Resan är målet

By Birgitta Blomquist

Sandra är pliktskyldigt gäst på sin kusins bröllop. Där möter hon Peter. Det enda de har gemensamt är att ingen av dem passar in bland de övriga gästerna. Det blir upptakten till en annorlunda vänskap. Trots att hon knappt känner honom, följer hon med som hans passagerare på motorcykelsemester. Resan får henne att upptäcka nya sidor av Europa, av sig själv och av sin reskompis.

Resan är målet är en roman om att lära känna någon utan att ha förutfattade åsikter. Samtidigt är romanen en reseskildring av en motorcykelsemester i Europa. Alla karaktärer är påhittade. Alla platser är verkliga.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Nov 27, 2017
• ISBN: 9789177851530

Birgitta Blomquist

Författarinnan är bosatt i Dalarna och arbetar med produktutveckling. Hon har egen erfarenhet både av att köra motorcykel och att vara passagerare. Med romanen Resan är målet vill hon dela med sig av hur det kan vara att åka motorcykel.

Book preview

Till min make

killen med motorcykel

Samtliga karaktärer är påhittade och har inga förebilder. Eventuella likheter med verkliga personer är ren tillfällighet.

Innehållsförteckning

26 Maj: Bröllopsfesten

26 Juni: Provåkning

10 Juli: Avfärd

11 Juli: Förmåner

12 Juli: Ringen

13 Juli: Skisser

14 Juli: Zugspitze

15 Juli: Träningsvärk

16 Juli: Motorradhimmel

17 Juli: Reseminnen

18 Juli: Ducati

19 Juli: Klippan

20 Juli: Tornen

21 Juli: Venedig

22 Juli: Regn

23 Juli: Film

24 Juli: Askungen

25 Juli: Efterräkning

26 Juli: Limbo

27 Juli: Hemåt

28 Juli: Sandra

29 Juli: Peter

30 Juli: Avslöjad

31 Juli: Partner

26 maj: Bröllopsfesten

Sandra märkte att hon var iakttagen. Försiktigt sneglade hon åt sidan igen och insåg att det inte var någon tvekan om saken. En av bröllopsgästerna stod lugnt och såg på henne. De övriga var upptagna av att fotografera brudparet på kyrktrappan, men den här killen hade uppmärksamheten på henne. Samma sak hade hänt innan de gick in i kyrkan. Han hade stått och tittat på henne då också.

Hon ignorerade killen och granskade istället brudparet. Det gick inte att förneka att hennes kusin Linnea var väldigt vacker i den påkostade brudklänningen. Den enorma kjolen böljade omkring henne och det baraxlade livet var täckt med broderad spets. Sandras moster och morbror hade verkligen inte snålat i något avseende vad gällde bröllopet. Varken vad gällde brudklänning, gästlista eller bröllopsfest.

Tålmodigt väntade hon på att ståhejet utanför kyrkan skulle ta slut så att gästerna skulle kunna bege sig till den väntande middagen. Redan hade hon hunnit ångra att hon hade fallit för sin mammas tjat, och tackat ja till kusinens bröllop. Hennes mamma älskade att träffa släktingarna. Sandra var betydligt mer kallsinnig till släktträffar. Vilket förmodligen berodde på att hon knappt kände släkten. Mostrar och morbröder gick väl an, men kusinerna var snarast ytliga bekanta. Bruden var ett par år yngre än Sandra, och de hade inte träffats många gånger under uppväxttiden. Hon antog att hennes kusiner kände varandra betydligt bättre än de kände henne. De var allihop uppvuxna i Stockholm. Det var bara Sandras föräldrar som för många år sedan flyttat från stan.

Linnea hade valt pingstbröllop och hon hade haft en väldig tur med vädret. Solen sken från en klar himmel och värmde skönt. Det kändes som högsommar fast det var slutet på våren. Fortfarande så blommade en del av vårens blommor och björkarnas grönska var skir.

Festlokalen låg så nära att gästerna bara hade en kort promenad dit från kyrkan. När Sandra gick syntes det tydligt att hennes nyinköpta långklänning var slitsad ända upp till låret. Inte undra på att hennes mamma tittat missnöjt på den.

Hon hade fallit för den häftiga baraxlade designerklänningen så fort hon fick syn på den i den dyra specialbutiken i Falun. Även om hon var kusinen från landet, så behövde hon inte se ut som det. Den klarblå klänningen satt helt perfekt och hon var själv väldigt nöjd med den. I vanliga fall skulle hon ha valt elfenbensvitt som gjorde sig så bra mot hennes långa mörka hår, men inte på ett bröllop. En tillhörande bolerojacka hade kompletterat klänningen i kyrkan. Ute i sommarvärmen behövdes den inte.

Under promenaden slog hon följde med sina föräldrar. Förorten hade ännu inte lyckats tränga sig på kyrkans omgivning. Gamla hus från den ursprungliga lantliga bebyggelsen fanns fortfarande kvar och hon kunde även skymta jordbruksmark. Festlokalen var belägen i den ursprungliga herrgårdsliknande byggnaden. Gårdens stora trädgård hade blivit park. På den stora terrassen serverades välkomstdrinken och gästerna spred ut sig i små grupper runt om i parken.

Sandras mamma hittade snabbt sina själsfränder bland släktingarna. Hon märkte inte ens att dottern stod lite vid sida av och knappt ens lyssnade. Sandra såg sig försiktigt om. Hon funderade på att försöka prata med någon av kusinerna, men beslöt sig snabbt för att avstå från det. De hade ingenting gemensamt förutom släktskapet. Dessutom var hon den enda av kusinerna som var där utan sällskap, så vitt hon kunde se.

Utöver hennes egna släktingar hade hon inte en aning om vilka de andra gästerna var. Brudgummen hade hon varken träffat eller sett före bröllopet. En grov gissning var att de äldre som hon inte kände igen troligen var släktingar till brudgummen. De yngre kunde lika gärna vara vänner till brudparet som brudgummens släkt. På nytt undrade hon vad hon gjorde där.

Det blev inte bättre av att hon fick syn på killen som så oblygt tittat på henne utanför kyrkan. Han hade blicken åt henne håll nu med, trots att han stod och pratade med ett äldre par som hon mindes hade presenterat sig som var brudgummens föräldrar.

Det var en lång bredaxlad kille som det var lätt att lägga märke till. Mest för att han avvek så väsentligt från resten av bröllopsgästerna. Han såg väldigt ung ut och hans ljusa hår var långt på ett sätt som bara fick det att se ovårdat ut. Hon kunde inte beskriva det bättre än att han såg ut som någon som helt enkelt glömt att gå till frisören på ett år eller så. När hon granskade honom kom deras blickar att mötas. Han iakttog henne verkligen. Hon förstod inte varför. Aningen störd av den oönskade uppmärksamheten vände hon honom ryggen, och inledde ett meningslöst samtal med sin pappa.

Brudparet dök upp, och ett intensivt fotograferande började igen. När det hade lugnat ner sig blev det dags för gästerna att ta plats vid middagsbordet. Planschen med bordsplaceringen stod i entrén till matsalen. Framför den rådde full trängsel. Sandra avvaktade i väntan på att trängseln skulle avta. Till slut kom hon fram till tavlan.

Borden var placerade på traditionellt vis. Ett långbord med brudparet på mitten och sedan fyra bordstungor ut från långbordet. Hon såg direkt sina föräldrars namn utplacerade med olika partners vid bordet längs till höger. Det verkade som att alla de äldre släktingarna var samlade där. Vid nästa bord hittade hon kusinernas namn, men förvånande nog inte sitt eget.

Med en stigande oro ögnade hon igenom namnen vid de följande borden. Hon hittade sitt namn vid bordet längst till vänster. Dessutom längst ut vid änden. Hennes humör sjönk ytterligare. Hon var placerad så långt bort det gick att komma. Hon kände inte igen ett enda av namnen vid det bordet. Oavsett om hon ville eller inte så skulle hon vara begränsad till att prata med sin bordskavaljer. Hon läste namnet: Peter Nilsson.

De flesta gästerna hade redan gått in i matsalen när hon gjorde detsamma. Hon kom in i en stor vacker sal tydligt präglad av att huset var väldigt gammalt. Fönsterna hade djupa nischer och taket påkostad stuckatur. Borta vid hennes bordsände var det nästan helt tomt. En ung kille och en lika ung tjej slog sig ner på platserna mitt emot Sandras. De verkade känna varandra, och deras samtal föreföll helt obesvärat. Hon gick bort till sin stol och hälsade på dem. De presenterade sig, och återgick sen till att prata med varandra. Stolen bredvid hennes var fortfarande tom.

Nästan alla gäster var på plats runt borden när hon fick syn på den långhåriga killen. Förbluffade såg hon honom komma åt hennes håll. Av alla gäster på bröllopet, var det verkligen möjligt att det var han som skulle vara hennes bordsgranne? Hon kunde inte tro det. Sånt hände inte. Hon hade räknat med att få någon halvtråkig typ till bordet som det skulle vara enkelt att kallprata med om neutrala saker. Istället fanns det en akut risk att middagen kunde bli en riktigt pinsam historia. Varför hade han tittat på henne? Oroad såg hon honom närma sig. Med ett lugnt leende kom han fram till henne.

Peter, sa han som presentation och log mot henne.

Sandra, svarade hon lite reserverat.

Tillhör du släkten eller vännerna?, undrade han efter att han slagit sig ner.

Jag är kusin till bruden, sa hon kort. Tillhör du brudgummen släkt? Hon antog att en så ung kille sannolikt måste vara en yngre kusin till brudgummen.

Nej. Jag är bara en gammal kompis. Vi växte upp på samma gata ute i södra förorterna, avslöjade han.

Så du tillhör vännerna? Förvånad såg hon på honom. Det hade hon inte trott. Släktskap skulle bättre förklarat en udda gäst. Hon hade svårt att tänka sig att den något snobbiga Linnea skulle uppskatta den här killen bland makens vänner. Lika förvånad var hon att han sagt gammal kompis. Han såg betydligt yngre ut än brudgummen.

Nja, vet inte om jag direkt kan påstå det heller, sa han försiktigt. Klasse och jag har knappt haft någon kontakt på senare år. De flyttade till finare kvarter. Mina föräldrar bor kvar. Men en gång i tiden var Klasse och jag bästa kompisar, försäkrade han och log lite ironiskt.

Själv är du inte kvar i förorten? Hon reagerade på att han sagt sina föräldrar och därmed indirekt uteslutit sig själv.

Nej, jag har kommit över en lägenhet i innerstan, sa han kort och bytte sen ämne. Så förutom brudgummen och hans föräldrar så tror jag knappt att jag känner någon av de andra gästerna.

Ungefär som jag då, sa hon. Jag känner knappt mina egna kusiner, och definitivt inga av brudparets vänner. Hon gav honom ett artigt leende. Han var tydligen lika malplacerad som hon.

Okej, sa han. Då får vi försöka göra det bästa av det här. Han gav henne ett varmt och snällt leende.

Deal, svarade hon och log tillbaka ett betydligt mer naturligt leende än det första. Snabbt reviderade hon sitt första intryck av honom. Han var inte bara en kille med en bedrövlig frisyr. Han hade en behaglig ganska mörk röst, charmiga mörkt blågrå ögon och ett vänligt leende. Kanske var han inte så illa trots allt. Det var bättre med en trevlig hippie än en tråkig snobb under en långdragen middag.

Var börjar vi?, frågade han. Förväntas jag fråga dig vad du sysslar med eller nåt sånt?

Hon behöll leendet men dröjde med svaret. Snabbt tänkte hon över situationen. Hon ville inte hamna i diskussioner om vad hon gjorde. Varken med honom eller någon som satt nära. Ironiskt tänkte hon att det hade varit bättre med ett alldagligt jobb, eller ett mer diffust.

Spelar det någon roll vad jag gör?, frågade hon försiktigt för att ta reda på om hon verkligen behövde svara, eller om han bara frågat för artighets skull.

Nej, det gör det inte. Han skrattade, och hon tyckte att det kändes väldigt befriande. Ska vi göra en överenskommelse? Du behöver inte tala om vad du gör, om jag slipper berätta vad jag sysslar med?

Okej. Passar mig bra, svarade hon lättad och log.

Rent statistiskt så hinner de flesta med tre helt olika yrken under sitt yrkesliv. Därför är det märkligt hur stor vikt en del lägger vid vad man jobbar med, sa han.

Jag kan inte annat än hålla med. Hon gillade hans inställning att yrket inte definierade människan, utan var något som de flesta bytte.

Jag har lite svårt för folk som ser umgänget som ett sätt att stärka den sociala ställningen och karriären, erkände han. Å andra sidan så har jag lite för svårt för karriärister överhuvudtaget. Han såg frågande på henne igen.

Det är helt okej, svarade hon. Jag har själv för vana att umgås med vänner, och inte nyttiga bekantskaper. Och du behöver inte oroa dig, jag är inte någon karriärist, la hon leende till för säkerhets skull.

Själv har jag bara hunnit med ett byte. Hur många av dina tre byten har du hunnit med?, frågade han skämtsamt.

Inget alls. Jag gillar det jobb jag har, svarade hon sanningsenligt och nästan lite ursäktande. Fast jag känner en tjej som började med att sitta i kassan på ICA, därefter var hon personlig assistent, sen jobbade hon på bruket och nu kör hon lastbil.

Jobba på bruket? Han såg förvånad ut. Låter som ett citat från en gammal film, där det bara fanns en självklar arbetsplats. Han flinade.

Ursäkta, sa hon kort och onödigt vasst. Stålverket får nya ägare och byter namn. Istället för att komma ihåg det nya namnet så räcker det med att säga bruket. Gammal bruksort, sa hon förklarande.

Du är inte från stan? Nu såg han ännu mer förvånad ut.

Nej. Hon antog att det gjorde henne mindre intressant i hans ögon. Stockholmare var dryga. Alltför ofta hade de en omotiverat nedlåtande attityd mot resten av landets befolkning. Jag är född här, men bor i södra Dalarna.

Saknar du stan? För honom kunde stan bara vara Stockholm.

Nej. Jag var så liten att jag inte minns. Hon ryckte på axlarna. Jag trivs bra ute på landet, sa hon glatt.

Deras diskussion avbröts av att en servitör kom med varmrätten. De serverades någon variant på bakad lax, och till det var det vitt vin. Sandra smuttade på vinet.

Hur är vinet?, frågade Peter innan han tog sitt eget glas.

Jag är ingen vinkännare, erkände hon. Jag tycker om det. Det är i vilket fall inte den vanliga torra Chardonnay som man brukar få.

Inte så tokigt, sa han efter att ha provat vinet. Sedan såg han på henne. Så dig ska man inte bjuda på Chardonnay? Vad bjuder man dig på då? Chablis?

Du kan det här med vin? frågade hon honom förvånat.

Nej, sa han och skrattade. För länge sedan försökte någon lära mig. Men jag var inte särskilt intresserad. Ett och annat namn, och lite fånig terminologi kommer jag ihåg. Be mig inte beskriva vad Chablis är för vin. Jag minns bara att det var vitt och dyrare än vanliga viner och att det skulle vara märkvärdigt på något sätt.

Hon skrattade åt sättet han sa det på, och uppskattade hans ärlighet.

Du gillar inte Chardonnay. Så vad dricker du för vin?, frågade han.

Gärna tyska viner. Jag vet att det är lite udda men jag gillar Moselviner. Om det ska vara vitt, la hon till.

Om det ska vara rött?, undrade han.

Då väljer jag gärna lite mustigare viner. Just nu har jag ett spanskt vin som favorit. Förr köpte jag ofta sydafrikanskt. Eller så testar jag sydamerikanska.

Inte klassiskt franskt? Han såg glatt överraskad ut.

Jag tar gärna och provar andra. De är ofta mer prisvärda. Nu fick det räcka om henne. Vad föredrar du då? Gillar du Chardonnay, som alla andra?

Får jag välja, så tar jag hellre öl, sa han och flinade.

Hon kunde inte låta bli att skratta år honom. Det var definitivt inte svar på hennes fråga.

Jag omformulerar frågan, skrattande hon. Var finns bästa ölen?

Hemma hos mig, sa han retsamt. Nej, skämt åsido. Den bästa ölen är den engelska alen. Tjeckerna och tyskarna gör också bra öl. Det var väldigt tydligt att han visste vad han pratade om.

Jag blev bjuden på belgiskt öl en gång. Det var ingen favorit. Det var en underdrift. Hon hade inte alls gillat det.

Det är okej. Belgiskt öl är speciellt. Jag lovar att inte bjuda dig på det, försäkrade han.

Någon reste sig för att hålla kvällens första tal. Meningen var att det skulle vara roligt. Sandra tyckte att det i bästa fall kunde beskrivas som pinsamma avslöjanden om brudparet. Fast merparten av gästerna skrattade väluppfostrat.

Inte din typ av skämt?, hörde hon Peter fråga, när talet var slut. Han hade tydligen uppmärksammat att hon inte skrattat.

Nej. Det var pinsamt, och pinsamt är inte roligt.

Så om du hade hållit talet till Linnea, vad hade du berättat då?, frågade han retsamt.

Hon fick tänka efter innan hon kunde svara.

Jag tror att jag skulle berättat om vad som hände på ett släktkalas när min morbror fyllde fyrtio, sa hon försiktigt.

Nu gjorde du mig nyfiken. Peters ögon glittrade till. Berätta.

Det var stor buffé med gående bord, började Sandra. Linnea var tre år och nådde precis upp för att kunna förse sig från det som var uppdukat. Hon hade hittat en god kaka som hon gick omkring med, med handen högt i luften. En annan gäst hade med sig en liten hund. Hunden följde Linnea och kakan tills den fint och försiktigt kunde befria henne från kakan. Först när hunden åt upp kakan förstod Linnea vad som hänt. Istället för att bli ledsen så gick hon tillbaka till buffébordet och tog en skiva rostbiff och gav till hunden. Den följde Linnea som en trogen vän, och åtskilliga skivor rostbiff hann försvinna innan någon vuxen upptäckte vad det var som hände.

Peter skrattade så att andra vid bordet vred på huvudet.

Det var en underbar historia, försäkrade han när han skrattat klar. Hur de små hjälper varandra, och de stora märker inget.

Nu är det din tur, sa Sandra till honom. Vad skulle du berätta om Klas om du hållit talet?

Åh, det måste i så fall bli den gången Klasse skulle visa vilken duktig fotbollsspelare han var. Peter flinade ironiskt.

Det vill jag höra mer om. Sandras nyfikenhet var väckt.

Okej. Peter flinade och började berätta. Klasses pappa hade just lärt honom hur man skruvar en boll. Så Klasse hade länge stått och tränat mot deras garageport. Till slut så tyckte han att han hade fått till det, och kunde placera bollen inom en halvmeter från dit han siktade. Nöjd med hur bra det gick, hämtade han sin pappa och vi grannpojkar med pappor ingick också i beundrarskaran. Klasse tog sats och klippte till. Med full kraft skruvade sig bollen förbi garageporten och träffade ett källarfönster istället. Glasskärvorna yrde. Varken Klasse eller hans pappa var särskilt nöjd.

Inte helt snäll, fnissade Sandra och försökte att inte skratta högt. Men mycket, mycket bättre än talet som hölls.

Din var nästan lite för snäll, alltför gullig. Men en bra fest för den hunden.

Du då? Om någon skulle hålla ett tal om dig, vad skulle de då avslöja? Det var en trevare för att se om han skulle vilja dela med sig av misstag eller inte.

Åh, nej. Peter gjorde sitt bästa för att se förfärad ut, men flinet avslöjade honom. Det skulle ta hela middagen, och de skulle ändå inte ha hunnit med alla de värsta tabbarna.

Jag har gott om tid. Hon log menande och antydde att hon ville höra mer.

Deras samtal fick pausa när det ena talet efter det andra hölls. För att tomma tallrikar skulle bäras ut och ny mat bäras in. Tiden bara rann iväg. Hon måste erkänna att hon faktiskt hade väldigt trevligt. Han var förvånansvärt snabbtänkt och slängd i käften. Även om hon hade åsikter om hans utseende, så var det inget som helst fel på hans humor. De var på precis samma våglängd.

Middagen tog slut och gästerna bröt upp från bordet. Sandra gjorde sig ingen brådska. Hon hade kunnat fortsätta att prata med den här udda killen ett bra tag till. Vad hon nu skulle göra hade hon inte en aning om. Hon hade ingen lust att ansluta till resten av släkten.

Det skulle vara skönt med lite frisk luft nu, sa Peter. Har du lust att göra mig sällskap?

Gärna, sa hon och grep räddningsplankan. Så länge hon hade sällskap med honom så behövde hon inte bry sig om släkten, och hon skulle dessutom slippa att andra killar stötte på henne.

De vandrade iväg i parken. Det var svalt och skönt. De fortsatte att prata. Hon huttrade till trots boleron.

Fryser du? Han hade märkt hennes ofrivilliga rörelse. Ska vi gå in?

De vände om, och upptäckte de att andra gästerna som också hade gått ut, redan gått in eller var på väg in. Raskt promenerade de tillbaka.

De var bland de sista av gästerna som kom upp till övervåningen, där presenterna skulle öppnas och tårtan serveras. De andra gästerna trängdes för att se själva öppnandet av presenterna. Sandra var inte överdrivet intresserad. Hennes mamma hade ordnat med present inte bara från sig själv och Sandras pappa, utan även en från Sandra. Hon hade berättat per telefon vad hon skaffat. Sandra hade inte ens sett presenten själv. Hon var säker på att hennes mamma hade skaffat någonting som var väldigt lämpligt. Så hon var nöjd med att hamna i det bakre ledet av nyfikna gäster. Peter visade inte heller något intresse för presentöppnandet.

Nästa punkt på programmet var den imponerande bröllopstårtan. Det var en elegant och vacker skapelse i fyra våningar täckt med vit sockerpasta och med dekorationer som såg ut som vita rosor. Det var rent löjligt hur många som skulle fotografera när brudparet skar den första biten. Allting lugnade dock ner sig så småningom, och alla gäster inklusive Sandra och Peter fick sin tårta. De såg sig om efter någonstans att slå sig ner. De enda lediga platserna hittade de vid ett bord med vänner till brudparet som uppenbart kände varandra väl. Ointresserad lyssnade Sandra med ett halvt öra på deras interna skvaller. Både hon och Peter ignorerades av de övriga.

Oväntat hastigt lämnade så de andra bordet. Inte bara de utan större delen av gästerna lämnade rummet. Sandra hörde någon nämna bröllopsvals när de passerade. Kvar blev Sandra och Peter.

Vilken tur att jag inte fick någon av dem som bordsdam under middagen. Han syftade på tjejerna som nyss suttit vid bordet.

Pratade du något med tjejen på din andra sida?, frågade hon.

Varför skulle jag det?, undrade han. Jag hade ju dig att prata med. Det var mycket roligare.

Hon kunde inte annat än skratta åt honom. Det gick inte att kritisera honom. Han visste tydligen vad som förväntades enligt etikettens regler, men struntade blankt i det. De satt och pratade medan andra gäster både kom och gick.

Vill du dansa?, frågade han oväntat.

Okej, svarade hon förvånat. Hon hade svårt att minnas när hon sist hade varit på en fest där dans ingick. Det var länge sedan. Ett annat liv och en annan umgängeskrets.

Hon följde honom ner till dansgolvet. Nu märktes det verkligen hur mycket längre än henne han var. Eftersom hon bara var drygt 1,60 så hade hon alltid högklackade skor då hon skulle vara fin. De hon hade nu var rejält höga. På gränsen till vad hon tyckte var okej. Trots det så kunde hon inte se över hans axel. Hon gissade att han säkert var minst 1,85 lång. När hon var yngre så hade hon stark ogillat att dansa med så långa killar och undvikit det om det bara var möjligt. Nu var hon äldre och det där med längd spelade inte så stor roll längre.

Någon stor dansör var han inte, men hon hade dansat med betydligt sämre danspartners förut. När hon hade vant sig vid hans dansstil så upptäckte hon att det faktiskt var kul att dansa. Hon kunde följa honom lätt och ledigt utan ansträngning. De dansade flera danser när de ändå höll på. Sedan ursäktade han sig och antydde han nog borde leta rätt på en toalett.

De lämnade dansgolvet tillsammans. Hon hade till avsikt att göra detsamma och gick mot närmaste damrum. Inte oväntat var det kö där. När hon kom ut från damrummet hörde hon sin mammas röst.

Men där är du ju Sandra. Din pappa och jag är ju inte så unga längre, så vi ska dra oss tillbaka nu. Har du haft trevligt på festen? Hon förväntade sig inte att Sandra skulle svara, utan pratade vidare utan avbrott. Men vad var det för hemsk typ som jag såg dig dansa med?, undrade hennes mamma missnöjt.

Det var min bordskavaljer. Såg du inte att jag hade honom till bordet under middagen? Den skenbart oskyldiga frågan var Sandras sätt att pika sin mamma. Varför hon hade övertalat Sandra att följa med var obegripligt. Hon hade totalt ignorerat hennes existens sedan festen börjat.

Nå ja, sa hennes mamma. Det slipper man ju inte undan. Hon bytte ämne. Det är lika bra att jag säger hej till dig nu. Din pappa har bråttom hem imorgon. Vi har förmodligen ätit frukost och åkt innan du kommit ur sängen.

Sandra påpekade inte för sin mamma att hon var van att gå upp betydligt tidigare än sina föräldrar. Istället sa hon godnatt till sin mamma och bad henne hälsa Sandras pappa.

Hennes mamma fick gärna tro att hon skulle vara uppe och festa länge. Hon hade inga sådana planer, men innan hon lämnade festen så ville hon säga hej till Peter. Han hade varit alldeles för schysst och trevlig för att hon skulle smita utan att säga något. Sakta strosade hon runt bland de andra gästerna för att se om hon kunde få syn på honom igen. Hon hittade honom borta i baren.

Hej. Han såg glad ut när hon kom. Vad vill du ha att dricka?

Drinkar var inte hennes starka sida. De få gånger hon drack något med starksprit så brukade det vara ren skotsk whisky med bara lite vatten, aldrig med is. Det var definitivt inte rätt sak att dricka nu. Hon tittade på hans glas.

Jag kan prova detsamma som du. Hon glömde att hon egentligen hade tänkt lämna festen.

Han ordnade det åt henne. Hon provsmakade. Vad det än var så var det gott. Hon drack lite till.

Märkligt att det här är vad de flesta tjejer drömmer om. Han såg förbi henne ut i festlokalen.

Vad då? Hon förstod inte vad han menade.

Ett stort bröllop, förklarade han.

Gör de?, undrade hon förvånat.

Ja, jag har det från säker källa, försäkrade han. Du är inte en av dem? Han gav henne ett uppskattande flin.

Definitivt inte, sa hon med eftertryck. Det här är inget för mig. Jag vill varken ha stort eller bröllop.

Han såg frågande och förvånat på henne. Hon kände att hon nog behövde förklara sig.

När jag nu till slut har fått till livet som jag vill ha det, så tänker jag inte låta någon kille komma och lägga sig i. Hon valde ett ironiskt tonfall, men det låg åtskilligt med sanning i det hon sa.

Äntligen en förnuftig tjej, utbrast han och gav henne ett stort och glatt leende fyllt av samförstånd. Förhållanden har tyvärr en förmåga att ställa till betydligt mer än de är värda, sa han sen cyniskt. Vill du dansa igen?, frågade han oväntat.

Väldigt gärna, svarade hon och log, tacksam för att han släppt ämnet.

Hon var lätt tryck mot hans kropp när de dansade, och väldigt medveten om hur nära han var. Hon hade inte varit så nära en kille på länge, och den här killen hade en speciell utstrålning. Det var något fysiskt över honom som märkligt nog attraherade henne. Jämfört med honom verkade alla andra killar i rummet menlösa och tråkiga. Hon blundade, slappnade av och följde hans rörelser.

Hon vaknade ur sin behagliga stämning när discjockeyn bytte platta och hon till sin förvåning kände igen en väldigt gammal hitlåt. Det gick inte att ta miste på Marianne Faithfulls lite hesa underbara röst. Hon visste inte vad låten hette men texten var alltför välbekant.

At the age of 37

She realized she'd never ride

Through Paris in a sports car

With the warm wind in her hair

Orden ruskade om i Sandra. Hon var visserligen inte 37 än, men om hon fortsatte sitt liv som nu, så skulle inte hon heller ha åkt i någon öppen sportbil genom Paris vid 37. Hennes liv var alldeles för förutsägbart för något sådant. Tryggt, säkert och fritt från impulsiva infall och oplanerade äventyr. Ett uttryck om att ångra det man inte gjort, dök upp i hennes huvud.

Musiken tystnade och de lämnade dansgolvet. Följa ett infall. Hon tänkte efter när hon sist gjort det. Sånt hände verkligen inte ofta, men hon mindes två hastigt tagna beslut. Båda hade fallit ut väl. Ett par av hennes bättre beslut.

Hon insåg att hon faktiskt längtade efter ett äventyr av något slag. Väldigt mycket. Bara för att känna att hon levde. Tyvärr var chansen för vilda biljakter innan natten var slut obefintlig. Den sortens äventyr var inte inom räckhåll. Någonting annat som hon aldrig gjort, var att hon aldrig hade haft sex med någon hon inte kände väl. Det var en annan sorts äventyr.

Hon kände Peters hand vila mot hennes ryggslut. Han var väl ung för henne. Han var förmodligen också den mest olämplig killen på hela festen att ha ett äventyr med. Samtidigt var han den sexigaste killen på festen. Skulle han vara intresserad? Vad hon märkt så var hon den enda tjejen som fått hans uppmärksamhet. Hon hade varken sett honom dansa eller prata med någon annan tjej. Skulle han ta chansen om han fick den serverad? Det fanns bara ett sätt att få reda på det. Skulle hon i så fall fixa att genomföra resten sen? Hon var inte säker. Inte på någonting. Mer än att hon ville.

Hon tog mod till sig, vände sig mot honom och innan hon tänkt igenom vad hon höll på med så kom orden.

Jag vill ligga med dig, sa hon.

Det förvånade henne att hon hade vågat säga det, och det såg ut som om hennes ord även förvånat honom.

Okej. Han tvekade innan han svarade. Hos dig eller hos mig? Skeptiskt såg han på henne.

Hon insåg att han förmodligen trodde det var ett dåligt skämt.

Jag har ett hotellrum som väntar här bredvid, avslöjade hon.

Och det säger du först nu? Den skeptiska minen byttes mot ett glatt flin.

De lämnade festen tillsammans. Han skulle få bli hennes äventyr. Hon tog med sig en helt främmande kille till ett hotellrum för att ha sex med honom. Bara för spänningens skull. Bara för en enda natt. När natten var över skulle hon aldrig se honom igen.

Hon låste upp och lät honom gå före in på rummet. Hon låste om dem. När hon vände sig om stod han och väntade på henne.

Är du säker på det här?, undrade han. Om du ångrar dig så behöver du bara säga till. Du kan dra dig ur när som helst. Jag lovar, säg bara till så låter jag dig vara, försäkrade han henne.

Hans ord hade motsatt effekt. En del av hennes osäkerhet försvann. De fick henne att känna att hon kunde lita på honom och att det inte fanns någon anledning att vara rädd. Hon gick fram till honom och lät händerna glida in under hans uppknäppta kavaj. Genom skjortan kände hon en oväntat stadig och fast kropp. Upptäckte gjorde henne ännu mer angelägen om att genomföra planen. Hon vände upp ansiktet mot honom. Han var för lång för att hon skulle kunna kyssa honom, trots de höga klackarna, om han inte böjde ner huvudet. Han förstod vad hon ville, och hans mun kom ner och mötte hennes.

Det var som en spännande lek där ingen av dem sa någonting. Hon undrade hur mycket skulle hon kunde tända sig själv och honom bara med så utmanande kyssar som möjligt. De tog inte lång stund innan de var inne på djupa tungkyssar, och för att förföra honom så verkade det fungera bra. Hans kropp var nog tryckt mot hennes för att hon skulle känna hans reaktion. Själv var hon definitivt tänd på honom. Hon var tänd på tanken att ha sex med en okänd kille. Tänd på hans bredaxlade stadiga kropp. Tänd på insikten att han var kåt på henne.

Han tog av sig kavajen, knäppte upp skjortan och tog av sig den också. En stor tatuering med en drake täckte hela hans högra överarm och axel. Det var definitivt inte hennes stil. Fast det spelade ingen roll för en natt.

Hon vände ryggen mot honom så att han kunde dra ner blixtlåset på hennes klänning. Den gled ner till hennes fötter, och hon klev ur den och skorna samtidigt. Utan att tveka tog hon av sig trosor och den balconette-bh som under kvällen gjorde det bästa av hennes lilla byst. Hon hoppades att han inte skulle bli besviken när det magiska stödet för hennes små bröst försvann.

När hon vände sig om såg hon att han också var helt naken. Han var verkligen sexig. Breda axlar, muskulöst bröst, rena tvättbrädan till mage och ett par lår där musklerna spelade. Hon gick fram till honom, lade händerna på hans bröst och låt dem glida över honom. Jämfört med henne så var han verkligen stor. Hon hade aldrig låtit någon i hans storlek komma så nära förut. Nu gjorde det bara det hela mer spännande. Hans händer startade bak på hennes höfter för att sedan ge sig ut på upptäcktsfärd. Varligt och mjukt smekte han hennes bröst. Hon var inte van vid det. Hennes små bröst brukade bli ignorerade. Hon ställde sig på tå och la armarna om honom. Han var som en stadig klippa. Han höll om henne och kysste henne igen. Att kända hans varma hud mot sin egen var upphetsande. Kyssen gjorde henne till och med otålig.

Hon backade till sängen, drog undan täcket och sjönk ner för att han skulle göra henne sällskap. Med en knappt märkbar tvekan gjorde han det.

Några önskemål?, frågade han vänligt och hänsynsfull.

Okomplicerat och enkelt, svarade hon. Krångla inte till det. Ta mig bara. Hon ville ha det gjort. Det var något med att hon inte borde göra det som var det allra mest upphetsande.

Han sträckte sig efter något på sängbordet, en kondom. Hon sa inte att hon hade spiral. Att han var försiktig var bra.

Ingenting blev sedan som hon förväntat sig. Hennes mål hade bara varit att verkligen göra det. Hon hade inte räknat med något mer än att låta honom hållas tills han hade fått sitt. Istället hände något oväntat. Utan att hon förstod hur, så fick han henne att uppleva någonting nytt. Någonting fantastiskt och underbart. Hon uppfylldes så totalt av det som hände att hon inte hade en tanke på någonting annat. Först när de var klara, och hon hörde en djup suck från honom, insåg hon skamsen att hon inte haft en tanke på honom.

Var det bra för dig?, frågade hon skuldmedveten.

Vilken fråga. Han skrattade till och såg nöjd ut. Du bjöd mig just på världens jävla skjut. I min värld blir det inte bättre än så.

Hon visste inte vad hon skulle säga. Det verkade totalt overkligt att det hade kunnat bli så bra med någon som hon inte ens kände.

Tack. Hon kände sig slak och medtagen. Du är bra. Väldigt bra.

Kul att kunna stå till tjänst, svarade han ironiskt och flinade.

Hon såg på honom, och han såg fundersamt på henne. Det absurda i det hela slog henne, och hon började fnittra.

Det är inte klokt. Jag känner dig inte, men att ha sex med dig är det bästa jag gjort, förklarade hon. När hon gjorde fel, så blev det rätt. När hon hade gjort rätt, så hade det blivit så fel.

Vill du ha en repris?, frågade han på skämt.

Inte på en gång. Hon låtsades inte om att det varit ett skämt. Lite senare kanske. Om du har tid att stanna?

Visst. Jag har ingen brådska. Nu var han med ens alldeles lugn. Jag stannar så länge du vill, lovade han.

Det lät tryggt när han sa så. Hon tog ett par djupa andetag. Det var så overkligt att hon hade svårt att fatta att det hade hänt. Hon ville prova igen, för att se om det kunde upprepas. Eller om allt bara varit inbillning. Fast hon hade svårt att tänka sig någonting mer verkligt än killen som låg utsträckt bredvid henne i sängen.

Tänk att det kan bli så här bra när man släpper taget och bara låter något hända. Jag borde kanske skaffa en sportbil och åka till Paris, sa hon tankfullt mest till sig själv.

Sportbil? Han såg oförstående på henne.

Ja. En öppen sportbil så att vinden kan blåsa genom mitt hår när jag åker genom Paris. Hon flinade ironiskt.

Okej. Han skrattade till, och förstod att hon syftade på Balladen om Lucy Jordan. "Ska du ha en sportbil så får du fixa det själv. Jag har aldrig förstått tjusningen