Från Västervik till Hultsfred!: Svenska Musikfester 1966-1986: Del 2

By Roger Skoog

Från Västervik till Hultsfred - Svenska Musikfester 1966-1986, Del 1 och 2, är en omfattande och unik resa genom den svenska musikfesthistorien. En djuplodande kulturhistorisk musikresa genom ett Sverige i förvandling.

Tidningen "Dagens Arbete" skrev följande om detta bokprojekt i samband med ett reportage sommaren/hösten 2022:

"NY BOK Sommar, sol och musikfestival. För tusentals svenskar är det en självklar kombination. Men festivalkulturens historia har tidigare varit oberättad. Det var innan industriarbetaren Roger Skoog gick på sitt tio år långa skift i musikhistoriens tjänst. Ett översiktsverk över de första decennierna av svenska musikfester, folkfester och festivaler. Kronologiskt och faktabaserat. Vem, var, hur och när. Som ett lexikon över ett kulturfenomen som vi i dag tar för givet. Arbetet sträcker sig från 1966 fram till genombrottet med den första Hultsfredsfestivalen 1986."

Jag (Roger Skoog) säger följande i reportaget:

Min drivkraft har varit att samla, bevara, och återberätta något som ligger långt tillbaka tiden, men som ändå kan vara intressant, både för vår tid och för framtiden. Ett tidsdokument över en del av den svenska musikhistorien, en tidskapsel i bokform som fångar något som annars riskerar att försvinna med de personer som var involverade, säger han."

Det hela landade i en text på nästan tusen sidor, i två band. Om allt från försöken till ett svensk Woodstock, visfestivaler i Västervik och rockfester i Vänersborg. En samling av 20 års kulturliv som tidigare mest funnits som skrynkliga flyers och anekdoter i arrangörernas huvuden. Nu finns det sparat för eftervärlden som en tidskapsel i bokform.

Jag har grävt igenom mikrofilmsarkiv, skannat igenom internet, lusläst gamla tidningar, rotat efter gamla protokoll, samlat tidningsklipp, kollat igenom hundratals böcker, pratat med folk som var arrangörer, musiker eller besökare. Lånat föreningsmaterial eller privata samlingar. Jag har vänt på alla stenar i min jakt på den ultimata berättelsen om den svenska musikfesthistoriens 20 första år. Det hela slutade i en storslagen berättelse.

Ett stort tack ska riktas till Håkan Waxegård som delar med sig av sina minnen i berättelsen om Rockparty tidiga år.

Reportaget om författare och boken finns publicerat här:
https://da.se/2022/09/nu-berattas-festivalkulturens-historia/

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Oct 28, 2022
• ISBN: 9789180572583

Roger Skoog

Roger Skoog (Skogstokig himself ) ger ut böcker under paraplynamnet "Skogstokig Förlag". Humoristiska och självbiografiska tokböcker varvas med böcker om svensk musikhistoria, med inriktning pop- och rockmusik. Roger är en mogen ung man, född (1962) och uppvuxen i Åmål, Dalsland, men bosatt i Uddevalla, Bohuslän sedan 2010 . Jobbar i det professionella livet som drifttekniker på Sveriges enda Krackeranläggning i Stenungsund. Har även en mångfacetterad och mångårig facklig bakgrund via tidigare arbetsliv. En yrkesbakgrund inom träindustrin, fordonsindustrin, livsmedelsindustrin, men nu jobbar jag alltså inom petrokemin/kemiindustrin. Stor musikälskare, boksamlare (musikböcker), hobbyfotograf och älskar att skriva texter av olika slag. Släktforskare på hobbynivå. Bygger avancerade spellistor på Spotify under namnet Roger S, där tusentals låtar kan avlyssnas via mina många olika spellistor (mest Rock, Hårdrock, Heavy Metal, Sleaze, Glam, Bluesrock och Punk). Har även en grupp - "Svensk 1970-tals Musik" med över 1600 medlemmar på Facebook. Gett ut två Skogstokiga böcker som speglar mitt galna liv i skuggan av Murphys lag. Driver även "Den Skogstokiga Bloggen - The Home of Murphys Law! En Galen Blogg Med Tokigheter och Besynnerligheter Från Verklighetens Horisont!". https://skogstokig.blog/ Mer info kring Roger Skoog, Skogstokig och Skogstokig Förlag - finns att tillgå på följande webbplats: https://skogstokigforlag.com/ Välkomna till "En Dåres Krypin!"

Book preview

1. Inledning & Festivalprolog: Del 2!

FRÅN VÄSTERVIK TILL HULTSFRED - Svenska Musikfester 19661986: Del 2 är en direkt fortsättning på Del 1. Anledningen till att boken fick delas upp i två separata delar, berodde på att materialet inte på långa vägar kunde sväljas mellan pärmarna av en enda bok. Böckerna blev två till antal, men berättelsen är fortfarande en enda!

I Del 2 får läsaren möta några av de mindre kända musikfesterna. Slumpen avgjorde i viss mån vilka musikfester som syvende och sist kom med i boken. Några var givna på förhand, t.ex. Rockparty i Hultsfred, Rockslaget i Karlshamn, Ripp-Rock i Piteå, samt Bergalåtar/MfMs i Vänersborg. Dessa fyra berättelser är grundstommen i bokens andra del. I övriga fall handlade det mest om att försöka samla in så pass mycket material att det gick att få till heltäckande berättelser, vilket inte alltid var helt enkelt.

Några musikfester/festivaler hängde länge och väl på gärdsgården och dinglade. Det var svårt att få ihop helheten hos vissa berättelser, men alla (av de utvalda) fick till sist ändå komma med. Problematiska tidsluckor och bristfälliga faktaunderlag gick till slut att ro i hamn. Men utan några få specifika eldsjälar, hade kanske en eller möjligtvis två musikfester fått stryka på foten. Men nu blev det inte så, vilket också belyser vikten av att få in relevant material från folk ute i landet. Utan denna klick med eldsjälar, hade musikfestsäcken varit betydligt svårare att knyta ihop!

T.ex kommer grundmaterialet bakom berättelsen om Baldersnäsfestivalen, MF Decibel och Dals Långed från en enda person och samma sak gäller för Musik för Alla i Säffle. När det gäller Lövstockfestivalen i Nynäshamn är det samma sak, även där. Gällande Musikfesten Tullakrok, är det speciellt två eldsjälar som sticker ut, bland flera andra hjälpsamma bidragsgivare. Utan dessa specifika eldsjälar hade flera av musikfesterna förmodligen aldrig kommit på pränt. Jag är helt beroende av att få till mig diverse faktamaterial från externt håll. I många fall räcker det inte med gamla tidningar, mikrofilmer, böcker, Facebook och internet som hjälpmedel. Därför skickar jag en särskild eloge till

Mats Nilsson, Lars Thulin, Nisse Skogmyr, Anders Kadhammar och Kjell Båld! Era insatser var faktiskt helt avgörande för att fyra kapitel i berättelsen om landets tidiga musikfester kunde skrivas. Jag måste även rikta ett speciellt tack till Håkan Waxegård som trodde på projektet och skrev ihop en fantastisk berättelse exklusivt för min skull. Ett värdefullt bidrag som verkligen sätter kronan på verket.

I ena änden försöker man få in så mycket material som bara är möjligt, för att det ska bli en saftig och robust berättelse. Samtidigt som man i andra änden måste stryka bort allt överflödigt (kill your darlings, och allt det där). Jo, det kallas ju redigering har jag hört! Lite som att gasa och bromsa samtidigt, på något sätt, men en absolut nödvändighet om det ska bli en bra slutprodukt. Den ekonomiska gränsen för bokens volym ligger dessutom på ca 500 sidor, fler sidor än så och boken blir både dyr och olönsam.

En tanke i projektet har varit att få till en hyfsad geografisk spridning. Något som tyvärr blev ganska svårt att leva upp till i praktiken. Inte alltid man hittar fram till de eldsjälar som kan hjälpa till och då kan det bli så här… Slagsidan mot söder blev av denna anledning betydande.

I Del 1 avhandlades: Försommarfestivalen i Hästhagen (Örebro), VisFestivalen i Västervik, tidiga Folkfester i Uppsala, Musikfester på Gärdet (Stockholm), The Festival of the Midnight Sun i Mantorp 1970, Sprängkullen och musikfester i Göteborg, samt Folkfester i Malmö. I Del 2 avhandlas ytterligare nio musikfester/festivaler.

Men nu ska jag sluta tjata om än det ena, än det andra, och istället önska er alla en fortsatt trevlig festivalresa genom ett land i förändring.

Välkomna ombord, för nu fortsätter festivalresan…

Roger Skoog, Uddevalla, juli 2022

2. MfMs & Musikfester i Vänersborg 1972-86!

I Vänersborg 1972 sitter ett gäng musikentusiaster och resonerar, till slut enas man om att något saknas i staden. Man vill ha mer musik, men även en förening för ändamålet. En förening opåverkad av allt … utom en enda sak… ett brinnande intresse för musik. Därför startar man upp föreningen "Musik för Musikens skull" eller som man också kallade den, "MfMs" .

Erik Blix, nuförtiden mest känd som journalist och programledare i radion, var en av de som drog igång musikföreningen.

Han berättar om detta i boken "Musik för Musikens skull – en dokumentation av musikrörelsen och dess fortsättning i Vänersborg åren 1972-1990. Kaj Karlson, Älvsborgs Länsmuseum 1991" (i fortsättningen endast benämnd som "MfMs – en dokumentation") :

"Det roligaste av minnena annars det tycker jag var de här första omgångarna vi hade på höstmarknaderna. Det var jävligt skoj alltså, för det var sån pionjäranda. Man samlade in pengar och sjöng och folk stod och tittade på och applåderade och tyckte att det var skojigt och undrade vad fan det var och så där. Det var skoj. "

Blix berättar även för tidningen "Vänersborgaren" den 27 november 2019:

"Något som många (…) kanske inte vet är att Erik även var med och satte färg på Vänersborgs kulturliv på 70- och 80-talet. Som 15-åring flyttade han från Norrköping till Vänersborg med sin familj. Därefter var han i hög grad medverkande i den ungdomskulturella rörelsen som tog fart i staden.

– Det hände jättemycket då 1972-1975, när jag gick på Birger Sjöbergsgymnasiet. Alla var rastlösa och musikintresserade, så vi startade en förening som hette Musik för musikens skull berättar Erik Blix. Han och de andra ungdomarna anordnade musikfester, både i centrum, och i Hunnebergsbacken. (…) Det var en tid då den progressiva rörelsen var väldigt stark, men själva hade de ingen direkt politisk agenda.

– Vi gjorde det för att vi älskade livemusik och ville att det skulle hända saker i stan. Däremot ville vi gärna gynna band som inte var så kommersiella, säger Erik Blix. (…) "

Att uppträda på den lokala höstmarknaden blev därefter en årlig tradition, liksom ett annat föreningsarrangemang, där man lät lokala förmågor av alla de slag uppträda inför publik. Dessa förmågor ställde upp gratis för att hjälpa föreningen och intäkterna gick rakt in i föreningskassan. Föreningen betalade dock ut reseersättning, lokalhyra, samt lön till Huvudnässkolans vaktmästare, då konserterna hölls där. Ben Brunsson, kom med i föreningen när den bara var några månader gammal och beskriver MfMs som en progressiv förening, som till att börja med jobbade med progressiv musik. Vilket inte nödvändigtvis betydde det man i vardagligt tal kallar för progg.

Ben berättar:

"Vi tog inte bara hit politiskt korrekta band utan även en del skumma grejer – som National Health och Skrotbandet. I andra ändan hade vi Hoola Bandoola ... Sen kom punken och vi försökte fånga upp det men det gick inte riktigt. "

Första konserten i föreningens regi gick av stapeln, onsdagen den 29 november 1972. Platsen för ändamålet var Huvudnässkolans aula och ca 200 personer hade kommit för att lyssna. Konserten blev en succé, både musikaliskt som ekonomiskt, och i lokaltidningen stod följande:

"Det blev en trevlig kväll med pop, jazz, vissång och seriös musik och alla var nog nöjda. "

Artisterna var alla lokala karaktärer: Torbjörn Karlsson, Thomas Ekström, Ing-Marie Jacobsson, Dan & Kaj Karlson, Håkan Wallander samt Wargökvintetten.

MfMs 1972-1978:

I boken "MfMs – en dokumentation" berättar några av de inblandade om föreningens namn:

"Det var det här med att vi skulle vara religiöst och partipolitiskt obundna och bara vara en musikförening. Vi ville inte bli förknippade med nånting speciellt utan det skulle vara just musik" (Birgitta Käll).

"Sen var det nog också det att det var för musikens skull. Det var inte det att man skulle tjäna pengar på det heller, utan att man skulle få in pengar men dom skulle gå till att ordna nästa konsert eller en bättre. Så att det var för musikens skull " (Ingemar Persson).

Föreningens namn missbrukades eller missförstods dock ibland, och kunde felaktigt benämnas som Musik för Musikens egen skull, något som medlemmarna inte alls tyckte om:

"Det låter inte lika bra, tycker jag. För sin egen skull, då blir det mer ett självändamål och så var det inte tänkt " (Ingemar Persson).

Den allra första konserten arrangerades som sagt den 29 november 1972, men den första riktiga konserten ägde dock rum nästan en månad senare, närmare bestämt den 20 december, då gruppen Mount Everest från Göteborg spelade i Huvudnässkolans aula. De artister som bokades under de första åren befann sig oftast ideologiskt inom ramarna för den så kallade icke-kommersiella och progressiva musiken (proggen). Men det fanns aldrig någon politisk bindning i föreningen, för det var musiken som var den enda drivkraften.

I början satsade man mest på relativt kända artister, t.ex. Nynningen, Jan Hammarlund, Hoola Bandoola Band, Kebnekaise, Peps Blodsband, Turid, Thomas Wiehe, Samla Mammas Manna, Arbete & Fritid, Fläsket Brinner med flera. Under det första verksamhetsåret lyckades man sjösätta ett tiotal konserter i Huvudnässkolans aula. Man ville boka de artister man hade hört på radion och som man tyckte var bra. Man bokade via de båda skivbolagen MNW och Silence, vilka man hade etablerat kontakt med. Men man gav även speltillfällen åt lite mindre kända artister som t ex Älgarnas Trädgård, Ariman, Risken Finns, Splash, Berits Halsband, samt en mängd artister från den lokala sfären. För att bättra på ekonomin ville några i föreningen dock tolka stadgarna lite mildare, vilket man efter en del diskussioner, också röstade genom. Så när man fick chansen att boka internationella grupper som No To Co från Polen (som spelade någon form av folkmusik med inslag av världsmusik, pop och country) samt lite mer kända grupper som Chicory Tip, respektive Love Affair från England, gjorde man också detta. Oavsett vad man tyckte om konserterna, blev det åtminstone lyckat rent publikmässigt.

I "MfMs – en dokumentation" berättar Erik Blix om detta:

"Det fanns falanger i föreningen. Vi kanske inte uppfattade det så då, men det fanns i alla fall folk, som var väldigt renläriga när det gällde det här icke-kommersiella. Så länge jag kan minnas på alla möten vi hade så var det nästan alltid nån gång det kom upp. Vad är det här egentligen? Är det kommersiellt eller är det icke-kommersiellt? Det är väl aldrig nån, som har lyckats definiera det… (…) Den här typen av band som klassades som kommersiella, att dom överhuvudtaget kom på tal tror jag bottnade i att Inge (Mårtenzon) ville ha dit Tears en gång i tiden. Det var ett svenskt band som var bra, men dom hade fel image för föreningen (…). Det var ju kris i kassan, för det här var innan musikföreningen hade blivit kommunal accepterad i alla fall (…). Så det var väl för att få in pengar helt enkelt, för att kunna fortsätta och utvidga…

Jag minns några möten, då det var väldiga diskussioner och voteringar.

Och det här med Chicory Tip och Love Affair, det var en hård omröstning om, det har jag för mig."

Erik Blix fortsätter berättelsen:

"Det kom mycket folk på Chicory Tip och Love Affair, om jag minns rätt, så fick vi in pengar till att kunna ta dit andra band. Och det var det som var vårt argument: Se till att dra mycket folk så vi får in pengar så vi kan fortsätta med dom svenska banden och dom, som inte är så kända ."

Den 27 augusti 1974 spelade Love Affair i Vänersborg, med svenska Ambrax som förband. Publiken var dock gles och endast 200 personer kunde räknas in. Glampopgruppen Chicory Tip besökte i sin tur MfMs och Vänersborg den 3 september (med Trollhättebandet Jättetall som förband), inför en publik på 500 personer. Signaturen "My" skrev följande om Chicory Tip-konserten i lokaltidningen Elfsborgs Läns Annonsblad (hädanefter enbart benämnd som ELA) den 7 september 1974:

"(…) Närmare 500 hade sökt sig till Vänersborgs aula för att se och höra Englandsgruppen Chicory Tip och de som ville höra tio-i-topp hitsen torde ha känt sig nöjda med kvällen (…). Konserten inleddes med förbandet Jättetall. Det var första gången de fyra trollhättegrabbarna gästade Musik för Musikens skull och publikens reaktion var endast positiv (…). Chicory Tip, som troligtvis hade lockat största delen av publiken bjöd som sagt på de flesta av sina stora hits och dessutom på en mängd hits som andra band haft i Sverige. Men, liksom förbandet, hade man skruvat upp ljudet för högt för att det skulle vara enbart njutbart. Speciellt undermaskinen moog synthesizer, som ibland höll på att spränga trumhinnorna. Varför måste det vara så högt?

Det var det faktiskt flera som frågade sig under kvällen med en viss rätt.

I övrigt var det en lyckad kväll för föreningen och, som det verkade, för ungdomarna. Förbandet var av mycket god klass och Chicory Tip var det tio-i-topp band som man väntat sig med rak enkel popmusik ."

I början fick styrelsemedlemmarna själva ringa runt och försökte boka artister. Birgitta Käll berättar om detta i "MfMs – en dokumentation":

"Jo, jag har ringt runt till jättemånga band. Hoola Bandoola har jag haft kontakt med… jag har ringt till väldigt många, som känner igen mig fortfarande. Mikael Wiehe träffade jag, när vi bodde i Stockholm och dom skulle på en spelning på Fågel Blå. Och då kom han fram så här ’Hej, hej! Är du här igen?’"

Efter hand blev föreningen alltmer känd och artisterna började själva höra av sig till de personer som av styrelsen utnämnts till ansvariga för artistbokning.

Erik Blix berättar mer om detta i "MfMs – en dokumentation":

Jag jobbade som kontaktman och hade mängder av telefonnummer och blev uppringd utav massor av band från höger och vänster… Jag fick kassetter skickade och så skulle man lyssna och ringa tillbaks och säga…"

Den 24 januari 1973 anordnade MfMs en konsert i Huvudnässkolans aula med Jan Hammarlund, Nynningen och Anders Österberg. Inträdet var åtta kronor, men man hade under många år en policy som innebar att medlemmar gick in för halva inträdet. Denna gång svek dock publiken rejält, då bara ca 100 besökare dök upp.

Om detta skrev lokaltidningen ELA den 13 mars:

"Tråkigt nog var det samma kväll bandy på isstadion. Publiken svek och det kändes bittert för dem som ordnat det hela att så få kom. Arrangemanget blev ett ekonomiskt bakslag och föreningen har små ekonomiska tillgångar ."

I "MfMs – en dokumentation" berättar Birgitta Käll följande om konserten:

"Den där konserten med… var det Jan Hammarlund? När det var bandy samtidigt, då vi var så få. Det kommer jag ihåg. Vi var borta på idrottshuset, vi åkte dit mitt under konserten och informerade i högtalarna. Vi gick upp till det där båset där dom satt och ropade ut i mikrofonen. Vi försökte övertala dom (…) att komma och det kom ett par tre stycken efter eller vad det var…"

Den 22 februari 1973 anordnade MfMs en konsert i Huvudnässkolans aula och publiksiffran denna gång låg runt 500 personer. Uppträdande akter för dagen var Hoola Bandoola Band, Anders Österberg, samt en lokal trubadurgrupp från Trollhättan, vars namn glömskans monster tuggat i sig. Och den 21 oktober 1973 anordnades en tre timmar lång konsert i Huvudnässkolans aula inför ca 200 personer, samtidigt som Sveriges Radios Ungdomsredaktion var på plats och spelade in. De lokala förmågorna Lars & Co, Eva Andersson & Barbro Netin, Torbjörn Carlsson, Ing-Marie Jacobsson, Dan & Kaj Karlson, samt What, var de som uppträdde.

I slutet av 1973 fick föreningen sin första egna lokal. Det var en före detta charkuteributik. Kanske inte optimalt, men ändå något eget. Lokalen var dock alldeles för liten för konserter, men fungerade hyfsat för trubadurer och andra mindre arrangemang. Lokalen invigdes den 20 december 1973, då Carin Kjellman och Ulf Gruvberg (sedermera i gruppen Folk & Rackare) spelade. Men MfMs lämnade (av okänd anledning) lokalen redan efter några månader och var åter lokallös under ca ett års tid. I maj 1975 fick man tag i en rivningshotad lokal, men lokalen kunde endast användas som mötesplats och jakten på lokal fortsatte. Den 27 oktober 1974 anordnade MfMs åter en konsert i Huvudnässkolans aula. Ca 200 personer kom och lyssnade på Thomas Wiehe & Första Förband, Björn Afzelius och Bruket .

I november 2012 skrev Ben Brunsson, på MfMs Facebook-sida, om en närmast komisk händelse som inträffade 1975:

"(…) Schlagerfestivalen var i Sverige, för att ABBA vunnit året innan, vill jag också minnas att vi hade en motfestival i Huvudnässkolans Aula. Det sjuka var att konserten slutade innan schlagerfestivalen på TV började, för att alla skulle kunna hinna hem och se på festivalen. "

1976 anordnades konserter med bl.a. Hörselmat och Fläsket Brinner . Man arrangerade även en bussresa ner till Göteborgs Konserthus, där den populära engelska gruppen 10 cc spelade.

Den 5 maj var det dags för en "Cellsam Kväll", vilket var ett samarrangemang mellan MfMs, Fängelsegruppen, KRUM, FFCO och ABF. Konferencier för kvällen var, författaren, skådespelaren och före detta kåkfararen Lasse Strömstedt . Spelade gjorde Bamse med Band, Kebnekaise, Konvaljen med vänner, Kerstin & Jimmy med gäster , (bluessångaren) Val Jonson, samt Wargöns Storband.

I lokaltidningen ELA, den 11 maj 1976, skrev signaturen "TYES" följande om arrangemanget:

"Mycket fångvårdskritik vid cellsam musikkväll Det finns många sätt att protestera mot vårt orättfärdiga rättssystem och i onsdags hade Föreningen Fängelsegruppen valt att göra det i konsertform. Då arrangerade de tillsammans med Rikskrum något som ironiskt kallats en cellsam kväll i Huvudnässkolans aula, en konsert som varade över fyra timmar och med, ett blandat innehåll. Wargöns storband öppnade konserten. De måste vara något av det roligaste vi har i musikväg i Vänersborg med omnejd. Det märks när människor tycker det är roligt att spela, och att Storbandet inte spelar för pengarnas skull kunde medlemmar ur Fängelsegruppen intyga. När ett band spelar av ren spelglädje och dessutom gör det med finess då får också publiken roligt (…). Lasse Strömstedt, var en av Cellsamhetens huvudpersoner (…). Lasse (…) undrade med vilken moralisk rätt fängelseledningen i Vänersborg inskränkt fångar på konserten till fyra personer, när det finns ett tjugotal på anstalten just nu. Med vilken rätt har man hindrat Kebnekaise, som också deltog i konserten, att spela gratis för resten av killarna inne på kåken, tidigare på dagen (…). Genuin rock vill jag kalla det som Bamse och hans nybildade band härifrån sta’n stod för. Det var kanske lite väl högt, men om Wargöns Storband spelade med glädje, spelade Bamse med ett helgarv som kom direkt från hjärtat (…). Konvaljen – den gamle kåkfararen – förmedlade tillsammans med sin fru och sina vänner på sitt vis, genom musik och prat, tusen och en känslor från ett kåkfararliv (…). Men han var lite ledsen och mycket arg över att Kebenekaise stämplats som skumma element, långhåriga typer som spelar allt för högt, och att de hade blivit portade på Vänersborgfängelset (…)."

Under våren 1977 anordnades konserter med bl.a. Jukka Tolonen Band och Kaipa. Men under en period, i slutet av 1977, gick föreningen ner på tomgång och var enligt uppgift även nära att läggas ner. Dock lyckades medlemmarna mobilisera sig i en riktad kraftansträngning för att rädda föreningen och efter ett tag kom faktiskt föreningen upp på fötter igen.

Under 1978 arrangerades konserter med bl.a. EGBA, Kebnekaise, Trettioåriga Kriget, Dimmornas Bro, Ensamma Hjärtan, Zamla Mammaz Manna samt Kaipa. Man ansökte även om medlemskap i den "Svenska Riksorganisationen för en icke kommersiell kultur" – Ja, det vill säga - Kontaktnätet! Nu var föreningen även redo för något betydligt större – nämligen en egen musikfest!

Bergalåtar 1978:

Våren 1978 hade MfMs kommit tillbaka efter en tids svacka och det var åter full fart på ruljangsen. Styrelsen passade även på att informera allmänheten om MfMs, genom utskick av programblad etc. Dessutom medverkade man i en direktsändning i lokalradion, Radio Trestad, den 23 augusti, där man gjorde reklam för den kommande endagarsfesten - Bergalåtar. För nu skulle det minsann bli en musikfest i Vänersborg!

Ordföranden i MfMs, Maria Mirre Bruun, berättade följande för Trollhättans Tidning (hädanefter enbart benämnd som TT) den 26 maj 1979:

"Från början var tanken att vi skulle ordna en stor musikfest med framför allt lokala förmågor, plus något dragplåster för att få en större publik. Det började vi tala om redan vintern 1976, men den gången blev det ingenting av. Nästa gång idén togs upp var under vintern 77-78, det också då som namnet Bergalåtar föddes. Vi hade bestämt att det skulle bli en musikfest för alla smakriktningar, utomhus i Hunnebergsbacken (…). "

Men raskt tillbaka till 1978, där lokaltidningen ELA skrev följande den 19 augusti, under rubriken - "Hur många tusen vill komma och lyssna till Bergalåtar!":

"Ett 70-tal musiker är engagerade i den stora musikfesten, som går av stapeln i Hunnebergsbacken lördagen den 2 september. Det är en för våra trakter en jättelik satsning som föreningen Musik för Musikens skull gör. Arrangemangen kring scenen är nu i det närmaste klar och man står rustad för att kunna svälja åtskilliga tusen besökare – festivalen börjar 12 och håller på till midnatt. Det torde endast vara vädrets makter som kan förhindra folkvandring till Hunnebergsbacken – regnar det för mycket, blir det Huvudnässkolans aula istället. Ett regn skulle föra med sig att bara en bråkdel av den tilltänkta publiken får plats att lyssna till musiken och musikgruppen vinner inte sitt väsentligaste mål – att nå ut till bred publik med den musik, som inte alltid får plats i t.ex. Radio-TV.

Tolv timmars musik- och sångunderhållning blir det och antalet deltagande grupper är tolv till antalet. De allra flesta är lokalförmågor, som alla prövats i många scenframträdanden. Det stora dragplåstret anses Gösta Linderholm vara och han framträder med sina visor på eftermiddagen. En annan namnkunnig grupp är Zamla Mammaz Manna som ska göra ett längre framträdande på kvällen. Gruppen kommer tillsammans med franska gruppen Etron Fou, som kommer nästan direkt från (…) England (…). För festivalens avslutning är det meningen att gruppen Text och Musik ska svara och då blir det fråga om rock, infödingsmusik och rytmer etc (…). Det har inneburit ett jättearbete att förbereda festivalen, som kan betraktas som den största publika satsning som någonsin gjorts i Vänersborgstrakten. Det är ett 50-tal medlemmar som kontinuerligt lagt sin fritid för att få arrangemanget i hamn – slår det bra nu, så lovar man komma tillbaka med ännu större satsningar nästa år. Att det ska bli en årlig tradition synes man vara överens om. Ekonomin är det största bekymret, trots att allt organisatoriskt arbete utförs ideellt utan någon ersättning (…)."

I en tidningsartikel som hittades i en klippbok på Regionarkivet, Vänersborg (Älvsborgsarkivet Förenings- och lokalhistoria), skrev man följande om Bergalåtar 1978 (publiceringsdatum, källa och skribentens namn är okänt):

"RYKTET OM MUSIKRÖRELSENS DÖD ÄR BETYDLIGT ÖVERDRIVEN!

Så skulle man kunna sammanfatta musikföreningen Musik För Musikens Skull (MfMs):s stora musikfest den 2:a september. Ett arrangemang som till Vänersborg drog 170 musiker och 1 000 åskådare. En verklig folkfest alltså! (…) Eftersom konserten skulle hållas utomhus skulle det bli mycket arbete med att bygga en scen, fixa belysning, sanitära saker, parkeringsplatser, matförsäljning mm. Varje liten detalj krävde ständiga kontakter med myndigheter, utredningar osv. Det tog lång tid innan man var på det klara med om konserten verkligen skulle gå att genomföra eller inte, men slutligen låg tillståndet klart, och Bergalåtar lämnade projektstadiet, nu började det praktiska arbetet! Först skulle det naturligtvis bestämmas vilka artister som skulle kontaktas. Målet var ju att nå ett så brett musikutbud som möjligt, för att kunna samla så många olika grupper av människor som möjligt. Grupper och band kontaktades och slutligen blev programmet preliminärt klart. Nästa steg var affischering. Affischer spreds runtom i Västsverige. Skyltar och banderoller gjordes. Reklamlappar att ha i bakrutan på bilar såldes med våldsam åtgång. Bergalåtar blev ett ord i allas mun. MFMS som jobbat oförtrutet i många år fick plötsligt stor uppmärksamhet – något man inte var vana vid. Fortfarande var det dock mycket, som inte var klart. Alla praktiska detaljer måste fixas. MFMS-funktionärerna ställde upp mangrant. Uppgifterna var mångskiftande (…). Tio-tolv människor var sysselsatta varje kväll veckan före konserten med detta arbete. Skyltar skulle målas. Biljetter skulle sättas i sina snören. Allt det elektriska och ljudtekniska skulle ordnas. Kvällen innan skulle 2 000 mackor göras i ordning och förpackas. Under själva konserten skulle det krävas mängder av funktionärer för att dirigera trafik, sälja biljetter och mat, hjälpa till med mikrofoner etc. Ett jättearbete hade satts igång.

Allt var frid och fröjd och arbetet med konserten gick fint och lika fint var vädret. Tills två dagar innan konserten dvs. då himlen öppnade sig och (ut) forsade några decimetrar vatten. När så dagen för Bergalåtar är inne regnade det visserligen inte, men vad hjälpte det. Hela skidbacken var lerig och hal. Där skulle man inte kunna vara! (…)."

Här gör vi en paus i berättelsen, men en fortsättning kommer lite längre fram.

Den 5 september 1978 skrev ELA om festen Bergalåtar, som hade gått av stapeln tre dagar tidigare. Vädret förstörde alla tankar på en utomhusfestival i slalombacken i närliggande Vargön och man fick istället aktivera reservplanen:

"Den stora 12-timmars utomhuskonserten Bergalåtar som anordnades på lördagen blev en stor framgång för arrangörerna Musik För Musikens Skull (MFMS) i Vänersborg. Trots att arrangemanget, som skulle ordnats i Hunnebergs skidbacke vid Lilleskog, måste flyttas till Huvudnässkolans aula till följd av dåligt väder, så kunde man räkna in i runt tal 1 000 personer. Man bjöd på musik nonstop från kl 12 till 24, musik av många sorter såsom visor, folkmusik, religiösa sånger, dragspelsmusik, säckpipemusik, storbandsjazz, pop- och rockmusik. Inom MFMS räknar man med att Bergalåtar efter detta första lyckade försök skall bli ett årligen återkommande evenemang. "

Man hade, så sent som dagen före musikfesten, slitit hårt med att fixa en scen, regnskydd, manskapsbaracker, toaletter med mera. Men till ingen nytta alls skulle det visa sig, eftersom vädret bestämde sig för att sabba det mesta av förberedelserna. Men Bergalåtar var, trots det illvilliga motståndet från vädrets makter, ändå den största musikkonserten som hittills hade anordnats i dessa trakter, vid Vänerns södra spets.

Besökarna kunde på plats köpa smörgåsar, läskedrycker och choklad och man hade förberett sig genom att göra i ordning, dvs. prefabricera, mellan 700800 smörgåsar Smörgåsarna sålde dock slut när besökarna underhöll magen och öronen på en och samma gång. Barn och ungdom, mellan tio och femton år gick in för tio kronor och vuxna fick betala 25 kronor.

Barn under tio år gick in gratis.

I programmet för Bergalåtar presenterades följande artister med hålltider:

12:00 – Fridorna

12:45 – Hansanders Ensemble

13:45 – LIV-kören, Borås

14:30 – Wargöns Accordion Club

15:00 – The Murray Pipes & Drums

15:30 – Purex

16:30 – Wargöns Storband

17:30 – Gösta Linderholm

18:30 – Indigo

19:30 – Tapto

20:30 – Zamla Mammaz Manna

21:30 – Etron Fou (Frankrike)

22:30 – Text & Musik

Fridorna, med Clary Perlinger i spetsen, sjöng visor av Birger Sjöberg. Hansanders Ensemble spelade folkmusik och LIV-kören framförde religiösa sånger. Därefter gick Wargöns Accordion Club loss på dragspel och fiol, därefter följde Göteborgsbandet The Murray Pipes & Drums, som trakterade diverse säckpipor och slagverk. Dagen till ära hade man även med sig en äkta skotsk höglandsdansare (vilket fick publiken att jubla). Men efter denna skotska musikupplevelse från Göteborg, fick publiken plötsligt en rejäl dos Purex*. Fast nu var det ju den lokala rockgruppen Purex (F.d. Wenerbris) och ingenting annat som publiken fick hålla till godo med.

(*Fotnot: Purex var det svenska handelsnamnet för laxermedel)

Wargöns Storband underhöll publiken med sin storbandsjazz, men vad tror ni hände sedan? Jo, in kom Gösta!

Ja det vill säga, Gösta Linderholm, som var en av kvällens huvudattraktioner.

Gösta Linderholm, med ett förflutet i Sveriges Jazzband i början av 70-talet (med bl.a. hitlåten från 1970- "Brittas Restaurang") , hade även under 1978/1979 en stor framgång med låten "Rulla in en boll och låt den rulla".

Därefter blev det dags för de lokala grupperna Indigo (rock) och Tapto, f.d. Messalina (pop-rock-jazz). Dessa efterföljdes av Zamla Mammaz Manna, en grupp som sysslade mycket med improviserade konserter. Efter ZMM äntrade Etron Fou (Etron Fou Leloubian/EFL) från Frankrike, scenen och spelade sin experimentella rockmusik, innan det slutligen var dags för gruppen Text & Musik från Göteborg att avsluta det hela.

Som kuriosa kan nämnas att i gruppen Text & Musik, fanns en person som många år senare skulle bli känd för något helt annat, nämligen den blivande journalisten Hannes Råstam. Som musiker spelade Råstam även med artister som Rolf Wikström, Mikael Wiehe och Björn Afzelius, tills han vid 36 års ålder, i början av 1990-talet, bytte bana från musik till journalistik. Och det var som grävande journalist, Guldspadevinnare och författare till boken "Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare", vilken slutligen blottlade Sveriges största rättsskandal genom tiderna, som han lär bli ihågkommen för.

Andreas Andersson som var föreningens ordförande vid denna tidpunkt, sa följande om Bergalåtar:

"Vi vill lyfta fram den musik som trots sin kvalitet sällan får plats i radio/TV och den kommersiella musikverksamheten – att vara en känd grupp beror inte på att man presenterar bra musik, hävdar han. Musikföreningen är till för att låta även de hittills okända gruppera får framträda och förmedla sin stil till publiken. "

Nu återgår vi till texten som hittades i en klippbok på Regionarkivet, Vänersborg (Älvsborgsarkivet Förenings- och lokalhistoria):

Inte utan bitterhet med tanke på allt arbete förgäves flyttade man så Bergalåtar till Huvudnässkolans aula i Vänersborg istället. Konserten gick fint ändå. Människor strömmade in och ut hela dagen. Till en början under den lite lugnare delen av konserten, med bl.a. Fridorna från Vänersborg med musik av Birger Sjöberg, lite folkmusik, kristen musik av Livkören, samlades familjer och lite äldre människor. Men när säckpipor från Göteborg och en äkta skotsk höglandsdansare tog vid tog det verkligen hus i helvete" bland alla åldrar som entusiastiskt jublade. Sedan ändrade konserten stilen helt. Det lokala bandet Purex spelade tätt följd av en bejublad Gösta Linderholm. Då var också lokalen sprängfylld, och det förblev den (…).

Kvällens höjdpunkt kom väl kanske när så turen kommit till Zamla Mammaz Manna, som tillsammans med det franska Etron Fou spelade verkligt avantgarde musik, kvällen avslutades sedan med Text och Musik. Succé är väl det enda ord som kan användas. Konserten löpte helt enligt planerna från början till slut (…).

Det hade blivit vad MFMS hade drömt om, en verklig folkfest för alla åldrar. När så kassören (…) kunde räkna in kassan fram på morgonkröken kunde man konstatera att föreningen faktiskt hade gått med vinst, en vinst som kunde användas för flera arrangemang av det här slaget. För som en av aktivisterna, Andreas Andersson sa:

– Nu har folk fått en verklig kick, och inser att friskt vågat är hälften vunnit. Nästa år ska vi ha ett Bergalåtar som är ännu bättre, ännu mer av folkfest.

Och förhoppningsvis kan vi ha den i Hunnebergsbacken nästa gång!"

Under hösten 1978 tog föreningen en välbehövlig paus efter allt stök och bök med musikfesten, och eftersom festen hade blivit så lyckad, bestämde man sig för att göra ett nytt försök redan nästa år.

Det enda man sedan mäktade med under hösten 1978, var en konsert med Mikael Ramels Musikband den 6 november…

Bergalåtar 1979 och tiden därefter:

Arbetet med 1979-års musikfest påbörjades direkt efter nyår och tidpunkten för händelsen sattes till pingstafton, i början av juni. Eftersom hela våren gick åt till förberedelser, anordnades enbart några få konserter under denna period, bl.a. en konsert med Peter O Ekberg.

Den 14 mars godkände Domänverket att MfMs fick använda Hunnebergsbacken för att anordna en musikfest:

"Utomhuskonserten Bergalåtar.

Härmed lämnas tillstånd till Musikföreningen MUSIK FÖR MUSIKENS SKULL att anordna en utomhuskonsert på Domänverkets tillhörig mark i Lilleskogsdalen vid Skidbacken lördagen den 2 juni. För parkeringsplatser kontaktas arrendator Hans Järpedahl (…) och för skidbacken i övrigt bör kontakt tas med Vargöns Idrottsklubb, alpina sektion (…). Namn för ansvarig för arrangemangen vid Skidbacken anmäles till undertecknad så att avsyning av området tillsammans med denne kan ske efter konserten. Upplåtelsen är avgiftsfri.

Uno Gunnarsson."

Den 26 april 1979 skrev ELA:s Bengt Tallmo om den kommande musikfesten:

"Dags för Bergalåtar igen! Den här gången första lördagen i juni (…). Förra årets försök gick om intet pga regn. Arrangemanget fick flyttas till Huvudnässkolans aula och på detta sätt begränsades publiken. Tidpunkten för fjolårets Bergalåtar var utan tvekan illa vald då september inte lockar till picknick i det gröna. Framförallt inte om det är kallt och regnigt som var fallet. Nu har MfMs tagit lärdom (…). Med det gynnsamma väder som normalt råder under denna period kan det bli den stora fest som alla hoppas på (…). För att kunna genomföra ett arrangemang av den här storleken fordras det att ett flertal människor jobbar långt i förväg. Allt arbete görs ideellt och inom MfMs finns det en kommitté på 10 personer som drar det tyngsta lasset. En som verkligen har ställt upp positivt är arrendatorn till marken vid Hunnebergsbacken, Hans Järpedahl, har lovat att röja och iordningställa platsen där musikfesten kommer att hållas. (…) Järpedahl måste vara ett undantag bland markägare i sin positiva syn på ett arrangemang av den här typen. För att underlätta transporterna till festplatsen kommer en buss gå varje timma från stan och tillbaka. Vänersborgs kommun har lovat att stå för det sanitära genom att bidra med toaletter mm. Även scenen bidrar kommunen med (…). Idag har MfMs bortåt 200 medlemmar, en stor uppgång. Verksamheten inriktas främst på att anordna konserter – inte minst Bergalåtar – men också att främja kulturen på andra sätt (…). En av kommittémedlemmarna är Bill Sundefors som i vanliga fall jobbar som lärare på Huvudnässkolan. Han säger:

– Vi har sökt ett bidrag på 15 000 kr från Kulturnämnden men har fått besked att vi inte kan hoppas på mer än 2 000 - 3 000 kr. Det är inget vidare stöd som kommunen ställer upp med. Vi önskar att kommunen kunde garantera en viss summa om vädret skulle slå fel. Visserligen räknar vi med att flytta inomhus om det blir dåligt väder, men det ger inte samma entrépengar. Vi kan inte ta in så många i en lokal (…)."

Kulturnämnden beslutade att bidra med 4 000 kr och busstransporten mellan festivalplatsen och Vänersborg fick ändrad turtäthet. Från att köra en tur per timma, till att istället köra två turer per timma. Anledning berodde på stor oro för parkeringsproblem vid själva festivalplatsen. Inför musikfesten hade man laborerat med en massa band och artister. Egba kunde inte och Kornet visste inte! Band som Motvind, Hot Salsa, Zagitarius och Pandora var alla intresserade av att uppträda på Bergalåtar 1979, men blev till slut, av okända omständigheter ändå avpolletterade. Dessutom lämnade Trettioåriga Kriget återbud och Kramp uteblev. Men trots allt strul mynnade det hela ändå ut i ett hyfsat bra startfält. Den 30 maj sammanställde MfMs ett PM, vilket lämnades ut till funktionärerna på Bergalåtar:

"Du som ska vara funktionär på Bergalåtar!

För det första: Vi samlas i Hunnebergsbacken på fredag 1979-06-01 kl. 18.00 för att gå igenom arbetsuppgifter, parkeringsplatser, hur man använder komradio etc. Jätteviktigt att alla som ska vara med och jobba samlas då!

Dessutom ska du som funktionär vara ute i Hunnebergsbacken senast kl. 11.00 på lördag 1979-06-02. Gärna mycket tidigare. Alla funktionärer kommer under dagen fördelas på olika arbetsuppgifter. Några kommer att ha fasta sådana (Första hjälpen, scenarbetare och ledningsgrupp), men de allra flesta kommer att cirkulera. Alla funktionärer kommer att märkas ut med en vit solskärm med Bergarlåtartryck på. Dessa ska kvitteras ut senast lördag kl 11.00. Efter konsertens slut ska de tillbakalämnas. Om du av sentimentala eller andra skäl, kan du efter konsertens slut köpa den till sitt fulla pris, ca 12 kr. Funktionärer behöver ej betala inträde om konserten går med vinst. Funktionärer ska däremot betala för den mat de förtär under dagens lopp. Förutom funktionärer från MfMs kommer Fritidsfixarna sköta all försäljning, och Hälsocenter kommer närvara som vakter.

Som funktionärer har vi ett ganska stort ansvar vilande på oss. Inte bara ansvar för att arbetet flyter under dagen, utan också ansvar för att folk trivs – det gäller alltså att uppträda vänligt och att vara nykter. Dessutom kommer det att röra sig om stora pengar, så det gäller att följa de förhållningsorder du får om hur du ska hantera dem! (…):"

Som funktionär fick man jobba med diverse olika befattningar som t.ex. skogsvakt, parkeringsvakt, järnvägsvakt och biljettförsäljning. Man skulle bevaka så att folk inte smet in utan att betala inträde, hjälpa publiken i samband med frågeställningar eller problem, dirigera bilar på parkeringsplatserna, bevaka den obevakade järnvägsövergången och hålla rent från folk när tåg var på ingång, samt sälja biljetter vid två eller tre biljettkassor. Sysslorna utfördes genom ett roterande schema.

Dessutom fanns ett speciellt sjuktält, som var bemannat av två stadigvarande personer och i ELA den 6 juni kunde man läsa följande:

"Det var mest småsår Annette Karlsson (…) och Eva Hagsér fick ta hand om i sjukstugan. Men en bår fanns till hands om olyckan skulle ha varit framme. Och möjlighet till snabb kontakt med lasarettet via polisen ."

Tillkom gjorde fyra fast stationerade scenarbetare som skötte allt arbete på scenen under hela dagen och det fanns givetvis en ledningsgrupp till hands. Ledningsgruppen bestod av tre personer och fungerade som sambandscentral. Dessa hade hand om presskontakter, artister, pengar, samt ansvarade för de administrativa arbetsuppgifterna som behövde utföras. Man fungerade även som en extra back-up resurs gentemot övriga funktionärer.

I ett dokument jag fick låna av Bill Sundefors i april 2018, kunde man ta del av MfMs presentation inför den kommande musikfesten. Texten är troligtvis ett pressmeddelande som skickades ut till tidningar etc:

"BERGALÅTAR – MUSIKFESTIVAL I VÄNERSBORG 2 JUNI.

Den 2 juni går musikfestivalen Bergalåtar av stapeln i Hunnebergsbacken, 6 km öster om Vänersborg. Arrangörerna, Musik för Musikens skull, räknar med storpublik.

Det finns plats för många tusen människor i den skidbacke konserten hålls.

I fråga om bredd och omfattning torde Bergalåtar sakna motstycke i Sverige. Vi börjar klockan 12.00 och håller på långt in på natten. Under denna tid medverkar 13 olika band och artister. Och det är inga dåliga artister heller: Eller vad sägs om storheter som Cornelis Vreeswijk, Peps Blodsband, Thomas Wiehe och Gunnar Siljabloo Nilsson för att nämna några av de mera namnkunniga. Dessutom medverkar Skrotbandet och Sky High, två av Göteborgs bästa grupper.

Från Vänersborg kommer Durex Fri Form, en ung lovande rockgrupp. Dessutom blir det 50-tals rock med Caddyz, folkmusik med Vandasfolket och Wargöns Accordion, samt ännu mera rock med Siddharta Gautama.

Boka alltså pingstafton för en stor musikhändelse i Vänersborg."

Den 15 maj 1979 skrev Aftonbladet:

"Musikfestival men vad säger älgarna? Musik i älgarnas trädgård. Ett sådant evenemang går av stapeln den 2 juni, pingstafton, i en stor skidbacke på Hunneberg strax utanför Vänersborg och Trollhättan. Arbetet för att förbereda musikfestivalen är redan igång. Backen prepareras och en scen ska byggas upp (…). Initiativet till det här evenemanget har tagits av elever på gymnasieskolan i Vänersborg. Tidigare har man fått problem med vädret men i år hoppas man att kunna hålla festivalen utomhus (…)."

Aftonbladets svammel om älgar har sin grund i att de båda bergen, Halle- och Hunneberg, är kända som Älgens Berg – detta eftersom älgjakten på bergen har varit i kunglig ägo sedan år 1351. Den årliga traditionella kungajakten infördes dock först år 1885 av kung Oscar II och än i våra dagar står bergen som värd för den kungliga älgjakten. ELA:s Bengt Tallbo skrev om Bergalåtar den 2 juni och musikfesten stod verkligen i startgroparna för att dra igång, vid middagstid samma dag:

"Äntligen framme vid målet! Idag är det dags för det med spänning emotsedda arrangemanget i Hunnebergsbacken. Efter fler månader av förberedelser (…) är vi nu framme vid Bergalåtar.

Hunnebergsbacken står redo att ta emot den stora mängd musikälskare som arrangörerna tror och hoppas ska bevista den 12 timmar långa konserten (…).

Det enda som oroar arrangörsstaben är att det finns risk att inte alla bilar får plats. Därför hoppas arrangörerna att publiken ska utnyttja den buss som kommer att gå i trafik mellan stan och berget. Den lokala publiken får ställa bilen och lämna plats för mer långväga besökare. En cykeltur i det fina vädret är heller inte att förakta. Bill Sundefors i föreningen tror och hoppas på en publiksiffra som närmar sig 4 000.

– Det märks att det är ett stort intresse för festivalen runt om i bygderna, säger Bill Sundefors, och han fortsätter. Det kommer folk med bussar från Värmland och vi vet att det kommer många från Göteborg, men framför allt är detta en festival för hemmapubliken (…)."

Dagen efter, den 3 juni, skrev man följande om festen i lokaltidningen ELA:

"Vilken folkfest blev det inte av Bergalåtar! Vilket färgsprakande skådespel! Vilken fullträff för arrangörerna! Vilka artister! Vilken medryckande och underhållande musik! Vilket väder! Så kan man i korthet sammanfatta den första riktiga upplagan av Bergalåtar. Arrangörerna, Musik för musikens skull kunde räkna in runt 3 500 åskådare. Det finns inget ord som räcker till om man inte använder succé. Artister, publik och arrangörer trivdes i det i det underbara vädret. Efter flera månaders förberedelse stod lyckan bi med ett fantastiskt juniväder. Det var svensk sommar när den är som bäst! Unga som gamla! Människor i alla åldrar mötte upp för att njuta av bra underhållning i något så pass ovanligt som en skidbacke mitt i sommaren! (…)."

Även GP, den 3 juni, skrev om Bergalåtar:

"Bergalåtar igår vid foten av Hunneberg – ett halvt dygns levande musik mitt i en skidbacke! Kända och okända grupper och artister avlöste varann. Vid midnatt lirade Peps Blodsband sista låten. Det är andra året som vänersborgsföreningen Musik för musikens skull arrangerade den här musikfesten – och nu hade man tur med vädret till skillnad från ifjol. En hel del hade slagit ner sig i gräset ovanför den provisoriska scenen redan vid middagstid när alltihop startade och sedan kom det bara fler och fler. Och en hel del betalande måste man också ha för att inte göra förlust. 56 000 kr kostade hela kalaset (…). "

Först ut (kl. 12:00) av artisterna på Bergalåtar 1979 var Siddharta Gautama, en pop/rockgrupp av lokal karaktär, därefter kom Wargöns Accordion (Club) som normalt brukade spela dragspel och fiol på olika ålderdomshem, sjukhem och liknande, men Bergalåtspubliken ville man självfallet också spela för. Thomas Wiehe uppträdde därefter och följdes i sin tur av Vandasfolket med dansare, som kom in och spelade folkmusik från Dalsland och andra exotiska (!) bygder. I detta uppträdande medverkade även Einar Hansander och Claes-Göran Jansson från Vänersborg, samt Marianne Skagerlind och Göran Bryntesson från Göteborg. Klockan 16:00 intog den store viskungen Cornelis Vreeswijk scenen och man hade inför denna spelning skrivit följande kallelse i programbladet:

Medborgare! Hr Vreeswijk roar och oroar kl. 16.00, missa honom inte.

Efter spelningen på Bergalåtar i Vargön, strax utanför Vänersborg, gav sig Cornelis iväg till Bohuslänska Fiskebäckskil och Club Skaftö, för ytterligare en spelning senare samma dag. Göteborgs-Tidningen (GT) skrev om Cornelis Vreeswijk dagen efter festivalspelningen och man tog bland annat upp att Kronofogden jagade Cornelis vid den här tiden. Cornelis hade även glömt att söka anstånd för betalning inför dessa två spelning, och därför spelade Cornelis lika mycket för fogden, som för publiken denna dag.

En timme senare spelade Gunnar Siljabloo Nilsson & Åke Johanssons Trio och musiken Siljabloo bjöd publiken på hade sina rötter i amerikanska evergreens från 1940-talet. Klockan 18:00 spelade bandet Durex, en samling fritt utövande instrumentalister som lät sina instrument samspela inför Bergalåtspubliken, följt av Caddyz en timme senare. Caddyz var från Vänersborg och spelade bland annat 1950/60-tals rockmusik.

Före festivalen hade polisen sagt, "att de minsann inte skulle hjälpa till i händelse av bråk". Polisen skulle bara sköta trafik- och ordningsfrågor utanför festivalområdet. Två inhyrda vakter och festivalens egna funktionärer skulle upprätthålla ordningen inne på festivalen, enligt polisen. Men när det blev diverse oroligheter framför och omkring scenen under Caddyz uppträdande, fanns det plötsligt polis på plats som ville slå av strömmen.

Men, med några få undantag lugnade allt ner sig efter en paus och polisen hade då tagit hand om slagskämparna.

Men polisen tyckte inte detta var nog, eftersom platsen för oroligheterna enligt polisen – "var ett hav av aggressivitet "!

Händelseförloppet beskrivs i en artikel genom MfMs och Erik Blix:

" – Det är under all kritik, detta, sade en av poliserna till mig. Ser du inte att backen när som helst kan explodera? En liten gnista bara…

– Vad är det som är under all kritik, frågade jag, och fick en förvånad blick och svaret:

– Men folk super ju! Här sitter folk och dricker! Och dom dansar framför scenen! Med tillhyggen!

Naturligtvis hade han rätt. Folk dansade. Och visst dracks det en del vin och öl i backen. Men det motsäger faktiskt inte det faktum att det just vid detta tillfälle var en synnerligen städad fest. Efter polisens ingripanden fanns inte tillstymmelse till bråk. Men visst dansade folk. Tydligen ansåg poliserna att alla borde sitta ner för att inte förvandlas till slagskämpar, genom nån sorts fantastisk dansextas. (…) Polisen tyckte att det var det värsta de hade sett. Vi tyckte det var lugnt."

Vilket som helst, någon gång efter klockan 20:00 var det dags för det tunga bandet Sky High, med Clas Yngström, Börje Olevald och Ulf Åman bakom instrumenten, att ta plats på scenen för att spela Hendrix-låtar och annat, med fullt ös. Efter Sky High spred Skrotbandet sina dansvänliga salsatoner över publiken. Klockan 23:00 skulle Peps Persson, Bosse Skoglund, Tony Ellis, Lester Jackman och Willie Mbuende ha gått upp på scenen, som kvällens sista musikakt, Peps Blodsband. Men eftersom tidsplanen hade blivit kraftigt försenad blev det hela lite problematiskt. Erik Blix berättar följande historia för lokaltidningen TTELA inför föreningens 40-års jubileum som gick av stapeln i Vänersborg i november 2012:

"Det var Peps ... och Blix

Själv tänker han bland annat, en gång för alla, avgöra diskussionen om vem det egentligen var som spelade vidare på Bergalåtar trots att polisens tidsgräns passerats med råge. Året var 1979. Platsen var Hunnebergsbacken. Och artisten var – Peps Persson. Men det var inte hans egen idé ...

– Vi hade tillstånd till midnatt. Då skulle strömmen dras, sa den kompromisslöse polismästaren som också var stadens starke man. Men vi var försenade och förhandlade oss till slut till EN låt till, berättar Erik.

– Då smög jag fram till Peps och viskade i hans öra: Ni får bara spela en låt till. Kan ni köra ett medley på allt ni har? Han fattade grejen direkt och de spelade nog i 40-45 minuter innan polisen avslöjade oss. Det var en snygg bluff, ha ha!"

MfMs (via Erik Blix) beskriver även denna episod på följande sätt i ett medlemsblad många år tidigare (1979):

"Mitt under Peps uppträdande kräver polisen att konserten ska stoppas. Vårt tillstånd hade gått ut. Mirre och jag hamnar i ett dvallikt chocktillstånd och undrar vad som egentligen var meningen. Stoppa uppträdandet efter en kvart? Var det inte polisen som ville undvika bråk? Tänk er själv 2 000 uppeggade pepsdiggare som blir snuvade på konserten efter en kvart… Jag uppmanades i alla fall att gå upp på scenen och säga till publiken att gå hem. Lugnt och stilla. Själva satt poliserna >>lugnt och stilla<< i sin bil, ordningsvakterna gnatade om övertid och åkte hem. Från bilen tänkte poliserna övervaka det hela medan jag skulle bli utbuad på scenen. Trevligt.

Tursamt nog lyckades vi förhala stoppet drygt en halvtimme, genom att Peps spelade lite längre låtar. Allt som allt blev det 45 minuter plus ett extranummer. Men utbuad blev jag förstås. Även om publiken (tack för det alla snälla människor) gick hem, till sist. Så vi hade alltså dragit över polistillståndet knappt en timme. Det kan vi i princip åtalas för. Men vi har inget hört. Det kanske är värt ett åtal att vi slapp ett otrevligt slut på konserten. För det hade