Mannen på myren

By Anita Salomonsson

Chansen att möta en intressant person av en slump är ganska liten. Chansen för att man håller kontakten med en sådan person ännu mindre. Men mot alla odds är det precis vad som hänt och nu är hon på väg upp till Norrland för att hälsa på hos honom. Vad hon kan förvänta sig vet hon inte och hon är mer nervös är hon kan minnas att hon varit på länge. Och när hon anländer inser hon att hon nog hade vissa förväntningar på hur det skulle vara trots allt.Mannen på myren är en intensivt rofylld berättelse om vikten av att ha ett ombonat hem och besinningen att säga ifrån i tid. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 26, 2021
• ISBN: 9788726892017

Book preview

1. Resan upp

Hon hade oroat sig i onödan. Sommaren fanns kvar liksom grönskan och lummigheten. Genom bussfönstret kunde hon se granskogen och björkarnas vackra, vita stammar. Torkan hade fått ängar och betesfält att blekna något, men även där stack illgröna grästuvor upp huvudet och ville bli sedda.

Då och då stannade bussen för att släppa av eller på passagerare. Häruppe stannade bussarna ofta och på minsta uppmaning. Som barn hade hon alltid stått vid ett mjölkbord och väntat. Nästan alla hade ett mjölkbord att vänta intill. Man kunde stödja sig lite, rentav sätta sig någon gång. Nu fanns de inte mer, kanske inte människorna heller. Hon var på väg in i det avfolkade landet, landet som överlevde tack vare marknadsstöd och specialåtgärder. Men än tycktes människan bita sig fast. Små samhällen gled förbi, små, små byar som tappade ur en byxficka. Tysta och sömniga såg de ut, kurade endast i väntan på tid och upprättelse.

Inga barn syntes till. Inga gossebarn sprang barfota och med uppvikta byxben längs dikesrenarna med barkbåtar i händerna eller låg blixtstilla över gamla träbroar med rostiga ansjovisburkar intill sig och hemgjorda metspön i händerna.

Hon hade inte väntat sig precis det, men ändå var det det hon längtade till. Det som inte längre fanns, aldrig skulle återkomma men ändå i minnet fortsatte att vara till.

Hon lutade sig tillbaka mot sätet och den urtvättade sommarjackan, som hade fått duga en sommar till. Hon slappnade av. Mil efter mil i en landsvägsbuss lockar till det. Ändå var hennes närvaro i bussen inte självklar. Hon ställde sig hela tiden frågan om varför hon satt där. Hade en människa av hennes sort verkligen rätt till det? Hon kände behov av att försvara sig, åtminstone förklara.

Var det inte så att hennes liv genomgående hade varit trist och händelselöst och inte på minsta sätt avvikit från andras? Var hon inte själv lite grå och trist också? Men hon hade alltid skött sitt arbete, mot alla odds klarat barnen och deras uppfostran. De hade vuxit upp till goda och hedersamma människor. Så nöjd kunde hon känna sig, men det var det att hon aldrig någon gång unnat sig lyxen att ta en sväng utanför det invanda.

Det var därför som hon kände hur det då och då brände till i maggropen. Det var därför som bussen rusade alltför snabbt och ändå olidligt långsamt.

Hon såg ut genom bussfönstret igen. Små samhällen gled förbi. Som små utväxter nästan, tänkte hon förstrött. Som på en nerv eller ett blodkärl. Nästan allt i naturen hade sin motsvarighet i människokroppen. En tand hade rötter. Nerver och blodkärl förgreningar. Finare och finare utlöp. Blodbanorna var älvar och floder. De forsade och brusade och stötte emellanåt på fördämningar, avlagringar och livshotande vallar. Varbölder var som vulkaner. Underjordiska krafter som arbetade sig uppåt och åstadkom utbrott. Lämnade kratrar efter sig. Endast en gång i livet hade hon beskådat en vulkan, men otaliga var de varbölder hon sett.

Nu passerade de en liten korvkiosk, en nästan öde bensinstation och en vanlig konsumaffär med två stora blomlådor framför entrén. Ett par kvinnor var på väg ut med fyllda kassar i händerna. Alltid släpar människan på något som myror i en myrstack, tänkte hon. Hon log när hon tänkte på hur mycket hon själv släpat med sig. Hur många väskor, paket och kassar hon med chaufförens goda minne fått stuva in i bagageutrymmet. Ska du nästan som flytta, hade han sagt och skrattat. Tur att det på den här sträckan finns gott om plats.

Nu var de omgivna av skog på båda sidor. Tät granskog. Då och då rusade en bil förbi, gjorde en hastig, tvär och ibland livsfarlig gir framför bussen och försvann. Och bråttom har människan, tänkte hon slött, jäktade och stressade. Men bussen åt sig som en jättelik larv genom sommarkvällen, lojt, makligt och halvt i sömnen. Om han skulle somna, chauffören, tänkte hon slött, men inte ens den tanken förmådde hålla henne riktigt vaken. Det var varmt inne i bussen och behagligt som inne i en yllefilt. Alla slumrade också eller satt inneslutna i tankar. På sätet mitt emot sov en ung kvinna ihopkurad som ett barn och med huvudet på ryggsäcken.

Vakna tycktes dock småflickorna i sätet framför. De bläddrade i tidningar och smågnabbades om en påse karameller. Kanske var de i Ulrikas ålder. Hon tänkte ofta på henne, på barnbarnet, undrade vad som skulle bli av henne. Med den livslusten, den järnviljan. Kanske var det något speciellt med det första barnbarnet, kanske väckte de på nytt de slumrande moderskänslorna. Därav den starka känslan av samhörighet och ansvar.

Tanken på barnbarnet fick henne att rodna där hon satt. Vad skulle Ulrika säga om hon visste att mormor var på väg bort, att mormor, som bara rörde sig mellan lägenheten och sjukhuset, dragit iväg norrut mot något okänt.

En blek kvällssol fick det rätt slätstrukna landskapet att se idylliskt och besjälat ut. Björkstammarna glänste och fönsterrutorna i de enstaka husen skälvde som små försiktiga vattenytor.

Bussen krängde överraskande till. Vägarbete pågår, läste hon på en skylt. Grävmaskiner och lyftkranar stack plötsligt upp. Chauffören vilade på gasen, böjde sig fram och lotsade sig igenom maskinerna, bråten och högarna av grus. Arbetarna hade orange-färgade overaller och vinkade glatt. Efteråt infann sig lugnet igen, kanske också tristessen. Just ingenting att vila ögonen på. Chauffören kastade en blick i backspegeln, kliade sig i pannan och drog på igen.

Alla