Skeppet vänder åter

By Torsten Sandberg

Briggen Waksamheten är på väg ut på sin jungfruresa och Mikael Fuhrberg, dess redare, har turen att få följa med. Känslan av att vara ute på sitt eget fartyg är obeskrivlig. Men den långa färden ned mot Turkiet betyder att Mikael tvingas vara ifrån sin älskade Marianne. Hon har lovat att vänta och vara honom trogen, men det finns de som hellre ser att hon gifter sig med någon annan. Någon som inte varit en torparunge.Resan genom Europa visar sig snart bli ett betydligt större äventyr än Mikael någonsin kunnat ana. Knappt har de hunnit in i Engelska kanalen förrän Waksamhetens besättning för första gången stöter på patrull - och värre ska det bli. Kommer Mikael lyckas återvända till Uddevalla och äkta Marianne? Det verkar nämligen inte bättre än att hans första tur på havet även riskerar att bli den sista... "Skeppet vänder åter" är den fristående fortsättningen på 1700-talsromanen "Skeppet seglar ut". -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 26, 2021
• ISBN: 9788726195163

Book preview

I

Äventyr under segel

Kap . I

En engelsk fregatt

1.

Solen sken och vinden var friskt nordostlig, när briggen »Waksamheten» gled förbi de yttersta svenska skären och stack till havs. Den väldiga vattenytan rätt förut höjde och sänkte sig i mäktiga dyningar och skeppet rullade sakta över dem. Seglen smällde och vattnet brusade om bogen. Vid horisonten stävade en klumpig bankfiskeskuta mot land. Än siktades den tydligt mot himmelen, än försvann den i sjöhävningen liksom utplånad av en jättehand.

Ytterkustens låga skär kantades av det vita skummet från bränningarna. Måsarna svävade i vida bågar mellan masterna och skrek hungrigt. Inåt land förtonade bergen i ett blågrått dis, men det tvärt avhuggna tornet på Marstrands fästning framträdde som en svart silhuett.

Josias Kullander klampade fram och tillbaka akterut, en gammal sjöbjörn som upplevt mycket och trampat många skutors däck. Det var gott att ha en slik skeppare på briggen »Waksamheten». Han hade brunt skägg, som hängde långt ner på bröstet, och starka bruna tänder. Håret var tovigt och grått och de blå ögonen skiftade som havet. Oftast glittrade de muntert men när gubben blev retad, hårdnade de och sprutade gnistor av kraft och ilska. Då var han inte god att tas med. Han hade seglat med ostindiefarare och ridit ut stormar på jordens alla hav. Det som inte han kände om en skuta, om navigeringen och sättet att sköta folket ombord var inte värt att veta. Åtskilligt hade han sett, hundratals äventyr hade han varit med om, men han var en fåmäld man, som aldrig skrävlade om sina upplevelser.

Nu pekade han på Marstrands fästning.

— Se på den, det är det sista du ser av kusten, Fuhrberg, sade han. Bed till Herran Allsmäktig att du får sikta den igen.

Mikael nickade, Mikael, redarn själv, som följde med sin egen skuta på dess första resa. Han stod lutad mot relingen och blickade akterut över kölvattnets breda gata. Barhuvud stod han och lät vinden svepa genom det långa, ljusa håret. Tankarna kretsade kring staden innanför de fjärran bergen, kring Peter Ruthenbäck, som nu styrde med affärerna och skötte böckerna bak den höga pulpeten, kring vänner och bekanta och kring flickan som han älskade. Marianne hade ändå kommit för att vinka farväl. Hon älskade honom, älskade honom trots allt och hon skulle bli hans, fast han nekat henne att följa med. Hon skulle vänta, vänta!

Bröstet fylldes av glädje och av en svindlande frihetskänsla. Havet var ändlöst och himlen hög. Fartyget, som hävde sig under honom, var hans. Vinden susade i tackel och tåg och seglen stod buktiga mot skyn.

— Bed Herran Allsmäktig att du får sikta den igen…

Han skrattade.

— Med en slik skeppare ska det väl gå.

Josias Kullander såg på den unge mannen med fast blick och han var mycket allvarlig.

— På sjön märker en snart hur ringa en är utan Herrans hjälp, sade han.

Fästningstornet stod alltjämt mörkt mot den blå himlen. Bak murarna led tjuvar och ogärningsmän sina rättvisa straff, men överst på tornspetsen fanns en fyr, som nattetid lyste seglaren till rätta. Det var inte många år sen den kom till — i augusti 1781 och nu skrev man 1794. Skeppar Kullander mindes det väl och han kunde även förtälja om den tid, då bohuskusten vilade i ständigt mörker och då den vinddrivna seglaren skattade sig lycklig, om han kom välbehållen i land genom blindskärens farligheter.

För fulla segel stack briggen »Waksamheten» till havs. Den var lastad med järn från Rådanefors, med trä och beck. Magistratens mätebrev och fribrev fanns bland pappe ren, så ock det turkiska passet, ty det gällde att vara rustad mot de gudlösa sjörövarna från barbareskstaternas kuster.

Bestyckningen utgjordes av sex kanoner och två nickhakar, men den som siktade skutan på långt håll skulle tro att den var än starkare beväpnad. Där inte kanonportar redan fanns i den breda, vita randen under relingen var nämligen dylika målade i svart på båda sidor.

På egen köl stack Mikael Fuhrberg till sjöss.

»Waksamheten» var en god skuta. Skeppar Kullander hade redan prövat henne och grymtade belåtet i skägget, när han såg hur lätt hon lydde roder och så rappt hon seglade. Nog skulle resan gå bra med det fartyget. Gubben hade också iakttagit all försiktighet och bett till Herren om en lycklig färd, om god vind och en bra hamn »där vi gärna vilja vara med hälsa och gods i behåll. Så säger alla amen!»

Det hade besättningen gjort. Gastarna hade stått med händerna knäppta och böjda huvuden. De grova, barkade männen ombord stavade alla med i bönen. Skeppar Kullander ville ha det så och de fann det naturligt. I land kunde de supa, slåss och begå brott mot de flesta av tio Guds bud, men ombord var säkrast att hålla ihop med den Högste, för han bestämde om de lyckligt än en gång skulle trampa den välsignade landbacken eller förgås på det farliga havet.

Vinden stod frisk från land. Kommandoropen ljöd. Besättningen var i fullt arbete. Gastarna äntrade riggen, halade och sjöng. Skeppar Kullander gick fram och tillbaka och höll ögonen på mannen vid ratten, på folket och seglen. Svenska landet försvann vid horisonten akterut, Marstrands fästning försvann. Himmel och hav omgav briggen »Waksamheten» på alla sidor. Men en flock måsar följde alltjämt med och bringade en sista hälsning från landet som de nyss lämnat.

2.

Timmerman var en lustig fyr, som hade lätt till prat och som ständigt var glad. Han kallades Mårten Träskank, ty han hade bara ett riktigt ben. Det andra var av trä, men eftersom Mårten var händig med kniv och mejsel, nöjde han sig inte med att göra en vanlig rund trästör och en skål där knät vilade. Han snidade i stället ett riktigt ben med vad och fot, som han spände fast vid låret under byxan med bastanta läderremmar. Benet var tungt, men han stod pall med det hur än skutan rullade och rakskank förde han förvisso, men ingen främling anade att benet från knät och ända ner var av trä.

Mårten var stoltare över det konstgjorda benet än över det riktiga av kött och blod och han brydde ständigt skallen med idéer om att göra skanken än bättre och sätta en riktig led på den. Under frivakterna snidade han på ett nytt ben, så omsorgsfullt gjort, att det fanns både åderbråck och riktiga trätår på det. Frågade någon vad tocket överflödsarbete tjänade till, grinade han och sade:

— En ska fäll se ut som folk fast en bara är en halver karl.

På vaden hade han stort besvär med att få fram en utväxt stor som en tumnagel. Han sade att det var en vårta, ackurat lik en han haft på det riktiga benet en gång i världen. Så han var en prudentliger karl, som aldrig släppte från sig ett hastverk utan lade ner stor möda på vad han hade för händer.

De andra gastarna samlades gärna kring timmerman och lyddes till hans historier. Säkert hade han inte varit med om så mycket som Josias Kullander, men han var lika talför som skepparn fåmäld. Mårten hade berättandets gåva. Även om han ljög åtskilligt var det ändå roligt att höra på honom.

Mikael Fuhrberg lyssnade ofta. Hans livliga fantasi arbetade vidare på de trådar timmerman började spinna. Gubben Kullander tyckte inte om att redarn blandade sig med folket för om masten. Det hörde inte till god ordning ombord på en skuta och kunde inverka menligt på disciplinen. Men Mikael var ingen sjöman. Han kom själv från ett fattigt hem och hade arbetat sig upp med seg energi. Framgången hade ännu inte stigit honom åt huvudet. Han umgicks på samma sätt med hög som låg.

Mårten Träskank hade tjänat ombord på ett engelskt krigsskepp. Där förlorade han benet. Naturligtvis gick han inte i krigstjänst frivilligt. Han pressades och från den dagen hyste han en djup respekt för allt vad engelsmän hette.

Mårten och några andra gastar från gävleskutan »Alliancen» satt på en krog i London, då pressningsmanskapet föll över dem. Någon skrek åt honom att fly, men benen hade varit ostadiga på Mårten efter allt det goda, starka ölet och tankarna var tröga. Innan han visste ordet av, fick han ett slag med flatan av en sabel rätt över skallen. Han segnade till golvet och allt blev svart runt om och han mindes ingenting mer, förrän han hörde skrål och svordomar och upptäckte att han och några tjog redlöst berusade och illa hanterade karlar bars ombord på sextiofyra kanoners linjeskeppet »Pluto» under kommendörkapten Elliots befäl.

Fy för håken, Mårten fick en sur uppstötning bara han tänkte på’t!

Tjänsten ombord ville Mårten helst inte tala om. Maten var usel, drillen hård och daggarna i flitig användning. Många av de pressade karlarna hade aldrig förr satt foten på ett däck, men så snart de nyktrat till jagades de upp i masterna. De som inte lydde slogs gula och blå. Sjösjukan härjade svårt och det var förunderligt att de flesta trots allt gick igenom ekluten med livet i behåll.

Kommendörkapten Elliot gillades helt och fullt av Mårten. Visserligen talade befälhavaren aldrig till någon av gastarna ombord, men hans mäktiga ande vilade över skeppet och han styrde enväldigt men rättvist.

En dag dök ett franskt linjeskepp upp och den gången förlorade Mårten benet.

I stridens hetta kom han att slåss sida vid sida med kommendörkaptenen. En svartskäggig fransos fällde fartygschefen bakifrån i däck och en annan höjde sabeln för att ge honom dråpslaget.

Mårten såg vad som skedde. Han brottades själv med en motståndare, men då sabeln föll sparkade han upp och tog emot hugget, som i annat fall skulle kluvit kommendörkaptenens skalle. Nu slet det av Mårtens styrbordsskank i stället och mr Elliot räddades till livet.

— Jomen, han var en bra karl, kommendörkapten, sade Mårten. Han glömde inte vad jag gjort för’n. Han skänkte mig en börs med guldpengar och jag fick välja mellan befordran eller att lämna hans majestäts flotta.

Så satt gastarna och pratade och Mårten snidade under tiden på sitt nya ben, såg kritiskt på det och rättade till småfel som ingen annan upptäckte.

— Har du inte skanken färdig snart, gubbe? sade Olle Stortopp. Är det numro tio? Vad ska du med dem alla? Tänker du öppna affär i träben?

— Träben får jag aldrig nog av, svarade timmerman. De slits upp. Jag behöver reservlager — hehe! Ett tog en haj en gång utanför Madagaskar. Jag vånne han bet sönder tänderna i käften på den hårda steken — hehe! Ett annat eldade jag upp en vinternatt i norra Atlanten. För att hålla värmen — hehe! Så inga bekymmer för min del, pojkar.

3.

Dagarna gick. Vädret höll sig jämt och gott. Solen sken nästan ständigt. Kapten Kullander satte mera segel och iakttog buttert hur skutan klarade sjön. Han sade inte mycket, men Mikael förstod att han gillade »Waksamheten». Skötte hon sig lika bra i storm som i godväder kunde redarn vara nöjd.

De hade passerat sundet vid Calais och kommit in i Engelska kanalen.

— Här känner jag gott till farvattnen, sade Mårten Träskank. Jag vånne vi slipper se en engelsman. En kan aldrig lita på tockna.

— Skepparn tänkte detsamma, där han höll till akterut. Vinden tycktes mojna och trots att alla klutar satts gjorde skutan knappt mer än styrfart. Vattnet låg som en spegel. På styrbordssidan hade Mikael för en dag sedan siktat de vita kritklipporna vid Dover.

Några fartyg syntes i fjärran men på mycket långt håll. De var på väg norrut genom kanalen. Mikael kände spänningen inom sig, där han stod lutad mot relingen och spanade över den ljusblå vattenvidden. Nu befann sig hans fartyg på färdevägar, där striden alltjämt rasade mellan fransoser och engelsmän. Visserligen hade Sverige ingenting otalt med någon av stormakterna, men det förtaltes många historier om uppbringade fartyg och konfiskerade laster. I krig var allt tillåtet. Ingen av de stridande parterna skulle underlåta att ta en skuta i beslag om de fann det lämpligt. Därför hade folket ombord bara att hoppas på att fartyget skulle komma förbi de farligaste ställena utan upptäckt. Men för att lyckas tarvades först och främst frisk vind. Och den hade nu dött bort nästan helt och hållet.

Samtidigt täcktes himlen av gula skyar och två underliga molnringar bildades kring solen.

— Elak stiltje. Den bådar storm vad det lider, sade skepparn.

Mer sa han inte, men han gav order om att allt löst gods skulle surras.

Männen arbetade tyst. Pumparna sattes igång. Med jämna mellanrum kom en lätt bris och fyllde de slaka seglen. Mikael såg inga tecken på att godvädret sjöng på sista versen, men Måns Kullander pekade på himmeln.

— Gubben tror att solen varslar ändring, sade han. Fast det kan dröja länge än innan vi får väderskifte.

— Det kan också komma snart nog, inföll andre styrman Bandgren.

Det olycksbådande lugnet på däck skulle emellertid snart störas. Ett gällt rop från salningen kom alle man att lystra:

— Segel om styrbord!

Olle Stortopp var till väders och skulle inte varslat, om skutan varit en fredlig kofferdist.

Skeppar Kullander försvann in i kajutan och kom tillbaka med långkikaren under armen. Han satte den för ögat, muttrade något otydligt i skägget och äntrade upp en bit i stormasten. När han en stund senare vände tillbaka akterut var han allvarligare än nånsin. Mikael och Måns betraktade honom frågande.

— En tung fregatt… antagligen engelsk… sextio kanoner, min själ… och den håller rätt ner på oss!

— De kanske tror vi är fransmän, sade Mikael.

Gubben ryckte på axlarna och gav svenska flaggan under gaffeln en hastig blick. Skulle den bringa hjälp i det som förestod? Han trodde det knappt. Sen såg han på klockan. Än återstod många timmar, innan skymningen och mörkret bredde sin skyddande mantel över havet. Innan dess borde fartyget där borta hunnit upp »Waksamheten». Farvattnet gav inga möjligheter till större avvikningar ur kursen, så skepparn hade små utsikter att sticka sig undan med hjälp av nattens mörker eller bland skyddande öar.

Besättningen flockades vid styrbords reling. Snart såg Mårten Träskank med egna ögon att fartyget var en engelsk fregatt.

— Hon seglar bättre än vi och snart har hon oss inom skotthåll, sade han och skägget darrade av upphetsning.

— Då levererar vi batalj!

Mårten stampade med träbenet i däck.

— Batalj! Tjänar ingenting till. Vi kommer ingen vart med våra usla ärtspottare mot en bredsida artonpundare, fräste han. Jag hoppas, pojkar, att I slipper uppleva en slik salva.

Gubben akterut hade ingen tanke på motstånd, om han skulle bli angripen, och han lät inte heller göra kanonerna klara. Enda räddningen var mörkret och att vinden helt mojnade. Den kom i kårar nu. Än fylldes seglen på det främmande fartyget, än på »Waksamheten». Dessemellan hängde de slaka i bleket. Kullander stod ständigt med tuben för ögat. Engelska örlogsflaggan syntes tydligt, så ock den långa raden av mörka kanonportar och folket på däck. Med alla klutar satta på de tre masterna höll fregatten ner mot »Waksamheten» och skulle snart skära briggens kurs.

Det var alltjämt dåligt med vind och otäckt kvavt. Havet låg blankt som olja. Plötsligt puffade ett vitt rökmoln ut från fregattens sida och ekot av ett skott rullade dovt över vattenytan.

— Hon prejar! Det kan hon försöka med, sade gubben Kullander bistert. Jag tänker inte stanna!

Han såg på klockan och sen på himlen. Mörkret skulle komma för sent. Han knöt händerna om kikaren så knogarna vitnade. Men han ämnade inte ge upp, inte ännu. Fregatten var nätt och jämnt inom skotthåll och dog vinden ut alldeles hade han en chans.

— Häll vatten på seglen! Men låt det gå undan!

Gastarna ombord fick fart i benen. De visste hur mycket som stod på spel. Mikael hjälpte också till att fylla pytsar med saltvatten och hissa upp till dem som gått till väders. Vattnet vräktes över de snustorra dukarna, som därigenom fångade vinden bättre. Men på fregatten iakttogs vad som hände och ett nytt skott dånade. Kort därefter följde ännu ett. Denna gång slog en kula ner i sjön vid styrbords bog och vräkte upp en vattenkaskad över skeppet.

— Hon skjuter skarpt!

Josias Kullander nickade. Mannen vid ratten sökte förgäves hålla kursen. Fullständig vindstilla rådde och fartyget girade fram och tillbaka.

— Låt sätta båtarna i sjön!

Ordern följdes snabbt. Alla förstod vad den innebar. Skepparn ämnade bogsera skutan undan det farliga grannskapet. Briggen måste ur skotthåll för fregattens kanoner. De klumpiga båtarna tog ovigt vatten och bemannades med fyra man i varje och lika många åror. Grova hamptrossar lämpades i och karlarna började ro. Andre styrman hade befäl i den ena, båtsman Spira i den andra.

»Waksamheten» rullade tungt i dyningarna och roddarna fick anstränga sig till det yttersta för att få skutan på fart. Hon vande sakta akterspegeln mot fregatten och minskade därigenom målet för örlogsfartygets kanoner.

Karlarna arbetade så svetten rann. De kastade av tröjorna och satt halvnakna. Musklerna stod som knutor på deras grova armar. Törsten brände i struparna. Men de fick inte ge upp. Blev de tagna som pris väntade dem en långvarig vistelse i en främmande hamn. Kanske skulle lasten och skutan konfiskeras, kanske skulle de själva råka ut för pressning till örlogstjänst och aldrig komma hem igen. Det var inte att undra på att de tog ut sina sista krafter.

— Extra ranson brännvin till var man om vi går klara! skrek gubben Kullander. Han förmådde inte längre behålla sitt buttra lugn. Denna kapplöpning med mörkret och med skutan som insats blev för spännande. En ny kula ven tätt över hans huvud. Fregatten hade trots allt kommit närmare, men nu började också skymningen falla och sikten blev sämre.

Fartyget därborta försökte vända bredsidan till och Kullander fruktade när som helst en salva från alla de grova kanonerna samtidigt. Men vinden var fullständigt utdöd och inget av skeppen kunde längre manövreras. Kullander såg att även befälhavaren på fregatten beordrat sluparna i sjön. Karlen ville inte släppa bytet, som befann sig på så nära håll och dock så oåtkomiligt om inte vinden friskade.

Well, det kunde han försöka. Visserligen hade han gott om folk för att avlösa roddarna men i gengäld var hans stora, väl armerade fullriggade tremastskepp betydligt tyngre och svårare att bogsera. I den kapplöpningen hade briggen trots den tunga lasten de största chanserna.

En kula gick genom riggen utan att åstadkomma någon skada och en annan slog in i akterspegeln så det splittrade trävirket regnade över däck. De övriga skotten bommade. Gubben Kullander gnuggade förnöjt händerna. Han kände på sig att skutan för tillfället var räddad. Svarta moln drog upp på himlen och skymningen föll allt hastigare. Engelsmannen hade med sluparnas hjälpt vänt och låg nu med bredsidan riktad mot briggen. Men några skott lossades inte. Det var nästan nermörkt och sikten dålig. Fregatten ämnade invänta gryningen och med tillhjälp av morgonbrisen styra den eftertraktade prisen in på livet. Bytet kunde inte undkomma. Det hade endast fått några timmars frist.

Allt detta visste Josias Kullander, där han vankade fram och tillbaka på akterdäck. Men vädret bådade inte gott. Stillheten var onaturlig. Han kände i benen att ett hastigt omslag stundade. Blåste en storm upp skulle både »Waksamheten» och den engelska fregatten få nog med att klara sig själva undan vädrets makter.

Så kallade skepparn tillbaka männen och lät hala ombord båtarna. Han spenderade den utlovade extra brännvinsransonen och extra skaffning. Humöret måste hållas uppe på karlarna. En kritisk situation blev dubbelt farlig om den möttes med tomma magar.

Mikael hade slitit med de andra vid årorna. Han var ovan vid arbetet, händerna var skinnflådda och han var halvt förbi av trötthet. Brännvinet hade aldrig gjort större nytta än nu. Kocken fick grytorna på i byssan. Styrbordsoch babordsvakten var på benen. Ingen hade en tanke på att sova. Skeppar Kullander gick för första gången på tolv timmar in i kajutan. Även han tarvade mat i skrovet och en sup att rätta till humöret med. Sen kallade han till sig Måns, Bandgren och Mikael Fuhrberg. Han ville göra klart för dem hur han såg läget, men frågade ingen om råd. Han sade, att det var utsiktslöst att söka komma undan i bleket och att fregatten hade möjligheter att fånga in dem i gryningen. Strid tjänade heller ingenting till, det förstod de själva.

— Kapten menar att vi kan ge upp me’ samma? sporde Mikael.

Skeppar Kullander skakade på huvudet.

— Nej, morrade han. Vår Herre frälser oss nog denna gången också. Åtminstone tills vidare. Vi har stormen här vilken stund som helst. Och stormen kan bli svårare än den värste engelsman. Men den är en rejälare motståndare. Den har inga kanoner.

4.

Gubben fick rätt. Stormen kom och den blev inte att leka med.

Inga lanternor var tända, inget ljus lyste ombord. Männen stod i klungor i mörkret