Det glatta livet

By Henning Sjöström and Ernst Sjöström

Västerbotten på sextiotalet. I den lilla orten Burträsk bor ett brödrapar. Ernst och Henning lever färgstarka liv, kantade av mustiga och uppseendeväckande upptåg. De drivs lika mycket av sin egensinnighet som deras brinnande libido. Genom Ernst och Henning målas bilden av livet i en liten by. Ett liv som karaktäriseras av djupa dunkar brännvin och slagsmål där man svingar med all möjlig kraft ens rangliga kropp kan uppbringa.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 21, 2020
• ISBN: 9788726358766

Book preview

Författarna

De dubbla skiften i Bäckgruvan vid Västanfors och i Fagersta sliperi hade på ett år inte gett mig pengar nog för att jag skulle våga inleda studier på heltid. Sedan mat, hyra och avgifter för korrespondensstudier betalats blev det inte mer än hälften kvar av månadslönen. En del pengar hade jag också lagt i kläder för att det inte på håll skulle synas att jag hörde till brukssamhällets mest nedklassade grupp.

Efter ett år i Västanfors förstod jag att planerna jag skissade upp i drängkammaren på Sickelsjö, sedan jag vunnit ärekränkningsprocessen mot lagårdsförmannen och som ett privat straff utdelat av godsherren blivit avskedad, inte skulle hålla. De pengar jag sparat av inkomsterna från gruvarbetet och i sliperiet skulle inte räcka till ett års studier. Jag måste inställa mig på att fortsätta dubbelarbetet ytterligare ett år.

Men då fann jag av en slump en genväg till heldagsstudier. Innan jag lämnade Bergviken och de misslyckade kolaffärerna där hade jag på sommarkvällarna fått vara spjuthämtare åt äldste brodern Gunnar, som då var en av Burträsk sockens bästa spjutkastare.

I stället för att springa tillbaka med spjutet, slängde jag det. Och fick på så sätt träning i den klassiska idrottsgrenen. Men så långt som femtio meter hade jag aldrig lyckats kasta. Det tunga arbetet i Bäckgruvan hade gett mig utomordentliga kroppskrafter. Jag började tänka på att de borde kunna bättra på mina tidigare resultat som spjutkastare.

I början av juni ordnades en stor friidrottstävling i Fagersta. Bland dragplåstren fanns namn som Tore Tillman i långdistanslöpning, Lennart Helsing från Norberg och Lars Höij från Sala — båda tillhörande spjutkastareliten.

När jag anmälde mig till tävlingen ville man veta vilket bästa resultat jag nått. Femtiofyra meter, ljög jag. Min uppgift imponerade på tävlingsledningen. Jag skulle inte bli så långt efter Lennart Helsing och Höij, trodde man.

Tävlingsdagen var jag oerhört nervös. Jag skulle förstås skämma ut mig inför flera tusen åskådare. För att få delta fick jag lova att tävla för Fagersta. Det hade jag ingenting emot. Men jag hade varken tävlingsdräkt, träningsoverall eller spikskor.

Jag högg ett spjut och sprang ut på gräsplanen i flanellbyxor och en rödrutig skjorta och tänkte mjuka upp mig litet inför tävlingen. En av funktionärerna skyndade fram och grep mig i armen.

— Publiken ska hålla till på utsidan av staketet, sa han.

— Men jag är anmäld till tävlingen...

Funktionären granskade min klädsel.

— I de där kläderna kan du inte tävla, sa han. Vi ska se om du kan få låna av någon.

Jag ställde mig i en grupp träningsoverallklädda för att inte synas så mycket. Jag skämdes oerhört då jag förstod hur anmärkningsvärt jag var klädd.

Efter en stund återvände funktionären med ett par spikskor och en träningsjacka märkt Fagersta AIK. Byxor hade han inte lyckats skaffa, så jag fick behålla mina flanellbyxor.

Genom klädbytet måste jag stå över första kastomgången. Men jag hade sett hur flera hade kastat omkring 55 meter. Helsing hade sin markeringsflagga ytterligare en dryg meter längre fram.

När det äntligen blev min tur att kasta hade jag inte nerver att gå längst bort på ansatsbanan. Jag tyckte att alla glodde på mig och mina flanellbyxor. Jag vände tvärt och rusade de få meterna tillbaka till ansatsplankan för att få det hela undanstökat så fort som möjligt. I rädslan och nervositeten vräkte jag på så det svartnade för ögonen.

Jag såg ett spjut beskriva en stor jämn båge långt ut över gräsplanen. Min första tanke var att någon annan kastat samtidigt med mig och att det inte var mitt spjut. Men det var mitt. Och det slog ned strax bakom den flagga som markerade distriktsrekordet. Där placerade en ivrig funktionär min flagga — på 63,58 meter och nära sex meter framför närmaste konkurrent.

Efter mitt kast blev det först alldeles tyst bland åskådarna. Sedan utbröt ett oherrans liv. Jag hyllades storartat. Speakern förklarade att man tydligen hade en förklädd storkastare som deltagare i spjuttävlingen. Jag trodde att han syftade till mina flanellbyxor och tappade något av den spontana glädje jag kände omedelbart efter det lyckade kastet.

Inspirerad av det fina resultatet i första kastet försökte jag komma förbi flaggan med distriktsrekordet. Jag tog i så det smakade svavel i munnen. Andra kastet gick spjutet för lågt och försvann nästan till hälften i marken — bara ett trettiotal meter från ansatsplankan. I tredje kastet kom spjutet i vibration och flög av mitt itu när det befann sig högt uppe i luften. Publiken applåderade kastet för att det vittnade om ett oerhört kraftigt tillslag. Sedan gjorde jag inga fler kast. Jag hade ändå vunnit tävlingen överlägset.

Det jag sedan fick uppleva var något alldeles nytt för mig. Folk kom fram och skakade hand med mig och pratade med mig som om jag varit en betydande person. Dagen efter fanns det ett porträtt av mig i tidningen och en stor rubrik om mig som spjutstjärna. Inte en rad nämndes om mina flanellbyxor.

Då var jag inte sedd som enbart gruvkuse längre. Rikstränaren Gösse Holmér kom till Fagersta och övervakade min träning. Han gjorde också uttalanden till tidningar och jag utmålades som ett av de mest lovande spjutkastarämnena på många år.

Men mest satte jag värde på att högt uppsatta personer talade till mig som om de talat till en jämlike. Och jag gladde mig över de utjämningsmöjligheter idrotten har. Som landslagsman kände jag mig fri och betydande.

Chansen jag fått till nya viktiga kontakter måste utnyttjas. Jag skrev ett brev till chefredaktören för Idrottsbladet och berättade på fyra tätskrivna sidor om mina studieplaner och min ekonomiska situation. Jag förklarade att ingen av mina släktingar eller bekanta kunde eller ville låna mig pengar. Jag slutade med att be honom om borgen för 5.000 kronor.

Fyra dagar senare kom svaret från Torsten Tegnér. När jag spänt öppnade brevet fann jag att det innehöll de fyra sidor jag själv skickat till Idrottsbladets chef.

Grubblande över vad han menade med att behandla min anhållan så nonchalant satt jag med brevarken i handen. Då föll min blick på ett par slarvigt nedtecknade ord nederst på den fjärde sidan. Jag läste TT:s korta svar: OK. Jag tar risken!

Den fantastiska summa jag fått låna kunde jag rimligtvis inte förbruka själv, insåg jag. Men den skulle ändå komma till användning i sin helhet. Min bror Birger, som inte fått gifta sig med godsägardottern Kerstin Vilhelmsson i Billsbro, Vingåker, därför att hans sociala ställning inte kunde accepteras, hade slitit som ett djur i Bäckgruvan för att få pengar till studier. Honom skulle jag dela lånet med. Då skulle han få läsa sig till en examen och sedan återvända till godset i Billsbro och hämta sin åtrådda. Birger ville gå på Bergsskolan i Filipstad och bli gruvingenjör. En titel av det slaget hade hans tillämnade svärföräldrar lovat nöja sig med.

Så snart Birger fick besked om att han skulle få överta 2.000 kronor av mitt lån klättrade han upp ur den livsfarliga Bäckgruvan och tog första tåget till Filipstad och Bergsskolan. Själv reste jag samma höst till Hälsingborg för att på snabbaste sätt läsa mig till studentexamen på privatskolan i Ramlösa.

Den vintern frossade jag i läroböckerna hela dagar och till långt in på nätterna. Hermodskurserna hade hjälpt mig en bra bit på väg. Men jag hade inte läst ett ord latin. Detta matematiskt exakta och nödvändiga ämne trodde jag skulle bli mitt fall. Jag somnade om natten med Livius uppviken över ansiktet. På morgonen mindes jag inte ens vad jag läst kvällen innan och började för säkerhets skull några sidor före uppvikningen och markeringen med tumnageln.

På eftervintern ökade min otålighet. Jag hade i fem månader fått läsa precis hur mycket jag ville. Inga motprestationer i form av kroppsarbete, som hemma i Burträsk, hade krävts. Därför måste jag för min egen skull bevisa att jag nått resultat. Och visa fader Johan hemma i Bergviken att även studier kan leda till praktiska resultat.

Jag anmälde mig som privatist till Göteborg och bad att få komma med i första kullen, som skulle examineras i början av juni. Jag visste att det var en chansning av mindre föredömligt slag. Men jag tog hellre risken att bli kuggad än att i onödan behöva arbeta ytterligare i gruvan för att få pengar till ännu ett studieår. Kanske skulle ingen av mina bekanta eller släktingar få reda på att jag kuggats. Jag skulle i alla fall göra allt för att hålla studentexamensförsöket hemligt. Bara en skulle få delaktighet i mina planer. Det var Berit — en flicka hemifrån som jag var djupt förälskad i. Hon hade avlagt studentexamen våren före. Hon visste hur dåligt jag var förberedd och om jag misslyckades skulle hon inte utlämna min olycka åt någon.

Skrivningarna gick knaggligt, tyckte jag. Och samma gällde de muntliga prövningarna. Jag hade inte stort hopp där jag stod mitt i en skock abiturienter och väntade på det slutgiltiga beskedet.

Jag kände ingen av de övriga och aktade mig för att i onödan ge mig in i samtal. Ju färre som visste vem jag var, ju bättre var det — om jag blev kuggad. Och så pass tvivlade jag på mina förutsättningar att jag inte ens skaffat en studentmössa att sätta på huvudet om jag mot förmodan klarade mig. Men det var inte enbart av den anledningen. Om jag klarade studenten så skulle jag inte sätta på mig studentmössan. Det hade jag en gång för alla bestämt. Den utgjorde ett överklassmärke som jag hatat i många år. Studentmössan var ursprungligen inte ämnad för fattigas huvuden. Den var avsedd enbart för rikemansbarnens huvuden. Det hade jag fått lära mig hemifrån. Och jag visste att det var sant.

Min spändhet ökade till skräck när en myndighetspersons korta deklaration vållade tumult inne i den kvalmiga korridoren. Ett öronbedövande skrikande bröt loss och alla satte sig i rörelse mot trappan och utgången till skolgården. Jag hade inte uppfattat myndighetspersonens deklaration.

Medan jag trängdes med de övriga nedför trappan kretsade mina kaotiska tankar kring vad som ropats ut. Och som vållat allt skränandet. Hade det sagts att alla utom en klarat sig? Jag tog fast i trappräcket och höll mig kvar medan skaran av nyblivna studenter rusade förbi.

Jag hade ingenting gemensamt med deras uppsluppenhet. I synnerhet om jag var kuggad.

En som jag förstod var lärare kom nedför trappan.

— Vad var det som ropades ut nyss, frågade jag.

— Att alla hade klarat sig, svarade han utan att ens titta på mig.

Då hade alltså även jag klarat mig. En våg av omåttlig glädje vällde upp inom mig. Jag gick ut på gården. Och stod en stund och såg på blomsterkransandet. Allt skulle ha varit trivsamt om det inte varit för det ohyggliga skränet.

Klungvisa omfamningar och hissanden gjorde det svårt att komma fram över skolgården. Och jag ville därifrån. Där i glädjen och yran hörde jag inte hemma. Det var en överklasskarneval som pågick. Pojkar och flickor i mer eller mindre missklädsamma studentmössor pussades och hissades av anhöriga som var rödbrusiga av upphetsning. Jag kände äckel över den barnsliga uppsluppenheten. Inga stormar än, sjöng man. Och jag tänkte på orkaner jag redan drabbats av, kolbolagskraschen, flykten från hembyn, livegenskapen på Sickelsjö, arbetet i kolhuset i Fagersta, helvetet i Bäckgruvan o.s.v.

På min väg ut från skolgården kom jag för ett ögonblick att stå ansikte mot ansikte med en rödkindad, söt och ivrig flicka med ett stort fång luktärter i famnen. Hon log mot mig och räckte mig en av blommorna innan hon trängde sig vidare mot den hon skulle uppvakta.

Luktärten var det enda blomster jag hade med mig hem till rummet. Den ville jag bevara — likaså minnet av den spontana flickan som sig själv ovetande suddade bort den känsla av utestängdhet som gripit mig i den jublande mängden på skolgården. Och jag kunde sen inte motstå lusten att gå in i en affär och köpa mig en studentmössa. Den knycklade jag ihop och stoppade i fickan. Fast besluten att aldrig sätta den på mitt huvud. Jag skulle inte offentligt erkänna att jag som alla andra var svag för meningslösa yttre symboler. Studentexamenskvällen firade jag i ensamhet på mitt hyresrum. Festmiddagen bestod av en surmjölksbryta.

Jag höll just på att raka mig morgonen efter då det knackade på dörren. Jag trodde det var hyresvärdinnan som ville något och öppnade utan att först klä mig ordentligt. När jag upptäckte vem som stod utanför vände jag kvickt för att rycka åt mig en skjorta. Men jag insåg att idén var väl sent påkommen och återvände till besökaren — Berit. Hon var den sötaste flickan i min hemtrakt. Och jag hade blivit förälskad i henne första gången vi träffades. Hon var då gymnasieelev och jag dräng hos Gilbert Jansson i Bureå. Sedan jag for hemifrån hade jag brevväxlat med henne. Hon var den enda som fått veta att jag ämnade försöka ta studenten som privatist i Göteborg. Nu kom hon för att uppvakta mig.

— Får jag inte stiga på, frågade hon leende när jag av överraskning inte kom mig för att säga något.

— Jag kom för att uppvakta dig när du tar studenten i eftermiddag, fortsatte hon.

— Men jag tog studenten i går redan, förklarade jag. Du har tagit fel på dag. Då var det Berits tur att bli förvirrad.

—Och inte ens en blomma har jag med mig, sa hon. Jag tänkte köpa dem på vägen till läroverket.

— Blomman har jag redan, sa jag och pekade på luktärten.

Berit trodde att jag ljugit för henne om studentexamen.

— Du har ju ingen studentmössa...

Jag tog fram den hopknycklade vita mössa jag stoppat ned i skrivbordslådan och slätade till den något och räckte den till Berit.

— Den ska du ha på huvudet, sa hon.

— I helvete jag ska. Jag har svurit inför mig själv att aldrig ta på den. Och jag brukar stå vid löften.

Berit kom fram och slog armarna om mig.

— Du är rar — och tjurig, sa hon och kramade om mig.

Berit luktade gott. Det hade hon alltid gjort så länge jag mindes henne. Jag började treva över upphöjningen under hennes vita och fräscha blus. Hon försökte inte hindra mig. Jag tog varligt av henne blusen. Och rev sedan hastigt kjolen och underkläderna nedför henne och trampade till mellan hennes vrister så att allt hamnade i en hög på golvet.

Naken och skön stod hon framför mig med min studentmössa i händerna. Medan jag smekte hennes kropp satte hon studentmössan tillrätta på mitt huvud. Utan den minsta lilla protest från min sida.

Så fascinerad var jag av hennes skönhet att jag tappat talförmågan. Jag tyckte att mina tänder snabbklapprade. Som på en katt som ser en fågel utanför fönsterrutan.

Jag lyfte upp Berit och bar henne sakta mot sängen. Med mina kraftiga armar bar jag henne högt. Precis som en skicklig kypare bär fatet med den stekta fasanen och den brinnande såsen.

Då hände olyckan. Just i det mest stämningsmättade ögonblicket. Och orsaken var surmjölksbrytan kvällen före. Detonaden chockade mig lika mycket som den chockade Berit. Därför att den kom lika oväntat för oss båda.

Förskräckt över den genanta väderavlåtningen släppte jag ned Berit så hastigt att hon var nära att dråsa omkull på golvet. I sista ögonblicket fick hon tag i sängkanten och lyckades rulla sig över balken och i sängen. Hon drog skyndsamt filten över sig.

Själv var jag i mitt livs dilemma. Att den skira stämningen mellan Berit och mig var bortblåst en gång för alla stod klart. Olyckan kunde inte göras ogjord. Men frågan var om jag utan vidare kunde gå isäng till Berit eller om anständigheten krävde att jag åtminstone gjorde en skenmanöver in till toaletten. Därmed skulle jag ytterligare dra av på den ursprungliga högstämdheten. Jag valde toaletten. Trots att det ärende som hörde hemma där redan var utfört på annan plats. Men jag gjorde det för Berits skull.

Jag stod i mörkret innanför den reglade toalettdörren och svor tyst mellan tänderna. Allt jävulskap som finns i världen skulle över mig. Och alla slag av jävulskap finns. Satans surmjölksbryta!

Efter att ha stått inne på toaletten några minuter lommade jag till sängen där Berit låg. Jag kröp utan tillgjordheter ned till henne under filten. Det dröjde en bra stund innan den goda stämningen återvände. Men den kom i alla fall åter. Och ingen kan ha haft en skönare bröllopsnatt än vad den förmiddagen var för oss. Berit visste att jag alltjämt var generad över min kanonad och lättade mina bekymmer genom att själv åstadkomma en liten vädersensation. Efter den såg jag betydligt ljusare på tillvaron.

Och några dagar senare lyckades jag på en tävling hiva iväg spjutet