Massuniversitetets utmaningar för kvaliteten på högre utbildning

By Douglas Brommesson, Sofia Nordmark and Jörgen Ödalen

Sedan mitten av 1990-talet har antalet studenter i högre
utbildning i Sverige ökat kraftigt. När fler läser vid
högskolor och universitet blir det även fler som har
svagare förutsättningar att klara akademiska studier, till
exempel de studenter som kommer från studieovana
hem eller saknar studievana. Det finns också tecken på
att det skett en gradvis, övergripande försämring av
studenternas förkunskaper på grund av brister i grund- och gymnasieskola.

Har svenska lärosäten de förutsättningar som krävs
för att upprätthålla en god kvalitet på undervisningen?
Författarna till denna rapport har analyserat hur
förutsättningarna för undervisning, och forskning,
kan förbättras så att samtliga studenter kan erbjudas en
högkvalitativ utbildning. Författarna landar i ett antal
förslag, bland annat att de lärare som möter de mest
studieovana studenterna får mer tid till egen forskning
för att stärka sin kompentens.

• Language: Svenska
• Publisher: SNS Förlag
• Release date: Feb 6, 2024
• ISBN: 9789189754416

Douglas Brommesson

Douglas Brommesson är professor i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet

Book preview

1. Inledning

Sedan 1990-talets mitt har högre utbildning i Sverige präglats av kraftiga ökningar av antalet studenter (se SOU 2015:70; UKÄ 2014; Gustafsson m.fl. 2010; Barrling-Hermansson 2005), och av en större variation inom studentpopulationen vad gäller de förkunskaper som krävs för att klara av en akademisk utbildning (Högskoleverket 2009; Skolverket 2009). Jämfört med 1990-talets mitt har studentantalet närmast fördubblats (Gustafsson m.fl. 2010; SOU 2015:70). Högre lärosäten i Sverige har otvivelaktigt gått från att vara ett slags elituniversitet till att alltmer likna »massuniversitet«. I ett längre tidsperspektiv blir utvecklingen ännu tydligare; på 1950-talet fanns omkring 12 000 studenter och 1 200 lärare på svenska högskolor och 2013 ungefär 350 000 studenter och 31 000 lärare (UKÄ 2014). Det finns skäl att misstänka att denna kraftiga expansion utmanar förutsättningarna att upprätthålla kvaliteten på den högre utbildningen (se t.ex. Bender 2013; Högskoleverket 2012).

Misstanken kan stärkas om vi till utvecklingen ovan adderar att den högre utbildningens resurser förändrats över tid. I en rapport från Sveriges universitetslärarförbund (Åmossa 2018) jämförs kostnaderna och intäkterna –i löpande priser – med det nuvarande resurstilldelningssystemet, vilket trädde i kraft 1993. Resultaten av analysen visar att de flesta utbildningsområden skulle behöva en resursökning per student på mellan 30 och 50 procent för att återgå till de resursnivåer som var i kraft under 1990-talet. Sammanlagt skulle detta innebära ett tillskott av medel om nästan sju miljarder kronor. Sveriges universitetslärare och forskare (SULF) påpekar att detta i praktiken betyder att en hel årskull högskolestudenter i dag utbildas utan att lärosätena kompenseras för de ökade kostnaderna, vilket i sin tur påverkar utbildningens kvalitet inom alla ämnesområden.

Det ska sägas att denna bild av att lärosätenas resurser urholkats har problematiserats. Hallonsten (2022a, 2022b) påpekar att lärosätenas totala basanslag mellan 2001 och 2021 ökade med 66,9 procent, från 17,5 till 29,1 miljarder. Under samma period ökade det totala antalet registrerade studenter med 32 procent, vilket alltså innebär att kostnaden per student och år ökade med 17,1 procent, från 78 201 till 92 054 kronor. Vidare påpekar Hallonsten att den undervisande personalen på lärosätena ökade under perioden 2001–2021; antalet professorer med 63,5 procent och antalet lektorer med 73 procent. Därför är det omotiverat att tala om en urholkning av resurser, menar Hallonsten, eftersom det ökade antalet studenter har matchats av ökade resurser i form av både anslag och undervisande personal.

Hallonsten (2022a) avslutar dock sitt resonemang med en viktig poäng: även om den översiktliga bild han presenterar av de svenska lärosätena visar att det möjligen är dags för lärare i högre utbildning att – som han uttrycker det – »sluta klaga«, vet vi samtidigt att universitet och högskolor skiljer sig en hel del åt vad gäller finansiering och andra förutsättningar, och det finns också interna skillnader vid lärosätena. Sedan 2011 har lärosätena utökade möjligheter att skräddarsy villkoren för sin personal, och det finns tydliga indikationer på en avsevärd variation i de förutsättningar olika lärosäten erbjuder sin personal avseende exempelvis lönenivåer, möjligheter till pedagogiska karriärvägar, hur mycket forskning som ingår i lektors- respektive professorstjänster samt omfattningen av undervisningsplikten (se Brommesson m.fl. 2016). Dessutom finns indikationer på att lärare i högre utbildning fått en ökad börda på sina axlar, oaktat om resurserna på totalen har ökat eller minskat. SULF med flera har lyft fram hur överproduktion av studenter, ökad administration och fler studenter i behov av särskilt stöd får konsekvenser för universitetslärares möjligheter att göra ett bra