Rörelse: Litterärt skrivande: en antologi

En antologi från deltagare på skrivarlinjen Litterärt skrivande på Hola folkhögskola, läsåret 23-24.
Rörelse är det gemensamma temat för texterna i denna antologi och rörelse i så många bemärkelser. Rörelse handlar om tempo, och det handlar om förändring. I skrivandet talar man om textens rörelse - att något ska ha hänt när texten är slut. Den rörelsen kan sitta i händelserna, likväl som i läsaren och oftast både och. Inte sällan har det också skett en rörelse i den som skriver. Det handlar om att hitta den rörelse som är ens egen. Den rörelsen arbetar vi också med i denna skrivarutbildning.
Liksom den bästa dagen är en dag av törst som Karin Boye skriver i dikten I rörelse, är det i sökandet efter ny kunskap som ett skapande frodas. Dessa texter har fötts i den rörelsen, i det språnget ut i luften. Men även om rörelsen är grunden i texterna, har de också fått sitt eget liv, bär sina egna teman.
Bland texterna i antologin får du till exempel följa med på en surrealistisk tågfärd med skrikskränande konferensgäster, Robert och Simeons trevande möte i ett kaffedoftande norrlandskök, och kryddiga himlakroppar som rör sig mot varandra i en kärleksfull diktsvit. Här finns också Tea och den mystiska grannen som visar sig ha kopplingar till älvriket, den pragmatiske Levi vars pappa kan höra vad han tänker, Robin som kan flyga när ingen annan ser, och Ronja som forsätter leta efter sin vän, långt efter att familjen gett upp hoppet själv blir bortglömd i letandet efter hennes försvunne vän. Alla har en rörelse som driver framåt, ibland kringelkrokigt, ibland forsande snabbt.
Och de är alla texter som berör.

• Language: Svenska
• Publisher: BoD - Books on Demand
• Release date: May 13, 2024
• ISBN: 9789180974721

Book preview

Innehållsförteckning

Introduktion, Mina Widding

Brunnen, Sunniva Abelli

Ensam kvinna i lägenhet, Alex Engmark

Fri som en fågel, Natalie Eriksson

Nästa station, Em Lugnet

Kryddiga himlakroppar - en diktsvit, Beatrice Lyberger

Mysteriet om försvunne Sage, Mirella Molander

Jag hör vad du tänker, Ida Nordung

Om Litterärt skrivande

Mina Widding

Kursansvarig, Litterärt skrivande

I skrivandet talar man om textens rörelse – att något ska ha hänt när texten är slut. Den rörelsen kan sitta i händelserna, likväl som i läsaren och oftast både och. Inte sällan har det också skett en rörelse i den som skriver.

Introduktion

På åkrarna och lägdorna runtom skolan har fåglarna börjat samlas. Två svanar var de första jag såg, och genom luftventilen i mitt badrum hör jag andra fåglars läten, kanadagässens tjatter, tranornas längre, liksom melankoliska rop och några småfåglars sång jag inte känner igen, gäster för en stund i dessa landskap. De sjunger som en påminnelse om livet utanför och ljuden driver mig ut, sätter mig i rörelse. Flyttfåglarna, de befinner sig på sätt och vis ständigt i rörelse, rör sig från plats till plats, följer årstiderna och känner inte av några landsgränser. Det finns en trygghet i det, den återkommande rörelsen som ändå ständigt innebär något nytt. Jag föreställer mig deras resa genom luften som ett benådat mellanrum, där det finns tid att begrunda allt det man varit med om, och samla sig inför det som komma skall. Även stannfåglarna rör sig i jakt på föda, flyger mellan träden, samlas och skiljs åt. Och så de fåglar som ständigt rör sig, som tornseglarna som spenderar hela sina liv i luften, hur skulle det kännas? Sådant tänker jag på, när jag går den vårleriga grusvägen ner från mitt hus till skolan i Präst-mon, ackompanjerad av en fågelorkester.

Rörelse är det gemensamma temat för texterna i denna antologi och rörelse i så många bemärkelser. Från småfåglarnas ettriga vingslag, så snabba att du inte ens kan se dem, till de stora rovfåglarnas glidande i luften – stilla, stilla, sedan ving-slag, stilla. Rörelse handlar om tempo, och det handlar om för-ändring. I skrivandet talar man om textens rörelse – att något ska ha hänt när texten är slut. Den rörelsen kan sitta i händel-serna, likväl som i läsaren och oftast både och. Inte sällan har det också skett en rörelse i den som skriver. Det handlar om att hitta den rörelse som är ens egen.

Den rörelsen arbetar vi också med i denna utbildning av skrivande. Som skrivande människa behöver du röra dig inåt i början, för att förstå vad din egen drivkraft är, vad du bär med dig, vad du kan använda dig av i ditt skrivande. Inom den här konstarten är det du själv som är instrumentet, du är den som filtrerar verkligheten för att skapa en berättelse, du är den som säger något om den här världen, genom allt det du själv har erfarit, och med de förmågor du har att fantisera, skapa nya världar. Du är den som sätter världen i rörelse. När vi rört oss inåt och förankrat oss i oss själva, vågar vi också vända oss utåt. I den gemensamma rörelsen som ett samtal innebär, blir det lättare och lättare att se var du ska sätta fötterna, var myren håller. Några utstickare blir det också, till platser du inte trodde att du någonsin skulle besöka. Men rörelsen manar framåt.

Textens rörelse, det handlar också om att det ska flyta, flöda – att läsaren inte ska stanna upp, eller stanna upp på rätt ställe. Flödet, som leder tankarna till flow, det gudomliga till-ståndet när tid och rum försvinner och du skriver, skriver, skri-ver. Flödesskrivningarna vi använder oss av, för att sätta igång rörelsen, komma över tröskeln. Ett flöde som ibland liknar en fors, en berg- och dalbana – eller en stilla flytande bäck.

Liksom den bästa dagen är en dag av törst som Karin Boye skriver i dikten I rörelse, är det i sökandet efter ny kunskap som ett skapande frodas. Dessa texter har fötts i den rörelsen, i det språnget ut i luften. Men även om rörelsen är grunden i texterna, har de också fått sitt eget liv, bär sina egna teman.

Bland texterna i antologin får du till exempel följa med på en surrealistisk tågfärd med skrikskränande konferensgäster, Robert och Simeons trevande möte i ett kaffedoftande norr-landskök, och kryddiga himlakroppar som rör sig mot varandra i en kärleksfull diktsvit. Här finns också Tea och den mystiska grannen som visar sig ha kopplingar till älvriket, den pragmatiske Levi vars pappa kan höra vad han tänker, Robin som kan flyga när ingen annan ser, och Ronja som forsätter leta efter sin vän, långt efter att familjen gett upp hoppet själv blir bortglömd i letandet efter hennes försvunne vän. Alla har en rörelse som driver framåt, ibland kringelkrokigt, ibland forsande snabbt.

Och de är alla texter som berör.

Sunniva Abelli

Benen vill röra sig. Helst resa sig och göra något meningsfullt, kanske hämta mer ved åt honom, inspektera brunnen, ta fram koppar åt oss eller kanske, helst av allt, gå fram till honom, omfamna igen, känna doften tydligare. Inget av det där händer.

Brunnen

Simeon

Jag ser hur han stelnar till mitt i rörelsen för att dra upp persi-ennen. Snöret är kvar i handen och han fortsätter hålla i det, så när han vänder sig mot mig dras persiennen upp, bara för att i nästa stund falla ner med en smäll när han släpper. Han drar efter andan.

Simeon? Vad gör du här?

Jag ser på hans hand som fortfarande är utsträckt, rakt ut i luften.

Övar du bågskytte? frågar jag och nickar åt handen.

Va?

Han tittar dit min blick går. Börjar skratta. Det ser ut som att han tvekar någon sekund, sen vrider han på sig så att den lyfta handen pekar rakt mot mig. Den andra handen drar ut en osynlig sträng. Han skjuter. Jag låtsas ta mig dramatiskt för bröstet och sjunker långsamt ihop på knä. Han skrattar till igen. Släpper han ner armarna och går fram emot mig. Sträcker fram båda händerna för att hjälpa mig upp. När jag står på benen omfamnar han mig hårt. Automatiskt svarar min kropp på styrkan i hans kram. Vi är under ett ögonblick kvar i ett läge där båda är fastlåsta och ingen släpper. Drag-kampen inombords balanserar på en tunn tråd tills jag ger efter för nervositeten. Jag släpper nästan omärkligt på greppet och känner hur han omedelbart härmar. Han återfår sin ba-lans. Yrseln i mitt huvud börjar sakta stillna. Han ler mot mig med en blick som vandrar fram och tillbaka mellan mina ögon och hans fötter. Händerna i fickorna. Sen frågar han om jag vill ha kaffe. Bara det, inget mer. En stor kontrast från när vi sågs på bussen, ett ständigt flöde av ord ur hans mun. Nu ver-kar han sakna samtalsämnen. Som satt ur spel.

Ja tack, säger jag.

En signal för honom att börja agera enligt ett bekant rörelsemönster igen. En ny livlina att hålla i istället för den imaginära bågsträng han just släppt. Han går mot köket och jag hör hur honom skramla med skopan i vattenhinken. Sen måste han ha ändrat sig för jag hör inget skvalande av vatten som hälls upp. Istället verkar han ha gått till skafferiet för att ta fram kaffet.

Kallskafferi. Han bor verkligen inte särskilt modernt. Men persienner har han. Till de