7 Psykiatrer berättar: om 40 år i svensk psykiatri

By Gudrun Willén, Majken Ståhl and Tommy Tallberg

I Skåne har vi privat verksamma psykiatrer i många år haft ett nätverk för fortbildning och professionella samtal, och ur detta nätverk utkristalliserades så småningom en skrivargrupp.
Vi är sju personer, två män och fem kvinnor, som har träffats regelbundet i flera år för att skriva om "våra psykiatriska liv”. Vi är alla 60+, dvs nyligen pensionerade eller närmar oss pensionen.
Vi har i våra berättelser velat förena ett helt personligt perspektiv, vad som format en som person och vad som kunnat ligga bakom valet av psykiatri som specialitet - med en beskrivning av professionella erfarenheter, utvecklingen inom psykiatrin samt vilka slutsatser vi dragit av våra erfarenheter. Vi har arbetat i många delar av Sverige, och med många olika former av psykiatri, och har således en både bred och djup erfarenhet. Alla har också valt att på olika sätt och i olika utsträckning vidareutbilda sig inom psykoterapi. Vi har alla till sist valt att lämna den offentliga psykiatrin för att arbeta privat, och beskriver också orsakerna till detta, och vad det inneburit för utvecklingen av vårt arbete. Förhållandet mellan biologi och psykologi, humanistisk resp. mer naturvetenskaplig människosyn, har vi naturligtvis alla brottats med under hela vårt yrkesliv, och det försöker vi också beskriva i våra texter.

Två författare har skrivit kommenterande texter i boken. Björn Wrangsjö, själv psykiater och psykoterapeut, med stor erfarenhet både av svensk psykiatri och av olika terapiformer och Per-Magnus Johansson, docent i idé- och lärdomshistoria i Göteborg, och psykoanalytiker.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Oct 16, 2013
• ISBN: 9789174639650

Book preview

Wrangsjö

TRAPPAN

Gudrun Willén

Vi går i trappan.

Huset är stort, i rött tegel, fyra våningar högt, beläget på en höjd. En psykiatrisk universitetsklinik.

Nu administration och geropsykiatri.

Du har varit inlagd nästan ett år i huset för många år sedan, när du var ung. Jag började min psykiatriska bana som underläkare där, några år senare. Vi är nästan jämngamla.

Nu är jag din psykoterapeut, du min patient, och denna psykoterapi är nära sin avslutning. Du har bett mig följa med till den plats där du upplevt saker som du under terapin strävat att minnas och strävat att glömma.

Jag har också minnen därifrån, andra. Långt borta från nuet, men lagrade i grunden, min grund.

Med någon tvekan har jag sagt ja till din önskan.

Vi går i trappan.

Du har i telefon fått beskedet att vi inte kan komma in på avdelningar och kontor. När vi nu är på platsen, är det inte helt omöjligt.

Denna trappa är som en pulsåder, central i byggnaden, ett schakt, stängda eller halvöppna dörrar mot korridorer till höger och vänster, symmetri.

Breda starka nötta trappsteg.

Du minns i kroppen hur du gick eller sprang i denna trappa, fort, fort, upp och ner.

Ett fönster – du känner igen hur ljuset föll – ledstången mot handflatan.

Jag minns trappan från entrén ner till källaren och upp till mottagningen, från mottagningen till avdelningen, från mottagningen till kuratorsavdelningen och psykologavdelningen, från avdelningen till vinden och forskningsavdelningen. Till höger, till vänster. In i arbetslivet, en anspänning i kroppen, ut i livet utanför, kanske en avslappning. Skiftande stämningar.

Vi går i trappan.

Jag anpassar mina steg efter dina. När du dröjer, dröjer jag, och lyssnar. Lyssnar till kroppen och till orden.

En dörr står på glänt mot en korridor till vänster –

där innanför andra dörrar, stängda eller på glänt. Gamla sjukhusmöbler, nött trä, enkla linjer. Ljus som faller in. Inga människor syns. Här var det! säger du. Där var mitt rum. Sängkuren. Där borta något annat – insulinkuren? Där var nog köket, dit gick jag på nätterna. Du är stilla, verkar lyssna, känna efter.

Vi går i trappan.

En våning till. Ljuset förändras. Vänsterdörren öppen, verkar som kontor, mycket är förändrat, vi vågar några steg in, går ett stycke till. Du säger direkt, att du tror det var här, det är ljuset du känner igen här. Rummen var som där nere, ja möblerna också, här är allt omgjort men ljuset stämmer. En visshet. Kroppen vet. Här var det.

Vi går i trappan.

I mig stiger också minnena. Här var psykologavdelningen – människor – stämningar. Här den avdelningen, den överläkaren, den atmosfären. Avdelningen – till höger – där jag varje morgon i dörren avläste avdelningssköterskans humör redan innan jag såg henne.

Mottagningen, med minnen både från överfulla mottagningsdagar, från dagjourernas anspänning och ångest och ständiga platsbrist, och nattjourernas särskilda högspänning, vakenhet och gemenskap kring bisarra eller tragiska händelser – på väg i trappan mellan våningarna alla mina försök att hantera, sortera, förstå vad som skedde, medvetet och omedvetet. I trappan sprang jag en gång på väg till måndagsronden med en avhållen överläkare, berättade – andfådd? – om min far som låg på intensiven och haft ventrikelflimmer, nu var han bättre, jag hade varit hos honom några dagar. En vecka senare dog han.

Några minnen delar jag med dig – men inte detta.

Vi går i trappan.

I dialog. Du nämner ett namn, en händelse – var det hon? Ja, honom minns jag också, han sa så och så. Kan det ha varit det året? Naturligt faller jag in med ord om mina egna upplevelser, men avstämda efter det du säger – resten behåller jag inom mig, men det finns ändå med i vår vandring. Våra upplevelser är besläktade men olika. Vi delar platsen och några av människorna. Tiden nära men inte den samma. Positionerna alldeles olika. Eller? Hos båda en utsatthet, men inte samma.

En kvinnlig läkare sa något omskakande till dig som du aldrig glömt. Henne känner jag nu, och det förstår du på min reaktion. Träffar du henne? Tala om det för henne!

Vi går i trappan.

Som studerande var jag på studiebesök – professorn visade runt, låste upp låsta dörrar, stolt över den nya ombyggnaden: de gamla nätinhägnade balkongerna, där patienterna stått som bakom galler, var omgjorda till inglasade ljusa dagrum, en epok till ända. Du minns svagt balkongerna, en tårta du fått av dina föräldrar ställdes ut där över natten. Du gick nog inte ut där. En tidsangivelse – du har haft svårt att minnas året. Men alltså före ombyggnaden. Överhuvudtaget minns du inte tiden, tiden är suddig för dig. När jag började var det storgrupper på den mest framåt avdelningen – det var kontroversiellt. Stridbara sköterskor, oeniga läkare. Som ung underläkare talade och talade jag med patienterna, tre timmar i veckan med en psykotisk ung man, parsamtal tillsammans med en lika ung psykolog, en liten terapigrupp för utskrivna patienter med samme psykolog. På vinden satt vi i handledningsgrupp varje fredag, men utan handledare, det fanns ingen. Det arbete jag försökte göra diskuterade jag annars knappast med någon. Visste knappast vad jag gjorde. Någon läkare hade gått i analys och blivit paranoid på kliniken. Jag ville kanske också gå i analys. Vi hade fortbildningsgrupper och läste böcker och artiklar av alla slag, Dewald om psykodynamisk psykoterapi, Leonhard om Aufteilung der endogenen psychosen. Vi var få kvinnliga läkare i ett massivt manligt kollektiv. Det snurrade, i mig och i tiden.

Du minns en faderlig överläkare som hjälpte dig mycket genom sin värme och fasthet, men senare inte tyckte du borde försöka minnas vad du varit med om, och som inte mindes dig längre, när du kontaktade honom nyligen. Han var gammal nu. Honom minns jag också. Du minns overklighet, avskildhet. Medicinerna talar du sällan om. Mer om ensamhet, vithet. Och enstaka människor som bröt igenom vitheten. Hjälpte dig ut i luften utanför. Och nätterna, som var en fristad, och omsorger från människor du ändå inte minns. Men inte samtal. Föräldrar som kom på valhänta välmenande kontaktlösa besök till dig. Inte samtal, inte försök att förstå vad som skedde med dig, och varför.

Vi går i trappan.

Jag tror vi samtalar allt friare. Det blir allt tydligare för mig att det är viktigt för dig att också jag varit här, nött dessa trappsteg, sett dessa utsikter. Den plats som varit overklig och avstängd för dig finns också i en annan människas förflutna. De människor du mött minns jag åtminstone namnen på, och med några har jag egna minnen, andra än dina men av samma människor, som jag delar med mig av till dig. Minnena får kropp när vi går tillsammans i trappan, och möter rummen i det skiftande ljuset.

Vi går i trappan.

Vi rör oss mellan den halvmörka källaren, med ECT, som du inte tror du fick, och sjukgymnastiken, där du känner igen dig precis, och vinden med arbetsterapin som var din fristad, och forskningsavdelningen där jag sällan kom in. Du står vid ett gavelfönster under taket och drar djupt efter andan, här stod en vävstol, du känner igen utsikten över hustaken, du kände igen fönstret även utifrån, återigen är det ljuset, rymden.

Du arbetar nu själv sen många år med att hjälpa människor använda sina verktyg.

Vi möter några som tittar undrande, någon frågar vilka vi är, vad vi söker. Du säger mycket fast jag är här av personliga skäl. Det är tydligt att det är du som bestämmer, ingen annan bestämmer över dig. Hit men inte längre. Din integritet som är så avgörande för dig. Drömmar du berättat från sjukhuset där du i det längsta gör motstånd mot dem som styr dig. Andra drömmar där du överskrider gränser, forcerar hinder.

Jag säger jag har arbetat här för länge sen – det är enkelt, går att förstå, legitimerar. Men det är din resa, som jag samtidigt med min egen resa gör tillsammans med dig.

Vi går i trappan tillsammans och var för sig.

Gudrun Willén

Å ena sidan – å andra sidan

Majken ståhl

Jag sitter i skuggan på altanen i den nästan 30-gradiga sommarvärmen. Fåglarna kvittrar och flyger med mat till sina ungar. Fjärilar landar på blomsterkolvarna i fjärilsbusken. Doften från kaprifol omsluter mig och orchidéerna på bordet intill hämtar näring för vintern. Katten dåsar i värmen vid mina fötter. I detta paradis reflekterar jag över om det jag upplevt är värt att skriva om, allt detta föränderliga. Varför skulle det jag har att berätta vara intressant. Jag begrundar.

Jag sprang barfota i hjulspåren efter hölasset, som grävt sig ned i leran när det var vått, men som nu skavde mina vader medan jag sprang. Det gällde att hålla sig till fåran efter hjulen och inte komma ut i det höga gräset bredvid, där det kunde finnas orm och ohyra, som mamma varnat för. Grässtråna var långa och kittlade mig under hakan. Jag kröp under taggtråden, men fastnade med mina gråsvarta urblekta gymnastikbyxor, som jag kavlat upp så mycket jag kunde. Den solblekta jumpern, som tidigare varit vinterns polo men som jag klippt av ärmarna och ringat djupt satt också fast. När jag kom loss ålade jag mig i gräset under taggtråden och hamnade i den varma svarta ävjan där det varit sjöbotten för århundraden sedan. Framför mig låg betlandet och fåran jag skulle gallra före kvällen. Jag band på mig säcktrasorna runt knäna. De vassa hässjelinorna skar in i skinnet och brände i knävecken. Mina två yngre systrar i raderna bredvid kivades och jag tittade bort mot slutet av betraden, som låg långt borta. Det kändes tungt, solen gassade och det brände redan på den bara ryggen, det kliade i ögonen av den torra jorden, svetten rann och det var torrt i munnen.

På andra sidan stordiket där raden tog slut såg jag bilarna som kom från stan eller familjer på semester. Vår familj fick aldrig semester. Vi gallrade betor, hässjade eller körde hö från morgon till kväll. Det var min lott att hämta korna i hagen för att mjölkas. Medan jag kröp på alla fyra i betlandet tänkte jag jag ska bli som en av dem som åker i bilarna på vägen, jag ska inte ligga kvar i betlandet.

En av dem, som åkte på vägen och som familjen kände, var stans röntgenläkare. Jag beundrade honom. Han hade ett självsäkert uppträdande. Han och hans kompisar brukade åka skidor förbi vårt hus vintertid. Han köpte mjölk och ägg av oss och bodde vid stranden av sjön på andra sidan stordiket. Han röntgade min fars mage och nacke med jämna mellanrum eftersom han alltid hade besvär och oroades för att ha någon allvarlig sjukdom. När jag var 17 år arbetade jag en sommar hos honom som springflicka på röntgen. Han blev min förebild. Det kom att dröja flera år efter att mina medicinska studier var slut, innan jag för mig själv kunde säga, att min kunskap var lika god som den de hade som åkte på vägen.

Efter att ha släktforskat förstår jag att familjens bakgrund kan ge förklaringar till beteenden i senare generationer. Mina föräldrars föräldrar hade kommit i kontakt med fattigdom i Sverige under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Min farfars far ägde en gård och gjorde krigsmanstjänst, men barnen kunde inte försörja sig på den lilla jordlotten utan hittade sina egna vägar. Farfars bror reste till Amerika och hördes inte av, två syskon levde tillsammans livet ut för att försörja sig, min farfar blev torpare på en större gård och senare daglönare vid traktens gårdar. Han och farmor fick 4 pojkar och 2 flickor. Min far var en bland de äldsta och lämnade familjen för att försörja sig redan innan skolan var slut, något som han ofta talade om och sörjde. Han fick tidigt slita ont och präglades av det. Ljusningen för honom och tre av syskonen kom genom att man gemensamt kunde köpa ett modernt tekniskt påfund, en bil. Bröderna drev en kombinerad taxi- skolskjuts och ambulansverksamhet i närområdet. Det var oregelbundna arbetstider och ständig jour. Under gengastiden drabbades min far av kolosförgiftning. Han var ofta så trött att han hade svårt att hålla sig vaken och hade inget annat val än att byta arbete. Han lyckades köpa en gård och fick en friare arbetstid, men de första åren var fyllda av oro för hur pengarna skulle räcka till avbetalningarna på gården.

Min mors far emigrerade med sina föräldrar till USA när han var ett år gammal, men han kom tillbaka efter något år tillsammans med en yngre bror då modern dött. Syskonen uppfostrades hos olika släktingar och hade det besvärligt. Släktingarna brukade antingen den egna jorden eller arrenderade. Man bodde i en avskild bygd i nordöstra Småland där man inte så lätt flyttade på sig och den sociala kontrollen var stark på gott och på ont. Efter att ha slutat skolan fick han snabbt ut och tjäna dräng. På en av arbetsplatserna träffade han mormor, som också kom från lantbruksmiljö. Efter några år som anställd och senare arrendator kunde de köpa en egen liten gård, som de kunde försörja sin familj på. Morfar var litterärt intresserad och tog ledande positioner i vägsamfällighet, skolstyrelse och liknande. Min mor var en av tre syskon varav den äldsta brodern övertog gården. Mors dröm var att bli lärare. Hon såg sin kvinnliga lärare och granne med ett 10-tal barn som sin förebild. Hon fick nöja sig med ett par års lärlingsutbildning till finsömmerska och sydde mina och mina två systrars kläder till dess att vi var i tonåren. Hon tyckte om att läsa, men fick sällan tid till det. Hon arbetade både inne i huset och ute i lantbruket med djuren. Vårt hem hade inte många böcker, men det var hon som skaffade bokhyllan.

Far hade ett ojämnt humör. Han var lättirriterad och rastlös. Han dominerade familjens känsloliv. Varje morgon när man vaknat, eller när man kom hem från skolan var det viktigaste att känna av var han befann sig och på vilket humör han var och försöka anpassa situationen till det. Han var familjens auktoritet.

Det fanns gånger då han gav oss stryk utan till synes någon anledning. Han var händig och fixade allt, han var omtänksam och rädd om oss, men begränsade oss. Mor var hjälplös mot hans humör, men plockade upp oss efteråt och varnade när han var på dåligt humör för någonting. Mor var den känslomässigt nära, men hon var ganska blyg och en inåtvänd person med skapande egenskaper. Hon hade oss barn som närmaste personer. Far var social och utåtriktad och kom att inneha olika ledande förtroendeposter både inom politiken och i kyrkan. Han var den som satte upp gränserna för oss och bestraffade oss. Vi var rädda för honom även om vi älskade och beundrade honom.

Familjen var självförsörjande genom gården och vi levde vad man idag skulle kalla ekologiskt. Vi hade både mjöl, mjölk, grönsaker och kött av egen produktion och på den tiden användes ingen handelsgödsel. Djuren och naturen var den vardagliga omgivningen förutom skolan. I skördetider och vid jultid umgicks grannfamiljerna i socknen. När vi tröskade säden på hösten hjälpte jag till genom att springa ärenden till källaren där maten förvarades och att se till att ett 20-tal mannar blev mätta på lunchen. Vi slaktade en gris och en kalv så att det skulle räcka till alla under den vecka det pågick. Under jultiden besökte vi varandra i de olika gårdarna och vi barn åt alla goda kakor, drack läsk, lekte med de andra barnen och lyssnade på de vuxnas historier både nutida från bygden och spökhistorier. Historierna levde kvar resten av året och gjorde det ängsligt att gå de mörka kilometrarna över gärdena hem från flickscouterna. I månskenet hördes rävens eller rådjurens hesa rop. Döden gjorde sig påmind i de här stunderna. Jag fyllde lungorna med luft, blåste upp mig och gick fort men värdigt eller lade benen på ryggen och kom hem svettdrypande och föll ihop innanför köksdörren, där far och mor väntade på att jag skulle komma hem. Jag gick samma kilometrar i dagsljus varje dag till skolan och på hemvägen satte jag mig gärna vid vägkanten och läste färdigt boken jag lånat på biblioteket. Jag försvann gärna in i böckernas värld. Mina föräldrar var upptagna med praktiska ting eller trötta och mina småsystrar var yngre och lekte för sig själva. För mig återstod böckerna eller djuren och böckerna kom så småningom att ta överhanden.

Musiken betydde också mycket för mig. Jag lade örat mot radion och trummade takten med fingrarna eller hoppade omkring på golvet efter musik. Far ropade in ett svart vackert piano på auktion. Han tog pengarna efter slakten av en av våra kära ardennerhästar, eftersom han nu skaffat sin första traktor. Det var en mycket stor gest och uppoffring då hästen varit oss mycket kär och alla pengar behövdes för att bruka gården. Pianolektioner fick jag hos fröken Blenda, som skötte den manuella telefonväxeln på den lilla orten där vi bodde.

Som en självklarhet kom jag hem med en ansökan till realskolan i sjätte klass. Jag var klassens ljus. Farfar tyckte att jag behövdes hemma och försökte påverka mina föräldrar, men de kom överens om att stötta min önskan och betalade resorna mellan hemorten och realskolan 2 mil bort under fyra år. Jag var duktig i gymnastik och sport och gick så småningom med i en sportklubb för friidrott. Det var hemligt för mina föräldrar till en början. Far accepterade inte att jag utan kontroll träffade pojkar inom klubben. När jag började tävla var klubbledaren tvungen att åta sig ett personligt ansvar för mig gentemot min far för att jag skulle få vara med. Jag