Hissen: Masters at Midnight novellas

By Saskia Walker

Jennifer har just flyttat till Paris och ser fram emot att gå på upptäcktsfärd i passionens huvudstad. Men hon behöver inte gå längre än till sitt egna eleganta trapphus. Ovanför henne bor nämligen Armand, och han ser det som sin uppgift att förverkliga hennes mest primitiva fantasier …

• Language: Svenska
• Publisher: Saskia Walker
• Release date: Jan 26, 2018
• ISBN: 9781386902775

Saskia Walker

Award-winning British author Saskia Walker first dreamed of writing her own stories when she discovered a handful of romance novels stashed away in her school library. An avid reader, she lapped up the adventures and the life-affirming emotion she found there. As well as fantasy and romance, Saskia writes paranormal, historical and contemporary fiction, with a special interest in witchcraft. Saskia's short stories have now been published in over one hundred international anthologies and magazines. Her novels have been published by two New York publishing houses as well as several smaller publishing houses. To her absolute delight two of her novels won Passionate Plume awards, and her work has twice been nominated for a Romantic Times Magazine Reviewers' Choice Award. Her Witches of Scotland series was widely translated and became a Scandinavian bestseller. In 2015 she became a USA TODAY bestselling author. It's been an amazing journey. Saskia is now a full time author and she has many more stories to tell. Saskia is happily settled in Yorkshire in the north of England, with her real-life hero, Mark, and a houseful of felines. 

Book preview

SASKIA WALKER

Hissen

JENNIFER HAR JUST FLYTTAT till Paris och ser fram emot att gå på upptäcktsfärd i passionens huvudstad. Men hon behöver inte gå längre än till sitt egna eleganta trapphus. Ovanför henne bor nämligen Armand, och han ser det som sin uppgift att förverkliga hennes mest primitiva fantasier ...

– Jag brukar ju gilla en riktig utmaning, mumlade jag för mig själv när jag inspekterade det gamla hisschaktet i mitt nya hus. Det pråliga smidesjärnet var den mest komplicerade konstruktion jag någonsin sett.

När jag kvällen före kommit till lägenhetsbyggnaden hade jag tagit trapporna och skickat bagaget med portvakten i hissen. Jag ville se mig omkring lite, och när jag gick uppför trapporna till fjärde våningen tog jag in den vackra och eleganta 1800-talsbyggnaden som låg i det 15:e arrondissemanget i Paris. Jag hade fått en liten lägenhet där under det halvår jag skulle jobba i staden.

Hisschaktet var placerat mitt i byggnaden. Runt det löpte en marmortrappa som såg betydligt stabilare ut, och på vägen upp till fjärde våningen hade jag kikat in i schaktet. Det var skräckinjagande, men vackert, i svart metall i Art noveau-stil. Men det utsirade metallsmidet lyckades inte distrahera mig från det faktum att golvet bara verkade bestå av ett metallgaller genom vilket man kunde se alla kablar och hela schaktet.

Den här morgonen var jag klädd i min smartaste outfit och högklackat, så jag beslutade mig för att testa. Frågan var hur man gjorde. Jag lutade mig in genom grinden och kikade ner i schaktet. Själva hissen stod stilla, två våningar längre ner.

– På väg ner?

Rösten fick mig att hoppa till och jag insåg att jag inte var ensam. Jag vände mig om och tittade på mannen. Jag kunde inte säga säkert vad som förvånade mig mest. Att han hade närmat sig utan att jag märkt något, eller att han visste att jag var från England och hade pratat engelska med mig. Han var uppenbarligen fransman.

Fransman och ursnygg.

Mannen var helt klädd i svart – skjorta uppknäppt i halsen, jeans och skinnjacka – och betraktade mig med sina blå ögon som utgjorde en skarp kontrast till hans mörka hud. Det svarta håret var snaggat och den markerade käklinjen, kindbenen och breda pannan gav honom ett särpräglat utseende. Trots att jag hade mina högsta klackar var han betydligt längre. Han bodde säkert i samma hus. Kanske hade han varit på väg nerför trappan och fått syn på mig. Jag rättade till kjolen när jag insåg att han förmodligen hunnit se en hel del medan jag stod lätt framåtböjd och kikade ner i schaktet.

Mannen gjorde en gest mot hissgrinden. – Tycker du att buren är obehaglig?

Buren. Så kunde man också kalla den. Faktiskt ganska passande.

– Inte alls, ljög jag. Den är vacker, jag