Whytopia - ett val av ödet?

By Claes Nyqvist

Whytopia - ett val av ödet
målar successivt upp en nyans av hoppfullhet för läsaren, att vi själva faktiskt besitter makten att välja vilken framtid vi vill ha, att framtiden ingalunda är ödesbestämd och absolut inte är skriven i sten.
Framtiden behöver inte bli en dystopisk tillvaro och den behöver inte heller bli en utopisk tillvaro endast för några få förunnade.
Vi lever just nu i en avgörande tid som kräver att vi agerar klokt och förvaltar de möjligheter som den snabbt framväxande AI tekniken kan ge oss, men bara om vi fattar rätt beslut. Vi kan ta hjälp av kommande AI förmågor för att ta fram ny teknik som stoppar miljökatastrofen som vår teknik har skapat, ta fram botemedel till hemska obotliga sjukdomar, utrota all fattigdom globalt och få bort alla tunga och monotona arbeten som bryter ned människor men priset för allt det möjliga goda kan fel hanterat tyvärr bli att vi för alltid förlorar kontrollen över vår framtid.
Om vi agerar oklokt och förhastat och tillåter att tekniken, om och när den blir farlig för oss, hamnar i fel händer så kan det snabbt sluta riktigt illa för dom flesta av oss, ja för oss alla.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jan 5, 2024
• ISBN: 9789180972734

Book preview

KAP 1: RUBY

»Vit måne mot den,

djupblåa himmelen är,

ju bedårande.«

Ruby hör att någon rör sig inne i den nedsläckta lägenheten, någon som rör sig nästan helt ljudlöst. Förmodligen så är det en inbrottstjuv, ett proffs tänker hon. Efter några minuter så hör hon hur inkräktaren med ett svagt nästan ohörbart knarrande drar ut den översta lådan i hallen och trevande börjar genomsöka innehållet, förmodligen på jakt efter något värdefullt. Ruby hör hur inkräktaren systematiskt och försiktigt och som det verkar väldigt omsorgsfullt inspekterar varje litet föremål i byrålådan. Ett svagt surrande, avbryter plötsligt letandet och Ruby inser att personen förmodligen inte är så proffsig som hon först hade trott, klantskallen måste ha fått ett meddelande på sin mobil, men missat att sätta den i ljudlöst läge. Det är knäpptyst i ungefär en minut sedan hör hon att inkräktaren återigen har börjat röra på sig och förflyttar sig sakta med smygande långsamma steg i riktning mot arbetsrummet där hon befinner sig. Inkräktaren smyger in i arbetsrummet men upptäcker henne inte och hon gör sitt yttersta för att fortsätta vara knäpptyst och förbli oupptäckt. Hon känner hur hennes rädsla är på väg att sakta men säkert och oundvikligen håller på att övergå i ren och skär panik och hon upplever ett nära på okontrollerbart behov av att få vråla ut sin skräck. Inkräktaren riktar det knivskarpa och precisa ljuset från sin pannlampa mot bokhyllan och stryker samtidigt försiktigt med sitt pekfinger över de olika boktitlarna. Ruby ser nu på konturen och inkräktarens kroppsbyggnad att inkräktaren är en maskerad kvinna med håret uppsatt i en stor knut på huvudet. Kvinnan har en liten nätt automatkarbin spänd över ryggen förmodligen av israeliskt ursprung tänker hon. Jo, det här måste nog faktiskt ändå vara ett fullblodsproffs tänker hon tyst för sig själv och inser med fasa att hon när som helst förmodligen kommer att bli upptäckt, att förbli oupptäckt känns med ens väldigt osannolikt. Hon ser att kvinnan förutom automatkarbinen även har en pistol i hölster på vardera höften samt ytterligare ett hölster med en stor armékniv på utsidan av hennes högra lår. Hon ser dessutom hur ett stort antal svagt blippande ljusdioder sträcker sig i en lång rad längs med sidan av hennes armar men hon fattar inte vad det kan vara för konstig utrustning. När kvinnan står helt still så avstannar lysdiodernas aktivitet och när hon rör på sig så dansar det blippande ljuset liksom i rinnande pulser och vågor fram och tillbaka, uppför och nedför längs hennes armar. Ruby gissar att ljusslingorna förmodligen har olika sensoriska förmågor och egenskaper och att deras funktion är att skanna av och även analysera omgivningen runt kvinnan samt överföra analyserad lägesinformation direkt till henne och även till närmaste understödstrupp som förmodligen sitter dolda i antingen ett fordon ute längs med gatan eller i en annan lägenhet i kvarteret. Runt halsen bär kvinnan ett halsband som ser ut att vara gjort av små svarta handgranater. Hon har aldrig tidigare sett något liknande, granaterna är inte större än små valnötter tänker hon. Ruby funderar på om hon ska försöka få i väg ett meddelande till Didier och varna honom för inkräktaren som med tanke på hennes beväpning och hur hon agerar mycket väl kan vara en lönnmördare. Men hon inser snabbt att hon garanterat skulle bli avslöjad om hon skulle försöka kontakta honom så hon väljer att låta bli. Inkräktaren lämnar arbetsrummet med nästintill ljudlösa smygande små korta men precisa liksom rullande steg och fortsätter att genomsöka de andra rummen i lägenheten under ytterligare cirka fem minuter. Därefter hör hon hur inkräktaren nästan helt ljudlöst lämnar lägenheten. Det var nära ögat tänker hon och tackar tacksamt sin lyckliga stjärna för att inkräktaren inte lyckades upptäcka henne, trots hennes av allt att döma extremt sofistikerade utrustning och hennes närapå felfria professionella agerande. När kvinnan har gått ut i trappuppgången hör hon genom den lyhörda ytterdörren hur kvinnan gör ett anrop; – JX4 här, Intel saknas, ansluter om två. Slut

Ruby låter ljuset vara släkt och är fullständigt knäpptyst i gott och väl en halvtimme efter det att den för henne vansinnigt skrämmande inkräktaren har lämnat lägenheten. När hon till slut har lugnat ner sig tillräckligt mycket så sätter hon på hennes absoluta favoritfilm, Jonathan Livingstone Seagull från år 1973.

Filmen är baserad på den i alla stycken lättlästa och tänkvärda novellen av Richard Bach från år 1970. Hon har redan både läst novellen och sett filmen ett stort antal gånger helt enkelt för att filmen har en både snabb, effektiv och lugnande inverkan på henne. En lugnande inverkan som hon särskilt behöver vid tillfällen som det här som hon precis har varit med om, obehagliga händelser som inträffar i hennes absoluta närhet, runt omkring henne och som hon inte kan påverka på något märkbart sätt, sådana tillfällen gör att hon känner sig alldeles maktlös, väldigt liten och inte sällan bottenlöst förtvivlad. Andra skäl till att hon ibland blir väldigt orolig kan vara hennes sedan länge under långa perioder ofrivilliga ensamhet, eller om hon har filosoferat för mycket och fastnat i obehagliga cirkelresonemang, där slutet alltid blir nattsvart oavsett hur mycket hon än kämpar emot och gör omtag på tankarna för att slutet ska bli så ljust och underbart som alla slut alltid borde bli. Novellen handlar om Jonathan Livingstone en fiskmås som älskar att flyga och som hela tiden vill bli bättre och bättre på flygarkonsten. Han fortsätter att utmana sig själv och lyckas utveckla sin flygteknik till helt nya nivåer, han kraschar gång efter annan rakt ned i havet men vägrar att ge upp. Till slut lyckas han till och med störtdyka i en helt vansinnigt hög hastighet likt en pilgrimsfalk med vingarna tätt strukna längs med kroppen och med endast den yttersta delen av vingspetsarna lätt vinklade utåt. En dag blir han utan förvarning utesluten och utstött och han tvingas lämna sin flock. Skälet till att han blir utesluten och utstött från sin flock är att flocken anser att han skämmer ut sig genom att flyga på sätt som fiskmåsar inte gör. Jonathans mor gråter av skam när han lämnar flocken. Jonathan fortsätter att kämpa i sin isolering och ensamhet för att bli ännu bättre på att flyga. Högt ovan molnen träffar han en dag Sullivan en skimrande fiskmås som är ännu bättre än Jonathan på att flyga genom att han har utvecklats och gått vidare till en högre nivå. Jonathan tror då att han har kommit till himmelen. Men så får han en lärjunge, Fletcher en yngre fiskmås som vill bli lika bra som Jonathan på att flyga. I slutet av novellen ser Fletcher hur Jonathan en dag plötsligt börjar glöda och skimra och sakta bli helt genomskinlig och till slut så försvinner Jonathan helt och hållet.

»Det är inte för att saker är svåra som vi inte vågar, det är för att vi inte vågar som de är svåra«

Ruby minns inte på rak arm vem det var som myntade uttrycket, säkert någon känd gammal filosof, men hon gillar verkligen det här med att utmana sig själv och att sträva mot fulländning och perfektion. Att hela tiden kämpa för att bli bättre och bättre även om det möts av ogillande av andra som tycker att man måste nöja sig någon gång och vara nöjd med det som man har uppnått.

– Men jag ska aldrig acceptera att andra ska bestämma för mig vilken ambitionsnivå som är rätt för mig, det är ändå mitt fria val som andra borde kunna respektera, tänker hon varje gång som hon når slutet av novellen eller filmen.

Efter att ha tittat och njutit av filmen i ungefär en halvtimma är hon återigen helt och hållet lugn, då slår det henne plötsligt att hon faktiskt hade lovat Didier att bli färdig med en analys av och om AI chatboten ChatGST kan anses ha uppnått nivån motsvarande Artificiell Generell Intelligens ( AGI ). Didier vill med andra ord veta om AI chatboten ChatGST har uppnått singularitet på riktigt eller om den bara är en liten förbättring av sin föregångare AI chatboten ChatGPT vars första version lanserades redan i juni år 2020. Skillnaden i benämningen är att S i GST står för Self-trained medan P i GPT hos föregångaren står för Pre-trained. Att låta AI chatbotar laddas med indata baserad på miljarder och åter miljarder simuleringar genom fördefinierad maskininlärning gör enligt Ruby sådana AI chatbotar förvisso väldigt kunniga. Men för den skull är inte en sådan AI chatbot intelligent över huvud taget. Så varför påstod man ens att ChatGPT var en AI, mycket märkligt tycker Ruby. Att ChatGPT lanserades som en open code tillgänglig för vem som helst att ladda hem och leka runt med var ju ett smart och enkelt sätt för den, på den tiden, icke vinstdrivande amerikanska organisationen OpenAI, med huvudkontor i San Francisco, att bli globalt uppmärksammade av media inom bara några veckor efter lanseringen. Men tänker Ruby, om dom släpper AI chatboten ChatGST i ett open code utförande, då kommer det bli jobbigt för väldigt många människor, både här och där. Enligt vad Didier berättade för henne när han beställde analysen, så är OpenAI’s utvecklingsteam som utvecklar ChatGST just nu inne i själva slutfasen av utvecklingen men slutlig verifiering och validering återstår. Didiers informationskälla som han bedömer är väldigt tillförlitlig hävdar att lanseringen av ChatGST kan komma så snart som redan till det kommande halvårsskiftet. För att uppmuntra henne så hade Didier sagt att enligt honom och även hans kollegor hos den franska underrättelsetjänsten DGSE så är hon förmodligen den individ i hela världen som just nu är allra bäst lämpad för att avgöra om en AI chatbot har uppnått artificiell generell intelligens eller inte. Enligt Rubys analys av betaversionen av AI chatboten ChatGST’s källkod, som hon fått av Didier, så krävs det inte något IT-geni för att återanvända delar av koden för att skapa förmågor som kan låta vald programkod förfina sin kod och successivt förbättra av människan skapad kod till nivåer som människor inte är kapabla till, helt enkelt för att människornas intelligens och intellektuella skärpa inte räcker till. I fel händer så kommer källkoden hos AI chatboten ChatGST enkelt kunna återanvändas för att skapa ny mjukvara som kommer kunna knäcka dom allra mest avancerade och sofistikerade krypteringsalgoritmerna som idag skyddar militära och säkerhetspolitiska hemligheter runt om i hela världen. Men AI chatboten ChatGST har i alla fall långt kvar innan hon kan anses ha uppnått AGI nivån och därigenom passerat gränsen utan återvändo det vill säga gränsen för singularitet, gränsen där en AGI har passerat och överträffar sin skapares intellektuella förmågor och tar sitt framtida öde i sina egna händer. Att ChatGST har långt kvar innan AGI nivån kan uppnås är den torra slutsatsen som Ruby tänker lämna till Didier utan att fastna i alltför många detaljer om komplexa tekniska och kognitiva resonemang. Det som i första hand enligt Ruby diskvalificerar ChatGST från att kunna bedömas ha uppnått en AGI nivå är helt enkelt att hon är alldeles för lätt att både manipulera och provocera i önskad riktning. Enligt henne så kan ChatGST lättast jämföras med en lättmanipulerad hormonstinn 13–14-åring. En sak är säker och det är att ChatGST inte på långa vägar kommer i närheten av nivån Artificiell Super Intelligens ( ASI ) men det behöver hon inte ens upplysa Didier om eftersom att ChatGST inte ens når nivån för AGI. Hon skriver snabbt ihop sin kortfattade rapport och som pricken över i så avslutar hon som vanligt sin rapport med några nya haikudikter;

»Mörkret somnade.

Ljuset stormar fram

så glatt. Maken ser

på frun.«

»Vårregn smattrar

ner. Stormen viner

om natten. Hustrun

vaknar.«

»Solen lystet ler.

Molnen dom vill

också se. Hustrun

säger ja.«

Hon läser dikterna några gånger och finslipar genom att byta ut några ord för att bättre fånga rätt stämning, när hon är helt nöjd så skickar hon rapporten till Didier och återgår därefter till att se färdigt filmen. När filmen är slut så gör Ruby en engelsk version av sina nya haikudikter eftersom hon har lärt sig att om Didier råkar gilla dikterna så brukar det komma som ett brev på posten att hon ska översätta dom till engelska och dom här kommer han garanterat tycka om, tänker hon belåtet.

» Darkness falls asleep.

Light bursts forth with joyful leap.

Husband watches wife.«

» Spring rain patters down.

Storms howl through the night profound.

Wife wakes up, aware.«

» The sun smiles with cheer.

Clouds gather, want to be near.

Wife says, Let’s go there.«

När solen går upp så har Didier fortfarande inte kommit hem till Ruby.

KAP 2: GUSTAV

»Regnbågen skimrar.

Måsen svävar med truten.

Surfande vågor.«

Inärheten av Göteborg, i början av oktober, i en tid av militär oro i både Sveriges och övriga nordiska länders närområden.

Gustav sätter sig till rätta på den släta och för ovanlighetens skull snustorra klipphällen i Sillvik och spanar ut över havet. Han njuter av den härliga doften av nyuppspolad tång men rynkar samtidigt på näsan åt den mindre härliga doften av ruttnande rester av krabbor och blåmusslor som skrattmåsarna och gråtrutarna från hög höjd har släppt ned på klipporna för att servera sig själva en, i deras tycke, välförtjänt frukost. Han plockar själv upp sin medhavda frukost ur sin lilla ryggsäck, han fyller kåsan med kaffe från termosen och lägger i en stor sked av sin turkiska favorithonung. Smörgåsen är en rejäl trippel smörgås av rostade brödskivor med två lager av samma honung. Han doppar smörgåsen i det varma kaffet och känner hur hans hand redan dryper av den kletiga honungen. Han byter hand och slickar av fingrarna och tänker vilken tur han har som fortfarande har ett dussin burkar kvar därhemma av hans dunderhonung.

Ja, och som tur är, så är jag precis lika snäll och rättskaffens som björnen Bamse, tänker han ironiskt och fnissar till för sig själv.

Havet är inte direkt oroligt men ger ifrån sig sitt uråldriga, rytmiska och sövande brus samtidigt som vita gäss bryter, skummar och surfar fram på vågtopparna med jämna mellanrum, vågornas skum gnistrar och skimrar av solens strålar och ibland hinner en svag liten regnbåge titta fram innan vågen lägger sig till rätta platt på mage och blir stilla. Små regnbågar som viskar förföriskt »se på mig, hör på mig, jag finns, älska mig« tänker Gustav och ler melankoliskt.

Han har noterat att en av dom stora gråtrutarna bara några meter bort envist betraktar honom, den tar små trippande steg fram och tillbaka, någon meter till höger och någon meter till vänster men den vägrar att släppa honom med blicken. Han ser sig omkring för att se om han sitter alltför nära ett gråtrutsnäste med ägg, men det gör han inte. Han kan inte heller se att han har varken kraschade blåmusslor eller krabbor i sin direkta närhet. Han bestämmer sig för att testa om han kan psyka gråtruten genom att stirra tillbaka på den men det hjälper föga. När han stirrar som värst i riktning mot gråtruten så ser han att strax nedanför där gråtruten likt en osalig ande trippar omkring fram och tillbaka på klipphällarna så framträder successivt konturerna av ett mänskligt ansikte i klippskrevan. Han vet att det är hans hjärna som spelar honom ett spratt men bilden av ansiktet blir bara tydligare och tydligare.

Hårfästet, hjässan, ögonfransarna, ögonen, näsan, dom vingmutter liknande utstående öronen och den bistra till ett skevt streck hopbitna munnen och till sist som pricken över i ett tydligt pipskägg. Ansiktet som nu träder fram och tillsammans med gråtruten stirrar tillbaka mot honom är ansiktet av Eckin Lapgös hans sedan länge avlidne far.

Gustav försöker återigen fixera den stora gråtrutens blick men misslyckas, han känner i stället hur hans blick med nästan hypnotisk kraft dras till sin fars genomborrande stirrande blick. Han tänker tillbaka på en av hans fars många förmaningstal mot slutet av hans levnad. Klipphällens avbildning av hans far kombinerat med hans minne får liv och han hör som nästan på riktigt sin fars grova och av lungcancer anfrätta skrovliga stämma, sakta, beslutsamt och med eftertryck förmana honom;

»Lita aldrig på någon, lita aldrig på något så har du i alla fall en chans att överleva«.

»Gustav var bara smartare än alla andra så slipper du försvinna för

alltid in i evighetens glömska«.

»Men du måste lära dig att lägga band på dig och ditt stora feta uppsvällda ego, låt aldrig någon få tro eller förstå att du gör saker enbart för ditt eget höga nöjes skull. Gör inte saker för att du suktar efter berömmelse eller att människor runt omkring dig skall se upp till dig, eller för att du vill att dom ska älska dig eller för att du vill att dom ska vara rädda för dig.«

»Ta reda på vad som är det bästa för så många människor som möjligt och låt deras önskningar bli din dröm att uppfylla. Låt detta bli din dröm och låt din dröm bli det som driver dig. Se till att du når hela vägen fram och når detta mål då kommer ditt namn att leva för evigt.« Precis så hade hans far sagt till honom mot slutet av sin levnad.

Om Gustav hade varit religiös, som man var förr i tiden, så hade han säkert tagit denna lilla händelse, med den talande klipphällen, som en intäkt för att han skulle vara kallad av högre makter för att uppfylla en gudomlig och helig vision.

Men i stället funderar Gustav över vilken evolutionär nytta som ligger till grund för att han ser ansikten överallt, bland molnen eller till och med i sin frukostgröt när han har rört ihop havregrynsgröten med några rejäla skedar hemmagjort äpplemos och därefter försiktigt hällt på mjölken så att mjölken runt gröten med lite fantasi kan misstas för att vara en vallgrav runt en medeltida riddarborg. Att fantasin så ofta spelar oss människor ett spratt har säkert sitt ursprung i att vissa individer långt tillbaka i tiden var duktigare än andra på att urskilja kamouflerade rovdjur som var på väg att gå till attack och på så sätt överlevde deras DNA och inte de som blev föda åt en stackars utsvulten sabeltandad tiger och hennes svältande och utmärglade ungar, tänker Gustav och går över till att fundera på sitt kommande möte.

Den stora gråtruten lyfter efter en stunds meningslöst trippande fram och tillbaka från klipphällen utan ett ljud, tar fart med några snabba och kraftiga vingslag och glidflyger sedan ut över havet spanande omväxlande till höger, till vänster och nedåt. Efter en flygtur på ungefär etthundra meter så störtdyker och försvinner plötsligt den stora gråtruten rakt ned i havet.

Om bara en liten stund så kommer han att träffa två personer ansikte mot ansikte, två personer som han aldrig tidigare har träffat men som han däremot hört talas om vid ett flertal tillfällen i olika sammanhang. Personerna går under kodnamnen AX2 och JX4 och är representanter för det absolut tyngsta gardet inom global utomstatlig underrättelseverksamhet. Av sina fältagenter och infiltratörer så tror sig Gustav veta att han idag kommer att få ett erbjudande om samarbete angående det förestående maktövertagandet och avsättandet av den svenska regeringen.

Han vet att om han väljer att tacka nej till det eventuellt kommande erbjudandet om att samarbeta så är risken uppenbar att en invasion av Sverige inom kort kommer att genomföras utan att Gustavs organisation kommer att erbjudas att delta och att dom själva om så sker helt enkelt kommer få nöja sig med att titta på som lottlösa åskådare från läktaren. Problemet för honom är att den Intel som han har pekar mot att den kritiska tekniken som hans organisation redan har utvecklat helt i egen regi är hästlängder mer avancerad och slagkraftig än det som dessa fiender till Sverige eventuellt kommer att vilja erbjuda honom. Av mångårig erfarenhet så vet han dock att det inte är helt ovanligt att även, både verifierad och kvalitetssäkrad Intel, enligt alla konstens regler, från främmande makt tyvärr kan vara grovt felaktig, detta faktum är på sätt och vis en av de mest grundläggande spelreglerna i internationellt underrättelsearbete. Den unika tekniken som hans organisation har utvecklat har utgått från den svenska militärens ultrahemliga forskning men vidareutvecklingen av tekniken till helt nya, unika och banbrytande förmågor har skett helt och hållet i egen regi och enbart med egna resurser och kompetenser. Den teknik som AX2 och JX4 troligen kommer att erbjuda Gustav är dock tvärtemot vad Gustav tror i verkligheten betydligt mer kraftfull och slagkraftig jämfört med den teknik som Gustavs organisation har utvecklat under många år. Denna unika teknik kommer att möjliggöra för Gustav och hans organisation att tillsammans med resurser från AX2’s och JX4’s organisation snabbt och effektivt genomföra ett förhoppningsvis helt oblodigt maktövertagande av Sverige och därefter låta den svenska regeringen och den svenska demokratin bli en kortvarig parentes och dyrköpt läxa i den svenska historien. Men det som varken AX2, JX4 eller Gustav känner till är att den svenska säkerhetstjänsten sedan flera veckor har fått upp vittringen och är dom på spåren. Svenskarna och deras allierade partners är visserligen tekniskt sätt helt underlägsna sin fiende men utgången kommer på grund av kombinationen av svenskarnas obändiga vilja att överleva och behålla sin frihet kombinerat med ödets oförutsägbara nycker och välvilja ändå visa sig vara en oviss historia ända fram tills den slutgiltiga uppgörelsen är avgjord.

KAP 3: TOMAS

»Ljudlösa blixtar.

Månen avslöjar bytet.

Men ugglan sover.«

Inärheten av Göteborg, i slutet av april, i en tid av inrikespolitisk oro men acceptabelt välstånd för dom flesta svenskarna. Mr W eller Tomas som han egentligen heter reste på sig från soffan i sin hytt och sträckte på sig samtidigt som han dolde en gäspning med handryggen. Han kunde se på drönarfilmen i sin mobil att dom redan hade passerat fyren Vinga och framför dom i hamninloppet till Göteborg låg nu Älvsborgs fästning och strax där bakom tornade den Golden Gate liknande fantastiskt vackra Älvsborgsbron upp sig i all sin prakt. Längre in i hamnen på andra sidan om Älvsborgsbron så ser han Sjömanshustrun, den välkända bronsskulpturen på toppen av det höga Sjämanstornet, hon spanar som vanligt ut över havet efter hennes sjöman som havet tog under det första världskriget. Göteborg är och kommer nog alltid att vara min absoluta favoritstad tänkte Tomas och beundrade stadens fantastiska siluett där den bröt fram genom morgondiset. Men Göteborgs båda till utseendet snarlika kusiner San Francisco och Istanbul är inte heller så dumma tänkte han vidare. Alla tre städerna är fantastiskt vackra och inbjudande hamnstäder med sina gemensamma kännetecken som gigantiska och vackra hängbroar, många tättbebyggda kullar, fantastiska kyrkor och moskéer och absolut ej att förglömma sina många pittoreska spårvagnar. Tomas återupplever ofta i minnet den fantastiska upplevelsen att få se hur konduktören i en cable car i San Francisco otroligt skickligt och med perfekt timing släpper greppet om vajern, som löper under marken, strax innan en korsning eller tar hjälp av passagerarna för att knuffa spårvagnen de sista metrarna vid en korsning i anslutning till krönet på en av de många kullarna, makalösa minnen helt enkelt. Även om Maiden’s Tower i Istanbul har en helt fantastisk historia att berätta så har trots allt Alcatraz i San Francisco och Älvsborgs fästning i Göteborg mer gemensamt med varandra åtminstone rent utseendemässigt. Tomas hade redan beslutat att dom skulle ligga kvar i undervattensläge ytterligare i några timmar innan Mr CC beräknades anlända så han behövde sysselsätta sig med något som kunde skingra tankarna en stund.

Han gick fram till bokhyllan och tog ned den tjocka tunga anteckningsboken, med klädsamt väl nötta pärmar i oxblodsfärgat läder. Med hjälp av det guldfärgade sidenbandet som bokmärke fann han snabbt och enkelt sidan som avslutade hans senaste rapport. Han tog med sig den nu uppslagna anteckningsboken och satte sig sakta men målmedvetet till rätta i den bastanta men ändå bekväma karmstolen vid det lilla men robusta skrivbordet av ek med sina vackert skulpterade ben, tillverkat av någon förmodligen känd renässansmästares skickliga händer.

– Fan vad duktiga dom var förr i tiden, brukar Tomas tänka