Sökandet: En resa mot okänt mål i tid och rum

By Patrick Hassel-Zein

I stjärnbilden Skorpionen finns ett stjärnsystem med tre solar. Där finns en planet som bebos av en ras som är en hybrid mellan människor och en lokal primat. Alla planetens innevånare är män och de kan få söner genom att ruva på ägg med varandra.

I denna tredje och fristående del av romanserien om planeten Minovar, kan vi följa våra minovaranska vänner när de ger sig ut på en av historiens längsta forskningsresor. Det blir en resa full av oanade och obegripliga syner, en resa fylld av oväntade och häpnadsväckande erfarenheter. De finner svar som leder dem till ännu fler frågor, innan resan når sitt slut på den mest osannolika plats de hade kunnat förvänta sig.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jun 18, 2019
• ISBN: 9789178514298

Patrick Hassel-Zein

Patrick Hassel-Zein jobbar till vardags som systemerare och mjukvaru-ingenjör, men på fritiden brinner han för språk, hantverk och matematisk konst. Han har designat stickade och virkade mönster, och har gett ut två böcker om krokning, samtidigt som han även har skapat tavlor och animeringar av fraktala motiv. På senare år har han blivit väldigt engagerad i att skriva böcker i en blandning av science-fiction och fantasy. Berättelserna handlar om framtida civilisationer, om främmande planeter och varelser, om oväntade problemsituationer och om relationer, men innehåller väldigt lite rymdkrig och våld. Alla hans romaner är homonormativa, och skildrar romantik mellan män.

Book preview

Epilog

1: Åter till vardagen

Matthew Wellington har dukat fram en kanna te, två koppar och ett fat med kakor på sin balkong. Han brukar alltid känna sig lite romantisk så här om våren, men dessvärre står stolen vid hans sida tom. Han flyttade från forskningsstation Epsilon på Jordens måne ända hit till Minovar City för ett år sedan, då han såg strålande möjligheter för karriären i att ansluta sig till ett lockande tidsforskningsprojekt knutet till det lokala universitetet. Han har aldrig försökt förneka att den homosociala atmosfären på hela planeten också spelat en viss roll.

Tråkigt nog har forskningsprojektet på senare tid varit nästan helt fokuserat på teoretiskt arbete, eftersom tidsresor i praktiken blivit förbjudna. Dessutom känner Matthew att han är genant blyg till sin person, och skamligt sällan utforskat den spännande och exotiska värld som han befinner sig i, och än mindre den lockande kulturen. Han känner att han bara jobbar hela dagarna, umgås med sina kollegor och försöker att hålla liv i de falnande vänskaper han har hemma på Jorden, bortom nästan 24 ljusår av tom rymd.

Man kan tycka att det borde vara lättare för honom att hitta både vänner och någon att hålla av när han bor på en planet där de flesta män känner som han, och föredrar relationer med andra män. Problemet är bara det att de minovaranska männen med sitt extra känsliga luktsinne kan nosa sig till alldeles för många detaljer om hur han mår innan han ens hunnit säga God dag! Att de sedan dessutom är emofiler, och känner av hans privata känslor, gör saker bara etter värre. Som resultat av detta, tenderar Matthew att vilja vara för sig själv, vilket är ett problem när man egentligen tycker om socialt umgänge.

Så Matthew har ingen att dela sin fika med, men romantikern i honom är trots allt förhoppningsfull, så därför dukar han för två och hoppas att den rätte en dag skall dyka upp.

Kollegorna tycker om Matthew som den harmoniske, ödmjuke och lite pojkaktige, unge man han är, men Matthew ser inte sådana omdömen som något positivt. Han önskar ofta att han istället vore lite mer driftig och tog för sig mer av det som livet bjuder. Resolut, tänker han när han sätter sig. Det låter trevligt. Det är något jag skulle uppskatta att bli sedd som. Att ses som mjuk och snäll låter bara mesigt. Han stryker sitt välansade skägg på ett inövat sätt som han själv tycker ser självsäkert ut. Dessvärre är han obehagligt medveten om att alla minovaraner antagligen kan se rakt igenom hans bluff, och förstår att den primära avsikten med skägget är att få Matthew att se mognare ut, men skägget hjälper honom ändå att slappna av lite.

Matthew rycker till när det oväntat ringer på dörren. Han går för att öppna, och möts av en reslig, medelålders man med ett lite asiatiskt utseende – med undantag för hans blå ögon. Leopardfläckarna på hans hals visar dessutom väldigt tydligt att mannen är en minovaran.

God kväll, hälsar mannen. Da-ro heter jag. Jag tror inte att vi träffats såhär på tu man hand tidigare, men jag är projektledare för tidsforskningen.

Matthew är huvudet kortare än Da-ro, och rätt späd i förhållande till sin längd. Han känner sig som en lite generad skolpojke framför den större och rent av robuste Da-ro, och detta gäller till både kroppsbyggnad och mental styrka. Tack, jag vet vem du är, säger Matthew och presenterar sig sedan strax med att säga: Matthew Wellington, samtidigt som han artigt sträcker fram handen.

Da-ro tar hans hand. Så formell du är! noterar han. Såhär kollegor emellan räcker det gott och väl med bara förnamnet. Vi minovaraner har ju dessutom inga efternamn.

Matthew släpper in Da-ro. Jag har just hällt upp te på balkongen, säger han. Kan jag få bjuda på en kopp?

Väntade du besök?

Nej, jag… brukar bara göra det lite mysigt för mig själv, halvljuger han, ler lite nervöst och går före mot det dukade bordet. Ajdå! säger han. Jag glömde visst kvar koppen från igår! lägger han till, och gör sin vita lögn lite gråare.

Om Da-ro känner av lögnen, så visar han det inte.

Matthew häller upp en kopp åt sin kollega, och räcker över den.

Da-ro lägger märke till både den unge mannens förlägenhet och de nätta och eleganta händer som räcker över koppen, och tänker: Det är ju rent otroligt! Han är bara en osäker liten pojke, till synes på alla sätt och vis så oskuldsfull, men ändå har han det skarpaste matematiska sinne jag någonsin sett. Han lyfter koppen mot sin mun, och smakar lite försiktigt av den heta drycken. Sedan ställer han ner koppen och visar sin uppskattning genom att le och ge en artig nickning.

Du har gjort ett märkbart intryck med dina kunskaper i teoretisk temporalteori, säger Da-ro. Och därför skulle jag vilja erbjuda dig en plats i besättningen till vårt nya tidsskepp.

Verkligen? Efter månader av teoretiskt arbete är detta exakt vad Matthew hoppats och drömt om, men nu känner han sig plötsligt tveksam. Vilka mål har ni för den planerade resan? frågar han så oskyldigt och avslappnat han kan.

Du känner till de arkeologiska utgrävningarna i Archimedes City?

Spåren av cygnier, som misstänks ha spionerat på både 2000-talets människor och sedan på de första minovaranerna? Jo, jag känner mycket väl till det. En av de få utflykter jag gjort här på Minovar var just till utgrävningsmuseet.

Så bra, säger Da-ro nöjt. Vi vill ge oss ut för att söka spår efter cygnierna.

Så du vill bjuda mig på en resa till okända platser runt om i galaxen?

Ja, så kan man uttrycka det, instämmer Da-ro och nickar lite till höger och vänster.

För att söka hyperintelligenta utomvärldsliga livsformer? Kan inte det bli farligt? undrar Matthew. Ni tänker väl resa genom cygniernas rymdportaler!

Da-ro skakar som hastigast på huvudet. Vi har inte sett några tecken på att de skulle vara hotfulla. Jag har stött på dem en gång, år 2017 på Jorden, och så fort vi kom inom hörhåll från dem så flydde de som skållade råttor.

Matthew funderar tyst en stund innan han fortsätter: Vet du, det kändes som en stor sak att flytta från Brighton till Månen, och ännu större att flytta hit till Minovar. Nu blir steget oändligt mycket större. Jag känner det lite som att jag borde bestämma mig för var jag vill bo, och engagera mig för att slå rötter på den platsen.

Lita på dig själv! Du är ung och du har livet framför dig. Njut av det! säger Da-ro. Sedan stoppar han sig själv och tänker: Gudars skymning! Håller jag på att bli en klyscha av en medelålders man? Han harklar sig, som om det skulle dölja vad han nyss sagt. Om allt går som planerat, så har vi i vilket fall inte tänkt vara borta från Minovar i mer än några veckor.

Garanterar du det?

Da-ro vill inte erkänna för Matthew hur höga förväntningar han har på den unge mannen, och att han definitivt är ett förstahandsval till skeppets besättning. Han vill varken stressa eller oroa Matthew, och samtidigt heller inte lova något som han inte vet om han verkligen kan garantera att hålla. Han harklar sig igen och säger: Det är min avsikt. Vi ska göra allt vi kan för att garantera hela besättningens säkerhet, och jag lovar att vara en diplomatisk och demokratisk kapten.

Ja, det låter ju bra. Men kan jag få lite betänketid?

Självfallet! Tänk på saken fram till nästa vecka, då vi har det första planeringsmötet för besättningen. Jag hoppas verkligen att jag kan räkna med dig, Matthew!

Okej. Jag ska tänka i lugn och ro. Kan jag återkoppla till dig om jag har några ytterligare frågor?

Javisst! När som helst!

~* ~* ~

Den mystiske individen Gabriel är alltjämt förtegen om sin härkomst, och är väldigt kapabel att dölja sina känslor och tankar från minovaranernas annars så genomborrande sinnen. Ingen känner till en ras som har sådant gråblått, pansarliknande skydd som han har över stora delar av sin kropp, som i övrigt är silvergrå. Vissa tycker det är misstänkt att en person från en främmande planet är så lik en människa, som bara råkar ha en sjuklig hudton, kritvitt hår och särpräglat skinande, ljusblå ögon. Det som många däremot direkt stör sig på, är hans dubbla armbågar och knäleder, som ger honom ett lite skrämmande rörelsemönster. Allt detta till trots liknar många honom vid en ängel eller någon annan sorts helig varelse.

Ingen ville tro på mannen när han i vintras sade att den metalliska sfär som han bär i sitt verktygsbälte kan användas för att lagra bortgångna individers själar. Han påstod att han räddat både mänskliga och centauriska själar från ett rymdskepp som kraschade vid Minovars nordpol år 2215, och att han själv ska ha vakat över dem ända tills nu. Vem hade kunnat vara redo att tro på sådana berättelser utan påtagliga bevis?

När Gabriel sedan återskapade två bortgångnas kroppar ur genetiskt material från deras lik, och återbördade själarna till de nya kropparna, blev han plötsligt betrodd till viss del, och fick dessutom snabbt ett rykte om sig att vara rent gudomlig.

Efter ett par veckors intensivt arbete är Gabriel färdig med att återskapa kroppar åt alla de andra själar han gått runt med i sin sfär under nära på tre århundraden. Han är nu redo att återföra själarna från alla förolyckade individer och väcka upp dem ur sin långa dvala.

En av de återvändande själarna är den jordiske diplomaten Noel Mahkesis. Noels son Adam överlevde kraschen i en sömnkapsel, och ser precis så ut som när fadern senast såg honom. Noel själv ser däremot ut att vara i det närmaste jämngammal med sin son. Adam är närvarande när fadern vaknar till liv, för att berätta om allt som hänt sedan de senast sågs. Da-ro och hans jordiske make Ji-bi är också där, för att ge sitt stöd.

Noel ligger naken och yr på en brits i en sjukhussal. Han har bara ett lakan på sig för att skyla sig. När sonen hälsar på honom och börjar berätta den snåriga sagan om det kraschade rymdskeppet, kan han utan problem acceptera att hans son sovit i 263 år, men han har väldigt svårt att ta till sig biten om att han själv skulle ha varit död lika länge.

Men pappa, se dig i spegeln! Du ser inte ut att vara på långa vägar lika gammal som du var när du lade dig att sova i sömnkapseln. Det är Gabriel som vaktat din själ medan jag sov, och nu har han återskapat din kropp.

Det här är för mycket att ta in, konstaterar Noel. Det är rena fantasiberättelsen!

Du har inte hört hälften än! Visste du att din sekreterare Suzanne Houbaux var gravid? Nå, hon överlevde inte heller kraschen, men hennes ofödda foster gjorde det, och Gabriel flyttade över det till min kropp!

Men du är en man! protesterar hans far.

Pappa! Jag är minovaran. Du befruktade en Minovar-primat med din säd, och därför kan jag få ägg med foster i.

Noel skakar på sitt huvud i oförstånd. Nej, sluta berätta sagor! Det här börjar bli löjligt.

Men allt jag säger är sant, och du är farfar, försäkrar Adam.

Da-ro och Ji-bi nickar instämmande. Din son berättar enbart sanning, intygar Ji-bi.

Så var är då mitt barnbarn? frågar Noel.

Hon är hemma med min pojkvän.

Så du har en pojkvän? Noel fnyser lite känslokallt. Nå, det är i alla fall något jag kan tro på. Men varför är han inte här? Skäms du över honom?

Nej, pappa, det är inte där skon klämmer. Jag ville bara inte skrämma Anette med att ta henne till detta kalla laboratorium. Och dessutom ville jag inte sammanföra henne med hennes biologiska mamma riktigt än.

Sade du ’Anette’? Nå, det finns trots allt lite förstånd i dig, som döper din dotter efter din farmor. Min mor skulle säkert ha blivit rörd, säger han.

Adam ler lite blygt men nöjt över faderns ord.

Och var är Suzanne? frågar Noel, när han sätter sig upp på sin brits. Har ni väckt henne också?

Nej, inte än, svarar Da-ro. Vi tänkte att det vore bra om du kunde närvara när vi gör det.

Och jag tror att det är bäst att jag konfronterar henne om några dagar. Därför har jag bett min pojkvän Ro-jis fäder Da-ro och Ji-bi att informera henne om vad som hänt, och sedan även informera er om andra saker som hänt både på Jorden och här på Minovar sedan år 2215. Samtidigt som han säger de båda männens namn pekar han mot dem. Vi ses snart igen, pappa! Men nu vill jag gå hem till min lilla familj. Jag hoppas allt kommer att bli bra!

När Adam gått, och Suzanne väckts upp, ger Da-ro och Ji-bi dem enkla kläder och ett lätt mål mat, samtidigt som de presenterar sig själva och börjar talar om Minovars tidiga historia.

Ni har båda hört talas om Doktor David Wang som lät befrukta Minovar-primater med mänsklig säg. Din son Adam är ju en av pojkarna ur den första generationen av minovaraner. De sista orden riktar Da-ro till Noel. Vad ni antagligen inte känner till, är att när dessa pojkar växte upp, upptäckte man att de uteslutande blev attraherade av andra män, och kunde få ägg med varandra eller med andra män, och man insåg att en ny ras hade uppstått.

Men ni ser ju ut som människor, invänder Suzanne.

Ja, jag är människa, instämmer Ji-bi. Men både Adam och Daro är tydliga exempel på minovaraner. Ni kan direkt se att Da-ro har leopardfläckar på halsen och överarmarna, precis som Adam. Ni kan se hans extra tummar, sammanvuxna ögonbryn och breda framtänder. Allt detta är tydliga och enkelt noterbara tecken på en minovaran. Vad ni inte ser just nu, är att han också har fläckar på ryggen och två stortår på vardera foten.

Och de kan lägga ägg? frågar Noel.

Ja, just det, svarar Ji-bi och nickar.

Noel granskar Da-ro från topp till tå. Tja… Det låter lite oväntat, men jag ser ju att herr Da-ro ser rätt mänsklig och intelligent ut, så jag ska inte invända.

Det finns fler detaljer som inte syns, fortsätter Da-ro. Vi minovaraner har ett extra känsligt luktsinne, och vi kan känna av människors och andra intelligenta varelsers känslor.

Kan ni läsa mina tankar? frågar Noel något bestört.

Nej, svarar Da-ro. Jag kan mest läsa av din sinnesstämning. Men som av en tillfällighet är faktiskt Ji-bis bror och svåger just nu involverade i ett forskningsprojekt som med tiden kanske kan leda till maskinell avläsning av tankar.

Det låter definitivt som att det hänt en hel del saker sedan vår resa från Jorden.

Ja, definitivt, instämmer Ji-bi. Men vi hinner inte gå igenom mer än en bråkdel just nu. Det viktiga är att ni ska få vila er, och sedan ska vi förse er med historieböcker och annat material som ni kan studera. Sedan vänder Ji-bi sig mot Suzanne innan han fortsätter: För din del måste jag dock lägga till en viktig detalj: Minovaranernas känsliga luktsinne tenderar att reagera negativt på kvinnors dofter. Jag hoppas att du inte kommer att ta det allt för personligt, men minovaraner kommer sannolikt att vilja undvika kontakt med dig.

Suzanne ryggar tillbaka av förvåning. Du skojar?!

Nej, intygar Da-ro sakligt. Dessvärre är det dagens sanning. Det vore dessutom bra om du klär dig så du inte visar för mycket bar hud eller betonar dina kvinnliga former.

Hon skakar på huvudet och fnyser lite lätt. Det var det dummaste jag hört på många år!

Ja, minst ett par gross år, skulle jag säga, bekräftar Da-ro.

Suzanne plirar stint på honom och försöker uttyda huruvida Da-ros senaste uttalande var allvarligt menat eller ett riktigt dåligt försök till att göra sig lustig på hennes bekostnad. Jag tror jag behöver smälta det här innan jag orkar höra något mer, säger hon.

Det förstår vi, intygar Ji-bi. Vi har förberett en gästvåning där ni kan återhämta er och smälta dagens upplevelser.

~* ~* ~

Långt bort från huvudstaden, i de tropiska regionerna av den östra kusten av Minovars största sammanhängande landmassa, ligger staden New Tokyo. Enligt planetens lokala kalender är det april månad och vår. Det innebär att det är behagligt ljumt väder i staden.

Vid en allé kantad av körsbärsträd som importerats från Jorden, finns ett sött litet pensionat. I ett rum på andra våningen står ett fönster mot gården öppet. Där innanför vaknar just Justin upp fullkomligt utvilad vid sidan av sin stilige och drygt ett dussin år yngre kollega Josu, och befinner sig i en veritabel drömvärld. Han tänker inte på sin make eller sin familj. För honom finns bara detta ljuva ögonblick, och i den bilden finns bara hans härlige älskare och ljudet av kvittrande fåglar utanför fönstret.

Du är medveten om att du formligen stinker av förälskelse, va? frågar Jo-su med en formligen kvittrande stämma.

Jag kan tänka mig, svarar Justin med ett gyllene leende som skiner av behag. Med ett pekfinger målar han konturer runt leopardfläckarna på Jo-sus överarm.

Det är din räddning att din man inte är minovaran, och inte kan känna doften av dina feromoner.

Usch! Var du tvungen att nämna honom här och nu? stönar Justin besviket och slutar tvärt att måla.

Förlåt! Men alla minovaraner som närvarat på våra tekniska presentationer har tydligt lagt märke till att vi är mer än kollegor, och att du har en guldring på fingret. Jag ville bara försäkra mig om att du var medveten om det.

Det är ingen nyhet, säger Justin och masar sig bort en aning från Jo-su. Men Adnan känner ingen av dem.

Må så vara, men vi åker tillbaka till Minovar City idag. Om du inte vill riskera ett smärre inbördeskrig, så bör du vidta vissa säkerhetsåtgärder, svarar Jo-su artigt och smeker Justins kind.

Säkerhetsåtgärder? Som vadå? En skottsäker väst? Justin fnyser ironiskt.

Nej, jag tänkte mer på dina söner. Den yngre bor väl kvar hemma hos er?

Ja. Hurså?

Han har en minovaransk näsa, och kan känna av dina dofter och huvudtonen i dina ytliga tankar. Om han har ett bra doftsinne, kan han kanske även känna spår av mina dofter på din hud.

Usch, ja! Man kommer aldrig undan era vältränade spionsinnen, suckar Justin.

Vi behöver inte träna våra sinnen! invänder Jo-su. Det är bara våra naturliga, genetiska fördelar. Men några generationer av erfarenheter har lärt oss ett par enkla knep, lägger han till med ett finurligt leende.

Ja?

Om du mer eller mindre kastar dig om din mans hals när du kommer hem, och överrumplar honom med att ha sex på en gång, så kommer hans dofter förhoppningsvis att kunna dölja mina, och din son bör tolka det som att du älskar din make, och ingen annan.

"Men jag kanske inte vill ha sex med honom, protesterar Justin. Eller det omvända, för den delen. Han försöker ignorera vad Jo-su sagt, och kryper istället närmare honom för att smeka hans privata delar ännu en gång. Ingen kan jämföra sig med dig, älskling!"

Ja, i så fall är det kört! konstaterar Jo-su tvärt.

Ja, jag antar det, suckar Justin, och drar tillbaka sin hand.

Fullkomligt kört, repeterar Jo-su sakta. Han tittar den lite sorgsne Justin i ögonen, men kysser plötsligt honom inlevelsefullt och hett, samtidigt som han besvarar de intima smekningarna. Jag blir så illa tvungen att skrubba dig ren med en stålborste efter det att jag är klar med dig! väser han upphetsat med morrande stämma, och likt ett muskulöst och varmt skruvstäd kramar han om Justin.

Justin kan inte låta bli att tänka: Om jag känner Adnan, så kommer han ändå att gissa sig till sanningen. Men han blundar hårt, och försöker njuta av stunden. Han greppar tag i Jo-sus fasta skinkor, stönar njutningsfullt, och säger: Du får göra vad du vill med mig!

En timme senare har Minovars primärsol nått halvvägs upp till zenit, och de båda sekundära solarna håller på att stiga över horisonten.

Justin ligger vid sidan av Jo-su och smeker hans bröst med ett pekfinger. Plötsligt drar han tillbaka fingret och säger: Nej, vet du vad? Kanske vi kan försöka att bara vara vänner?

Jo-su rycker till en aning av överraskning och tittar ännu djupare i Justins ögon. Vad? Är du så ångerfull?

Nej, jag ångrar inget. Däremot känns det som ett slags misslyckande om jag inte kan lösa mina familjebekymmer.

Så du vill gå tillbaka till Adnan och be honom om förlåtelse?

Ah, jag vet inte. Jag känner mig bara lite osäker. Det känns som att jag sviker honom, och inte ger honom en ärlig chans. Han tittar på Jo-su med allvarliga och lite sorgsna ögon.

Jo-su får en fundersam blick och vänder sig halvt bort från Justin. Efter en stunds eftertanke tittar han åter på Justin och säger: Innebär det att du kanske vill att jag ska återgå till att jobba med de projekt jag höll på med innan vi träffades?

Justin sänker sin blick lite sorgset och svarar med ett tveksamt Ja?

~* ~* ~

På Minovar Citys universitets institution för Artificiell Intelligens har Justins make Adnan avslutat sin sista skriftliga rapport om den personlighetskluvne androiden Astro.

Den änglalike Gabriel räddade även Astros själ, och överförde den temporärt till en androids artificiella hjärna. Senare återskapade han en centaurisk kropp med fyra armar och fyra ben åt Astro, som nu har hamnat i den prekära situationen att diplomater från hans hemplanet har svårt att acceptera honom som den centaurier han är. Han är lite som en förlist resenär på en främmande planet. I vintras fördrev han sin tid med att måla tavlor inspirerade av sin hemplanet och sina upplevelser som rymdpilot. Det gladde honom att konsten uppskattades, men det kan inte på något vis kompensera för vetskapen om att han inte är välkommen att åka hem.

Nu är Astro tacksam för att Da-ro erbjudit honom en plats i besättningen på tidsskeppet.

Adnan frågar sin vän: Men du känner inte att du vill stanna här och stötta dina artfränder, som Gabriel nu väckt upp?

Vet du, jag känner ingen av dem. De var mina passagerare. Resten av besättningen verkar ha tagit räddningskapslar och sedan lämnat oss att ruttna bort i de rykande resterna av det störtade skeppet. Jag känner inga förpliktelser mot någon.

Det låter lite hårt, säger Adnan försiktigt.

Hur skulle du själv känna om du varit med om samma upplevelser som jag? Att ligga död i flera generationer, sedan vakna upp i en robotkropp med fel antal armar och ben, och när du sedan får tillbaka din egen kropp, eller något som ser hyfsat mycket ut som din egen kropp, då får du veta att du inte är välkommen på din hemplanet… Skulle du vara optimistisk och hjälpsam mot dem som låtit dig sitta och skrumpna bort i din förarstol?

Nej, antagligen inte, erkänner Adnan. Jag vill ärligt talat inte ens tänka på det.

~* ~* ~

Efter en knapp veckas tjänsteresa reser Justin hem. Han och Jo-su planerar att tillsammans med Mi-ka och ett antal forskarstudenter jobba vidare med sina analyser och utvecklingen av den hjärnskanner som han och Jo-su just demonstrerat för vetenskapsmän och forskare i New Tokyo. Antagligen kommer även Justins äkta man fortsätta vilja vara med på ett hörn.

Under resan upptäcker Justin en svidande knöl på sin vänstra axel. Tror du att det är något allvarligt? frågar han Jo-su.

Jag vet inte, säger hans kollega och älskare. Det ser ut som ett insektsbett. Du får kanske hålla ett öga på det, och se om klådan blir värre eller utslaget växer? Det kan vara något slags allergisk reaktion.

Mmm. Det svider definitivt som tusan! säger Justin med en tydligt missnöjd min.

~* ~* ~

Ett par dagar senare får Adam besök av sin uppväckte fader Noel i sällskap av sin likaledes uppväckta sekreterare Suzanne. Efter att ha begravt sin fader för ett halvår sedan, är Adam förvisso väldigt glad över att se honom levande igen, men han är samtidigt något besvärad av faderns oväntade återkomst. Alla de inblandade är väl medvetna om att Gabriel flyttade över ett ofött foster från Suzannes livmoder till Adams äggblåsa medan alla låg i sömnkapslar på det kraschade skeppet. Men det är Adam som har burit på fostret i ett ägg på sin mage, ruvat på det tillsammans med sin pojkvän Ro-ji, sett det kläckas, och sedan vårdat sin dotter Anette tillsammans med Ro-ji.

Suzanne beklagar sig över att minovaraner tenderar att grimasera något hemskt när hon kommer inom lukthåll från dem, och erkänner att hon helst skulle vilja åka iväg till en annan planet på direkten, men den jordiska ambassaden har inte kunnat komma fram till hur de ska hantera hennes oväntade pånyttfödelse.

Jo, men det är lite som folk med kroniskt dålig andedräkt – man kan försöka vara artig och bortse från lukten, förklarar Ro-ji. Problemet är bara det att de inte ser någon anledning till att vara det.

Jag är rädd att du får lägga till att minovaraner antagligen har nästan lika svårt att hantera kvinnor inom hörhåll, kommenterar Adam.

Det menar du inte? frågar Suzanne med fullkomligt neutral röst. Det har gått mig fullkomligt förbi! Varken hennes röst eller minspel visar minsta antydan av hennes kalla ironi.

Jo. De är inte vana vid det, svarar Adam oskuldsfullt. Han har inte lärt sig att dra nytta av sina minovaranska gener, och tolkar Suzannes ord som uppriktiga. Faktum är att jag också har lite svårt för det – utom när det rör sig om lilla Anette.

Ja, just det! inflikar Adams far. Var är din flicka?

Hon sover just nu, säger Adam. Ska jag hämta henne?

Jag tror att Suzanne skulle vilja se henne. Vi har förstått att hon egentligen är Suzannes dotter.

Adam kommenterar inte på faderns ord. Han går och hämtar sin dotter, och visar stolt, om än något oroad, upp henne för sin far och för Suzanne.

Suzanne tittar på flickan och funderar på om hon kan skönja några bekanta släktdrag i hennes ansikte, men finner det lönlöst.

Är ni säkra på att hon är min dotter?

Ja, vi har gjort en genetisk analys i samband med att vi väckte dig, och funnit att hon med lite knappt 97 procents sannolikhet är din dotter, säger den sjukvårdsutbildade Ro-ji. Av artighet mot jordlingarna talar han i decimaltal och procent, och inte på minovaranskt vis i dussin och progross.

97? Det låter lite oväntat, säger Suzanne uppriktigt förvånad. Varför inte hundra procent?

Den minovaranska fysionomin är sådan, att sädesceller i vanliga fall penetrerar äggblåsan, och genetiskt material från den eller de andra fäderna blandas med den äggbärande faderns äggcell till ett embryo. Det verkar som att en del av Adams gener i Anettes fall har tagit sig in i det redan bildade embryo som Gabriel lyfte över från din livmoder till Adams äggblåsa.

Vad?! utbrister Suzanne perplext i hög röst. Hur är det möjligt? Insinuerar du att min dotter inte är fullkomligt mänsklig? frågar hon med fortsatt upprörd ton.

Som sagt, det är den minovaranska genetiken som gör det möjligt. Men hon är ändå till 99 procent mänsklig. Den sista procenten utgörs av minovaranska gener från Adam. En del av hennes gener kommer däremot från Adams mänskliga sida, det vill säga från Noel. Ro-ji håller en öppen hand mot Adams fader när han säger de sista orden.

Suzanne tystnar under ett par andetag. Hon sänker sitt röstläge och får en mer tankfull ton i rösten när hon sedan säger: Det gör situationen mer komplicerad än jag trodde.

Hur menar du? frågar Adam, som sitter och vaggar flickan i sin famn.

Suzanne tittar först en gång till på flickan, och sedan vänder hon blicken mot Adam. Det innebär ju att du till viss del också är biologisk förälder till Anette.

Ja, det verkar så, instämmer Adam med liten och svag stämma. Och vi har dessutom ett flera månader långt känslomässigt band! lägger han till med en mer bestämd stämma.

2: Konst blir vetenskap

Han-ti-ga, i sällskap av sin isländske fästman Geir, sitter med sin bara några veckor gamle son Ti-geir i famnen ombord på en öppen turistbåt som ska ta dem och ett par dussin andra passagerare från huvudstaden Minovar City och ut till den fritidsoas som inrättats några kilometer uppströms längs en å som flyter genom lummiga djungler av frodig, exotisk växtlighet. Ån är kantad av träd som ser ut som om de är täckta med gräs istället för löv, där finns buskar med cirkelrunda, blodröda blad, där växer gyllene, fjäderlika palmer, och överallt sticker det upp allsköns blommor i brinnande starka färger. Olika sällsamma smådjur syns skutta fram i vegetationen, andra simmar och hoppar i vattnet, och en och annan fågelliknande varelse svävar eller flaxar också förbi.

De unga tu bollar idéer med varandra, som var de skulle vilja slå sig ner med sin familj, och vad de skulle vilja sysselsätta sig med.

Geir är entusiastisk över att jobba vidare med sin digitala konst, och föreslår att Han-ti-ga också kan bidra med intressanta infallsvinklar kring det.

Och just hur tycker du att en lingvist kan komma till nytta i framtagandet av matematisk, holografisk konst? Jag är rätt dålig på både matte och holoteknik.

Men du kan hjälpa med så mycket annat! Du kan testa utrustning, sköta kontakter med samarbetsparter och beundrare, hjälpa mig förstå skillnader mellan jordisk och minovaransk kultur… Och så kan vi vara tillsammans, du, jag och Ti-geir.

Det låter lite som att du vill ha mig som din hemmamake och personlige springpojke.

Låter jag verkligen så självisk, Hanni?

Nej, kanske inte. Och i vilket fall så behöver Ti-geir mig nära sig under minst några månader, så jag antar att vi skulle kunna prova ditt förslag. Han lyfter upp deras lille pojk framför sig, och pladdrar gulliga spädbarnsljud åt honom.

Ja, du är då en sann lingvist! kommenterar Geir glatt. Jag visste inte att du kunde tala babyspråk också!

Han säger att han tycker att pappi Geir ska gå och hämta ett par glas dricka åt papporna, så att han kan få dricka lite av pappa Hannis mjölk under tiden.

Verkligen? Jag hörde inte en enda stavelse! invänder Geir.

Han sade det med tankeöverföring! insisterar Han-ti-ga.

Ah! Förlåt mig! säger Geir, och ler och spelar med. Jag förstår. Jag hade ingen aning om att ni tränat upp era minovaranska sinnen så pass långt. Han skrattar lite, och rufsar till sin fästmans hår. Men nu ska pappi hämta mer dricka till pappa och sig själv, även om han tror att pappa Hanni försöker lära stackars Ti-geir att ljuga.

~* ~* ~

Noel och Suzanne har tagit ännu ett par dagar för att tänka över sin situation. De har ännu inte fått nya identifikationshandlingar från Jordens ambassad på Minovar, men är förhoppningsfulla om att det kommer att ordna sig. Situationen är något enklare för Noel, eftersom han sympatiserar med minovaranernas livsstil – att vara ung, se hyfsat bra ut och befinna sig på en planet där homosexualitet är normen, det tilltalar honom mer än han ens vågar antyda för sin sekreterare.

För Suzanne är det lite svårare. Hon har kommit att acceptera att hennes dotter har två fäder. Den andre fadern var Jordens ambassadörs son på en centaurisk koloni några ljusår bortom Proxima Centauri, sett