helsingør: syklub

By Søren Gulmann and Karina Søby Madsen

Det här är den inspirerande berättelsen om den danska motståndsgruppen Helsingör Syklub. Under vintern 1943-44 spelade de en avgörande roll för de viktiga kontakterna mellan det ockuperade Danmark och det fria Sverige. Nästan dagligen organiserade de illegala flykttransporter över Öresund.

Bokbindaren Erling Kiär trotsade sin svåra sjösjuka och seglade fram och tillbaka under både dagtid och svarta nätter. Detta trots att Sundet bevakades av tyskarna, och att det fanns minor placerade över stora områden. Inte minst var det också en av de kallaste vintrarna på många, många år. Med i båten hade Kiär illegal post, flyktingar, motståndsmän, spioner, kurirpost, vapen och annat komprometterande material.

Kiär och Syklubben är särskilt kända för sina insatser under perioden då danska judar flydde. Man räknar med att de hjälpte till att rädda cirka 700 judar från Danmark till Sverige. För det arbetet har gruppen fått uppmärksamhet över hela världen - på Holocaust Museum i Washington DC hittar du till exempel en av Syklubbens tre båtar, utställd som en symbol för ljuset i en annars mörk tid i mänsklighetens historia.

I boken får du lära känna huvud-personerna i gruppen och ges en insikt i deras arbete. Du upptäcker också hur brett förankrad gruppen var och vilket högt pris flera av medlemmarna fick betala för sina insatser.

• Language: Svenska
• Publisher: 1980
• Release date: Dec 19, 2018
• ISBN: 9788799665648

Søren Gulmann

Medforfatter til: Helsingør-Helsingborg overfarten gennem tiderne (2022) Kronborg i kunsten (2020) Syklubben - Helsingør-modstandsgruppen, der snørede tyskerne (2014) Den gode gerning: Redningen af de danske jøder i Helsingør og omegn (2013)

Book preview

kriget

KAPITEL 1

INTRODUKTION

DANMARKS FINASTE STUND

Helsingør Syklub var kodnamnet man gav en av alla de illegala grupper som under andra världskriget smugglade flyktingar, motståndsfolk, spioner, post, vapen och annat mellan Sverige och Danmark via Öresund. Gruppen blev särskilt känd för att ha räddat hundratals judiska flyktingar över vattnet under den kritiska vintern 1943-44, när tyskarna väl bestämt sig för att deportera de danska judarna till koncentrationsläger runt om i Europa.

Syklubben bestod till en början av fyra män från Helsingør, och i början var de helt inriktade på att rädda förföljda judar från den danska sidan till den svenska. De ursprungliga medlemmarna var bokbindaren Erling Kiær, poliskonstapel Thormod Larsen, tidningsredaktör Børge Rønne och polisassistent Ove Bruhn, vilka vi under resten av boken helt enkelt kallar för Kiær, Thormod, Rønne och Bruhn. Det var också vad de kallade varandra. Senare kompletterades gruppen, men det var de här fyra som förblev Syklubbens hjärta och själ, både under kriget och efteråt.

Gruppen har i folkmun också kallats för Kiær-rutten. Namnet understryker vilken viktig roll bokbindaren Kiær hade för gruppen, antagligen för att han var den som gjorde det fysiska arbetet och skeppade över flyktingarna, men samtidigt förminskar namnet de andras roll i arbetet. Ytterligare en benämning har varit Polis-rutten, som då i stället lyfter fram Helsingørs polisstyrka och stadens kustpolis. Ett logiskt namn, kan tyckas, eftersom många poliser blev involverade i den ursprungliga gruppens arbete, men det är inte helt rättvisande det heller, utan övervärderar polisens allmänna roll i händelserna, något vi också kommer att visa här i boken.

Thormod, Kiær, Rønne och Bruhn vid återförening 25 år efter kriget.

Det finns alltså flera namn på gruppen, men den benämning vi funnit mest passande är och förblir Helsingør Syklub, ett till synes oskyldigt namn som de fyra grundarna själva myntade.

Under senare års debatter om räddningen av de danska judarna har det ibland funnits skeptiska röster som velat förorda att man inte bör fästa för mycket uppmärksamhet kring de olika gruppernas arbete. Man påstår att inte mycket riskerades flykthjälparna, eftersom tyskarna var väl medvetna om att judarna höll på att fly landet, och att de i praktiken lät det hända. Men när man talar om Syklubben är det där en ren efterhandskonstruktion, eftersom ingen inblandad överhuvudtaget visste vad som skulle ske när de dramatiska flykterna tog sin början. Det enda Syklubben kände till i realtid under kriget, i stundens hetta, var att de riskerade både fängelse och dödsstraff om de åkte fast för illegala aktiviteter.

Farligt blev det redan efter danskarnas uppror mot tyskarna sensommaren 1943, när den ockuperande makten satte hårt mot hårt och införde stränga straff för allt som kunde uppfattas som motstånd. Att det är den enda rimliga sanningen kommer vi att visa i berättelsen om Kiær och de andra, då flera av dem fångades av de tyska styrkorna och skickades till läger långt bortom Danmarks gränser.

Lägret som de nu själva hamnade i var samma läger som Syklubben räddat så många andra ifrån. De fick både själsliga och fysiska sår, som de aldrig repade sig ifrån, och flera medhjälpare i koalitionerna runt gruppen klarade sig inte och dog i fångenskap.

När man tittar närmare på Kiær själv, så ser man att han hölls fången i Neuengamme och Porta Westfalica, där han misshandlades svårt. Han överlevde med nöd och näppe, och minnena från den mörka tiden i tyskarnas våld kastade skuggor över honom under resten av livet. Sedan fanns det förstås även folk som inte ens kom så långt som till fångenskap – de dödades eller sårades på plats under aktioner i krigets Danmark. Thormod var en av dem, då han sköts av tyska soldater och var nära döden under flera dagar.

Själva fick vi höra talas om Syklubben under hösten 2013, i samband med att vi förberedde en utställning på Kulturværftet, stadsbiblioteket i Helsingør. Vår utställning visade att många lokala ortsbor i staden gjorde en stor insats för att rädda danska judar till Sverige under kriget (utställningen är redogjord för i boken Den gode gerning: redningen af de danske jøder i Helsingør og omegn).

Utställningen pågick under jubileet, då det hade gått sjuttio år sedan räddningen av de judiska flyktingarna. En insats som många menar är Danmarks finaste stund som land. Att insatsen ens blev möjlig berodde mycket på Sveriges välvilja och fina mottagande av de många flyktingarna som kom sjövägen, men också med det reella stöd som svenskarna visade vid räddningsaktionerna under kriget.

För även om händelserna runt Öresund under kriget kanske verkar obetydliga i jämförelse med vad som sker i vår nutid, med tusentals döda flyktingar i Medelhavets vatten, så var insatsen ett fint exempel på humanitär hjälp under en svår tid, och insatserna var brett förankrade hos allmänheten. Samtidigt ska vi komma ihåg att andra delar av befolkningen stödde nazismen och utgjorde en stor fara för räddningsgrupperna – dessa modiga män och kvinnor riskerade varje dag sina liv för helt okända människor. Kanske är Syklubben som exempel extra viktigt i en tid som den här, när hat och intolerans drabbar de som flyr mot vår del av världen.

Under vår utställning, som nämndes ovan, mötte vi släktingar till medlemmarna i Syklubben och under samtalen med dem förstod vi vilken storartad insats, gruppen faktiskt hade gjort under kriget. Vi förstod också att det saknades en tillförlitlig och komplett redogörelse för deras arbete. På det stora hela har inte mycket skrivits om Helsingør under krigsåren, något som förvånade oss med tanke på hur viktig staden var för tyskarna på grund av läget vid vattnet, men också med tanke på hur stora insatser motståndsrörelsen här omkring gjorde.

Med den här boken vill vi försöka ge en nyanserad och sann beskrivning av Syklubbens intensiva arbete. Vi vill också bidra till den övergripande bilden av hur aktionerna skedde och varför man just i Danmark lyckades så bra med att få folk i säkerhet.

Under vår research upptäckte vi dessutom att det saknades information kring hur man praktiskt gick till väga för att få flyktingar till Sverige. Inte minst kände vi att det var svårt att få en bra överblick kring hur de olika organisationerna samarbetade med varandra för att få allting att flyta på.

Mycket av den litteratur som fanns verkade vilja framhålla att aktionerna som skedde var baserade på spontanitet och tur. Något som eventuellt var sant under de första kaotiska dagarna av flykt i oktober 1943, innan man hunnit organisera sig, men som sedan snabbt förändrades. Det blir tydligt när man tittar på Syklubben – en välorganiserad grupp, som växte fram på kort tid.

Den här boken ger en bred bild av hur många som var aktivt involverade i arbetet och exakt vad de gjorde, men även av hur farligt de inblandade levde när de ibland gav allt för att ge människor en ny chans på andra sidan Sundet.

MED DERAS EGNA ORD

För att ge en riktig bild av Helsingør Syklub har vi intervjuat flera av människorna som var med på den tiden (även deras släktingar), och gått igenom de danska arkiven: Riksarkivet, Frihetsmuseets arkiv, Lokalhistoriska Arkiv i Helsingør och Lokalhistoriska Arkiv för Hellebæk och Ålsgårde. Senare har vi också forskat i det svenska landsarkivet i Lund.

Ett par källor är centrala när det gäller berättelsen om Syklubben. Vi har Kiærs egen bok Med Gestapo i Kølvandet, som spökskrevs av en journalist efter kriget. Den boken är antagligen den mest kompletta boken om händelserna, men samtidigt är den baserad på en enda persons minne och berättelser. Oavsett så är det en viktig skildring, eftersom Kiær var kapten på de många överfarterna som Syklubben gjorde och den mest tongivande personen i arbetet. Utan hans bok hade mycket information gått förlorad, och det är därifrån vi tagit huvuddelen av hans vittnesmål.

Även Kiærs dotter Grace bidrog med en pusselbit, nämligen en klippbok där hon samlat information genom åren. Inklistrat på sidorna är tidningsartiklar, personliga brev, bilder och utmärkelser. Grace var vänlig nog att låta oss få låna boken under vårt arbete, vilket gjorde att vi fick en sällan skådad inblick i Kiærs liv. Men där inget annat är nämnt, så är Kiærs vittnesmål hämtat ifrån Med Gestapo i Kølvandet.

De tre andra medlemmarna i Syklubben har bara efterlämnat ett begränsat material, om man ser till sådant som publicerats i tidningar och böcker. Det viktigaste där är Rønnes kapitel om Syklubben i en årsbok som Helsingør Bymuseum gav ut 1980. Om inget annat nämns, så har vi tagit hans redogörelse därifrån.

Thormod berättade sin historia för Tove Nielsen i samband med hennes bok Frygt og mod (en antologi om mod). Både Thormod och Rønne har i slutet av sina liv också bidragit med videointervjuer till Steven Spielbergs Survivors of the Shoah Foundation, en organisation som samlar in och dokumenterar vittnesmål från förintelsen. Det ska noteras att Thormod gjorde sin redogörelse 1998, strax innan sin död, och han var inte längre helt klarsynt.

Efter kriget var Thormod annars den som engagerade sig mest i att berätta om händelserna kring Syklubben och han hade långt gångna planer på en bok om alltihop. Tyvärr blev det aldrig av.

Å andra sidan har vi haft en enorm nytta av det material han samlade ihop inför arbetet med sin bok. Vi fick tillgång till sex lådor information på Lokalhistoriska Arkiv i Helsingør, vilka inkluderade egna noteringar, brev som skrevs under kriget och om kriget, samt artiklar och liknande. Sedan fick vi en hel del relevant material av hans änka. Det han skrivit och samlat ihop hjälpte oss att få en komplett bild av tiden under kriget, som lät oss fylla i luckorna.

Desto svårare var det att få tag på något som kunde redogöra för Bruhns syn på saken. I Thormods material fanns en enda intervju med Bruhn från 1978, och senare hittade vi en ljudinspelning från en föreläsning som Bruhn hållit för en skolklass i Helsingør.

Sedan har vi också hittat okänt material i de mycket omfattande arkiven vi gått igenom, och en del av det är tidigare opublicerat. Av särskilt intresse är en rapport i Frihetsmuseets arkiv, som skrevs av Preben Feddersen, en dansk kustpolis och medlem i Syklubben. I texten beskriver han hur viktig just kustpolisen var för Syklubbens arbete, särskilt vid transporterna över Sundet.

De sista månaderna av Syklubbens existens – de var aktiva under vintern och våren 1944 – kan närmast beskrivas som kaotiska och ansträngda på grund av en nödvändig omorganisation som gjordes i samband med Thormods skottskada. Samtidigt som den skedde togs en annan medlem av Gestapo och avslöjade då namnet på flera andra i och runt gruppen. Nyheten om läckan spreds snabbt och flera av huvudmedlemmarna fick fly över Sundet. Kiær, som redan bodde i Helsingborg, blev tvungen att hitta nya sätt att skeppa folk säkert mellan Sverige och Danmark.

De bästa källorna till den här perioden i Syklubbens historia är Kiærs bok, men också det material i Riksarkivet som chefen över säkerhetspolisen i Helsingør, Ejnar Andersen, lämnade efter sig. Andersen är att betrakta som en huvudfigur i Syklubben och han hjälpte till att fortsätta frakta människor över Sundet när tyskarna till sist fick tag på Kiær i maj 1944. Han blev då chef över den nya organisationen som även de smugglade människor över Sundet, och de var att betrakta som efterföljare till Syklubben. De fick namnet Øresundstjenesten.

Arkivmaterialet består till stor del av korrespondens med den danska motståndsrörelsen i Stockholm, och rör ofta de illegala transporterna över Sundet. Arbetet på Sundet mellan Helsingborg och Helsingør var av betydande intresse för motståndsrörelsen.

Rakt igenom boken har vi försökt hålla oss till protagonisternas röster för att berätta historien, genom vittnesmål från flera olika källor, för att på så sätt försöka skapa en sann bild av Syklubben.

Sammantaget har vi faktiskt bara hittat ett fåtal diskrepanser när vi ställt vittnesmålen mot varandra. Dessa tar vi upp i boken, där vi tycker att det är relevant. Men just detta, att det fanns skillnader i berättelserna som lämnats av Syklubbens medlemmar, är kanske inte konstigt med tanke på hur många år som har gått innan man fångade upp deras röster.

Dessutom var kriget en svår och pressad tid, och av naturliga skäl skrev man inte ner något under ockupationen. Skulle sådan information ha fallit i fel händer kunde det ha fått svåra konsekvenser för många människor.

VEM HJÄLPTE DE?

Efter hand som historien om Syklubben växer fram i boken, så kommer du att upptäcka att det är en berättelse om de människor som hjälpte. Det finns inte mycket skrivet om folket de skeppade över Sundet, och under vår forskning hittade vi inte många beskrivningar av passagerarna. Detta trots att Syklubben var en av de större aktörerna i området, under de fyra månader som de var aktiva.

Som läsare kommer du att se hur Kiærs namn lyfts fram av många som var involverade i transporterna – inte minst talar Ejnar Andersen, Dr Jørgen Gersfelt och Helsingborgspolisen Göte Friberg varmt och mycket om honom i sina efterlämnade noteringar.

Exakt hur många som de räddade över Sundet förblir oklart. Enligt dem själva så transporterade de 1 400 människor från Danmark till Sverige, inkluderat 700 judiska flyktingar, och 300 människor i motsatt riktning (spioner och motståndsmän). De här är utspridda på 143 resor fram och tillbaka över Öresund.

I en rapport som skrevs 1946 är siffran i själva verket aningen lägre, och där talar man om 1 100 flyktingar från Danmark till Sverige, och ett hundratal på andra hållet. Rapporten skrevs till Frihedsrådet, som strax efter frigörelsen av Danmark 1945 försökte sammanställa de aktioner som gjorts av den danska befolkningen. Därför var det troligen en objektiv tredje part som skrev rapporten.

Helt andra källor sätter lägre siffror på Syklubbens gärning. Till exempel kan vi i historikern Henrik Dethlefsens bok De illegale Sverigeruter 1943–45 läsa att han uppskattar antalet räddade till 700. Hur han kommer fram till den siffran redogörs dock inte för.

Att till sist försöka göra en egen bedömning med