Ensam En Stjärna

By Philip O Connor

"Ensam En Stjärna" är en berättelse om en turbulent säsong med Kista Galaxy, fotbollslaget från en Stockholmsförort som är lika mycket social projekt som idrottsförening.
Med allsvenska profilerna Henok Goitom och Bojan Djordjic i spetsen hade laget redan satt stadsdelen Kista på kartan men de våldsamma upploppen som började i Husby i maj 2013 blev en svår utmaning för invånarna och för klubben. Laget vars ledord lyder "Alone a star, together a Galaxy" (Ensam en stjärna, tillsammans en galax) gick all-in för att visa den positiva sidan av Stockholms förorter och det blev en säsong av kravaller och kärlek, solsken och sorg, utmaningar och framgångar i jakten på serievinst.
Det är en unik berättelse som trots det kommer att kännas igen i varje fotbollslag och förort i hela Sverige där folk strävar efter förbättring. .

• Language: Svenska
• Publisher: Philip O Connor
• Release date: May 18, 2014
• ISBN: 9781310614606

Philip O Connor

An Irish freelance journalist and multimedia storyteller based in Sweden, Philip O'Connor covers sport in the Nordic region for one of the world's biggest news agencies. His first book, "A Parish Far From Home," told the story of how the sport of Gaelic football brought the Irish community in Sweden together. His latest book "Ensam En Stjärna" is his first in Swedish and his first on the Smashwords platform. It follows the fortunes of soccer club Kista Galaxy during a season of joy and loss, victories and violence, and ultimately of the power of community that makes ordinary people extraordinary.

Book preview

FÖRORD

Första gången jag klev av tunnelbanan i Kista kände jag mig som hemma. Ta inte det illa upp Brommaplan, Midsommarkransen och Solna, men när vi letade lägenhet 2002, var det först på en måndagskväll när vi skulle gå på en visning på Sorögatan som jag kände att här vill jag bo.

Mitt fotbollsengagemang i orten började när jag fick barn för första gången, 2004. Vi bodde en stenkast från Husby och Kvarnbacka bollplan men promenaderna med barnvagnen ledde allt som oftast till Ärvinge där jag gick upp och ned för sidlinjen och kollade på matchen eller träningen med en sovande bebis i vagnen. Både pappan och dottern var lika tillfredsställda och när Ingrids syster Freia föddes två år senare arv det bara att upprepa.

Under tiden fick jag se alla möjliga lag och spelare från Stockholms alla delar, men främst från Kista, Husby och Akalla. Det var matcher och träningar, Kista SC och Stockholmspolisen och det smått legendariska laget Atletico Husby som susade igenom de lägre divisionerna. Det var bråk och finter och missar från två meter, blinda domare och rasande tränare. Det var vackra volleys och otroliga kontringar, kaxighet och tjafs, vecka ut och vecka in. Det var ungar som spelade nere vid hörnflaggan när matchen pågick - ibland flyttade de på sig när spelet på plan började närma sig, men oftast inte.

Några år senare startades ett nytt lag av ett utlandsproffs som heter Henok Goitom. Samtidigt som Henok tillsammans med familjen och vänner skulle blåsa liv in den nya föreningen började jag intressera mig mer för att fota. En notis i lokala tidningen berättade om första matchen och när Galaxy kom in på Kvarnbacka bollplan för första gången i division sju var jag där, med systemkameran i högsta hugg.

I början var både Henok och grabbarna i laget välkomnande men lite avvaktande, kanske till och med en smula misstänksamma i hur de tog emot mig. Som fotbollsproffs var Henok van att vara försiktig när det gäller journalister; det är inte sällan ett proffs säger något oskyldigt för att sedan se det prägla löpsedlarna dagen därpå. I orten likaså – man är alltid vänlig men tillit kommer något senare.

Men när en länk till action-bilderna lades upp på lagets Facebook-sida senare samma kväll började det smälta. Kompisförfrågningar vällde in från spelarna och dagen innan nästa match plingade det till några gånger i inboxen – kommer du imorgon? Tar du med kameran? Se till att ta en bild på mig…

Några veckor senare på en fredagkväll stod jag vid omklädningsrummet efter en match. Henoks pappa Goitom skulle stänga dörren för att prata med spelarna.

- Ska du komma in?

- Får jag?

- Självklart.

Jag har varit en del av Kista Galaxy sedan dess.

Med tiden växte ansvaret och nu har jag hand om allt från bildtagandet och klubbens hemsida till ett nystartat Korpen-lag. Jag har fått äran att dra på mig den blåa tröjan ett antal gånger och den glädjen jag känner när jag gör mål i den går knappt att beskriva.

Den här boken skildrar säsongen 2013 med Galaxy. Dels är det en berättelse om fotbollslaget och om människorna bakom det utifrån min synpunkt, men det handlar också om Husby, Kista och samhället i stort under det året. Fotboll existerar inte i ett vakuum – allt som händer runtomkring påverkar det som händer i laget, på och utanför plan. 2013 var ett år då Husby och Kista Galaxy ofta nämndes i rubrikerna. Inte sällan var det negativt. Kravallerna som drabbade området pågick i fem dagar och blev världsnyheter medan det ideella jobb som lades ned av hundratals invånare de andra 360 dagarna gick obemärkt förbi. Tyvärr får oftast de som bränner bilar oförtjänt mycket uppmärksamhet medan de som brinner för annat i förorterna förblir helt ignorerade.

Berättelsen är baserad på mängder av anteckningar, konversationer, intervjuer, bilder jag har tagit, statusuppdateringar från sociala medier samt matcher och händelser jag har bevittnat. Så långt som möjligt har jag försökt att kontrollera alla fakta som finns i boken men det kan mycket väl vara så att andra har en annan uppfattning om vissa situationer. Det är som sagt en berättelse från en persons perspektiv.

En annan viktig del är att så långt som möjligt har allt arbete med boken gjorts i 164-området. Den skrevs på kaféer, bibliotek och parkbänkar här i Kista och Husby och jag är evigt tacksam till Melody Farshin, Hassan Alavi och min fru Maria Lantz-O’Connor som alla har korrläst, rättat mina språkfel och kommit med bra tips och kritik. Nazib Miah har gjort ett fantastiskt jobb med designen på omslaget och Britt Warg från Arvika är alltid välkommen i orten efter det jobb hon la ned med kort varsel. Förutom Britt lever alla som har varit involverade en stor del av sina liv här i orten och alla bidrar på olika sätt – genom projekt, aktivism, läxhjälp och allt annat som få orten att leva.

Ett stort tack till dessa människor och till alla andra som engagerar sig i det tysta, för att förbättra området för alla.

Ett stort tack också till alla galaxacos som har representerat laget ända sedan det startades. När jag var yngre hade jag bilder på Cruijff och Maradona på väggarna. Idag är det de tusentals bilder jag har tagit av er som omringar mig. Man ska inte heller glömma sponsorerna som ställer upp och stödjer laget – utan dem skulle det vara helt omöjligt att driva klubben som det görs.

Boken hade inte hellre varit möjlig om det inte hade varit för Henok Goitom och Bojan Djordjic – dels hade kanske inte klubben funnits, men jag är mest tacksam för den vänskap och tillit som de har visat mig. Tillsammans med Yonnas Seyoum, Robel Alazar och Henoks pappa Goitom utgör de kärnan i en klubb som har gett mig obeskrivligt mycket glädje de senaste åren och jag är dem för evigt tacksam för det.

Tanken med boken är att visa vad ett lag från en Stockholmsförort går för, både utåt, mot resten av Sverige och världen men också inåt, mot oss som bor här. Mina snart tolv år som boende i Kista har lärt mig är att det finns så oerhört mycket kreativitet i området och det backas upp av eldsjälar som brinner för att få fram det. Men oftast tror vi varken på varandra eller oss själva fullt ut. Det är lättare att klaga på allt och peka med hela handen när det går snett än det är att ta sig i kragen och stå upp för något man tror på.

Under kravallerna i maj 2013 klagades det alltid över att media inte gav en sann eller nyanserad bild av Husby och Stockholms andra förorter. Mitt svar på det är att vi som bor här kan göra det själva; till slut kommer den bilden att nå ut. Det kan ta decennier men med den teknik som existerar kan vi producera våra egna podcasts, Youtube-filmer, Vines och bloggar, vi kan till och med producera e-böcker som den här. Många i förorterna är ju fantastiskt duktiga på att utnyttja de sociala mediernas kraft. Så om inte massmedia kommer till orten så får orten skapa sina egna kanaler för att nå ut med budskapet om vilka vi egentligen är och vad vi gör.

Det gäller att ta tillfället i akt också. När kravallerna var som värst och bilarna brann i hela Husby på en maj-tisdag 2013, var massmedierna samlade på Tempos parkering. Många journalister var fortfarande rädda att gå runt och prata med folk själva och jag fick i uppdrag att gå in och plocka ut någon som de kunde intervjua. Gång på gång fick jag samma svar:

- Nej, jag vill ju inte synas i media.

Efter flera år där Husby och de andra förorterna hade ignorerats helt av massmedier så hade vi äntligen fått chansen att säga vad vi hade på hjärtat, bara för att inse att många av oss inte hade något att säga alls – just då.

Men i grund och botten är det här en berättelse om den oerhörda kraften som kopplas loss när folk samlas och bestämmer sig för att inte vänta. Istället går de all-in för att förbättra saker och ting själva.

Hittills i miljonprogramsområden har vi sett stjärnor som föddes bland betonghusen och som har gjort stora dåd i musik, konst, media och sport - bland andra Henok Goitom och Bojan Djordjic, inom fotboll.

Men ljuset från en ensam stjärna som blinkar är inget jämfört med det från de tusentals som bor i Sveriges utsatta områden och som bara behöver en chans att visa vad de går för. Ensamma kan vi vara stjärnor, men tillsammans blir vi till en galax.

Eller som det står på Galaxys klubbmärke – Alone a star, together a Galaxy.

Philip O’Connor

Kista, maj 2014.

1 - DET ÄR KAOS I HUSBY

Runt omkring mig kryllar det av segerrusiga svenska fans. Sverige har precis krossat Schweiz i hockey-VM finalen i Globen och luften är fylld utav glädje. Jag hör jubel med dialekter som härstammar från norr till söder. Det är snus och öl, glädjerop och blågula tröjor. Polisen står och tittar på, med breda leenden på läpparna.

Det är sent på söndagskvällen men festen har bara börjat. Två veckors intensivt arbete är över, jag har precis skrivit klart om matchen och tänker röra mig hemåt. Dags att pusta ut lite.

Det piper till i fickan. Ett meddelande från Henok.

- Det är kaos i Husby.

Jag läser en gång till. I Husby? Vadå Husby? Mig veterligen så finns det inte så många hockeyfans i Husby. Ingenting händer i Husby. Varför är det kaos nu?

Jag börjar springa mot bilen och knappar i telefonen samtidigt. De lösa axelbanden får den tunga ryggsäcken med journalistverktyg så som datorn, kameran och diktafonen att studsa. Det blir många stavfel när jag försöker få till ett svar på telefonen medan jag springer. Hatar stavfel.

- Bilar brinner, ungdomar och polis med hundar som löper amok.

Jag