Den oemotståndliga : en Christina Nilsson-biografi

By Ingegerd Björklund

Det här är berättelsen om hur en enkel torparflicka från Småland blev en av världens allra största stjärnor. Med sitt blonda hår, blå ögon och ljuva stämma blev Christina Nilsson känd som Den oemotståndliga. Ingegerd Björklunds biografi skildrar operasångerskans liv från det att hon uppträdde på marknader under smeknamnet Stina på Backen, via studietiden och debuten i Paris till det att hon blev en bejublad världsstjärna som uppträdde vid de europeiska hoven och på världens största operascener. Christina Nilssons liv handlade om utmaningar, möjligheter, kärlek till musiken, tragedi, rivalitet och livet som en ung och framgångsrik kvinna under 1800-talets andra hälft. Läs här om hennes enorma framgångar på scenerna i Europa och USA och hennes bekantskaper med kejsare och kungligheter.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 14, 2022
• ISBN: 9788728435649

Book preview

Ingegerd Björklund

Den oemotståndliga

En Christina Nilsson-biografi

SAGA Egmont

Den oemotståndliga : en Christina Nilsson-biografi

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2000, 2022 Ingegerd Björklund och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728435649

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

I samband med en konsert på Teleborgs slott blev jag ombedd att sjunga Christina Nilssons sång Ofelias klagan. Vid detta tillfälle kunde jag inte ana, att jag senare i livet skulle ägna mig åt intensiva studier av den svenska sångerskan och den period som hon representerar.

Utan överdrift kan jag säga att uppgiften att finna sanningen om sångerskan Christina Nilsson har varit mycket svår, eftersom det förekommer en hel mängd historier om Den oemotståndliga.

Christina Nilsson själv skrev ingen dagbok, om man inte räknar några få rader i ett litet häfte från hennes första amerikaresa. Hennes brev ger heller inte någon väsentlig information om karriären. Detta har inneburit att jag i stor utsträckning har varit tvungen att förlita mig på vad andra skrivit om henne. Jag har gått igenom flera tusen samtida tidningsartiklar och recensioner på ett tiotal språk, samt det fåtal biografier, som publicerats om henne under årens lopp. Ibland har informationen varit motsägelsefull. Sålunda har det varit väldigt svårt att fastlägga resrutterna, för ofta blev det förändringar i sista minuten. Långsiktig planering tycks inte ha förekommit på operahusen och i konsertlokalerna under den tid som Christina Nilsson var verksam. Repertoaren kan ha ändrats i sista stund eller sångerskan kan ha insjuknat. Inte heller en recension kan alltid tas som ett tecken på att ett framförande genomförts enligt planerna, för även på den tiden publicerades material i pressen, som skrivits av en icke närvarande recensent. Jag har med andra ord fått jämföra information och har på sannolika skäl kunnat anta hur förloppet varit. Ytterligare en aspekt som gjort arbetet vanskligt har varit, att Christina Nilsson tidigt blev idoliserad och omkring en legendarisk person uppstår ofta myter.

Som exempel på andra svårigheter kan nämnas att Christina Nilssons mor namnges på flera olika sätt. De allra flesta källorna menar att hon hette Stina-Cajsa, medan en källa anger Cajsa Stina, som moderns namn. Enligt en tredje källa skulle hennes namn vara Kristina Katarina Månsdotter. Ur detta namn kan man enkelt härleda Stina-Cajsa. Eftersom min uppgift inte är släktforskarens, utan musikvetarens, har jag valt att göra som majoriteten av mina källor och därför kallas Christina Nilssons mor för Stina-Cajsa Månsdotter i denna biografi. Det finns också uppgifter på att Christinas äldre broder skulle hetat Andreas, men enligt andra källor kallas han för Anders. Inte heller här har jag gett mig in i några djupare diskussioner huruvida det ena eller andra namnet skall brukas, utan jag har använt namnet Andreas, såsom majoriteten av mina källor gör.

Min forskning hade inte varit möjlig utan hjälp från en rad personer. Jag har själv besökt följande institutioner och jag vill framföra mitt tack till personalen för deras hjälp; Biblioteque Nationale, Paris; Biblioteque Nationale de l´Opéra, Paris; Biblioteque Nationale; Departement des Periodiques, Versailles; The British Library, London; Det Kongelige Bibliotek, Köpenhamn; Kungliga Biblioteket, Stockholm; Landesbibliotek, Stuttgart; The Library of Congress, Washington DC; Musikhistoriska Museet, Stockholm; Musik- och teaterbiblioteket, Göteborg; The Music Library at The Royal College of Music, London; Riksarkivet, Stockholm;, Smålands Museum, Växjö; Stadsarkivet, Göteborg; Stadsarkivet, Stockholm; Stadsbiblioteket, Göteborg; Stadsbiblioteket, Vetlanda; Stadsbiblioteket, Växjö; Statens Musikbibliotek, Stockholm; The Sterling Library; Yale University, New Haven, CT; Stiftelsen Musikkulturens främjande, Stockholm; The Theatre Museum, London; The New York Public Library; The New York Public Library of Performing Arts at Lincoln Center; The Sound Archive, London; Svenska Emigrantinstitutet, Växjö; The Music Library at The University of California in Los Angeles; Universitetsbiblioteket i Göteborg; Universitetsbiblioteket, Helsingfors; Universitätsbibliotek, Basel; Zeitungsbibliotek, Düsseldorf och Österreichisches Nationalbibliotek, Wien.

Jag vill även rikta ett tack till Stig Tornehed i Christina Nilsson-sällskapet.

Mitt varma tack går till Gun Fridell på Universitetsbiblioteket i Göteborg för att hon alltid, med största kompetens och villighet, har hjälpt mig i mitt forskningsarbete.

Jag vill också uttrycka mitt tack till Stellan Sjödén, Författarhuset för gott samarbete.

Sist men inte minst vill jag tacka min familj för allt stöd jag fått under en mycket intensiv forskningsperiod.

Denna biografi om Christina Nilsson gör inte anspråk på att kunna återge den absoluta sanningen om den stora sångerskan, eftersom ingen kommer någonsin att kunna återberätta den. Alla de som före mig har försökt att skildra den uppburna svenska sångerskans liv, har gjort det med utgångspunkt från sina egna referensramar. Endast Christina Nilsson skulle haft möjlighet att ge den verkliga bilden av sig själv, men hon valde att aldrig publicera någon biografi. Vid förfrågan lär hon ha svarat: Nej, det blir inte något av med den saken. Min historia tillhör den moderna operans och mitt privatliv glömskan. Kanske var det ett lika klokt beslut, som att hon avstod från alla skivinspelningar.

Min förhoppning är att med denna bok kunna öka förståelsen för Christina Nilssons gärning och att skapa ett större intresse för de musikformer som hon representerade. Min målsättning har varit att ge en så mångfacetterad bild som möjligt av Den oemotståndliga.

Göteborg 2000-07-31

Ingegerd Björklund.

Författarpresentation

Den svenska sopranen Ingegerd Björklund har hela världen som sin arbetsplats och är därför väl förtrogen med de miljöer som hon skildrar i denna bok om Christina Nilsson.

Ingegerd Björklund är filosofie doktor, operasångerska, musikdirektör, författare och bildkonstnär. Hon har avlagt sju akademiska examina. Studierna har bedrivits i Sverige, London, Rom och Wien. Ingegerd Björklund sjunger på 26 språk. Hon anses vara den enda operasångerskan i världen, som även kan ackompanjera sina konserter själv på piano, något som hon bland annat bevisat i ärevördiga Carnegie Hall, New York. Sångerskan Ingegerd Björklund är dessutom konsertorganist och orgelimprovisatör. Nämnas kan att hon har framträtt i dessa tre funktioner i Westminster Abbey, London. Hon medverkar ofta i TV och radio runt om i världen, samt har utgett många album.

Ingegerd Björklunds musikvetenskapliga forskning har förutom denna bok, resulterat i doktorsavhandlingen The Compelling ―A Performance-Oriented Study of the Singer Christina Nilsson och albumet Ingegerd Björklund sings from Christina Nilsson´s repertoire.

Ingegerd Björklund är även poet och har medverkat i ett stort antal diktsamlingar i USA. Med befriad röst ―en biografi om Wendela Hebbe – Sveriges första kvinnliga journalist (Ordalaget Bokförlag) utkom i augusti 2022.

En stjärna är född

— Pappa, här är jag.

Tåget hade just anlänt till Alvesta station i Småland. Det var ovanligt mycket folk på perrongen denna dag och i hopen syntes en gammal man, iklädd sin söndagskostym. Hans ansikte hade fårats av hårt arbete och bekymmer, men denna dag lyste det om honom. Han skulle få återse sin yngsta dotter. Hon var bara 14 år när hon lämnade hemmet. Många år hade förflutit sedan han träffade henne senast. Hon var nu 22 år. Medan han gick där på järnvägsstationen och funderade hörde han ännu en gång:

— Pappa, pappa jag är här!

Den gamle mannen tittade storögt. Det kunde väl ändå inte vara sant? Kunde denna eleganta unga kvinna verkligen vara hans dotter? I samma ögonblick rusade den välklädda unga damen fram till mannen och svalan på hennes högkulliga italienska halmhatt vippade i takt med hennes steg. Hon kastade sig om halsen på mannen, och far och dotter förenades i en stor kram. I samma stund började en manskvartett att sjunga svenska folkvisor och alla människor runt omkring ville trycka den nyanländas händer och önska henne välkommen till Sverige. Christina Nilsson hade kommit hem!

Jonas Nilsson och Stina-Cajsa Månsdotter var lantbrukare. De bodde på gården Sjöabol, populärt kallad Snugge i Vederslövs socken utanför Växjö. När Christina föddes den 20 augusti, 1843 fanns det redan sex barn i familjen. Det var Andreas 19 år, enda systern Anna Catharina, som var några år yngre, och så bröderna Magnus fjorton år, Nils Johan tolv, Carl nio och yngste pojken Sven, som var sju år.

Det var svåra tider i Sverige när Christina Nilsson kom till världen och missväxt tvingade många att lämna sina gårdar. Ett stort antal svenskar emigrerade till Amerika, men för Jonas Nilsson och hans familj var detta inte aktuellt. Redan innan Christina föddes hade hennes föräldrar varit tvungna att sälja halva Stina-Cajsas släktgård till en syster och svåger. Det var ett tungt beslut, för alltsedan giftermålet 1823 hade Jonas Nilsson och hans hustru varit ägare till ett fjärdedels mantal.

Under några år försökte Jonas och Stina-Cajsa att försörja sig och den ständigt växande familjen på den halva av gården, som de ännu ägde. Deras ekonomiska situation förvärrades dock hela tiden, varför de tvingades sälja resten av gården till grevarna Hugo och Malcolm Hamilton på Huseby bruk. Familjen kunde bo kvar på gården som arrendatorer, men när medel för arrendet saknades, blev familjen vräkt. Christina var fem år när detta hände, men hon tröstade sin gråtande mor med löftet om att en dag skulle hon tjäna så mycket pengar, att hon skulle köpa tillbaka det älskade föräldrahemmet.

Flyttlasset gick till Lövhults Sibbagård, Skatelövs församling, också det en gård i grevarna Hamiltons ägo. Jonas Nilsson och de äldre barnen fick anställning av grevarna, medan mor Stina-Cajsa och de yngsta barnen fick försöka finna sig till rätta i det lilla hemmet på ett rum och kök, kallat Backen.

Christina Nilsson var mycket pojkaktig och deltog gärna i vilda äventyr. Dessutom var hon en sann tävlingsmänniska, som inte drog sig för utmaningar om de än kostade henne blod, svett och tårar. Det berättas att vid minst tre tillfällen höll hon på att bli rejält skadad.

Det första äventyret inträffade i en lada, som Christina lekte i, medan pigorna arbetade. Nu bar det sig inte bättre än att en piga tappade sin ena träsko och dess skarpa järnförsedda kanter träffade Christinas näsa och skar upp ett stort sår. Det gjorde ohyggligt ont och Christina skrek i himlens sky. Familjens ekonomiska situation gjorde, att ett läkarbesök var uteslutet, varför hon blev omplåstrad i hemmet av sin mor och far på bästa sätt. Dock skulle hon alltid bära med sig minnet av denna händelse och i vuxen ålder kunde hon skämta om att hennes profil såg annorlunda ut från olika sidor som ett resultat av denna olycka.

Vid ett annat tillfälle hade Christina slagit vad med en äldre pojke om vem som kunde hugga mest ved på en bestämd tid. Christina, som var i åttaårsåldern hade försett sig med ett stort antal vedträn vid sin huggkubbe och i handen höll hon en rejäl yxa. Vid huggkubben bredvid stod hennes medtävlande också startklar. Spänningen var stor. Vem skulle vinna? Christina högg för allt hon var värd. Svetten lackade och hon kämpade med det ena otympliga vedträdet efter det andra. Då och då kastade hon blickar på huggkubben bredvid och efter en stund insåg hon, att den äldre pojken hade fått ett försprång. Det fick inte hända att hon förlorade! Det kunde hon absolut inte tåla! Genast fick hon en idé och rusade fram till pojkens huggkubb. I ett försök att hejda sin medtävlandes framfart stack hon fram händerna och lade dem på pojkens huggkubb.

— Du hugger väl inte? skrek Christina ängsligt.

I samma sekund svingade pojken yxan och hann inte hejda den förrän det var försent.

— Aj! vrålade Christina.

Hon ryckte undan händerna och kände genast att inte allt stod rätt till. Blodet forsade från det vänstra ringfingret, som hängde och dinglade mellan de andra fingrarna. Christina slet av sig sitt lilla förkläde och de båda förskräckta barnen försökte med gemensamma krafter att vira om den skadade handen, så att hon inte skulle förblöda. Därefter rusade Christina hem så fort hon kunde.

— Mor, mor, det är visst ett finger som har gått av!

Stina-Cajsa blev orolig när hon såg hur illa skadad Christina var, men ännu mera ledsen blev far, när han en kort stund senare kom hem och såg vad som hänt. Han önskade att hans älskade dotter hade kunnat få hjälp hos en läkare, men som vanligt saknades pengar för sjukvård. Nu blev det far istället, som genom sin stora uppfinningsförmåga fick hitta på en liten ställning av pinnar, som han kunde binda upp hennes trasiga finger med. Det berättas att pappa Jonas satt och höll Christinas arm i åtta dagar, för att den skulle få läka i absolut stillhet. Fadern var tydligen en alldeles utmärkt läkare, för en kort tid därefter kunde Christina åter spela fiol med sitt tidigare så svårt skadade finger.

En tredje episod, som också kunde slutat väldigt illa, inträffade en dag när Christina skulle gå ut och fodra grisarna. Hon tyckte om sitt uppdrag och sjöng och trallade, medan hon i sitt förkläde ordnade med maten till sina grymtande vänner. Som alltid sprang hon barfota, men denna gång råkade hon snubbla på en vass lie, som låg i gräset. Blodet forsade från hennes ben och Christina skrek i högan sky;

— Far! Far! Kom och hjälp mig!

Jonas rusade fram till sin dotter så fort han kunde och bar in den lilla gråtande flickan till mor i köket. Tillsammans försökte de att förbinda de blödande såren, men det var alldeles omöjligt att få stopp på blodflödet. Att besöka en läkare var inte att tänka på. Dels skulle det bli alldeles för dyrt, men det skulle också ta för lång tid att med hästskjuts ta sig till närmaste doktor. Jonas förstod att det kunde gälla livet och begav sig till traktens kloke gubbe. Väl framme fick han rådet;

— Du Jonas, du skall hoppa över sju gärdesgårdar, sen blir din flicka frisk!

Hemma i köket i Lövhult var oron stor, för de hemska såren blödde hela tiden. Skulle flickan förblöda?

Jonas rusade ut och började hoppa över den ena gärdesgården efter den andra. Han forsade fram över ännu en gärdesgård. Nu hade han hunnit till nummer sex.

Ännu en och sen skulle hans flicka vara frisk, tänkte han.

Han såg sig omkring. Jo, där borta stod en präktig gärdesgård. Han började känna sig trött efter alla gymnastiska övningar.

Bara en till, tänkte mannen. Han tog sats och några minuter senare gled han över den sjunde gärdesgården.

Nu hände något märkligt där hemma i Lövhult. Blodflödet upphörde och flickan blev bättre. I samma ögonblick som fadern steg in genom dörren öppnade flickan sina vackra blå ögon och log sitt allra ljuvaste leende, som tack, för att fadern hade räddat hennes liv. Några ärr på benen skulle bli de enda synliga resultaten av denna olyckshändelse.

Eftersom familjen levde under så knappa ekonomiska förhållanden fick Christina tidigt lära sig att hjälpa till med försörjningen. Genom att öppna grindarna för förbipasserande ekipage på stora vägen i Lövhult, kunde hon tjäna några småslantar. Det gällde att vara snabb, för det var en populär sysselsättning bland barnen i bygden. En dag upptäckte hon att Kalle hade hunnit före henne och han hade tjänat hela tre skilling. Detta var en stor summa pengar för de fattiga barnen och Christina kunde inte tolerera att hon hade blivit besegrad, om så bara för en enda gång. Därför började hon ett övertalningsförsök:

— Kalle, jag lovar dig, att om du ger mig dina tre skilling nu, så skall jag, när jag blir stor och kommer åkande i ett så där fint ekipage, ge dig en hel blank tolvskilling.

Kalle skrattade åt Christinas skrytsamma uttalande. Hur kunde hon, som var en lika fattig unge som han själv över huvud taget tänka tanken, att hon skulle bli så rik och förnäm, så hon skulle åka herrskapsvagn. Hur befängd tanken än var, så ville han vara gentleman och gick med på förslaget. Han fick vänta många år på återbetalningen, men då hade hans små slantar förräntat sig väl!

Redan tidigt visste man i bygden att Christina Nilsson hade en härlig sångröst och det sades ganska allmänt, att hon skulle nog inte bli någon torparhustru. En dag satt mor Stina-Cajsa vid stranden av en liten ström och stickade, medan Christina, som vanligt hoppade omkring och sjöng små visor. Ingen av dem märkte att helt plötsligt stod en främmande man framför dem. Christina fortsatte sitt lilla uppträdande och främlingen lyssnade med förundran, varefter han gick fram till dem och sade:

— Hon har röst den lilla flickan. Om Ni vill lämna henne till mig, skall jag se till att hon blir lika rik och berömd som Jenny Lind.

Christina och hennes mor blev alldeles överrumplade. De hade aldrig hört talas om Jenny Lind och vem var denne man, som talade till dem. Modern vände sig till Christina och såg sin dotter i ögonen och undrade:

— Vill du gå med den främmande mannen och bli rik och förnäm?

Christina blev alldeles förstummad vid dessa ord. Ville hennes mor verkligen bli av med henne? Christina blev helt ifrån sig vid blotta tanken på att hon skulle vara tvungen att skiljas från sin familj och i sin förtvivlan skrek hon:

— Mor, ser du strömmen? Om du vill bli av med mig så springer jag dit och du ser mig aldrig mera!

Christina stortjöt och mor Stina-Cajsa grät också. Den främmande mannen avlägsnade sig från platsen utan Christina. Efter en stund vandrade mor och dotter hem till den fattiga stugan, men Christina var ändå lycklig över att hon hade fått komma hem till de sina igen.

Det finns antydningar om att förhållandet mellan mor och dotter inte var av det djupare slaget. Det verkar som modern såg den minsta flickan mera som en belastning än en tillgång. Det var en mun mer att mätta, samtidigt som hon hittills inte visat sig särdeles villig att hjälpa till med hushållsarbetet. Mellan fadern och Christina fanns däremot innerliga band. Han förstod sin lilla dotter mycket bättre. Det förefaller också som om han var en man, som inte var rädd för utmaningar. Det sades att han hade bra sångröst och att han gärna hade velat syssla med musik, om det bara hade funnits ekonomiska medel därför.

I det nilssonska hemmet förekom mycket musik eftersom hennes bror Carl var spelman. Han hade dessutom en fiol och trots att Christina egentligen inte fick spela på den, så övade hon i smyg. Hon hade hört hur Carl och hans spelmansvänner spelade den ena låten efter den andra och Christina försökte snappa upp varje ton. Snart hade hon fått en liten repertoar av melodier. Carl hade gått och lärt sig för den respekterade spelmannen Petter Dahl och när brodern insåg att hans lillasyster hade talang, bidrog han med viss undervisning.

De ekonomiska förhållandena i hemmet gjorde att alla så tidigt som möjligt måste försöka att bidra till de dagliga utgifterna. När Christina var åtta år hade hon hunnit lära sig så mycket, att hennes offentliga framträdanden kunde börja. Hennes uppträdanden ägde rum på marknader och värdshus, logdanser och spelstugor, ja överallt där hon kunde finna publik. Ibland musicerade hon tillsammans med andra musiker såsom brodern Carl och spelmannen Carl Lindqvist. Andra gånger uppträdde hon med Kalle Kruse, som vevade på positivet, alltmedan en björn dansade till dess toner. Förutom ljuvlig sång, ackompanjerad av violinmusik, hände det att Christina gav akrobatiska extranummer. Hon var väldigt duktig på att hjula, men det måste gå fort, för den lilla spelflickan saknade underbyxor! Hon var alltid artig och trevlig och hon visste som ingen annan, hur hon skulle fånga sin publiks uppmärksamhet.

Det var definitivt inte de bästa miljöerna, som den lilla spelflickan uppträdde i. Spriten flödade fritt och slagsmålen var oräkneliga.

När Christina vandrade omkring på vägarna träffade hon många människor som befann sig längst ner på samhällsstegen. Hon lärde sig en vokabulär som inte överensstämde med den undervisning, som hon fått i den ambulerande skolan i Lövhult med Nils Larsson Palm som lärare.

Två kvinnor, som ofta fanns i Christina Nilssons närhet var Botilda Isacsdotter från Åsastugan och Löv-Katrinan. Botilda, som kallades Botel på Åsen, bodde i en liten fallfärdig stuga mellan Lövhult och Gottåsa, alldeles vid landsvägen. Hon hade fött fem utomäktenskapliga barn och hade ett litet gästgiveri, där hon sålde kaffe och brännvin till förbifarande. Hon kokade också karameller, som hon sålde på marknaderna. Hon var en snäll människa och hjälpte gärna de som hade det sämre ställt än hon själv.

Löv-Katrinan var ett av alla de fattighjon, som gick omkring och tiggde i bondgårdarna. Hon kunde dock tjäna lite egna pengar ibland, genom att hjälpa Botel på Åsen med att sälja karameller.

Det kan tyckas märkligt, att Christinas föräldrar tillät att deras lilla dotter vistades i dylika sammanhang, men faktum var att nöden kände ingen gräns. Om Jonas Nilsson och Stina-Cajsa fortfarande hade varit självägande lantbrukare, hade de aldrig låtit sin dotter vandra omkring på detta sätt. Då hade hon fått stanna hemma på gården och invänta en lämplig ung man för äktenskap. Nog måste det väl ha svidit i hjärtat på Christinas föräldrar, när de tvingades acceptera, att Christina vandrade omkring som en spelflicka, men det tycks som modern var mera angelägen att få in pengar, än hon brydde sig om hur dessa miljöer påverkade flickan. Fadern arbetade på olika platser och hade ibland inte möjlighet att komma hem på flera dagar. Dessutom lär familjen ha flyttat några gånger under Christinas uppväxt, eftersom grevarna Hamilton, som Jonas arbetade för, ägde ett stort antal gårdar. Enligt uppgift bodde familjen exempelvis i Araslöv utanför Kristianstad under någon kortare tid. Genom dessa förflyttningar täckte Christina in ett stort geografiskt område med sina framträdanden.

Det berättas att Christina vid ett tillfälle sjöng på en krog i Växjö. Hon klev upp på en stol, för att alla skulle kunna se och höra henne ordentligt. Spriten flödade och samtalen var minst sagt högljudda ända fram till den stund, då den lilla spelflickan började sin underhållning. Då blev det alldeles knäpptyst. Ingen ville gå miste om en enda ton av flickans framträdande.

En annan gång hade hon spelat på en marknad i Växjö. Inkomsterna hade varit goda och Christina räknade ofta och gärna sina förvärvade slantar. Ibland hände det att någon skänkte henne en sjal eller näsduk istället för pengar, men sådan betalning uppskattades inte av Christina. Nej, rena pengar skulle det vara! Just som hon var i färd med att ännu en gång räkna sina slantar, fick hon syn på ett stiligt par, som promenerade bort mot Storgatan. Christina insåg att det gällde att handla snabbt, så hon bad sin vän i marknadsståndet att hålla ett vakande öga på hennes förmögenhet, som hon förvarade i sitt förkläde. Så rusade den lilla förklädeslösa flickan iväg med fiolen i hand och hann ifatt det förnäma paret. Hon uppehöll dem en god stund med sin sång och musik, och det gav resultat. Glädjestrålande återkom Christina en stund senare till sin vän i marknadsståndet och utropade:

— Dä va´ väl att ja´ varsnade dôm! Förvetna va´ de, å´ de′ velle veta så möe om me´, men dä va´ snälla mänskor!

Förvisso fanns det många snälla människor, som ville hjälpa Christina. Det var inte ovanligt att dessa gav henne silvermynt, till skillnad från de små kopparslantar, som annars var brukliga, när hon uppträdde. Ibland gick hon från hus till hus och underhöll. För det mesta var det lönande.