Mellan gårdagen och nuet

By Zenia Larsson

"Mellan gårdagen och nuet" är en sammanställning av olika skrifter i form av artiklar och diverse debattinlägg som Zenia Larsson skrev från 1960 upp till bokens släpp, 1985. Det berör uppväxten i naziockuperade Lodz, som inte bara är mörker utan också en emotionell hyllning till grannar och andra bekanta. Texterna berör även hennes tid på konstakademin i Stockholm.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 19, 2021
• ISBN: 9788726740578

Book preview

författaren.

Förord

När jag för en tid sedan gick igenom, vad jag under årens lopp har skrivit i olika tidningar och tidskrifter, började tanken att åstadkomma en samlingsvolym växa sig allt starkare.

Jag har inte skrivit mycket. Min publicistiska verksamhet – om man kan kalla den så – har varit ringa. Men det jag skrivit, hör dock nära ihop med den verklighet jag skildrat i några av mina böcker. Och vilken jag under många år försökt göra mina läsare förtrogna med.

Mitt förflutna, mina upplevelser och mitt liv har jag försökt att föra in i den svenska vardagen på samma sätt som jag själv anammade mitt nya hemlands liv.

Det judiska folkets öde mitt i det svenska folkhemmet…

Kanske att jag i mina böcker varit mer öppenhjärtig än man som författare brukar vara. Likaså i dessa texter. Men jag ångrar det inte. Jag har fått mycket tillbaka. Det blev kontakt, ett fortgående samtal. En dialog. Eller om man så vill – ett utbyte av erfarenheter. I och med detta ett närmande…

Urvalet i denna samling är inte enhetligt. Det består av olika artiklar, betraktelser, kåserier och även av personliga, självbiografiska avsnitt. Somliga av dem är nyskrivna, andra åter tidigare publicerade – och då är det angivet var och när. De sträcker sig också över en lång tidsperiod, närmare tjugofem år.

Men jag tror ändå att dessa texter kan visa något av en bärande linje, ge en aning om en utveckling i en viss riktning. Och i så fall förklara varför så har skett.

Från början var det ju om de polska judarnas öde under andra världskriget mina böcker handlade mest. Men den politiska utvecklingen och staten Israels historia har ofta gjort debatten om denna svåra konflikt bitter och inflammerad. Jag har svarat ibland. Inte på grund av att jag skulle tilltro mig någon politisk klarsyn, utan helt enkelt för att det kändes viktigt för mig att ge min personliga syn på problemet. Trots att endast mina svar finns med, hoppas jag ändå att man kan bilda sig en uppfattning om vad diskussionen gällde.

Någon objektivitet har jag aldrig eftersträvat. Inte när det gäller Israel och det judiska folket. Med mina erfarenheter som grund förblir jag alltid part i målet.

Zenia Larsson

Del 1

Uppbrott

1

Utan att förstå ett ord, tyckte jag om svenska språket från allra första början. Det lät melodiskt, tyckte jag. Orden och satserna steg och sjönk som i en sång, det lät rent, ljust och vackert ett sjungande språk. Det kändes bra att lyssna till det efter de tyska vrålen…

Mina första lektioner i svenska språket fick jag på ett högst okonventionellt sätt. Det skedde på Konstfackskolan i Stockholm, i februari, vårterminen 1946. Ett halvt år efter det jag kommit till Sverige.

En av mina kolleger på aftonskolans skulpturavdelning blev otålig över att vi inte kunde komma till tals med varandra. Han såg beklagande ut, när jag tyst och oförstående lyssnade till min lärares förklaringar. Han försökte förtydliga vad läraren menade. Det hjälpte föga. Jag förstod inte min kollega – och han kunde varken tyska eller polska.

Så han började rita figurer. Detta är en kvinna, sa han. Och detta är en man, ett barn, ett träd. Upprepa… Han ritade gator och hus, bord, stolar, frukt, blommor eller djur. Han ritade varje kväll – och till slut lärde vi oss att kommunicera med ritblock och penna. Omärkligt gav ett ord ett annat och korta meningar blev längre.

Jag kan inte säga att jag gav mig med liv och lust i dessa lektioner. Det var trevligt, tyckte jag och givetvis var jag tacksam för hans vänlighet, men rätt så ointresserad för övrigt. Jag brydde mig inte om att läsa svenska. Det var det talade språket jag började tillägna mig, och mer för dagens omedelbara behov, än med blicken riktad mot framtiden.

Jag skulle ju inte stanna här. Det var ett främmande land. Allt som låg bakom fanns så fruktansvärt nära – såväli tiden som i mig själv.

Dessutom – jag behövde inte språket. Så småningom skulle mina händers arbete tala för sig självt. Och jag hade redan hunnit ta ett steg i rätt riktning:

Tack vare två judiska kuratorer från dåvarande Mosaiska församlingen – och med församlingens ekonomiska hjälp – var jag nu en så kallad specialelev på Konstindustriella aftonskolan, avdelning för skulptur. Jag hade tillåtelse att arbeta där även under dagarna. Och trots att det jag vid den tidpunkten lyckades åstadkomma, lämnade mycket att önska även av en nybörjare, var mina händer lyckliga.

Under tre terminer var skolan mitt livs centrum. För övrigt levde jag bara för dagen, provisoriskt och i största oordning, döv och blind för allt som hände utanför, i den stora världen. Och hela tiden med vaga, eller fastare planer på att lämna Sverige för något annat land, utan att riktigt veta vilket.

Många av mina vänner och kamrater var då på väg att lämna Sverige, för att ta sig till Palestina – och där hjälpa till med att bygga ett eget, judiskt land. Bund’s ideologi var då för mig ett bittert avslutat kapitel och jag förstod mina kamrater. Men jag var inte beredd att satsa mig själv för att bygga ett nytt land. Det var mitt eget liv jag ville bygga – jag ville utbilda mig till skulptör.

Här, eller någon annanstans.

Det blev här.

Mina resplaner skingrades snabbt, när jag på hösten 1947 kom in på Konstakademin i Stockholm. Och som ordinarie elev, på samma villkor och med samma rättigheter som mina svenska kamrater.

Det var det viktigaste som hänt mig sen krigsslutet. En väg in i en ny gemenskap, en outtömlig källa till nya, genomgripande erfarenheter som säkert bidrog till min bild av Sverige som land, av svenskarna som folk.

Och det viktigaste: bara några veckor därefter träffade jag genom en konstnärskollega Per-Axel – de delade ett rum, vi bodde i samma stadsdel.

Så blev jag vald till klubbmästarinna. Och snart flyttade Per-Axel och jag ihop i ett av det befolkade Sergelhusets otaliga små krypin, som en självklar del av ett konstnärskollektiv.

Detta anrika, sällsynta och nu för länge sedan rivna hus i själva hjärtat av Stockholm, blev vårt hem under fem intensiva år.

Mitt första hem i Sverige.

Dagarna ville inte räcka till: studier efter modell, gipsgjutning, perspektivlära, anatomi, teckning på eftermiddagen. Styrsel och ny insikt, när jag höll en klump lera i handen. För övrigt – blockering…

Men år 1948, under mitt andra år på akademin, hände något: jag gjorde en liten figur av en helt annan karaktär, än de modellstudier och porträtt jag då dagligen sysslade med.

Det var en kanske trettio centimeter hög skulptur av en kvinnogestalt som gick med framåtböjt huvud, ihopsjunken. På ryggen tyngde en oformlig säck, en tygväska hängde över ena axeln. Hon höll en vattenkanna i den ena handen, ett matkärl eller en skål i den andra.

Jag hade modellerat den hastigt, som i feber. Det jag hade gjort, var en intill döden trött människa, som med sina sista krafter släpade sig fram. En hemlös. Kvinna på flykt. På hopplös vandring.

För första gången sen jag kom in på Konstakademin, hade en krigsbild plötsligt vällt fram mellan mina händer. Och egentligen – ett självporträtt. Så hade jag sett ut. Och så hade jag själv gått – och alla de mina – på väg mot det okända, under den skoningslösa människojaktens sista dagar, medan gettot i Lodz redan låg i dödsryckningar. Ryssarna stod utanför Warszawa, tyskarna höll på att likvidera och tömma gettot i Lodz, vi försökte bjuda motstånd, gömma oss så gott vi kunde. Och allt man ägde, det allra nödvändigaste och dyrbaraste bar man ständigt med sig och på sig.

Innerst inne visste man ju – flykten skulle bli förgäves. Gömslen skulle bli upptäckta. Därför – en hemmagjord ryggsäck. En påse över axeln, fotografier av de kära, en bit bröd…

Mina kamrater – skulptörerna, målare och grafiker – och även min lärare i skulptur, professor Eric Grate – visste givetvis vem jag var och varifrån jag kommit. Men inte av mig. Jag var ur stånd att berätta något alls. Och jag var innerligt tacksam att ingen av dem hade någonsin ställt en fråga som rörde vid mina krigsupplevelser. Om dessa år inte varit en läkningstid, så hade de i varje fall gett mig en möjlighet att i detta nya land, och i denna så säregna miljö, få lite distans till mitt förflutna.

Och i regel höll jag mig också krampaktigt fast vid Konstakademins eget schema, utan att våga se mig om. Nuet hade varit mer än nog – jag var uppfylld av det till brädden.

Utom alltså denna enda gång.

Min lärare i skulptur, Eric Grate, försökte aldrig påverka. Han lärde att se. Att känna och förstå. Han hade förmågan att lyssna sig till bortom det tillfälliga man höll på med. Och följa den unge konstnären på hans egen väg, kanske långt innan man själv blivit medveten om, vart denna väg kunde föra.

Den dagen avstod dock Eric Grate från en konstnärlig bedömning eller skulptural analys av den lilla figuren. Och hans reaktion den dagen har jag också fått anledning att minnas många gånger, även om jag strax efteråt sköt den ifrån mig. Han tittade länge på denna kvinnogestalt, vred något på kavaletten, tittade sedan på mig. Det där borde du skriva om, sa han. Det borde du berätta…

Jag hade inget svar att ge. Och kände mig helt bragt ur fattningen.

För varken Eric Grate, eller Per-Axel eller någon av mina vänner och kamrater kunde vid den tiden ha den minsta aning om, att jag verkligen hade skrivit en gång. Att det var endast tack vare mina skoluppsatser och en litterärt begåvad modersmålslärare, som jag i gymnasiet slapp ifrån att gå om klass efter klass.

Det var inte bara uppsatser. Det var även noveller och en påbörjad men aldrig avslutad roman. Det var ungflicksdrömmar om ett författarskap. Och min farbrors gulnade diktsamling. Det var kvällar när jag för min far och min styvmor Eva läste högt det senaste. Deras av stolthet och glädje genomlysta ansikten.

Jag hade fortsatt att skriva även under de första krigsåren. I gettot. Tills jag i ett förtvivlat ögonblick hade bränt upp alltsammans. Vartenda blad.

Det var ett avslutat kapitel.

Och nu hade min lärare, vilken ytterst varsamt brukade antyda – men aldrig ange riktningen – gett mig rådet att skriva det jag ville skulptera. Använda ordet i stället för lera.

Nej. Ingenting kunde då vara mera fjärran. Inte då – jag levde ju mitt i en uppnådd dröm och jag var medveten om det. Denna dröm sträckte sig långt tillbaka i tiden. Den var nästan lika gammal – om än mer diffus och obestämd – som mitt behov att skriva. Men den hade ingen förankring i den verklighet i vilken jag levde. Jag kunde inte hitta – och letade inte heller efter – någon förklaring till den oro och spänning jag ibland kände i mina händer. Och inte heller såg jag något samband mellan denna oro och de skulpturer jag såg avbildade i skolböckerna eller monumenten jag nästan dagligen gick förbi.

Vi eldade hemma med stenkol. På hösten brukade vi göra stora inköp som skulle räcka över vintern. Kolet bestod av vackra, svart gnistrande och ibland stora bitar man var tvungen att slå sönder för att få in i spisen. Det hände att man ibland på den svarta ytan kunde urskilja tydliga avtryck av stjälkar och blad – en spegling av