Den gamla cirkusen

By Rebecca Marklund

När Alvand en dag hittar en gammal övergiven cirkusvagn i skogen och bestämmer sig för att undersöka den närmare slungas han in i en för honom helt främmande värld. Han inser snabbt att livet på cirkus präglas av intensiv träning och stenhård disciplin, inte helt olikt gymnastiken där hemma. På cirkusen får han också flera nya vänner, något han inte haft så gott om tidigare. Om det inte varit för den hemska cirkusdirektören hade allt varit som en dröm, men vad händer om direktören faktiskt försvinner?

• Language: Svenska
• Publisher: BoD - Books on Demand
• Release date: May 10, 2024
• ISBN: 9789180975032

Rebecca Marklund

Rebecca Marklund debuterade 2024 med romanen "Den gamla cirkusen".

Book preview

Innehållsförteckning

Kapitel Ett

Kapitel Två

Kapitel Tre

Kapitel Fyra

Kapitel Fem

Kapitel Sex

Kapitel Sju

Kapitel Åtta

Kapitel Nio

Kapitel Tio

Kapitel Elva

Kapitel Tolv

Kapitel Tretton

Kapitel Fjorton

Kapitel Femton

Kapitel Sexton

Kapitel Sjutton

ETT

- Hur många kullerbyttor har du gjort idag, då?

- Säkert fler än han kan räkna!

Jag gick med sänkt huvud genom skolkorridoren medan hånskratten ekade efter mig. Det var som vanligt Benjamin som hade något elakt att säga och hans kompisgäng hakade alltid på honom. Jag hade vant mig vid alla retsamma kommentarer och försökte verka oberörd av dem men det var förstås lättare sagt än gjort. Jag hade tidigt insett att bli retad var en obligatorisk del i att utöva gymnastik som pojke, det gick inte att undvika. Visst hade jag många gånger funderat på att sluta när det blivit för jobbigt att vara i skolan men det som alltid fick mig att fortsätta var framför allt kärleken till sporten. Jag älskade verkligen gymnastiken och den var en väldigt viktig del i mitt liv, jag var dessutom ganska talangfull och brukade ofta vinna de tävlingar jag ställde upp i. Min familj var också en viktig del i att jag orkade fortsätta, de stöttade mig alltid och uppmuntrade mig att göra det jag älskar.

När jag äntligen var på väg ut för att ta bussen hem efter ännu en lång skoldag passerade jag skolfiket som länge stått tomt. Mannen som arbetade där tidigare hade gått i pension i höstas och man hade inte hittat någon lämplig ersättare än så fiket hade varit stängt i över ett halvår. De flesta tyckte såklart det var väldigt tråkigt eftersom det brukade vara ett populärt ställe att umgås på under rasterna men för mig kvittade det eftersom jag nästan aldrig brukade hålla till där. Mycket folk innebar många retsamma kommentarer och det ville jag hemskt gärna undvika om jag kunde så istället satt jag oftast ensam i biblioteket. Plötsligt kom min lärare Marianne fram bakom hörnet på fiket och jag ryckte till när jag höll på att gå rakt in i henne.

- Hej Alvand! Jag förstår att du är på väg hem, men har du tid att komma in på mitt kontor en stund? Jag ska försöka hålla mig kort.

- Javisst, sa jag förvånat och följde efter henne till kontoret.

Hon stängde dörren efter oss och bad mig att slå mig ned i stolen mitt emot hennes.

- Jag vet att du inte alltid har det så lätt med klasskamraterna, sa hon och gav mig en medlidande blick. Men jag vill att du ska veta att du alltid kan komma till mig om det är något. Jag tycker nämligen att du har verkat ofokuserad på sistone och vill bara fråga om allt är okej?

Jag förstod precis vad hon menade, jag brukade aldrig vara särskilt ordningsam av mig i skolan men den senaste tiden hade jag slarvat mer än vanligt och missat att lämna in två uppgifter i tid.

- Jag är okej, jag har bara haft mycket att tänka på.

- Är det någon som varit elak mot dig? undrade hon bekymrat.

- Nej, det är bara det att Leo har sprungit bort, förklarade jag. Han brukar aldrig vara borta länge och kommer vanligtvis in varje kväll, han betyder mycket för mig så jag är väldigt orolig för honom.

Leo är min katt som jag fick när jag mådde som allra sämst, han hade hjälpt mig att orka med allt trots att det varit jobbigt i skolan. Det hade inte dröjt länge innan han blivit hela familjens älskling, även mamma och pappa var väldigt förtjusta i den kavata men samtidigt keliga katten. Sedan han försvann en vecka tidigare hade jag inte kunnat tänka på något annat än honom vilket förstås märkts på lektionerna.

- Vad tråkigt att höra, men lova mig att du genast säger till om det finns något jag kan göra för dig.

- Tack, det ska jag göra, försäkrade jag henne.

När jag kom in i hallen hemma kastade jag väskan på golvet och la jackan i en hög bredvid. Mamma var nog för orolig för att bry sig om att säga åt mig för hon påpekade inte ens att jag gick in i köket med smutsiga skor.

- Har han inte kommit hem ännu? frågade jag oroligt.

Hon skakade på huvudet och tittade på mig med trötta ögon.

- Nej, jag har inte kunnat sova ordentligt på flera nätter. Jag tror vi måste ringa polisen snart för att fråga om någon har sett honom, suckade hon.

- Jag går ut och letar efter honom i skogen en gång till och om jag inte hittar honom nu så ringer vi.

Jag tog på mig jackan igen och gjorde mig redo att gå ut, jag visste att det var blött i skogen men tog mig inte tid att leta fram mina stövlar som nog dessutom började bli för små.

- Okej, men var försiktig. Vi äter middag klockan fem så se till att vara hemma då.

- Ja, jag blir nog inte borta så länge, sa jag och tog några av Leos favoritgodisar i fickan innan jag gick.

Luften var sval och fuktig efter förmiddagens regn och den gråaktiga himlen bildade tillsammans med de kvarvarande snöfläckarna en dyster palett i naturen. Det var mittemellan vinter och vår, när träden var kala och vägarna sandiga och blöta. Medan andra var lyckliga gav den här tiden på året mig alltid en olustig känsla, det var som om tiden stod stilla och allt var dött för ett tag. Den mysiga vintern var borta men sommaren kändes fortfarande oerhört avlägsen.

Jag följde den sandiga, asfalterade vägen ungefär en kilometer innan jag tog av till vänster på en igenväxt skogsväg. Jag ropade och lockade på Leo och stannade med jämna mellanrum upp för att lyssna efter hans jamande. Han syntes inte till någonstans och oron satte sig som en klump i magen. Det var verkligen inte likt honom att vara borta i flera dagar! Jag följde skogsvägen till dess slut där jag alltid brukade vända om men den här gången bestämde jag mig för att fortsätta ännu djupare in i snårskogen, längre än jag någonsin vågat gå förut. Om jag skulle hitta Leo så var jag tvungen att utmana mig själv och leta på nya ställen, jag kunde inte bara gå fram och tillbaka längs samma gamla trygga skogsväg. Mina skor blev förstås alldeles genomvåta av det långa, gula gräset och de vissna ormbunkarna som fanns överallt på marken men det brydde jag mig inte om, de skulle torka upp när jag kom hem igen.

Jag hade gått ungefär fem minuter i snårskogen och var på väg att ge upp när jag fick syn på något en bit längre fram. Till min besvikelse insåg jag snabbt att det inte var min röda, långhåriga katt utan en vagn av något slag men jag blev nyfiken och gick närmare. Vagnen stod i en stor glänta och var målad med röda och vita ränder, den såg ut att komma från en cirkus. Den verkade gammal eftersom den var väldigt förfallen, färgen hade börjat flagna och dörren var öppen. Hela gläntan som vagnen stod i tycktes vara omringad av ett högt men rangligt och trasigt stängsel med taggtråd högst upp. Jag fick en väldigt olustig känsla så jag vände och började småspringa hemåt, middagen var nog ändå snart färdig och jag ville inte komma för sent.

Väl hemma möttes jag av mamma som stod i hallen, hon var minst lika orolig då som hon varit innan jag gick.

- Hittade du honom? frågade hon men jag skakade dystert på huvudet.

Hon kramade om mig och vi gick in till köket där middagen redan stod på bordet och jag såg till min stora glädje att det var lasagne. På en stol bredvid pappa satt morfar vilket förvånade mig, jag hade inte hört att han skulle komma.

- Hej, morfar! Jag visste inte att du skulle komma idag, sa jag förvånat.

- Jag har ju hört om katten så jag tänkte att jag skulle komma förbi och se hur det är med dig, förklarade han.

- Det var snällt av dig, sa jag. Han är fortfarande borta tyvärr.

- Ja, vi får ringa polisen ikväll, suckade mamma när hon satte sig med oss.

Det var en lågmäld stämning under middagen och ingen sa särskilt mycket. Alla tänkte nog på Leo, min älskade katt som var borta någonstans alldeles ensam. Tänk om han frös eller var hungrig? Kanske låg han skadad eller till och med död någonstans? Till slut kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre så jag reste mig från bordet och sprang in på mitt rum där jag stängde dörren med en smäll. Jag la mig på mage i sängen och betraktade gråtande fotografiet på nattduksbordet. Det var en väldigt fin bild på Leo som kattunge, fotot var inramat med en vacker kopparram som matchade hans rödaktiga päls.

- Hej, är det polisen?

Jag hörde mammas röst från köket när hon pratade i telefonen.

- Ja, vi har pratat med grannarna. Nej, vi har inte sett till honom alls på en vecka. Tack, gör så.

Efter en stund la hon på luren och det blev tyst igen men det dröjde inte länge innan det knackade på min dörr.

- Kom in, sa jag nedstämt men satte mig upp i sängen när jag såg att det var morfar som kom in i rummet.

- Hur är det fatt? undrade han och satte sig försiktigt bredvid mig på sängkanten.

Jag bara ryckte på axlarna och snyftade.

- Jag förstår att du är ledsen men du ska se att ni nog hittar honom snart. Leo är en klok katt, han kan hålla sig undan faror, sa han tröstande. Såg du något spår efter honom när du var ute i skogen?

- Nej, ingenting. Det enda jag hittade var en gammal förfallen cirkusvagn, slank det ur mig.

Då var det som om morfar plötsligt hajade till.

- En cirkusvagn, säger du?

- Ja, det var inget intressant.

Jag hade egentligen inte tänkt berätta om den för någon men nu var det för sent att ta tillbaka det och morfar verkade faktiskt uppriktigt intresserad.

- Visste du att det var en cirkus här när jag var ung? frågade han.

- Nej, jag hade ingen aning.

Ingen hade någonsin berättat om någon cirkus för mig så han väckte genast min nyfikenhet, visste han något om cirkusvagnen? Jag tittade upp och lyssnade uppmärksamt på vad han hade att berätta.

- Det var fantastiskt när cirkusen kom hit, vi hade aldrig varit med om något liknande. De uppträdde varje månad med nya, fascinerande nummer och det var alltid månadens höjdpunkt att få gå på cirkusens föreställningar. Förutom de fantastiska uppträdanden vi såg så var det även ett utmärkt tillfälle att träffa nya bekantskaper, faktum är att det var på cirkusen jag träffade din mormor för första gången.

Jag hade inte tänkt på det tidigare men insåg då att jag aldrig hört berättelsen om hur mina morföräldrar träffade varandra. Jag ville genast veta mer och funderade på varför cirkusen lagt ned om den var så populär, den hade ju knappast gått i konkurs.

- Men vad hände sedan? Varför finns den inte kvar längre?

- Jag minns faktiskt inte riktigt varför de la ned, jag minns bara att beskedet kom helt utan någon förvarning. Vi skulle gå på föreställning på lördagen, jag och din mormor, men en knapp vecka innan fick vi