Frihet är det bästa ting: Fälttågen mot ryssar, danskar och norrmän 1788-1790

By Göran Mellblom

Allmänheten i Sverige-Finland uppfattade att riket gick mot sin upplösning. Efter Karl XII död tvingade segrarmakterna 1720 riksdagen att antaga en regeringsform som höll riket svagt. Regeringsformen garanterades, vid behov militärt, av Ryssland som till och med tillsatte en regent Adolph-Friederich von Holstein-Gottorp furstbiskop av Lübeck som svensk kung. Stormakterna mutade riksdagsmän öppet inför voteringar, partierna fängslade varandras medlemmar vid maktskiften. Stormakterna använde de svensk-finska trupperna för egna syften i två katastrofala krig. Kung Gustav III:s statsvälvning satte stopp för missbruket och förhandlingar med ryska statsledningen fördes förgäves. Återstod så endast kriget för att säkerställa Sverige-Finlands integritet och suveränitet. Boken behandlar operationerna och innehåller flera dramatiserade stridsskildringar ämnade åt att visa tidens stridsteknik såväl till lands som till sjöss.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Mar 4, 2022
• ISBN: 9789180578998

Göran Mellblom

Göran Mellblom, född 1960 i Boden och är och kapten vid Livgardet. Han är författare till böckerna Statsvälvningen - förbättringen av regeringsskicket 19-21 augusti 1772 och Frihet är det bästa ting - Sverige-Finlands fälttåg mot ryssar, danskar och norrmän 1788-90.

Book preview

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

En sommarmorgon

Företal

Inledning

Läget

Sverige-Finlands stridskrafter

Logistik

Uppbrott

Upptakt

Offensiv till lands 1788

En belägring

Kombinerad operation

Juten

Omdispositioner

Posteringen

Riksdag

Plan för 1789

Ett överfall

En strid

Kampen om sjöherraväldet

1790 - avgörande söks

Valkealaoperationen

Landstigningsoperation i Viborgska viken

En order - Svensksund

Fredsförhandlingar i Värälä

Iakttagelser

Efter kriget

Bilagor

Konungens Hov- och stallstat jämte den extra ordiarie medicinalstat

Hästar från Kongl. Hovstallet i Finland 1790 (delförteckning)

Förteckning över fartyg byggda vid Kongl. Örlogsvarvet

Arméens flotta – stridsteknik, några allmänna satser

Arméens flotta – signaler

Hans Kongl. Höghets underdåniga relation

H.M. Konungens tal till Riksdagen 1789

Dekorerade med Hoglandstecknet

Kanonslupen nr 120

Medaljerna för tapperhet vid Fredrikshamn och Svensksund

Kanonjolle nr 104

En kvinna dekoreras för tapperhet

Sandelska jägarkåren

Storamiralens regemente

Relation över slaget vid Ölands södra udde

Skeppet Fäderneslandet - organisation

Källor och litteratur

EN SOMMARMORGON I BÖRJAN AV JULI 1788 – BRON

INTILL STORA ABBORFORS GÅRD

Visselsignal! Männen tar sig framåt i försiktigt språng uppför älvbrinken och in i skogen. Löjtnanten samlar de åtta kring sig och ger tecken att sätta sig på huk. Man ser varandra ganska tydligt i sommarmorgonens ljus. Sotsvärtade ansikten, karbiner, svärtade korsbantlärer i läder med patrontaskan på höger höft, huggaren och bajonetten på vänster. Yllemössor. Hårda erfarna bistra miner. Löjtnant Boije kontrollerade noga att ingen laddat innan de gick i båtarna. Han bär karbin som de övriga och vill inte ha vådaskott som varnar ryssarna att slå larm. Tecken med handen: följ mig! Männen rör sig försiktigt längs med älvstranden bort emot bron där den ryska förposten står. Bortom den till vänster, på två muskötskotts håll, ryska huvudstyrkans förläggning i huset mitt emot gästgiveriet. De är nog sådär en femtio man minst. Strax bortom gästgiveriet Stor-Abborfors gårds ståtliga corps-de-logie i vitkalkad sten omgiven av sin park. Man närmar sig bron som skymtas genom skogen.

Gränsen markeras av den ryssmålade vaktkuren där två vaktposter står och hänger på musköterna, viftar efter mygg, njuter av morgonsolen. Löjtnant Boije ger tecken med handen: Halt! Sitt ner! Klara? Nickningar till svar.

Tecken: Linje! Man svärmar ut, gles linje. Nytt tecken: Framåt! Takten ökar. trettio steg till vaktposterna, tjugo, tio, framme, kolvar i huvudet och de grönuniformerade faller ihop. Visselsignal över den långa bron.

Ladda karbinerna! Man stoppar hastigt ned höger hand i patrontaskan, plockar fram en patron, stänger locket noga, biter av kulan som sitter längst fram omslagen av patronpappret, behåller kulan i munnen, häller ned krutet i loppet, drar ut laddstaken ur karbinen, stöter krutet, spottar ned kulan och så förladdningen av patronpappret, stöter ned det hela, sättar tillbaka laddstaken i karbinstocken. Det första krutet hälldes i låset där det skall tändas av flintans gnista.

Sedan sätter löjtnanten full fart med sex man längs landsvägen nedåt huvudstyrkans hus, två kvar vid de nedslagna vaktposterna. Över bron rycker strax dragoner till häst, karbiner i hand, hållna mot höger höft, över bron i försiktig skritt, på landsvägen skjuter de fart i trav, de kvarlämnade pekar intensivt bort mot vägen, dragonlöjtnanten nickar: Uppfattat! Farten ökas.

Snabb trav och dragonerna når fram strax hitom förläggningen vid gästgiveriet där de hastigt sitter av, var tredje stannar till häst, tar kamraternas tyglar – handhästar, rusar med höjda karbiner fram till löjtnant Boije och hans karlar som övermannat gevärsposten vid musköterna och trummorna.

(Ryssarna är precis så oförsiktiga som de alltid brukar vara. Musköter inomhus är alltid farligt och åbäkigt. Ryssar med musköter inomhus vore rent livsfarligt). Omringar huset, några rör sig bort mot gästgiveriet där officerarna nog finns. Bullrande kommandon på tyska:

-RAUS, HERAUS! SOFORT ANTRETEN! och ut pallrar sig efter en stund en hord på tio sömndruckna lurviga och snart tämligen kuvade ryssar med blandad klädsel. Man radar barskt upp dem längs husväggen, rapportkarl till häst sätter av i galopp bort emot och över bron. Man hör strax trumvirvlar på svenska sidan Kymmene älv, förkompaniet av Nylandsbataljonen sätter sig i rörelse, en trumpet smattrar vasst: ännu flera dragoner, karelska dragoner var de visst. Över bron väller kompani efter kompani blåuniformerade moltysta, i stadig takt, officerare till häst i täten. Bakom främsta kompaniet ett par kanonspann, servicerna marscherar till fots vid sidan. Dragonerna försvinner hastigt bort för att säkra nästa vägskäl och skydda styrkans uppmarsch.

Förtraven med löjtnanten är redan bortom herrgården, spetsen ännu längre bort.

Kompanierna tågar med noggranna avstånd. Manskapet får sig en närmare titt på de fångna när kompanierna passerar på landsvägen. Underofficerarna morrar när någon yngre soldat, alltför nyfiken kommer ur takten och rättningen. Vid gästgiveriet en samling ryttare, blågula plymer i hattarna, staben och chefen. Man samtalar med en fången officer (på franska naturligtvis vad annars?). Löjtnanten visar sig vara riktig ryss för ovanlighetens skull. Man anstränger sig ömsesidigt att tona ner pinsamheten över att bli överrumplade. Översten meddelar den fångne officeren att han kan ta sig en frukost på gästgiveriet på dennes bekostnad innan de fångna förs bakåt till den svenska posteringen. Ryssen tackar artigt.

-Je regrette, mais, devoir m’apelle. Au revoir Messieurs! (Sv: Nå, jag beklagar men...tjänsten kallar. Farväl mina herrar!)

-Au revoir Colonel! (Sv: Adjö, överste!) Man gör honnör, drar sig tillbaka in i gästgiveriets sal och beställer frukost som löjtnant Boije, efter viss tvagning på bakgården, skall dela. De åtta karlarna i hans styrka tar plats på bänkarna utanför och väntar på sin del i frukosten – morgongröt med fläsk. Men de alltjämt laddade karbinerna står vid sidan om knät – redo att användas.

Muntra och nöjda krigare men skärpta. Löjtnant Boije kommer runt hörnet efter en stund. Skänkmamsellen språkar en smula med de ståtliga sotsvarta krigarna.

-Mamsell, supar till karlarna, men låt det gå fort, den ryske herrn väntar redan i salen. Småpratet ökar en smula i styrka. Morgonsup! Skänkmamsellen skyndar in med sin bricka.

Överstekammarjunkaren och översten Gustaf Mauritz Armfelt och staben travar bort, passerar de marscherande kompanierna, som denne då och då ger ett muntert tillrop, kallar kompanichefer och en och annan fältväbel vid namn i kön på kompanierna där de marscherar vid sin trosskärra, förnamn rent av om fältväbeln hör till de gamle. Man ler och vill gärna fånga överstens blick.

Lojo kompani av Nylands infanteriregemente känner till Armfelt som regementschef, storherre och häradsbetäckare av rang:

-Komea mies tuo on! (Sv: Ståtlig karl den där!)

-Kyllä, hyvä ratsstaja myös. Einko hän ratsasta englantilaista täysrotuistaan tänään? Hän tervehtii niin korkeasäätyisä kuin alempisäätyisä kuin alempisäätyistikän.

(Sv: Ja väl beriden också. Rider han inte sitt engelska fullblod idag? Hälsar på hög som låg)

-Aikamoinen eversti! Minne meidän nyt piti mennä? Karkkilaan?

(Sv: Sjutusan till överste! Var skulle vi nu? Högfors?)

-Me mennään sinne mihin eversti komentaa! (Sv: Vi går dit översten befaller!) klipper korpralen av, dock inte utan en munter underton.

Överste Armfelt är deras överste. Soldaterna muttrar instämmande, nickar.

Jämkar ränseln på ryggen med ett ryck.

Gästgivaren, en rödbrusig stormagad karl i förkläde och kalott, parlerar med generalens kvartermästare om betalningen för den ryska inkvarteringen och förplägnaden.

-Herr officeren har gjort rätt för sig, säger gästgivaren (på klingande svenska). Manskapets räkning är inte färdig ännu herr kvartermästare. Men ett glas kanske medan Ni väntar? På min bekostnad. Jag har en ganska fin Madeira. Den väntande skänkmamsellen sätts i rörelse med en nick.

-Besiktningen av förläggningen? yttrar kvartermästaren med motvilja. Är det verkligen nödvändigt? Skänkmamsellen kommer ut med brickan, två glas däruppå.

-Nåja, men då blir räkningen därefter. Jag måste låta röka ut huset och skura och....

-Ja ja herr gästgivare det blir bra så.

-Skål då, på affären herr kvartermästare!

-Skål. Man dricker med välbehag och betraktar de marscherande kolonnernas kö där stora trossen med sina kärror och grejor passerar. Gästgivarens dräng kommer fram med räkningen som denne granskar och räcker över.

-Var så god herr kvartermästare! ännu en smutt på Madeiran.

Kvartermästaren granskar siffrorna.

-Hmm. Kallar till sig sin medhjälpare, en äldre sergeant.

-Sergeanten, hämta hit ryssarnas underofficer och be deras löjtnant ha godheten att följa med!

Efter en stund anländer officeren och en butter rysk underofficer, varvid man, naturligtvis inte underofficeren, låter sig väl smaka av Madeiran i de nya glas som hämtats ut. Den svenske kvartermästaren, som också är löjtnant, överlägger med den ryske kollegan som översätter åt underofficeren, som nu granskar räkningen och bekräftar summorna. Alla underofficerare i alla arméer måste kunna läsa, räkna och skriva.

-Karascho! (ry: Gott!) avgör underofficeren barskt. Officerarna går så in till sin frukost. Underofficeren gör honnör och går med den svenske sergeanten till sitt. Kvartermästaren gottgör gästgivaren från den tagna ryska fältkassan.

-Nåväl herr gästgivare. Rök ur huset, lägg in ny halm i bäddarna och håll det färdigt för vårt sjukhus som anländer inom sju dagar. Se här, en rekvisition.

Farväl!

-Farväl herr kvartermästare. Drängen kallas fram och får anvisningar. Men inom några ögonblick anländer bakre förbandens kvartermästare till häst till gästgiveriet för att beställa förplägnad åt sina kompanier och foder åt hästarna. Gästgivaren sätter fart på allt sitt folk. Bud till herrgårdens förvaltare om köp av foder och halm. Här kommer pengar att tjänas!

Terrängen kring Stora Abborfors

FÖRETAL

I föreliggande skrift ämnar jag återge huruledes svenskar och finnar under kung Gustav III ledning med enorma ansträngningar lyckades avvärja det överhängande ryska hotet att upplösa Riket. Jag vill med skriften påminna dagens svenska läsare att även vi en gång förstod innebörden av begreppet frihet för vilken folken i Europa i offrat så mycket för att uppnå.

Inte sällan yttras sig nedsättande om våra soldaters, sjömäns, underofficerares och officerares och civilas insatser under kriget mot ryssar, danskar och norrmän 1788 - 90. Hånfull är inte sällan tonen oftast om kung Gustav III och brodern hertig Karls personliga insatser och grumliga är yttrandena om dem som politiska ledare. Jag ser en annan bild.

Aldrig någonsin har jag heller hört en slutsats dras av de forskningar som gjorts av vårt näringslivs insatser under samma tid eller krigets koppling till det allmänna europeiska läget, vilket var ovanligt labilt med en stor revolution under uppsegling i Frankrike. Även detta behöver nämnas.

Med mina officerskamrater i tanken har jag med yrkesmilitärens ögon granskat våra föregångares insatser och funnit dem vara en spegel av det samhälle de levde i, ty något annat var varken möjligt eller önskvärt. Och det är detta samhälle som vårt eget idag är en fortsättning av.

Alla våra svenska, finska och pommerska föregångare återfinns generalmönsterrullorna. Åtskilliga av dem hade varit i elden förr och värdet av deras erfarenheter och deras förankring i samhället kan sammanfattas i ett berömt yttrande:

Man måste ha bevittnat motståndskraften mot den starkaste och mest ihållande artillerield hos något av de förband som kejsar Napoleon utbildat och lett i sina erövringskrig, för att kunna göra sig ett begrepp om vad en trupp kan prestera, som genom lång övning stålsatt sig att utstå krigets påfrestningar. Dessa styrkor har genom en rad stolta segrar kommit till den ädla föresatsen att ställa de största kraven på sig själva. I fantasin kan man inte göra sig en föreställning härom.

Carl von Clausewitz „Vom Kriege" andra boken kapitel 6.

Jag tackar in hustru Eva som åter igen lät mig hållas med skrivarbetet och uppmuntrade mig när det tog emot. Tack även till kapten Petri Nylander, Livgardet som hjälpte mig med översättning till finska språket; till musiksergeant Sébastien Borén, Försvarsmusiken som hjälpte mig med översättning till franska språket; till major Björn Cronlund, Livgardet granskade meningsbyggnaden; till kapten Lars-Åke Johansson, Livgardet som gav synpunkter på händelserna i Värmland; till löjtnant Stig Malmén, Livgardet vars omfattande kunskaper om hästar var viktiga för mig att beakta; till major Karin Malmsten, Högkvarteret som yttrade sig om logistiken och fick det kapitlet att utvidgas rejält; major Per Iko Livgardet som tipsade om våra turkiska försvarsavtal. Vermlands museum och Per Olof Davidsson lade ned mycket arbete på att finna noterna från Eda skans.

Kapten Hans Christopher Toll gav ovärdeligt stöd då släkten Tolls familjebliotek öppnades, liksom fanjunkare Lars-Erik Olsson som tidigt i skrivandet visade på böcker i ämnet i Svenska Frimurare Ordens arkiv och slutligen min vän Torbjörn Jönsson som i någon mån satte in mig i seglandets invecklade konst.

INLEDNING

Hjälp mig att rädda fosterlandet! uppmanade kung Gustav III högvakten på Stockholms slott vid middagstid den 19 augusti 1772. Kungen visste att Rysslands kvävande grepp om Sverige-Finland efter femtiotalet år till slut endast upprätthölls av några dussin politiker. Deras tid var ute och deras poliser skulle inte skulle våga konfrontera Livgardet. Den utländskstödda regimen föll samman inom några timmar. Folket jublade! Allt var bra – för stunden.

Men säkerhetspolitiken krävde att kung Gustav gick vidare och säkrade vad han åstadkommit. Fredsavtalen efter tre olyckliga krig var alltjämt i kraft och gav Ryssland rätt och möjlighet att blanda sig i Sverige-Finlands inre angelägenheter, rent av att tillsätta regent. Nere på kontinenten var samma Ryssland i full färd med att stycka upp den förfallna stormakten Polen, så ingen i Sverige-Finland kunde rimligen hysa några större tvivel om deras avsikter vad gäller vårt land. Kung Gustav personligen förhandlade ehuru förgäves med den ryska kejsarinnan vid två statsbesök. Hon vägrade ge efter.

Återstod så endast kriget. Krig, liksom livet självt, består av tiotusentals stora och små händelser i flera från varandra skilda dimensioner som dock samverkar till ett större sammanhang. Inte sällan präglas vår uppfattning om det av bilder, symboler på kartor, namn på fältherrar och platser. Mindre vanligt i svenska sammanhang är att närmare skildra våra soldater, sjömän, truppofficerare, administratörer och leverantörer; människorna som är och utgör förutsättningen för kartornas symboler. Deras dramatiska tillvaro lämpar sig för filmkonsten och den internationella filmindustrins oändliga behov av nyskapande. Så icke här i vårt land.

De stridande utsätts för friktioner som till stor del härrör sig från dödsskräcken i kontakten med fienden. Deras motiv att inte lägga benen på ryggen och fly utan fortsätta striden är därför nyttigt att begrunda, då det säger oss en del om människornas drivkrafter, i synnerhet om läsaren är yrkesmilitär. Leverantörer till Försvarsmakten den tiden har att hantera friktioner de också: stora kontanta utlägg för anskaffning av material och löner till sina arbetare, för leverans av förnödenheter mm i en tid när Kronans kredit ibland krånglar men upphandlingsavtalen alltid är i kraft precis som idag. Varför avbryter de inte leveranserna om nu betalningen är så osäker?

Administratörerna har sina regelverk att följa och borde helst göra det så att krigsverksamheten underlättas, snarare än att blint lyda regelverkets bokstav.

En person som gör skillnad i det sammanhanget är Johan Christopher Toll, vilken med Konungens extraordinära mandat driver igenom genomgripande administrativa förbättringar till Försvarsmaktens fromma. Arméförbandens logistikorganisation är inom indelningsverket baserad på avtal med enskilda rusthållare och rotar att träda i funktion vid större förbandsövningar och krig.

Toll lyckas genom betydande ansträngningar modernisera både arméns och flottans logistik vilka, i synnerhet flottans, saknar förmåga att tillräckligt snabbt växla från fredstida förvaltningsmetoder till krigstida. Toll får grad och befattning som officer men anses av oss yrkesmilitärer idag snarare som en framstående militär ämbetsman. Hans skickliga och moderna truppföring av det södra skånska kavalleriregementet, vars överste Toll var, väckte dock erfarna militärers uppmärksamhet och respekt.

Logistik och kommunikation återkommer som sammanhang där friktioner gör sig gällande, välkända av alla militärer, och mest noggrant analyserade av generalen Carl von Clausewitz i standardverket Vom Kriege (1832 - 37).

G. von Schantz gavs uppdrag av Kongl. Ingenieur-Corpsens Chefsämbete att skriva en bok om kriget medan minnet ännu var färskt och flera deltagare var i livet. Boken kom ut 1817 i Stockholm Historia öfver kriget emellan Sverige och Ryssland åren 1788, 1789 och 1790. Hans berättelse har hjälpt mig att förstå vad som egentligen pågick och hur. Man lät rekognosera flera av krigets slagfält och skapade kartor med angivande av grupperingar, rörelser och fältarbeten. Ulf Sundberg gav 2015 ut boken på nytt med vissa redigeringar och förklarande kartor.

Flera deltagare i fälttågen 1788 - 90 har skrivit ner sina iakttagelser och några episoder förtjänar att återges ordagrant, så dagboksanteckningar, militära rapporter, ordres, regementshistoriska verk och generalmönsterrullor har ytterligare fördjupat perspektiven.

För att illustrera dåtida rutiner och tillvägagångssätt har jag använt mig av metoden dramatisering (jfr: Tamelander Waterloo Belgien 1815 Nordstedts, Stockholm 2008 och även av samme författare Malta, Kriget i Medelhavet 1940 - 1942 Historiska Media UAB Print-It Litauen 2007). Händelserna är autentiska liksom personer, hästar och fartyg som nämns, vilka alla återfinns i förbandens generalmönsterrullor i Krigsarkivet. Regementsskrivarnas anotationer är intressanta och ett besök rekommenderas.

LÄGET SVERIGE-FINLAND BEFINNER SIG I 1788

Det säkerhetspolitiska läge som Sverige-Finland befinner sig i och kriget 1788 - 90 är inte en enskild händelse separerat från den europeiska storpolitiken utan, som alltid, en del därav. Ryssland arbetar sedan början av 1700-talet på att upplösa makten Sverige-Finland, som de såg som ett hot i synnerhet mot dess huvudstad S:t Petersburg som vid denna tid endast existerat i 70 år. Ryssland upplöste den förfallna stormakten Polen, vars territorium och befolkning delades upp mellan grannstaterna och försvann från Europas karta för att återkomma först 1918. Metoden var mutor i mångmiljardklassen i dagens penningvärde till Sverige-Finlands och Polens maktägande skikt, vilka arbetade för ryska intressen och mot det egna landets.

Hos oss lyckades kung Gustav III och dennes ledningsgrupp, i denna skrift ofta benämnd Konungen, bryta denna utveckling. Ryssland står som segrarmakten efter kung Karl XII död 1718 och är garant, vid behov militärt, för en regeringsform som håller Sverige-Finland svagt och hjälplöst. Efter kriget 1743 ockuperar ryssarna Finland en tid och håller stora trupper i Sverige för att säkerställa tillsättande av ny regent furstbiskopen av Lübeck Adolph-Friederich von Holstein-Gottorp, en släkting till Rysslands tsarinna.

Allmänheten är på det klara med att Sverige-Finland är på väg mot sin undergång i likhet med Polen.

Statsvälvningen den 19 augusti 1772 och sätter emellertid åter konungen i stånd att leda huvuddelen av Sverige-Finlands utrikes- och säkerhetspolitik.

Armén är väl övad och fullt bemannad av frivilliga yrkessoldater. Åtgärder för dess förstärkning och personalersättning vidtagna sedan länge.

Örlogsflottan har tillförts flera stora fartyg av modernaste konstruktion.

Örlogsvarvet i Karlskrona har reformerats redan på slutet av 1770-talet.

Viktiga förutsättningar för skeppsbyggnationen är ett upphandlingsväsen för tillförsel av väldiga mängder skeppstimmer, tågvirke, kanoner och annat.

Detta är etablerat och väl beprövat under flera krig.

Arméens Flotta är en ny och självständig stridskraft av flera hundra lätta enheter som manövreras av sjöbefäl och båtsmän men med roddarmanskap ur infanteriet och kavalleriet. Kanonslupar, kanonjollar och skärgårdsfregatter är byggda på löpande band på entreprenad av den mycket stora civila varvsindustrin i Sverige, Finland och Pommern. Vi anar även här ett omfattande planeringssystem.

Flottmanövrar har genomförts flera gånger där gamla rutiner finslipas och nya metoder prövas, antas eller förkastas.

Officerskårerna i armén, flottan och arméns flotta består i Sverige-Finland, liksom i nästan alla länder denna tid, till övervägande delen av adliga. I just denna kapacitet är dessa adelsmän-officerare även en aktiv del av det politiska livet i Sverige-Finland, eftersom alla adelsätter äger säte och stämma vid riksdag och äger att skicka en röstberättigad ledamot per ätt till adelsståndet. Fullmakter liksom röster köps och säljs i adels-, präster-, borgar- och bondeståndet av utländska makter för att säkerställa votering i eget intresse. Riksdagen beslutar då som nu om beskattning, men från Karl XII död även om krigs inledande, allianser med främmande makter och freds slutande. Riksdagsvoteringarna och utskottsarbetet är plötsligt avgörande för säkerhetspolitiken. Regeringsformen ändras 1720 på rysk order från kungligt envälde, motsvarande ungefär dagens presidentstyre i USA eller Ryssland, till en tidig form av parlamentarism. Härigenom politiseras officerskårerna på ett sätt som är otänkbart för oss yrkesmilitärer idag. Oron i armén under sommaren 1788 hänger samman med denna politisering.

Fältherren

Kung Gustav III kallas ofta teaterkung och tillskrivs egenskaper ämnade att framställa honom som inkompetent. Vid en närmare granskning av denne persons militära och politiska aktiviteter, såsom de beskrivs av dem som var med på plats, framskymtar en annan bild som jag med denna skrift ämnar måla.

På militär ledningsnivå agerar kung Gustav och brodern hertig Karl av Södermanland aktivt; manar på generaler och amiraler, uppmuntrar förband och skeppsbesättningar; är personligen närvarande i kraftsamlingsriktningar.

Kung Gustav är framme vid fronten och i eldlinjen upprepade gånger, såras lätt under anfallet vid Valkeala. Och under sjödrabbningar som hertig Karl leder finns inget skydd för någon mot kanonkulor och även han såras.

Kungen besöker viktiga terrängavsnitt och hotade punkter; belönar manskap, underofficerare, truppofficerare liksom generaler på slagfältet. När det blir känt att lätta dragonerna av Livgardet ridit sin första attack någonsin och slagit ryska dragoner vid Umejocki, beger sig kung Gustav omedelbart dit och gratulerar dem. Många enskilda krigare blir sedda av Konungen.

Hertig Karl för befälet över örlogsflottan vid samtliga sjöslag. De bägge bröderna leder flottornas utbrytning från Viborgska viken; Kung Gustav ingriper vid danskarnas offensiv i riktning Göteborg och påverkar händelseutvecklingen högst påtagligt. Instiftandet av tapperhetsutmärkelser för underofficerare och manskap och förteckningarna över dekorerade ger ett bestämt intryck av kung Gustavs strävan att systematiskt uppmärksamma arméns och flottornas breda lager, vilken ingen kung någonstans gjort före honom. Kungen och hertigen agerade och reagerade som politiska såväl som militära ledningspersoner parallellt och det är mot denna bakgrund de bör bedömas.

Då kung Gustav beslutar inleda konkreta förberedelser för krig med Ryssland kallar han till en hemlig krigsberedning med sig själv som ordförande.

Beredningens nio protokoll finns bevarade. Beredningen sätts samman av synnerligen begränsad krets: statssekreteraren vid Finansexpeditionen friherre Ruuth, statssekreteraren vid Krigsexpeditionen greve Carlson och generaladjutanten generalmajor Toll. I slutskedet kallas dock chefen för arméens flotta överste Anckarsvärd och generaladjutanten generalmajor Sinclair. Här kan vi ana att politiseringen av officerarskårerna gått så långt att sekretessen inte är möjlig att upprätthålla någon längre tid ens i generalers och amiralers krets. Betänker vi dessutom att en framstående svensk