Nationens fiende: Om mordet på Olof Palme

By Lars Larsson

Sent på fredagskvällen den 28 februari 1986 sköts Olof Palme ner på öppen gata inför över tjugo ögonvittnen. Mördaren agerade snabbt och effektivt. Efter fullbordad gärning tog han sig springande från platsen utan att lämna minsta spår efter sig.

Polisen har lagt ner enorma resurser på att finna mördaren, men vet idag inte mycket mer än vad den gjorde för trettio år sedan.
De olika ögonvittnena ger en relativt samstämd bild av vad som hände den där kvällen. Hur mördaren såg ut, vad han gjorde och var han tog vägen efter skotten.

Men ett vittne avviker från de övriga på ett markant sätt. Hans berättelse stämmer inte alls med de andras, och dessutom är det ingen som ens har sett honom på platsen. Polisen beslutar sig snart för att avpollettera honom. Mannen kan helt enkelt inte ha varit där. De stämplar honom som mytoman och går vidare med andra vittnen.

Men i förhören framkommer en ytterst märklig omständighet. Vittnet som inte ens varit där avslöjar i förbifarten någonting som ingen borde ha kunnat känna till.
Förutom mördaren.

Nationens Fiende är en grundlig genomgång av mordet på Olof Palme. Här hittar du förhören, indicierna och bevisen, tillsammans med en noggrann analys av vad som egentligen hände den där kvällen.

Pocketutgåvan och e-boken innehåller till skillnad från den tidigare utgivna inbundna boken inga bilder.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Sep 2, 2016
• ISBN: 9789175695976

Lars Larsson

Nationens Fiende : Om modet på Olof Palme är Lars Larssons debutbok.

Book preview

BAKGRUND

Prolog

Sent på fredagskvällen den 28 februari 1986 sköts Olof Palme ner på öppen gata inför över tjugo ögonvittnen. Mördaren agerade snabbt och effektivt. Efter fullbordad gärning tog han sig springande från platsen utan att lämna minsta spår efter sig. Polisen har lagt ner enorma resurser på att finna mördaren, men vet idag inte mycket mer än vad den gjorde för trettio år sedan.

De olika ögonvittnena ger en relativt samstämd bild av vad som hände den där kvällen. Hur mördaren såg ut, vad han gjorde och var han tog vägen efter skotten.

Men ett vittne avviker från de övriga på ett markant sätt. Hans berättelse stämmer inte alls med de andras, och dessutom är det ingen som ens har sett honom på platsen. Polisen beslutar sig snart för att avpollettera honom. Mannen kan helt enkelt inte ha varit där. De stämplar honom som mytoman och går vidare med andra vittnen.

Men i förhören framkommer en ytterst märklig omständighet. Vittnet som inte ens varit där avslöjar i förbifarten någonting som ingen borde ha kunnat känna till.

Förutom mördaren.

Förord

Världens mest kända och utredda brott är mordet på John F Kennedy. När detta skrivs så är det mer än 50 år sedan han sköts, och tusentals böcker har skrivits i ämnet. Den ena boken har en mer fantastisk lösning på mordet än den andra. Förvisso kan man hävda att mordet faktiskt redan är löst. Lee Harvey Oswald häktades på sannolika skäl misstänkt för mordet på både en polis och Kennedy, men mördades själv av nattklubbsägaren Jack Ruby innan någon rättegång eller ens en egentlig polisutredning kunde inledas. Detta faktum har lämnat fältet fritt för spekulationer om Oswalds roll i mordet. Var han ensam? Vittesuppgifter pratar ju om skott från flera olika håll. Var han verkligen en kommunist och Kennedyhatare? En del hävdar i stället att han var hemlig agent anställd av FBI eller CIA. Var hans motiv politiska, personliga eller professionella?

Än idag kommer nya uppgifter om mordet fram, och nya spekulationer torgförs. Trots stora ansträngningar är Kennedymordet fortfarande officiellt olöst och verkar så förbli.

Utredningen av Palmemordet är med hänsyn tagen till omfattning och komplexitet inte helt olik Kennedymordet. Den tragiska händelsen på Stockholms gator i slutet av februari 1986 har resulterat i fler hyllmeter utredningsmaterial än något annat kriminalfall i världen, undantaget mordet på John F Kennedy. Palmeutredningen är unik i Sverige oavsett om man ser till dess omfattning av material, kostnad, mängden inblandade utredare, antal gjorda konfrontationer, mediebevakningen, förekomsten av privatspanare, och inte minst den ymniga mängden konspirationsteorier.

Den första personen som misstänktes för mordet på Olof Palme var, för att använda dåvarande spaningsledningens raljanta beskrivning, den galne österrikaren. Han är dessutom ett bra exempel på alla närmast otroliga sammanträffanden och tillfälligheter som förekommer i utredningen. Historien är märklig: Österrikaren är av polisen ökänd för att ha för vana att sprida hotelser omkring sig. Två dagar innan mordet på Olof Palme uttalar han ett mordhot mot Hans Holmér. Hans namn är alltså ytterst aktuellt i polishuset, så till den grad att man överväger att öka den allmänna uppmärksamheten. Det blir därför självklart för polisen att redan på mordnatten kontrollera denna Österrikare. Vittnen säger att han har kommit till restaurang Karelia på Snickarbacken, endast 400 meter från mordplatsen, ungefär tio minuter efter mordet. Detta spår blir snabbt så hett att polisen i stort sett uppfattar det som att mordet redan är löst. Beslut tas snabbt: Österrikaren måste tas in. Omhändertagandet sker på natten några timmar efter mordet under stor dramatik. Han dras handgripligen upp ur sängen där han sover med en tillfällig bekantskap vid sin sida. Under förhöret som följer kan han inte lämna någon bra förklaring vare sig till vad han har gjort under kvällen, eller var han har varit innan han kom till restaurangen.

Österrikaren passar inte perfekt in på det signalement som de första vittnesmålen beskriver, men det finns naturligtvis ett osäkerhetsutrymme så polisen låter sig inte nedslås. Tvärtom: Han hade uttalat hot, det fanns skäl att anta att han var farlig, och dessutom fanns han på plats i lagom tid efter mordet i gärningsmannens flyktväg. I polisens ögon måste det vara svårt att tänka sig någon annan förklaring än att han är skyldig, tagen med fingrarna just uppdragna och avtorkade ur syltburken.

Då händer det obegripliga. Österrikaren får, helt utan egen inblandning, ett fullständigt oslagbart alibi. En polispatrull har klockan 23:20, alltså nästan exakt vid den tidpunkt då mordet sker, av en slump stoppat honom vid Slussen och utfört en rutinkontroll. Uppgifterna om kontrollen kommer fram några timmar efter anhållandet, och polisen kan inte göra annat än att släppa honom. Självklart väcker detta frågor. Hur kan en sådan perfekt gärningsmannakandidat få ett så bra alibi bara några timmar efter anhållandet? Kan vi inte ana oss till en konspiration här? Kanske. Men, mer troligt – kanske inte. Inga andra uppgifter i denna historia står att finna, inget ytterligare har kommit fram. Spåren slutar här. Finns det en konspiration, så är den i så fall väl dold.

En annan minst lika fantastisk tillfällighet inträffade på en buss i Kalmar län där en passagerare dagen innan mordet säger till sin kompis: I morgon ska jag åka upp till Stockholm och skjuta Palme! En annan passagerare råkar höra samtalet, och när den hemska nyheten om mordet kommer ut dagen efter så är det inte svårt att förstå tjuvlyssnarens upphetsning: Han vet ju vem som har gjort det!

Polisen får in tipset, de utreder, förhör och kontrollerar enligt konstens alla regler. Till sist kan man konstatera att det rör sig om ett skämt. Den presumtive mördaren har ett vattentätt alibi, och det handlar helt enkelt bara om ett – låt vara ytterst smaklöst – skämt. Busspåret är sedan många år av polisen avskrivet som just en ren tillfällighet. Det finns fler exempel på sådana egendomliga tillfälligheter och sammanträffanden, och om även alla dessa är just sammanträffanden eller om de är tecken på en underliggande konspiration är inte lätt att veta.

Mängden spår, vart och ett med någon form av trovärdighet är överväldigande. Sydafrika, PKK, Ustasja, Christer P, högerextrema poliser, 33-åringen, EAP, WACL, Sydafrikanska agenter, CIA och Alf E är alla exempel på spår som på ett eller annat sätt varit aktuella i utredningen. Beroende på betraktarens utgångspunkt och personliga uppfattning kan de bedömas som mer eller mindre trovärdiga. Förespråkaren för ett visst spår bygger indiciekedjor, radar upp tillfälligheter som talar för sitt favoritspår, pekar på avsaknad av alibi och presenterar starka motiv. Däremot undviker naturligt nog förespråkaren att peka på det som talar emot spåret och framhäver i stället bara det som talar för. Det är ett helt naturligt beteende eftersom hon vill lansera just sitt spår som det mest trovärdiga. Men rent logiskt går det ju att bevisa att om ett av spåren är sant, så är ju alla de andra falska, oavsett hur trovärdiga de är. Åtminstone så länge som vi inte tänker oss en superkonspiration, där alla spåren tillsammans bildar en komplott av enorma magnituder, och i slutändan går ihop i en sorts konspirationernas moder.

Ungefär 130 personer har erkänt att de sköt Olof Palme. De första erkännandena började komma in till polisen redan en stund efter midnatt, alltså strax efter mordet. Om vi accepterar mordplatsvittnenas berättelse om en enskild mördare så måste alltså minst 129 av dessa påstådda gärningsmän ljuga. Mer sannolikt så ljuger alla 130. Polisen har utan större ansträngningar kunnat avfärda flertalet av de självpåtagna mördarna som rena bluffmakare.

Kan man lösa mordet? Finns det bevis som till slut otvetydigt skulle kunna peka ut en mördare? Kan någon, polis eller någon annan, till sist hitta det avgörande beviset? Och vad kommer i så fall att krävas av ett sådant bevis för att någon utan rimligt tvivel skulle kunna fällas? Ett erkännande räcker som vi sett uppenbarligen inte. Inte heller ett utpekande av de bäst placerade vittnena räcker, vilket blev tydligt i rättegångarna mot Christer P. Någon DNA eller liknande teknisk bevisning finns inte heller att jämföra mot. Innehav av revolvern kan förstås vara bestickande, men utan stödbevisning är inte heller det något som skulle räcka för att kunna sätta någon bakom lås och bom.

Sannolikt krävs ett eget erkännande tillsammans med innehav av revolvern, gärna tillsammans bevis på att man varit på plats vid tiden för mordet, och dessutom någon form av likhet med signalement, eller rent av ett utpekande från ett eller flera vittnen. Möjligheten för att detta ska inträffa får betraktas som mikroskopisk.

Många så kallade privatspanare har försökt hitta relevanta bevis och de tvärsäkra utpekandena av gärningsmän är många. Med lite god vilja kan man hitta runt 100 böcker som handlar enbart eller till stora delar om Palmemordet. De flesta författare väljer att inte peka ut en gärningsman. Det är inte svårt att förstå, lagen om förtal är tydlig. Det går inte att peka ut folk som statsministermördare hur som helst utan att räkna med påföljder, inte ens om den utpekade gärningsmannen är avliden sedan länge. Trots detta så väljer en del att peka ut och offentligt namnge sin favoritgärningsman och helt enkelt ta risken att bli åtalad. Kanske i hopp om att bli åtalad för förtal så att man i en rättegång kan åberopa, och därmed begära fram, hemligstämplade dokument i ljuset.

Om inte polisen kan lösa mordet, hur skulle en journalist, författare eller privatperson i så fall kunna göra det? Polisen sitter ju på enorma resurser och har tillgång till hemligstämplat material och har dessutom information från förhör och andra spaningsresultat – resurser som inte finns tillgängliga för en privatperson. Den tillgången till information och material som utredarna har, är oerhört mycket mer omfattande än vad en utomstående någonsin kan komma i närheten av.

Över 150 polisutredare var inkopplade i fallet den första tiden. Polisens enorma resurser utnyttjades till registerslagningar, spaningar, utredande av tips, förhör, och så vidare. Det är deras jobb, de är utbildade och professionella, och det står klart för var och en att de har bäst förutsättningar för att kunna lösa mordet.

Så varför finns fenomenet privatspanare överhuvudtaget? Ett uppenbart skäl är att de inte litar på polisens förmåga att lösa mordet. Antingen för att man tror att polisen själv är inblandad i någon form av konspiration och därmed hindrar ett effektivt utredningsarbete, eller för att man tror att polisen av kompetensskäl eller av andra orsaker inte gör allt de kan för att hitta mördaren.

Mordutredningen var från 1989 och under flera år framåt helt inriktad på att hitta bevis för att Christer P, trots ett enhälligt frikännande i hovrätten, var rätt man. Detta innebar att endast marginella ansträngningar lades på att hitta mördaren i andra kretsar, helt oavsett vilka sammanlagda resurser som fanns tillgängliga. Dessutom har utredningen från tid till annan gått på sparlåga. Under tiden efter flodvågen i Asien låg utredningen i praktiken helt nere i flera år, eftersom den då enda anställda utredningsmannen även fungerade som identifieringsexpert och därför under lång tid hade uppdrag på plats i Thailand.

Det finns alltså skäl att fundera på om polisen gör och har gjort allt som står i deras makt. Av de tre stora statliga granskningar som gjorts av utredningen pekar i vilket fall den senaste på att polisen varit, låt oss kalla det ojämn, med att nysta i alla trådar. Mängden tips har givetvis varit enorm, och mängden villospår är därmed stor, men för en utomstående betraktare framstår det som ganska klart att många tips har lämnats märkligt outredda. Många gånger har tips och spår lämnats helt orörda ända tills media eller journalister har börjat gräva och ställa frågor, varvid ett intensivt utredningsarbete har inletts. Vad beror detta på? Har polisen struntat i vissa tips för att de har rört deras kolleger? Eller fanns det någon form av lokal handlingsförlamning just när det gällde vissa spår? Eller har tipsmottagaren, eller utredande polisman fattat ett snabbt beslut baserat på sin erfarenhet och magkänsla? Vi vet inte varför. Men vi vet att det finns spår som än idag inte utretts grundligt, varken av polisen eller av privatspanare. Denna bok handlar om ett sådant spår.

Min utgångspunkt när jag har studerat detta spår har hela tiden varit att betrakta den berörda personen som oskyldig. Jag föreslår inte att han verkligen har delaktighet i mordet på Olof Palme. Det jag gör är att sammanställa dels det som talar för att han är oskyldig och dels det som antyder att han är delaktig. Slutsatsen får läsaren dra.

TT-telegram

STOCKHOLM 1986–04–06 15:57

– Jag tror att polisen kan ha lämnat fel signalement på Olof Palmes mördare. Deras signalement stämmer in på mig. Det säger reklamkonsulenten Sture E från Täby. Han var en av de allra första som kom fram till mordplatsen, bara några sekunder efter att Palme skjutits.

– Det signalement som polisen lämnat på mördarens klädsel, mörk trekvartslång rock, keps, stålbå- gade glasögon, stämmer exakt med vad jag hade på mig vid tillfället, säger han. Han säger också att Lisbet Palme sagt blå täckjacka till honom och pekat in i gränden där mördaren försvann. Mördaren kan alltså i stället ha burit en sådan jacka.

Enligt polisen är det dock uteslutet att man förväxlat signalementen på mördaren och Sture E. Man säger också att man inte har något behov av att höra E igen.

Sture E berättar för TT om mordkvällen:

– Jag hade jobbat över på mitt arbete på Skandia. Klockan 23.20 stämplade jag ut och gick snabbt mot Kungsgatan för att hinna med en tunnelbana. Jag hade bara gått en kort bit när jag hörde smällar. Jag var då bara cirka 20 meter från mordplatsen. Tyvärr tittade jag på klockan just då så jag såg aldrig mördaren.

Sture E och några andra personer rusade fram till den skjutne. De visste då inte att det var Palme.

– Mannen blödde kraftigt. En flicka började med upplivningsförsök. Efter några minuter kom polis och ambulans. Några poliser började springa efter mördaren. Efter ett tag kom jag på att Lisbet Palme sagt blå täckjacka till mig och pekat in i gränden. Jag försökte springa ifatt poliserna för att tala om det för dem. Sture E hann dock inte ikapp poliserna. I stället gick han tillbaka till mordplatsen.

– Då stod ett vittne och beskrev mördarens klädsel. Men alltihopa stämde in på mig, rocken, kepsen, glasögonen. Jag försökte göra polisen uppmärksam på detta, men han verkade inte intresserad, trots att jag stod klädd just så mitt framför honom.

På lördagen kom signalementet ut till allmänheten. Sture E kände åter igen sig själv.

– Då ringde jag polisen och berättade om detta. Jag tyckte de skulle ta bort det felaktiga signalementet. Sedan åkte E på en veckas semester. När han kommit hem blev han samma dag uppringd av sex olika poliser som ville ha hans uppgifter. Han fick dra alltihop om och om igen.

– Den sjätte som ringde sade att han inte kunde tyda de föregåendes anteckningar så han ville spela in samtalet på band.

Trots Sture E:s uppgifter hävdar polisen fortfarande att det givna signalementet gäller. Enligt polisen har man fått detta signalement från ett vittne på en plats på David Bagares gata, där Sture aldrig befann sig. Sture har inte heller fått delta i den rekonstruktion av mordet på Palme som polisen utfört på lördags- och söndagsmorgonen.

– Det tycker jag är lite märkligt. Jag var trots allt bland de första på mordplatsen. Polisen säger att den lägger pussel. Men om man tar bort pusselbitar tycker jag att polisen är dålig på att lägga pussel.

Skotten

Det är sportlovsvecka. Stockholms gator och trottoarer är kalla och hala. Det ligger ett litet tunt puder av snö ovanpå fläckar av is. Luften är 6,8 grader kall och det blåser med fyra sekundmeter.

Det är fredagen den 28’e februari 1986.

Olof Palme har haft en hektisk men omväxlande dag på jobbet. Fredagen börjar som så många gånger förr med tennis i Kungliga Tennishallen tillsammans med gode vännen Harry Schein. Efter matchen åker Olof med sina livvakter till arbetsplatsen i regeringskvarteren. Framför sig har han en fulltecknad arbetsdag. Men innan den inleds på allvar stannar han på vägen från tennisen till på herrekiperingsbutiken Ströms i korsningen vid Sveavägen och Kungsgatan. Där lämnar han tillbaka en kostym som han har haft hemma till påseende men som fått underkänt betyg av Lisbet.

Väl framme på plats i kansliet ger han livvakterna ledigt resten av dagen. Han behöver dem inte längre. Skulle det förhållandet ändra sig så kommer han att ringa efter dem.

Under dagen är Olof upptagen med diverse möten, telefonsamtal, intervju med tidningen Statsanställd och ett och annat sammanträffande med personalen och regeringskollegor. Efter den för en statsminister vanliga arbetsdagen promenerar Olof hem till sin fru Lisbet Palme, och efter att ha ätit middag tillsammans bestämmer sig paret för att gå på bio. De har talat om biobesök tidigare, och valet har stått mellan två dramakomedier, Lasse HallströmsMitt liv som hund och Susanne Ostens Bröderna Mozart. Under kvällen pratar Olof i telefon med Mårten, en av parets tre söner, som berättar att han och hans fästmö planerar att gå och se just Bröderna Mozart. Kanske ska vi se den också säger Olof, och de avslutar med att antyda att de kanske ses vid biografen. Innan de beger sig ut ringer Olof och försöker beställa livvakt, men av något skäl misslyckas detta. De bestämmer sig trots allt för att ge sig iväg. Omkring klockan 20:30 lämnar de sitt hem på Västerlånggatan 31 i Gamla Stan, varifrån de tillsammans promenerar ner till tunnelbanestationen. Paret är vana vid att uppmärksammas och de iakttas på promenaden av ett flertal personer, men ingen av dessa så kallade Gamla Stan-vittnen har för polisen senare uppgett att de sett några tecken på att de var förföljda. Från tunnelbanestationen åker de två stationer till Rådmansgatan. De får stå hela vägen.

Framme vid biografen Grand sammanstrålar de med Mårten och hans flickvän. Olof ställer sig i kön och köper biljetter. Biljetterna är egentligen slutsålda, men biljettkassören ger dem ett par undanlagda biljetter som egentligen är reserverade av en chef på Sandrews. Väl inne i biografsalongen sätter de sig på sina platser. Sällskapet får inte sitta tillsammans, Mårten och hans flickvän sitter för sig själva och Olof och Lisbet sitter tillsammans i en annan del av salongen. Olof noterar att TCO-ordföranden Björn Rosengren sitter på raden bakom och börjar prata med honom. De diskuterar bland annat helt kort ett möte som ska hållas någon av de kommande dagarna men avslutar samtalet efter bannor från Lisbet. Nu är det fredag, och de är lediga!

Under tiden som filmen rullar på bioduken observerar personer i biografens foajé hur en man stående utanför dörrarna spanar in i biografen. Andra vittnen rapporterar att mannen rör sig fram och tillbaka i området omedelbart utanför entrén. Denna person benämns i polisutredningen som Grandmannen. Vid den kommande rättegången knappt tre år senare så argumenterar åklagarna för att denna man är identisk med den för mordet åtalade Christer P.

När bion är slut någon gång mellan 23:05 och 23:10 går paret Palme tillsammans med Mårten och hans flickvän Ingrid ut på trottoaren något söder om entrén till Grand. De pratar en stund. Mårten och hans flickvän föreslår att de alla fyra fortsätter kvällen genom att dricka te hemma hos dem. Till sist beslutar de båda paren sig för att det är för sent, och efter att tagit avsked går de åt var sitt håll. Olof vill sträcka på benen och bestämmer sig tillsammans med Lisbet för att promenera hem i stället för att ta taxi. De båda paren skiljs åt och Olof och Lisbet börjar promenera söderut på Sveavägens västra sida. Klockan är nu cirka 23:15. Mårten berättar senare i polisförhör om en man som verkar ha lyssnat eller spionerat på de två paren, och han får också intrycket att mannen verkar följa efter hans mor och far när de väl börjat promenaden hem.

På sin väg söderut passerar de en kyrkogård på sin högra sida. I korsningen med Adolf Fredriks Kyrkogata sneddar de över till andra sidan. Lisbet vill titta på en klänning i skyltfönstret på affären Sari som ligger i norra hörnet av Skandiahuset. Paret dröjer vid butiken en stund, och fortsätter sedan i armkrok söderut. Lisbet går längst ut mot gatan på den breda trottoaren. De promenerar förbi hela Skandiahuset utan att möta någon.

När paret kommer fram till korsningen med Tunnelgatan sneddar de in mot den stängda tunnelbanenedgången som finns på platsen. Vid färgbutiken Dekorimas skyltfönster står en man stilla och tittar på dem när de passerar. Han börjar gå efter dem så snart de har gått förbi. Lisbet släpper armkroken och tar ett par snabba steg fram. Mannen lägger sin vänstra hand på Olofs vänstra axel. I andra handen håller han en revolver. Han tar upp sin högra arm, sträcker ut den mot Olofs rygg och avlossar med någon sekunds mellanrum två snabba skott.

Ett av de två skotten går rakt in i Olofs rygg. Kulan går in i rockens mittsöm, mitt i ryggraden. Först träffar kulan kotpelaren och krossar den femte ryggkotan. Trots sin mycket höga hastighet och stora inneboende rörelseenergi innebär detta första, hårda hinder att kulan snedställs och tumlar runt på sin väg genom kroppen. Efter att ha passerat ryggraden sliter den i tur och ordning sönder matstrupen, aortan och luftstrupen. På sin väg ut ur kroppen krossar den – nu vertikalt stående kulan – bröstbenet. Olof Palmes vitala kroppssystem upphör ögonblickligen att fungera. Skadorna är av den arten att någon möjlighet att överleva är helt utesluten. Eftersom hjärnan nu inte längre är förbunden med nedre delen av kroppen kan benen inte kontrolleras och Olof kan inte längre hålla sig stående. Knäna slår i marken och sedan faller kroppen raklång i marken. Han är medvetslös redan på väg ner.

Det andra skottet träffar Lisbet i ryggen men i en sådan vinkel att någon allvarligare skada inte inträffar.

Hela eller delar av mordet sker framför ögonen på ca 20 personer. Minst ett par personer ser även mördaren och paret en stund innan mordet. En av dem är Inge M, som sitter i sin bil på motsatta sidan på Tunnelgatan i riktning rakt mot mordplatsen. Han ser mördaren redan när han först kommer till platsen. Han berättar senare att han såg mannen stå en stund på platsen, först riktad in mot skyltfönstret och sedan vänd

Reviews for Nationens fiende

[nichlas johansson · Rating: 3 out of 5 stars]

quite interesting
but I am sad that the author`s big
focus on "skandiamannen"
who probably is a patholgocal liar
who has nothing to do with the assasiation of Palme