betyda att utvecklingen kan ha gått skilda vägar något tidigare. Den tolkningen är dock fortfarande omstridd, andra menar att kraniet kan ha hört till en gorilla. Ännu mer omstridd torde den idé bli som Aaron Filler framlade år 2007, att människosläktet skulle ha en gemensam förfader som gick upprätt för 15-20 miljoner år sedan. Detta är svårt att förena med andra genetiska och paleontologiska rön.

Människosläktets tidiga utveckling skedde i Afrika. Alla fossil som hittats från vår utvecklingsgren från för 7 miljoner år sedan till för 2 miljoner år sedan hör till primater som levde i Afrika. Någon gång för knappt 2 miljoner år sedan började dock människoliknande varelser av släktet Homo sprida sig i världen. De befolkade ganska snabbt stora delar av Asien och Europa, ända bort till Indonesien och Kina.

Frågan om den moderna människans geografiska ursprung har två huvudsakliga förklaringsmodeller. Enligt ut ur Afrika -hypotesen utvecklades den moderna människan i Afrika och spred sig därifrån ut över världen och konkurrerade ut andra hominider. Den multiregionala hypotesen hävdar igen att människan utvecklades parallellt ur flera åtminstone delvis isolerade populationer av hominider. Denna utveckling i riktning mot den moderna människan skulle då ha skett också utanför Afrika. Dock är den förstnämnda teorin, att den moderna människan som art, Homo sapiens, först utvecklades i Afrika och sedan spred sig, den uppfattning som har klart flest anhängare, även om enstaka gener i det mänskliga genomet tros härröra från korsbefruktning med andra människoarter.

En av forskarna som deltar i utforskandet av människans historia är David Reich, professor i genetik vid Harvard. Reich har skrivit en läsvärd introduktion till området med titeln Who we are and how we got here, (Vilka vi är och hur vi hamnade här). Den är av färskt datum, utgiven 2018, vilket är positivt med tanke på hur snabbt nya upptäckter om vår genetiska historia görs.

Reich ger mängder av spännande information om människans tidiga historia. Ett intressant tema är vårt arv från neandertalare och liknande forntida grupper. Neandertalarna dog ut för ungefär 39 000 år sedan, men hade då hunnit möta våra förfäder och i några fall föra sina gener vidare genom dem. Men neandertalarna var inte de enda som gjorde det. En liknande urtida variant var de så kallade denisovanmänniskorna. På den stora ön Nya Guinea norr om Australien finns det i människan ett genetiskt arv från denisovan på 3-6 procent, detta ihop med ett neandertalarv på 2 procent. Reich menar att förbindelsen mellan våra förfäder och neandertalare sannolikt ägde rum för mellan 54 000 och 49 000 år sedan och mellan denisovan och nyaguineaförfäder för mellan 59 000 och 44 000 år sedan. Mycket tyder på att dagens tibetaner fått gener från denisovan som hjälper dem att överleva på extremt hög höjd.

Reich tar också upp andra möjliga förbindelser mellan forntida människor och moderna människors förfäder. Detta bekräftar delvis, men bara delvis, en äldre vetenskaplig åsikt, den så kallade multiregionalistiska teorin. Multiregionalisterna menade att dagens människoraser uppstått på flera olika håll och eftersom den teorin ansågs rasistisk ersattes den under större delen av 1900-talet med den simplare ut ur Afrika -teorin.

Nyare forskning tyder på att båda teorierna har sina poänger.

Huvuddelen av vårt genetiska arv kommer från Afrika, men det finns alltså också andra förfäder. Reich misstänker att vi härstammar från Afrika, men att ut ur Afrika -teorin bara delvis stämmer. Det kan vara så att forntida människor återvände till Afrika från Eurasien för mer än 300 000 år sedan och sedan var med och gav upphov till dagens moderna människor.

Intressant är också att när neandertalarna dog ut hade redan sanfolkets förfäder avskilts från övriga människor, en process som var färdig för ungefär 100 000 år sedan. Sanfolket kallades tidigare bushmän, de är en distinkt urbefolkning i södra Afrika som i hög grad trängts undan från sina historiska domäner av bantufolkens expansion. Den expansionen framstår som ett utdraget folkmord, sanfolk och deras släktingar utgjorde urbefolkningen i en stor del av södra och östra Afrika men återfinns idag bara i marginalerna.

Det är idag välkänt att Amerika påstås ha befolkats från Asien. Men genetiken avslöjar att så småningom återvände en del stammar till Asien. Ättlingar till dessa lever idag i Sibirien, Reich nämner tjuktjerfolket. Det finns också några stammar i Sydamerika som bär på genetiskt arv man annars förknippar med Australiens och Nya Guineas urinvånare. Det rör sig bara om några procent, men sambandet finns där. De som idag lever på Afrikas horn bär också på arv från jordbrukare från Främre Asien och från Iran, detta gäller bland annat dagens somalier.

En teori som av politiska skäl har marginaliserats rör den indo-europeiska expansionen för runt 5 000 år sedan, i Europa och i Indien. I dagens Storbritannien ersattes runt 90 procent av de tidigare invånarnas genetiska arv, i Indien rör det sig idag om ett västeurasiskt arv på mellan 20 och 80 procent. Det var alltså inte bara indo-europeiska språk som spreds över världen och ersatte äldre, inhemska språk. Det handlade också om DNA, det som idag kallas folkutbyte, även om processen ofta kan ha varit relativt utdragen och mer handlat om att nya eliter fick fler kvinnor än de infödda.

Överhuvudtaget är den historia Reich målar i grunden brutal. Expansioner av folkstammar har gång på gång svept över världen och ersatt äldre urinvånare, utan att urinvånarna lämnat särskilt mycket DNA efter sig. Ett återkommande fenomen har varit att invasioner och expansion lett till befolkningar som på mödernet härstammar från en inhemsk grupp och på fädernet från en helt annan. I stora delar av Sydamerika härstammar befolkningar på mödernet från indianskor och på fädernet från européer. Manliga indianer fick kort sagt väldigt få barn, medan mycket få kvinnliga européer överhuvudtaget korsade Atlanten. Liknande obalans präglar exempelvis relationen mellan bantumän och pygmékvinnor i Afrika.

Först på 1920-talet hittades fossil efter förmänniskor utanför släktet Homo. År 1925 kunde Raymond Dart beskriva Australopithecus africanus. Hans sensationella fynd, Barnet från Taung, var ett häpnadsväckande välbevarat kranium efter ett barn med en avgjutning av individen hjärna. Hjärnan var bara 410 kubikcentimeter men rund till skillnad från schimpansens och gorillans. Dessutom hade fyndet korta hörntänder och placeringen av foramen magnum, det hål där ryggraden ansluter till kraniet, visade att individen gått upprätt. Dart drog slutsatsen att hans fynd utgjorde en länk mellan människan och apan. Hans hypotes stred dock mot den då vedertagna uppfattningen att bipedalism förutsatte en betydligt större hjärna och intelligens och det dröjde därför ytterligare tjugo år innan hans idéer togs på allvar sedan ytterligare liknande fynd gjorts.

Så här mycket vet vi idag om människans utveckling.

    För 65-50 miljoner år sedan: Två grupper av tidiga primater lever vid den här tiden, Adapider och Omomyider. Adapiderna liknade dagens lemurer och andra halvapor. Omomyiderna är sannolikt släkt med spökdjur, och kan även vara anfäder till de egentliga aporna, och därmed till oss.

För 50-35 miljoner år sedan: De egentliga aporna utvecklas, och delas upp i de två grenarna brednäsor och smalnäsor.

För 35–25 miljoner år sedan: Ur de tidiga aporna utvecklas människoapor. De lever fortfarande i träd och är växtätare.

För 25-10 miljoner år sedan: Det finns en mängd olika fossil av människoapor. Oklart vem som är förfader till vem.

För 6-7 miljoner år sedan: Fossilfynd i Tchad i Afrika tyder på att då levde möjligen de första tvåbenta primaterna med hjärna som en schimpans men med tänder och med flera drag liknande en människas. Primaternas diet var också som en människas. De levde i en skogsmiljö och inte på savannen. Någon gång vid den här tiden delades släktträdet mellan människors förfäder och förfäder till de två schimpansarterna. Forskare är inte eniga om vilka fossil som är på vilken sida av delningspunkten. Upptäckarna av de tre olika arterna anser alla att deras eget fynd är en mänsklig förfader och att de andra två är sidogrenar.

För 5 miljoner år sedan: Bland annat släktet Australopithecus, som är sannolika förfäder till alla senare människoarter. Människans hittills äldsta anmoder Ardi presenterades för en häpen värld i oktober 2009. Ardi visar att människan och schimpansen härstammar från en gemensam förfader. Schimpansen måste då överges som modell för vår tidigaste anmoder.

För 4 miljoner år sedan: Det mest kända fossilfyndet är den populärt kallade människoapan, Lucy. Lucy var en upprättgående förmänniska som möjligen levde nära sjöar, havsstränder och vattendrag, där den hittade föda. Den klättrade också utmärkt och hade inga problem med att springa på alla fyra.

För 3 miljoner år sedan: En utveckling av Lucy-aporna med större hjärna och människolikt kranium har hittats. Levde i skog och på savann. Släktet Homo, det som vi själva tillhör, uppstår. De äldsta stenverktyg vi har hittat är också från den här tiden. Ett antal Homo-fossil från denna tid finns, men de anses för olika för att utgöra en enda art, och klassificeras oftast som två arter, habilis och rudolfensis. Idag vet man inte säkert om den modernare Homo härstammar från habilis eller rudolfensis. Vissa forskare placerar både habilis och rudolfensis i släktet Australopithecus i stället för i släktet Homo.

För 2 miljoner år sedan: Australopitheciner hade en hjärna motsvarande omkring 40 procent av den moderna människans, var tvåbenta och omkring 140 cm långa. Deras främsta kännetecken, den grova käken, vars tuggmuskler var fästa i den benkam som löpte över kraniet, tyder på att de var specialanpassade för att äta grov, fiberrik kost som rötter och växter. Man tror att det var denna specialisering och brist på anpassningsbarhet som gjorde att gruppen inte klarade av de miljöförändringar som blev vanliga för omkring 1,2 miljoner år sedan. När Homo ergaster (cirka 1,8 miljoner år sedan) upptäcktes 1975 övergav man för gott teorin om en enda utvecklingslinje. Man accepterade att flera olika arter samexisterat parallellt i Afrika. Homo erectus inträder senare på scenen med betydligt större hjärna än sina föregångare och ungefär likartade tänder som den moderna människan, även om käken var kraftigare. Tidigare trodde man att erectus konkurrerades ut av andra arter för omkring 400 000 år sedan, men nyligen har fynd på Java visat att erectus fortfarande existerade för 50 000 år sedan – parallellt med den moderna människan. Homo erectus är den första art som det finns skäl att tro kunde tala och kontrollera eld.

För 1 miljon år sedan: Alla fossil från denna tid är svåra att placera i övergångsperioden mellan Homo erectus och dess efterföljare. Det råder ingen enighet om vilka namn som är giltiga och vilka fossil som hör till vilket namn. År 2003 fann en grupp paleontologer från Indonesien och Australien benrester, bland annat ett nästan helt skelett, av en hittills helt okänd hominidvariant på ön Flores i närheten av Java. En del av benen var bara delvis fossiliserade och man daterade de yngsta till cirka 12-13 000 år. Fynden är ännu under intensiv forskning och man har inte ännu helt kunnat enas om huruvida det är fråga om en liten ras av Homo sapiens, eller en förkrympt Homo erectus som har överlevt sensationellt länge. Det internationella vetenskapssamfundet förefaller att luta mot det senare. Många fynd från Spanien till Uzbekistan tyder på att neandertalmänniskan emigrerade från Afrika först efter den moderna människan och att de två arterna existerat sida vid sida under en lång period. Neandertalmänniskan började bosätta sig i Europa för 350 000 år sedan och vissa fynd i Gorham grottan i Gibraltar indikerar att det fortfarande fanns populationer så sent som för 28 000 år sedan och kanske till och med för 24 000 år sedan. Mycket tyder också på att neandertalmänniskan begravde sina anhöriga långt innan den moderna människan, vilket antyder att självmedvetande och tanken på ett liv efter detta först uppstod hos neandertalmänniskan. Den tidiga moderna människan, Homo sapiens sapiens, utmärker sig med sin panna och avsaknaden av de markerade ögonbrynen i kraniet. Hjärnan har också ungefär samma storlek som dagens människa. Genom studier av mutationstakten hos DNA i nukleoler och mitokondrier har man kunnat fastställa att sapiens särskiljde sig från erectus för omkring 200 000 år sedan. Några raser existerade inte i vetenskaplig och biologisk mening när det gäller denna moderna människa; skillnader beträffande hudfärg, ögonform och andra yttre kännetecken härrör från anpassning till framför allt klimat och solljus. Förutom avsevärt mer avancerad verktygstillverkning är tecken på mer komplexa religiösa ritualer och omsorg om sjuka och gamla utmärkande för de rikare lämningarna efter Homo sapiens sapiens. Konst i form av grottmålningar, skulpturer och bensniderier börjar uppträda för närmare 100 000 år sedan i Afrika, men blir vanligt först för kanske 50 000 år sedan. Skriftsystem uppträder för första gången något eller ett par århundraden före år 3000 före vår tideräkning. Men det finns också förvirrande fynd, som kullkastar dessa uppskattningar. 

I oktober 2009 presenterade forskare sedan vår nyaste anmoder, som fick smeknamnet Ardi. Ardi ändrade igen totalt synen på människans utveckling. Hon är så säregen att hon inte passar in i något av de existerande scenarierna över människans utveckling. De fossila