Kommentar till Johannes-prologen

By S:t Thomas ab Aquino

Johannes-prologen består av de första 18 verserna av Johannes-evangeliet, vars berömda inledningsord lyder: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.” Få texter har utövat ett större inflytande på Västerlandets tänkande och andliga liv, och för den kristna teologien och filosofien är den däri presenterade läran om Logos, det gudomliga Ordet, genom vilket allting är skapat, Ordet som vart kött i Jesus Kristus, helt och hållet grundläggande. Johannes-prologens teologiska betydelse framgår också därav att den, eller för att vara exakt dess fjorton första verser, normalt reciteras i slutet av varje traditionellt firad katolsk mässa.

Föreliggande översättning omfattar den inledande delen av S:t Thomas ab Aquinos synnerligen omfattande kommentar till Johannes-evangeliet. Just det parti som här översatts har av den kände thomistiske filosofen Josef Pieper kallats ”den mest storstilade formulering av Logos-läran som finns i den västerländska teologin” och har av den ledande Thomas-forskaren och Thomas-biografen James Weisheipl framhållits som oöverträffad bland Thomas’ många verk om Den Heliga Skrift.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Apr 14, 2015
• ISBN: 9789175692753

S:t Thomas ab Aquino

S:t Thomas ab Aquino (1224/25-1274) är utan tvekan en av Västerlandets största och mest inflytelserika tänkare och därtill portalgestalten inom den katolska filosofien. I motsats till vad som gäller för de flesta andra kända filosofers skrifter har av hans enorma produktion endast ringa brottstycken översatts till svenska språket, ett faktum som både vittnar om och bidrar till att förklara det karga intellektuella klimat som råder i Sverige. Summa theologica är ju S:t Thomas ab Aquinos mest berömda verk, vari den kristna trons grunder framläggs och försvaras med stor bravur, men han författade också ett mycket stort antal andra skrifter i olika genrer, bl.a. kommentarer till olika delar av Bibeln, t.ex. till Matteus- och Johannes-evangelierna. Det är alltså den inledande delen av kommentaren till Johannes-evangeliet som i svensk språkdräkt framläggs i denna volym.

Book preview

1978.

Kapitel 1

1. Första läsningen

1. I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.

2. Det var i begynnelsen hos Gud.

23. Evangelisten Johannes avser, som sagt, först och främst att visa det inkarnerade Ordets gudomlighet, och därför indelas detta evangelium i två delar. Ty i den första introducerar han Kristi gudomlighet; i den andra illustrerar han denna genom det som Kristus gjorde i köttet (2:1 På tredje dagen). Med avseende på den första punkten gör han två ting: För det första framlägger han Kristi gudomlighet; för det andra klargör han det sätt på vilket Kristi gudomlighet blir känd för oss (1:14 och vi sågo hans härlighet etc.). Med avseende på den första punkten gör han två ting: För det första behandlar han Kristi gudomlighet; för det andra Guds Ords mandomsanammelse (1:6 En man var sänd af Gud).

Eftersom emellertid i varje sak två ting bör beaktas, nämligen vara¹⁷ och verksamhet, ¹⁸ eller dess kraft,¹⁹ därför behandlar han för det första Ordets vara med avseende på Dess gudomliga natur, för det andra Dess kraft eller verksamhet (1:3 Allt är gjordt genom det). Beträffande den första punkten gör han fyra ting: För det första visar han när Ordet var, att I begynnelsen var Ordet, för det andra var Det var, hos Gud, varför han säger Ordet var hos Gud, för det tredje vad Det var, nämligen Gud, varför han tillägger Ordet var Gud, för det fjärde på vilket sätt Det var, att Det var i begynnelsen hos Gud. De två första punkterna avser frågan om Det är, men de två andra avser frågan vad Det är.

24. Beträffande den första punkten bör man betrakta betydelsen av utsagan I begynnelsen var Ordet. Här inställer sig tre frågeställningar som noga bör undersökas i enlighet med denna utsagas tre delar,²⁰ för det första vad som menas med Ordet, för det andra vad som menas med I begynnelsen, för det tredje vad som menas med I begynnelsen var Ordet.

25. För att förstå detta begrepp Ordet bör man veta att enligt Filosofen²¹ är de ting som uttrycks genom röstljud²² tecken för de rörelser som är i själen.²³ Men det är vanligt i Skriften att de betecknade tingen namnges med tecknens namn, som t.ex. i 1 Kor. 10:4 och klippan var Kristus. Men av nödvändighet är det passande att det inuti vår själ, som betecknas med vårt yttre ord, kallas ord. Men om namnet ord i första hand hör samman med den genom ljud frambragta saken eller med själva förståndsbegreppet är för tillfället irrelevant. Icke desto mindre är det uppenbart att det som betecknas med ljudet såsom något existerande invärtes i själen föregår själva det ord som frambringas genom yttre röstljud, såtillvida att det existerar som dess orsak. Om vi alltså vill veta vad förståndets ord betyder till det inre, må vi betrakta vad det som frambringas med yttre röstljud betecknar.

Men i vårt förnuft²⁴ finns tre ting, nämligen själva förnuftsförmögenheten,²⁵ föreställningen om saken som förstås,²⁶ vilken är dess form och förhåller sig till själva förnuftet som föreställningen om färgen till ögonpupillen, och för det tredje själva förnuftsverksamheten²⁷ som är att förstå.²⁸ Men ingen av dessa betecknas genom det som yttre röstljud frambringade ordet. Ty namnet sten betecknar inte förnuftets substans, ty detta är inte vad den som nämner det avser; inte heller betecknar det föreställningen, som är det genom vilket förnuftet förstår, då inte heller detta är den nämnandes avsikt; inte heller betecknar det själva detta att förstå, då att förstå inte är en handling som fortskrider utåt från den som förstår,²⁹ utan en som förblir i sig själv.³⁰ Därför betecknas riktigt det som ett inre ord,³¹ som den som förstår formar genom att förstå.³²

Men förnuftet formar två ting i enlighet med sina två operationer:³³ Ty i enlighet med denna dess operation, som kallas förståendet av odelbara ting,³⁴ formar det en definition,³⁵ medan det enligt denna dess operation, genom vilken det sätter samman och delar, formar en utsaga³⁶ eller något dylikt. Och därför är det detta som så formats och uttryckts genom antingen den definierande eller den utsägande förnuftsoperationen som betecknas genom det yttre röstljudet. Därför säger Filosofen att det begrepp³⁷ som namnet betecknar är definitionen. Detta alltså på så vis uttryckta, nämligen det som formats i själen, kallas ett inre ord, och därför jämförs det med förnuftet, inte på så sätt att förnuftet förstår genom det, utan så att det förstår i det, ty i själva det uttryckta och formade ser förnuftet det uppfattade tingets natur.³⁸ Så har vi alltså betydelsen av denna benämning ord.

För det andra kan vi av det som sagts fatta att ett ord alltid är något som framgår ur ett förnuft som existerar aktuellt,³⁹ vidare att ett ord alltid utgör det uppfattade tingets begrepp och likhet.⁴⁰ Och om åter den som uppfattar och det som uppfattas är samma sak, då är ordet det förnufts, från vilket det utgår, begrepp och likhet. Men om den som uppfattar och det som uppfattas är åtskilda, då är ordet inte den uppfattandes, men det uppfattade tingets begrepp och likhet. På så vis är det begrepp som någon har om en sten endast stenens likhet, medan när förnuftet uppfattar sig självt, då är ett dylikts ord förnuftets likhet och begrepp. Och därför urskiljer Augustinus Treenighetens likhet i själen, så till vida som förståndet uppfattar sig självt, men inte så till vida som det uppfattar andra ting.⁴¹

Det är alltså uppenbart att ordet måste förläggas till en förnuftig natur av vad slag det vara må,⁴² ty det ligger i uppfattandets begrepp att förnuftet formar något, när det uppfattar, men dettas formande kallas ord, och därför bör man i varje uppfattande varelse postulera ett ord.

Men den förnuftiga naturen⁴³ förekommer i tre slag, nämligen den mänskliga naturen, änglanaturen och den gudomliga naturen, och därför finns det också tre slags ord, nämligen mänskliga ord, t.ex. Ps. 13:1 Dåren säger i sitt hjärta: Det finns ingen Gud, änglaord, t.ex. sägs i Sak 1:9 och på många ställen i Skriften ängeln sade, och för det tredje ett gudomligt ord, t.ex. Gen 1:3 Och Gud sade: Varde ljus!. Då evangelisten alltså säger I begynnelsen var ordet, kan det inte förstås om ett mänskligt ord eller ett änglaord, ty bägge dessa ord är skapade, då människan och ängeln har en början på och en orsak till sin existens och aktivitet; men människans och ängelns ord kan inte existera före dem. Men om vilket ord evangelisten förstod det, klargör han genom utsagan att detta ord inte är skapat, emedan alla ting är skapade genom det; men det är Guds Ord, som Johannes här talar om.

26. Men man måste förstå att detta Ord skiljer sig från vårt ord på tre sätt. Den första skillnaden är enligt Augustinus, att vårt ord är formbart, innan det blir format:⁴⁴ Ty då jag vill fatta innebörden av sten, måste jag nå fram därtill genom förnuftsresonemang, och så förhåller det sig med allt annat som uppfattas av oss, förutom måhända de första principerna, vilka, då de uppfattas enkelt, inses genast utan förståndsdiskurs. Så länge som förnuftet genom att på så sätt resonera sig fram kastas hit och dit, är ännu inte formandet fullkomligt, inte förrän det har fattat sakens själva innebörd fullkomligt: Då först besitter det sakens innebörd fullkomligt och då först besitter det ordets innebörd fullkomligt. Och därav kommer det sig att i vår själ finns både tankeprocessen,⁴⁵ genom vilken betecknas undersökningens själva förlopp,⁴⁶ och ordet, som nu tagit form i enlighet med ett fullkomligt betraktande av sanningen.⁴⁷ Sålunda finns vårt ord först potentiellt förrän det finns aktuellt,⁴⁸ men Guds Ord finns alltid aktuellt och därför passar namnet tankeprocess egentligen inte för Guds Ord. Ty Augustinus säger (De Trinitate kap. XV): Sålunda kallas det Guds Ord, så att någon tankeprocess inte tillskrivs det, för att intet flyktigt må tros existera i Gud. Men det som Anselm säger, nämligen att talandet för den Högsta Anden intet annat är än att betrakta genom att tänka, är opassande sagt.⁴⁹

27. Men den andra skillnaden mellan vårt ord och det gudomliga Ordet är att vårt ord är ofullkomligt, medan det gudomliga Ordet är i högsta grad fullkomligt. Ty eftersom vi inte kan uttrycka alla våra begrepp med ett ord, måste vi därför forma många ofullkomliga ord, genom vilka vi var för sig uttrycker alla de ting som ingår i vårt vetande. I Gud är det emellertid inte så: Ty då Han förstår såväl till och med Sig själv som vadhelst som Han förstår genom Sin essens, i en akt, är det unika gudomliga Ordet ett uttryck för allt det som är i Gud, inte blott för personerna, men också för de skapade tingen: annars vore det ofullkomligt.⁵⁰ Därför säger Augustinus: Om något vore mindre i Ordet än det som ingår i den Talandes vetande, hade Ordet varit ofullkomligt.⁵¹ Men nu är det uppenbart att Det är högst fullkomligt; därför är Det endast ett. Gud talar en gång. (Job 3 3:14)

28. Den tredje skillnaden är att vårt ord inte är av samma natur som vi, medan det gudomliga Ordet är av samma natur som Gud och därför är något som subsisterar⁵² i den gudomliga naturen. Ty det förnuftsbegrepp,⁵³ som förnuftet ses forma om någon sak, har blott en intelligibel existens i vår själ, men att förstå i vår själ är inte samma sak som själens natur, ty själen är inte sin verksamhet.⁵⁴ Och därför är det ord som vårt förnuft formar inte av själens väsen, men är en accidens till denna.⁵⁵ Men i Gud är att förstå och att vara samma sak,⁵⁶ och därför är det gudomliga förnuftets Ord inte någon accidens, utan tillhör dess natur, ty vadhelst som ingår i Guds natur, är Gud. Därför säger Damaskenos att Gud är Ordet som substans och som enhypostatiskt varande,⁵⁷ men de övriga, d.v.s. våra ord, är själsförmögenheter.⁵⁸

29. Av det föregående är det även uppenbart att Ordet, i egentlig bemärkelse, alltid förstås om en person i gudomen,⁵⁹ då Det inte för med sig något annat än det som uttrycks av Den Förstående;⁶⁰ vidare att Ordet i gudomen är en likhet med Det, varav Det utgår;⁶¹ att Det är av evighet jämte Det varav Det utgår, då Det inte först var formbart innan Det var format,⁶² men alltid aktuellt existerande;⁶³ att Det är likvärdigt med Fadern, då Det är fullkomligt och ger uttryck för hela Faderns vara;⁶⁴ och att det är av samma väsen och samma substans som Fadern, då Det är Hans substans.⁶⁵

Det står även klart att då i varje natur det som utgår och har en likhet med dess natur, varav det utgår, kallas son och då detta Ord utgår i likhet och identitet med Dennes natur, varav Det utgår, kallas Det lämpligen och med rätta Son och Dess frambringande⁶⁶ kallas födande.⁶⁷

Så är alltså den första punkten klarlagd, nämligen betydelsen av Ordet.

30. Men om detta inställer sig fyra frågor: Två är från Chrysostomos. Den första gäller varför evangelisten Johannes utelämnar Fadern och genast börjar med Sonen, då han säger I begynnelsen var Ordet.

På denna finns två svar: Ett är att Fadern hade gjorts känd för alla i Gamla Testamentet, ehuru inte i bemärkelsen Fader,⁶⁸ utan som Gud, medan Sonen var okänd, och därför börjar han i det Nya Testamentet, i vilket det handlar om kunskapen om Ordet, med Ordet eller Sonen.

Ett annat är att vi genom Sonen förs till kunskapen om Fadern, se nedan Joh. 17:6: Fader, jag har uppenbarat ditt namn för de människor, hvilka du har givit mig. Då alltså evangelisten vill föra de trogna till kunskapen om Fadern, började han passande med Sonen, men tillfogade genast något om Fadern, då han säger och Ordet var hos Gud.

31. Den andra frågan är också från Chrysostomos: Ty då, som sagt, Ordet utgår som Son, varför säger han Ordet och inte Sonen?

Även på denna finns två svar. För det första, eftersom Son vill säga något fött och, då vi hör om Sonens födande, någon kan tänka att detta födande är sådant som han kan förstå, nämligen materiellt och smärtfyllt,⁶⁹ säger han därför inte Sonen, utan Ordet, vilket implicerar ett intelligibelt utgående⁷⁰ så att detta födande inte förstås som att ha varit materiellt och smärtfyllt. Genom att visa att Sonen föds av Gud utan smärta⁷¹ undanröjer han med benämningen Ordet en skadlig missuppfattning.

Å andra sidan kan man säga så här: Evangelisten skall behandla Ordet såtillvida som Det har kommit för att uppenbara Fadern. Därför, då uppenbarandets begrepp bättre innefattas i namnet Ordet än i namnet Sonen, är bruket av namnet Ordet bättre.

32. Den tredje frågan härrör från Augustinus’ Liber LXXXIII quaestionum och är denna: På grekiska har man Logos, där vi har Ordet. Då alltså logos på latin betyder begrepp och ord,⁷² varför översatte översättarna det som ord och inte som begrepp, då ett begrepp är något inre liksom även ett ord?

Jag svarar: Man bör säga att begrepp riktigt namnger en mental föreställning,⁷³ såtillvida som den är i fårståndet,⁷⁴även om inget yttre sker genom den, men med ord betecknas en relation