Att förstå alternativhögern

By Logik

Sedan det stod klart att Donald Trump vunnit valet i USA, till det samlade globala etablissemangets fullständiga häpnad och oförståelse, fick en ny politisk rörelse sitt genombrott. Båda presidentkandidaterna hade under valrörelsen relaterat till denna nya motkultur; förloraren Hillary Clinton med avsky

• Language: Svenska
• Publisher: Logik
• Release date: Nov 8, 2017
• ISBN: 9789188667311

Book preview

AH-omslag.jpg

Att förstå

alternativhögern

Anton Stigermark & Jonas Nilsson

(Red.)

© 2017 Logik Förlag

Box 22120

250 23 Helsingborg

Första svenska utgåvan, första upplagan

Omslag: Andreas Nilsson

ISBN: 978-91-88667-31-1

Innehåll

Förord

Rötterna: Den franska nya högern

Altmodernismen

Alternativhögern och den tidigare nationalismen

Föreningen av anarkism och fascism

Alternativhögern som början på en ny ordning

Kan alternativhögern påverka det parlamentariska arbetet?

En psykologisk analys av den nordiska alternativhögern

En transatlantisk pakt: Rapport från alternativhögerns skyttegravar

Epilog

Förord

En förutsättning för att förstå det nutida är att begripa det förflutna – med andra ord innebär det att ha en förståelse för det som föregick den händelse som är av intresse.

Därför är den övergripande frågeställningen i den här antologin aktuell. Det med anledning av att vi befinner oss i en brytningstid som kommer att vara av signifikant betydelse för att förstå framtiden - oavsett utgång. Vi befinner oss i det kaotiska tillstånd som kommer att konstituera grunden för att kunna förstå det kommande.

Vår ambition är att kasta ett förklarande ljus på det politiska som sker framför våra ögon just nu.

Det politiska är någonting ständigt pågående som behöver den kontinuerliga analysen för att det ska ges en möjlighet att forma sin samtid utefter de förhållanden som vi befinner oss i. Att missa eller att inte förstå de utmaningar som vi ställs inför innebär att den egna politiska enheten inte kommer att vara framgångsrik i sin problemformulering och därmed inte heller kommer kunna presentera en vital handlingsplan för att nå sitt mål, eller att kunna nedkämpa och ta sig förbi eventuella friktioner längs vägen.

För att vara framgångsrik i det här avseendet krävs en vakenhet, att kunna se problemen och samhällsförhållandena för vad de är och inte nödvändigtvis för vad det egna vill att det ska vara. En analys behöver därmed vara konfrontativ, och inte som det allmängiltiga inom det samhällsvetenskapliga fältet som istället är undvikande och konsensussökande.

För att kunna förmås att vara konfrontativ, så måste först en förståelse för det politiska etableras. Det kan inte råda en tvekan om vem politiken utgår från, och därmed också vem eller vad det politiska ska gynna. Allt annat är bara det politiska andra, någonting att förhålla sig till.

Med den här antologin presenterar vi den politiska vän-gruppering som går under namnet alternativhögern. Analyserna inrymmer syftet till den politiska strävan genom att förstå utgångspunkten för grupperingen och vad det är som konstituerar densamma. Därigenom svaras det på den övergripande frågeställningen – vart det politiska kommer att föra oss.

Välkommen till det politiska som utgör alternativhögern.

Rötterna: Den franska nya högern

av

Joakim Andersen

Från Nouvelle Droite till Alt Right

Vi lever under en liberal hegemoni, en hegemoni vars negativa konsekvenser blir alltmer tydliga för varje år som går. Detta gäller i synnerhet på invandringens och de etniska relationernas område, men liberalismens förgivettaganden i form av egalitär individualism, ekonomism och materialism är skadliga även för miljö, kultur och samhälle. "Själen tar skada, för att citera Joakim Pirinen. Dessa negativa konsekvenser är liberalismens frukter på vilka vi skall känna den", det är därför inte något vi kan lösa så länge vi är liberaler. Alternativ till liberalismen är därför något vi behöver. Vissa ideologier är enbart skenbara alternativ, socialismen har exempelvis kallats liberalismens syskonideologi eftersom de delar så många av sina förgivettaganden. Idag har de i praktiken flutit samman i en politiskt korrekt, globalistisk vänsterliberalism. Två av de mest lovande icke- eller antiliberala alternativen är den så kallade nya högern, ursprungligen från Frankrike, och den alternativa högern, ursprungligen från Nordamerika. Det finns kopplingar och likheter mellan dem, men det finns också skillnader. En jämförelse kan bland annat hjälpa oss att identifiera de mest användbara inslagen i respektive höger, och även hjälpa oss förstå vår historiska situation.

Den nya högern

Den nya högern, på franska Nouvelle Droite, uppstod i Frankrike under sent 1960-tal. Bland grundarna och de tidiga medlemmarna finner vi numera namnkunniga herrar som Alain de Benoist, Guillaume Faye, Pierre Vial och Dominique Venner. Den nya högern kallas ofta GRECE, då dess centrala nav åtminstone inledningsvis var tankesmedjan Groupement de recherche et d’etudes pour la civilisation européenne (förkortat just GRECE). Flera av grundarna hade en bakgrund som aktivister i nationalistiska miljöer, Venner hade exempelvis varit inblandad i högerextrema OAS och kämpat för fransmännen i Algeriet. Men han och de andra hade förlorat tron på de metoder som användes i nationella miljöer, något Venner tog upp i läsvärda artikeln Pour une critique positive från 1964. Nationalister slöt enligt Venner alltför ofta upp bakom etablerade ledargestalter som sade något hjälpligt vettigt, och blev sedan besvikna när dessa inte levererade. De hade också svårt att formulera heltäckande alternativ till liberalismen. Venner efterlyste kort sagt metapolitik, en heltäckande, antiliberal världsåskådning som gradvis kunde påverka samhället och kulturen i rätt riktning. Vanlig parti- eller dagspolitik var inte nog, eftersom det var vänstern som bestämde ramarna för debatten genom sin kontroll av media, akademi och kultur. "Politiken är nedströms från kulturen enligt Andrew Breitbart, detta var den insikt som också vägledde den nya högern. De studerade bland annat den italienske marxisten Antonio Gramscis tankar på området, och kallade sig ibland gramscianer från höger. Ingen Lenin utan Marx", summerade de Benoist det metapolitiska synsättet.

Inledningsvis kallade sig den nya högern dock inte höger, det var ett namn media gav dem och som de gradvis och motvilligt kom att acceptera. de Benoist har exempelvis sagt att han är både höger och vänster och har studerat hur vissa idéer ibland varit höger och ibland vänster. Den nya högern ägnade sig åt långsiktigt metapolitiskt arbete, bland annat genom studiecirklar och tidskrifter (de skrev både i egna och i andras). Målgruppen var inte minst eliter i bland annat akademi, militär och politik. Under 1970-talet hade ännu inte overtonfönstret förskjutits lika mycket, politisk korrekthet inte blivit så dominant, som idag. Det var därför inte omöjligt att nå delar av eliterna, vilket delvis förklarar GRECE:s intellektuella och relativt elitistiska framtoning. Den nya högern har under åren kunnat knyta flera respekterade gestalter till sina projekt, som Hans Eysenck, Marija Gimbutas, Anthony Burgess, Georges Dumezil, Regis Debray, Paul Piccone och Jean Baudrillard.

Den nya högern arbetade under flera år framgångsrikt under radarn, men sedan uppmärksammades de av vänsterliberala journalister och utsattes från 1970-talet för återkommande drev där bland annat diverse kändisar skrev under protestlistor mot dem. Detta försvårade det metapolitiska arbetet, idag får Alain de Benoist exempelvis ofta brev från vänsterintellektuella som läser och uppskattar hans tidskrifter men inte vågar stå för det. Det som började i Frankrike kom också tidigt att utgöra kärnan i ett nätverk med likasinnade i andra länder, främst i Europa. Intressanta kontakter är Pierre Krebs i Tyskland och Aleksander Dugin i Ryssland. Under åren har den nya högern också upplevt splittringar och konflikter, bland annat kring synen på Front National. Det finns en spänning i den nya högern, där särskilt Alain de Benoist kan sägas representera en mer sociologisk pol, Guillaume Faye en mer biologisk. Mycket av samtidsanalysen och -kritiken överlappar dock och de flesta som inspireras av det gamla GRECE har utbyte av båda herrarna.

I mina ögon är den nya högerns främsta bedrift utmejslandet av en antiliberal världsbild, ett tydligt alternativ till liberalismen. De har här fört vidare värdefulla perspektiv från äldre högerrörelser och -miljöer, i synnerhet från de så kallade konservativa revolutionärerna i mellankrigstidens Tyskland. Carl Schmitt, Ernst Jünger, Martin Heidegger, Oswald Spengler med flera erbjuder många värdefulla insikter om den moderna världen och liberalismens brister, dessa har den nya högern fört vidare (och idag har flera av dem anammats av delar av alternativhögern). De bidrog också till att popularisera Julius Evola och Georges Dumezil. Men den nya högern har också influerats av det användbara i vänstern, som syndikalismen och delar av den nya vänstern. Detta har underlättats av personliga kontakter, med den konservativa revolutionen bland annat via Armin Mohler och med den nya vänstern genom Paul Piccone. Inledningsvis lyfte den nya högern också fram de så kallade livsvetenskaperna, alltså sociobiologi, genetik, IQ-studier med mera, för att visa att liberalismens egalitära antropologi bygger på fantasier. de Benoist har sedan tonat ner detta, men många i den nya högern intresserar sig fortsatt för det. Detta är, i förbigående sagt, ett av de områden som förenar ny och alternativ höger. Många, men inte alla, i alternativhögern intresserar sig för mänsklig biologisk mångfald, IQ-skillnader och liknande. Både i ny och alternativ höger utgår man från att man inte kan byta ut befolkningen i en kultur eller civilisation utan att den förändras till oigenkännlighet. Utan européer, inget Europa. För det tidiga GRECE var detta dock inte ett lika uppenbart hot som det är idag.

Den nya högerns världsbild har beskrivits som antiegalitär, den vänder sig mot liberalismens tro på jämlikhet. I praktiken innebär egalitarismen att alla människor är utbytbara, samma logik