Förbjudna platser: Centralen

By Vanessa Salt

"Jag snor runt. Trycker John mot den gnisslande skiljeväggen, pressar kroppen mot honom och tränger in tungan i hans mun. Det är vått och sexigt. Eggande. Skötet brinner, han kan inte ta mig fort nog. För att påskynda leder jag honom rätt. Flyttar hans hand mot låret. Juckar. Han förstår. Med en morrning böjer han sig och rycker av mig skorna, rätar sig igen och börjar slita i byxorna."Viktoria har aldrig känt för någon som hon känner för John. Problemet är bara att han är gift. När de står på centralen tillsammans för att säga hejdå efter deras vanliga fika berättar John att han ska skiljas. Vill John ha henne också? Snart möts deras läppar i en hetsig kyss och de letar desperat efter en mer privat plats. Ett café under ombyggnad står tomt och de rör sig ditåt medan kroppen brinner ...-

• Language: Svenska
• Publisher: LUST
• Release date: Feb 3, 2021
• ISBN: 9788726839890

Book preview

författaren.

Vi måste göra om det här. Meningen som så ofta sägs i slentrian, meningen jag hatar. Man säger det för att vara artig, inget mer. För att det vore elakt annars, om den andra personen insåg att träffen bara gått så där.

Fast den här träffen gick allt annat än så där. Så, varför säger han det? Är han allvarlig? Kanske är han inte som jag, att han säger det som en vit lögn. Det här gör vi snart om, vad roligt det var, det måste vi göra igen, ja vi tar en fika någon gång. Lögner alltihop. När allt man egentligen vill säga är: Skönt, nu behöver vi inte ses igen förrän om ett år. Men det kanske bara är typiskt mig att hålla på så, introvert och allt.

Sanningen är att jag vill träffa John mycket tidigare än om ett år. Gärna imorgon om det gick – eller i alla fall nästa helg. Bara tiden fram till dess känns oändlig. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag. Fem dagar. Det skulle jag inte klara.

Gud, jag är patetisk.

Absolut, mumlar jag mot marken, vågar inte möta hans blick.

Viktoria?

Mmm.

Du ser inte ut att hålla med. Är något fel?

Inte alls. Jag håller med, vi gör om det. Nån gång.

En robust man armbågar sig förbi, och efter honom ett släptåg främlingar som passar på i kölvattnet. Säkert tio stycken, en märklig blandning människor. Jag spänner mig och lutar mig bakåt, försöker att inte andas. Folket på Centralen kan lukta hursomhelst och jag vill behålla doften av John så länge som möjligt. Jag kände den när han kramade mig. Vet inte hur jag skulle beskriva den. Myskartad, kanske. Tjock men sträv på samma gång.

Underbar.

Mellan alla människor får vi