Välj mig

By Tess Gerritsen and Gary Braver

Taryn Moore var ung, vacker och intelligent … så varför skulle hon ta sitt eget liv?
När kriminalinspektör Frankie Loomis börjar utreda dödsfallet känner hon instinktivt att det ligger något mer bakom händelsen. Hennes magkänsla bekräftas när överraskande uppgifter framkommer – uppgifter som skulle kunna förklara Taryns självmord, eller ge någon ett motiv till att mörda henne.
För Jack Dorian, universitetsprofessor i litteraturhistoria, var Taryn den ultimata frestelsen – hon var smart, attraktiv och hon beundrade honom, men hon var förbjuden mark. Dock hade Taryn också en mörk sida och en farlig tendens som hotade alla hon riktade in sig på – inklusive Jack.
När utredningen uppdagar en rad smutsiga hemligheter, står det klart att Jack kanske vet mer än han vill erkänna. Han är en lögnare och en bedragare, men är han också kapabel att begå ett kallblodigt mord?
---
"Ett perfekt samarbete mellan författarna Tess Gerritsen och Gary Braver … en förförisk roman fylld med tillbakablickar och avslöjanden, berättad ur olika perspektiv." – The Wall Street Journal
"Boken är full av svekfulla karaktärer och oväntade vändningar och rekommenderas varmt till fans av Gerritsen eller Braver, samt till läsare som älskar spänningsromaner."– Library Journal
"Välj mig är en virvlande spänningsroman med skarp, flytande prosa och trovärdiga karaktärer som berättar en tidlös historia som är både stark och högaktuell. Berättelsen, som skildras ur flera perspektiv, är skarp, skrämmande, nyanserad, djupbottnad och – framför allt – fängslande. Det är en historia som kommer att beröra många. Gerritsen och Braver har verkligen träffat mitt i prick." – David Baldacci
"Välj mig är en medryckande bladvändare där läsaren hålls i ständig spänning och överraskningar dyker upp vid precis rätt tillfällen. Gerritsen och Braver är utan tvekan en författarduo att hålla ögonen på!" – Mystery and Suspense Magazine
"Gerritsen och Braver har lyckats skapa en berättelse som är så mörk och chockerande att det är omöjligt att lägga boken ifrån sig. Oavsett var eller när du läser är Välj mig det perfekta valet." – Culturess
"En ruskig spänningsroman som du inte kan släppa förrän sista sidan." – The Mountain Times
"Dessa erfarna spänningsförfattare har flera nya ess i rockärmen." – Toronto Star
"Fängslande läsning. De erfarna författarna Gerritsen och Braver visar prov på mästerskap." – Karin Slaughter
"Missa inte denna skarpa, fartfyllda roman med oväntade vändningar om äktenskap, svek och den skada vi tillfogar varandra i kärlekens namn." – Lisa Unger

• Language: Svenska
• Publisher: Jentas
• Release date: Apr 11, 2025
• ISBN: 9788742805435

Book preview

SE_Valj-mig_Epub

Välj mig

Tess Gerritsen och Gary Braver

Välj mig

Originalets titel: Choose Me

Copyright © Tess Gerritsen, 2021

Copyright © Jentas A/S, 2025

Översättning: Hannah Hellström © Jentas A/S

ISBN 978-87-428-0543-5

www.jentas.com

www.must-read.se

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

Ingen del av denna bok får användas i syfte att träna AI-teknik eller -system utan förlagets tillstånd.

Published by agreement with Licht & Burr Literary Agency, Denmark on behalf of Jane Rotrosen Agency, LLC.

—

Till Kathleen och Jacob

Efter

KAPITEL 1

FRANKIE

Det finns dussintals olika sätt att ta livet av sig och under sina trettiotvå år vid Bostonpolisen har kriminalinspektör Frances Frankie Loomis förmodligen stött på dem alla. Det var sexbarnsmamman som, maktlös inför kaoset som rådde i hemmet, låste in sig i badrummet, sjönk ner i badkarets varma vatten, skar upp handlederna och fridfullt gled in i medvetslöshet. Det var den konkursmässige affärsmannen som fäste sitt strutsläderbälte värt 500 dollar i ett dörrhandtag, lade det runt halsen och helt enkelt satte sig ner så att hans egen tyngd fick ledsaga honom in i intet. Det var skådespelerskan vars karriär hade passerat sin höjdpunkt och som, olycklig över de krympande utsikterna till nya roller, svalde en handfull tabletter med morfinderivat, tog på sig ett rosa sidennattlinne och lade sig på sängen likt en fridfull Törnrosa. De valde diskreta utvägar i all avskildhet och var omtänksamma nog att endast efterlämna ett minimum av oreda som de kvarlevande behövde städa upp.

Till skillnad från den här tjejen.

Hennes kropp har redan lagts i en säck och är på väg till rättsmedicin, och tids nog kommer blodet som stänkt ner trottoaren att sköljas bort av regnet, men Frankie kan fortfarande se det blanda sig med vattnet i rännilarna som forsar mot vägbrunnen. I det blinkande ljuset från lamporna på patrullbilarnas tak ser det där blodet lika blänkande svart ut som olja. Klockan är nu kvart i sex på morgonen, solen går upp om en timme, och hon undrar hur länge tjejen hade legat här innan den uppmärksamma taxiföraren som var på väg hem efter att ha släppt av en kund kvart över tre, fick syn på kroppen och insåg att det inte bara var en hög med kläder som låg på trottoaren.

Frankie reser sig upp och tittar genom det hällande regnet mot lägenhetsbalkongen. Det är ett fem våningar högt fall rakt ner, utan tvekan tillräckligt högt för att förklara skadorna – de krossade tänderna, ansiktet som blivit intryckt. Otäcka detaljer som tjejen förmodligen inte tänkte på när hon klättrade över räcket och gjorde sitt dödliga svanhopp mot trottoaren nedanför. Frankie är mamma till två artonåriga tvillingdöttrar, så hon vet av egen erfarenhet hur katastrofalt impulsiva unga människor kan vara. Om tjejen bara hade väntat tillräckligt länge för att överväga alternativen till självmord. Om hon bara hade tänkt på vad som händer med kroppen när den träffar betongen i hög hastighet och vad en sådan kollision gör med ett vackert ansikte och en jämn tandrad.

Jag tror att vi är klara här. Nu åker vi hem, säger hennes partner MacClellan där han står med ett rosa paraply som uppenbart tillhör hans fru. Kölden får honom att huttra under den droppande paisleymönstrade kupolen. Mina skor är genomblöta.

Har någon hittat hennes mobiltelefon? frågar Frankie.

Nej.

Vi går tillbaka upp och kollar i hennes lägenhet.

Igen?

Hennes telefon måste vara här någonstans.

Hon kanske inte hade någon.

Kom igen, Mac. Alla ungdomar i hennes ålder har en mobiltelefon praktiskt taget fastklistrad i handen.

Hon kanske har tappat bort den. Eller så kanske någon idiot plockade upp den från trottoaren när han eller hon gick förbi efter att hon hade hoppat.

Frankie tittade ner på den bleka glorian av blod som markerade var tjejens huvud hade slagit i. Till skillnad från en människokropp kan en mobiltelefon i ett hårt fodral överleva ett fall från femte våningen. Mac kanske har rätt. Kanske var det någon som hade gått förbi platsen, en förbipasserande vars första instinkt inte var att hjälpa eller ringa polisen, utan att stjäla offrets värdesaker. Det borde inte förvåna henne; tre decennier som polis har fått Frankies tro på mänskligheten att vackla med jämna mellanrum.

Hon pekar mot en övervakningskamera som sitter på byggnaden på andra sidan gatan. Om någon sprang i väg med hennes telefon borde det ha fångats av den kameran.

Ja. Kanske. Mac nyser och är uppenbarligen alldeles för eländig för att bry sig. Jag kan begära att få inspelningen i morgon bitti.

Vi går tillbaka upp igen och ser om vi har missat något.

Vet du vad det känns som att jag har missat? Mitt sömntåg, stönar Mac, men följer uppgivet med henne runt hörnet till hyreshusets port.

Precis som huset självt är hissen gammal och olidligt långsam. Medan den åker upp till femte våningen är både Frankie och Mac för utmattade och nedstämda för att säga ett ord. Det kalla vädret har fått Macs rosacea att blossa upp och i den starka hissbelysningen är hans näsa och kinder neonröda. Hon vet att han är känslig när det gäller hans sjukdom, så hon undviker att titta på honom och stirrar i stället rakt fram och räknar våningarna tills dörren äntligen går upp med ett knarrande ljud. En poliskonstapel står vakt vid dörren till lägenhet 510, ett förlamande tråkigt jobb så här tidigt på morgonen, och han hälsar halvhjärtat på de två kriminalpoliserna. Ytterligare en polis som hellre skulle vilja vara hemma i sängen.

Inne i den döda tjejens lägenhet söker Frankie igenom vardagsrummet ännu en gång, men den här gången noggrannare och med en mors erfarna blick. Hon har blivit skicklig på att upptäcka när hennes egna döttrar haft något fuffens för sig. De blöta kängorna i garderoben efter att de smugit ut en regnig kväll. Den distinkta lukten av marijuana som dröjer sig kvar i en kashmirtröja. Det mystiska hoppet i antal körda mil på Subaruns mätare. Tvillingarna klagar på att hon är mer som en fängelsevakt än en polis, men det är förmodligen därför hennes flickor har överlevt sina turbulenta tonår. Frankie brukade tro att om hon bara lyckades hålla dem båda vid liv tills de var vuxna skulle hon känna att hon hade lyckats med sitt uppdrag som förälder, men vem försökte hon lura? En förälder kommer aldrig att vara färdig med sitt uppdrag. Om hon så blir hundra år kommer hennes döttrar, som då är i sextioårsåldern, fortfarande att hålla henne vaken om nätterna.

Det tar inte lång tid för Frankie att upprepa sin tidigare runda i lägenheten. Den är liten och sparsamt möblerad med vad som ser ut som loppisfynd. Soffan har uppenbarligen haft fler än ett par ägare och trägolvet är skavt och repigt av otaliga unga hyresgäster som släpat möbler in och ut. På skrivbordet står ett tomt vinglas och en bärbar dator som Frankie redan har slagit på bara för att upptäcka att den är lösenordskyddad. Bredvid ligger det utskrivna utkastet till en uppsats för en kurs på Commonwealth University: Inte ens i helvetet finner man sådan vrede: Våld och den försmådda kvinnan.

Den skrevs av tjejen som bodde här. Tjejen som nu är på väg till en kylbox på bårhuset.

Frankie och Mac har redan finkammat hennes handväska och i plånboken hittade de ett student-leg från Commonwealth, ett körkort från Maine och arton dollar i kontanter. De vet att hon är tjugotvå år gammal och från Hobart, Maine, och att hon är hundrasextioåtta centimeter lång, väger femtiofem kilo och har brunt hår och bruna ögon.

Frankie går till köket där de tidigare hade sett en portion mac n’ cheese i mikrovågsugnen, ljummen men oöppnad. Frankie tycker att det är konstigt att tjejen har värmt upp en måltid som hon aldrig har ätit. Vad hände under tiden som fick henne att lämna maten, gå ut på balkongen och hoppa mot sin död? Dåliga nyheter? Ett uppskakande telefonsamtal? På köksbänken ligger en kursbok med ett kvinnoansikte på omslaget, en kvinna vars hår brinner och vars mun är öppnad i ett ursinnigt vrål.

Medea: Kvinnan bakom myten.

Frankie vet att hon borde känna till myten om Medea, men hennes collegetid ligger flera decennier bakåt i tiden och allt hon minns är att den har något att göra med hämnd. Inuti boken hittar hon ett brev instoppat under skyddsomslagets flik. Det är ett antagningsbesked till forskarutbildningen som startar i höst, från engelska institutionen vid Commonwealth University.

Ännu en detalj som förbryllar Frankie.

Hon återvänder till balkongdörren, som nu är stängd. När vaktmästaren släppte in dem i lägenheten stod dörren på vid gavel och snöblandat regn hade blåst in. Vätan glimmar fortfarande på trägolvet. Hon öppnar dörren, kliver ut och ställer sig i skydd av balkongen ovanför. Två patrullbilar från Bostonpolisen står parkerade nedanför och det hypnotiska skenet från de blå blinkande lamporna på taket reflekteras i fönstren på andra sidan gatan. Om en timme kommer det att vara ljust, patrullbilarna kommer vara borta och trottoaren kommer att ha tvättats ren av regnet. Fotgängarna kommer inte att veta att de går över en plats där en ung kvinnas liv släcktes några timmar tidigare.

Mac gör henne sällskap på balkongen. Verkar som att hon var en snygg tjej. Vad onödigt, suckar han.

Det skulle ha varit onödigt även om hon var ful, Mac.

Ja ja, okej.

Och hon hade precis blivit antagen till forskarutbildningen. Antagningsbeskedet låg på köksbänken.

Herrejävlar, är det sant? Vad fan är det som pågår i huvudet på ungdomar?

Frankie tittar ut på det silverskimrande hällregnet. Det är en fråga jag ställer mig hela tiden.

Dina flickor har i alla fall huvudet på skaft. De skulle aldrig göra något sådant här.

Nej, Frankie kan inte heller föreställa sig det. Självmord är ett slags kapitulation, och hennes tvillingar är kämpar, de är viljestarka och upproriska. Hon tittar ner mot gatan. Herregud, det är långt dit ner.

Jag vill helst inte titta.

Hon måste ha varit desperat.

Så du är redo att förklara det som självmord?

Frankie stirrar ner på gatan och försöker sätta fingret på vad det är som stör henne. Varför hennes instinkter viskar: Du har missat något. Ge inte upp riktigt än.

Hennes mobiltelefon, säger hon. Var är den?

Det knackar på dörren. De vänder sig båda om när poliskonstapeln sticker in huvudet i lägenheten. Inspektör Loomis? Det är en granne här ute. Vill du prata med henne?

Ute i korridoren står en ung asiatisk kvinna som berättar att hon bor i grannlägenheten. Av hennes badrock och flip-flops att döma har hon precis klivit upp ur sängen och hon sneglar hela tiden mot den döda tjejens lägenhet som om det döljer sig en obegriplig fasa bakom den stängda dörren.

Frankie tar fram sitt anteckningsblock. Och ditt namn är?

"Helen Ng. Det stavas N-G. Jag pluggar på Commonwealth. Precis som hon."

Kände du din granne väl?

Nej, bara flyktigt. Jag har bara bott här i fem månader. Hon tystnar och tittar på den stängda dörren. Herregud, jag kan inte tro att det är sant.

Att hon tog sitt eget liv?

"Att det hände precis bredvid. När mina föräldrar får höra om det kommer de bli helt galna. De kommer tvinga mig att komma och bo hos dem."

Var bor de?

Bara en bit härifrån, i Quincy. De ville att jag skulle spara pengar och pendla till skolan, men då går man inte riktigt på college. Det är inte som att ha sin egen lägenhet och …

Berätta om din granne, avbryter Frankie henne.

Helen funderar en stund och rycker uppgivet på axlarna. Jag vet att hon är, nej, var fjärdeårsstudent. Hon kom från en liten stad uppe i Maine. Hon var ganska tystlåten för det mesta.

Hörde du något ovanligt i går kväll?

Nej. Men jag är förkyld, så jag tog ett par Benadryl. Jag vaknade för en liten stund sedan när jag hörde polisradion i korridoren. Helen kastar en blick mot lägenheten igen. Lämnade hon en lapp eller något? Berättade hon varför hon gjorde det?

"Vet du varför hon gjorde det?"

Hon verkade faktiskt deprimerad för några veckor sedan när hon gjorde slut med sin pojkvän. Men jag trodde att hon hade kommit över det.

Vem var hennes pojkvän?

Han heter Liam. Jag såg honom här några gånger innan de gjorde slut.

Vet du vad han heter i efternamn?

Jag minns inte, men jag vet att han kommer från samma stad som hon. Han går också på Commonwealth. Helen blir tyst en stund. Har ni ringt hennes mamma? Vet hon om det?

Frankie och Mac utbyter en blick. Det är ett samtal som ingen av dem vill ha, och Frankie vet precis hur Mac kommer att göra för att slippa undan. Du är kvinna, du är bättre på sådant här, är hans vanliga ursäkt. Mac har inga barn, så till skillnad från Frankie kan han inte föreställa sig hur förkrossande det är att få ett sådant besked. Han kan inte ens föreställa sig hur svårt det är för henne att behöva ringa de här samtalen.

Mac har också skrivit ner dessa upplysningar och tittar upp från sitt anteckningsblock. Så ex-pojkvännen heter Liam, kommer från Maine och går på Commonwealth.

Det stämmer. Han är fjärdeårsstudent.

Han borde inte vara så svår att hitta. Han stänger sitt anteckningsblock. Det borde räcka, säger Mac, och Frankie kan läsa blicken han ger henne. Hennes pojkvän gjorde slut med henne. Hon var deprimerad. Vad mer behöver vi?

När de väl har lämnat platsen för dödsfallet måste Frankie åka hem. Hon måste duscha, äta frukost och säga hej till sina tvillingdöttrar, om de ens är vakna ännu. Men på vägen hem till Allston kan hon inte motstå att ta en omväg. Det är bara några kvarters omväg och för det mesta lyckas hon motstå det tvångsmässiga behovet av att se byggnaden igen, men den här morgonen verkar hennes Subaru ta den där omvägen alldeles av sig själv och än en gång står hon där parkerad mittemot tegelbyggnaden på Packards Corner och stirrar upp mot lägenheten på fjärde våningen där kvinnan fortfarande bor.

Frankie vet vad kvinnan heter, var hon arbetar och hur många parkeringsböter hon har samlat på sig. Dessa fakta borde egentligen inte spela någon roll för henne längre, men det gör de. Hon har inte delat den här informationen med någon annan, inte med sina kollegor på mordroteln, inte ens med sina egna döttrar. Nej, hon håller den här kunskapen för sig själv, eftersom det faktum att hon ens känner till kvinnans existens är så djävulskt förödmjukande.

Så Frankie sitter ensam i sin bil den här regniga aprilmorgonen och tittar på en lägenhet som hon inte har någon legitim anledning att titta på annat än för att plåga sig själv. Alla antar att hon har hämtat sig från tragedin och gått vidare med sitt liv. Hennes döttrar har gått ut high school med högsta betyg och njuter nu i fulla drag av sitt sabbatsår. Hennes kollegor på Bostonpolisen undviker inte längre hennes blick eller tittar medlidsamt på henne. Det där medlidandet var värst av allt, att hennes kollegor, inklusive varenda patrullerande poliskonstapel, tyckte synd om henne. Nej, hennes liv har återgått till det normala, eller åtminstone till något som påminner om det.

Ändå står hon återigen här, parkerad vid Packard’s Corner.

En kvinna kliver ut ur byggnaden och Frankie hajar genast till. Hon ser hur kvinnan korsar gatan och går förbi Frankies bil, uppenbarligen omedveten om att hon är iakttagen; Frankie i sin tur är dock fullt medveten om henne. Kvinnan är blond och har rustat sig mot kylan i svarta leggings och en vit dunjacka som är tillräckligt tajt för att avslöja en smal midja och smala höfter. Det var så Frankie såg ut innan tvillingarna kom. Innan hon blev medelålders, innan alltför många timmar bakom ett skrivbord och alltför många hastigt intagna måltider fick hennes höfter att breda ut sig och låren att svälla.

I backspegeln ser Frankie kvinnan gå mot tunnelbanestationen. Hon funderar på om hon ska kliva ur bilen och följa efter henne. Hon funderar på om hon ska presentera sig och föreslå att de ska ha en civiliserad liten pratstund, kvinnor emellan, kanske på kaféet längre ner på gatan, men hon kan inte förmå sig att lämna bilen. Under Frankies långa karriär som polis har hon sparkat in dörrar och spårat upp mördare, och två gånger har hon stirrat in i pipan på en pistol, men hon kan inte förmå sig att konfrontera Lorraine Conover, fyrtiosex år, försäljare på Macy’s utan kriminellt förflutet.

Kvinnan svänger runt hörnet och försvinner ur sikte.

Frankie sjunker tillbaka i sätet, ännu inte redo att starta motorn, ännu inte redo att möta de andra fasorna som dagen kommer föra med sig.

En död ung kvinna är illa nog.

FÖRE

TRE MÅNADER TIDIGARE

KAPITEL 2

TARYN

Ingen visste att hon var där. Ingen skulle någonsin få veta.

Klockan 9.30 borde alla hyresgäster på andra våningen vara ute ur huset. Paret Abernathy i lägenhet 2A, som brukade vara irriterande vänliga mot Taryn, borde vid det här laget ha gått till sina respektive jobb, han till stadsrevisionen och hon till stadsplaneringskontoret. De två ingenjörsstudenterna som bor i 2B borde sitta böjda över sina laptops någonstans på campusområdet. Blondinerna i 2C borde ha skakat av sig bakfyllorna de brukade få på helgerna och stapplat i väg till sina lektioner på Commonwealth.

Inte heller borde någon vara hemma i 2D. I denna stund var Liam på väg till ekonomikursen längst bort på campus, femton minuters promenad härifrån. Efter ekonomi skulle han ha tyska III, och sedan skulle han äta lunch, förmodligen den vanliga mackan med extra jalapeños i studentkårens matsal, och sedan stod statsvetenskap på schemat. Taryn kände till hans schema in i minsta detalj, precis som hon kände till varenda kvadratcentimeter av hans lägenhet.

Hon vred om nyckeln, sköt tyst upp dörren och klev in i 2D. Det var större och mycket trevligare här än i hennes egen lägenhet, som luktade mögel och gamla vattenledningar. När hon tog ett djupt andetag här var det honom hon kände lukten av. Den sammetslena ångan efter hans morgondusch som fortfarande hängde kvar i luften. Citrusnoterna i hans Sauvage aftershave. Jästdoften från det rostade fullkornsbrödet som han alltid åt till frukost. Alla de dofter som hon saknade så mycket.

Vart hon än tittade väcktes ett lyckligt minne till liv. Där var soffan där de brukade tillbringa lördagskvällarna med att titta på dåliga skräckfilmer, han med armen om henne medan hon vilade huvudet mot hans axel. Där var bokhyllan där fotografiet av dem två en gång hade stått på hedersplatsen. På fotografiet, som var taget den sommar de båda tog studenten, stod de med armarna om varandra på Bald Rock Mountain; hans vindrufsiga blonda hår lyste som en gloria i solskenet. Liam och Taryn, för alltid. Var fanns det fotot nu? Var hade han gömt det?

Hon gick ut i köket och mindes deras söndagsmorgnar med pannkakor och mimosadrinkar blandade på billig cava eftersom riktig champagne var för dyr. På köksbordet låg en hög med gårdagens post, kuverten var redan öppnade. Hon läste brevet som hans mamma hade skickat tillsammans med ett urklipp från lokaltidningen. Dr Howard Reilly, Liams pappa, hade fått stadens nyligen instiftade utmärkelse Årets medborgare. Det var värst. Hon bläddrade igenom resten av hans post, en hyresavi, ett kuvert med pizzakuponger och en kreditkortsansökan. Längst ner i högen låg en tjock broschyr från Stanford Law School. Varför tittade han på Stanford? Hon visste att han ville läsa juridik, men han hade aldrig nämnt att han ville till Kalifornien. Efter high school hade de kommit överens om att de båda skulle stanna i Boston. Det var deras pakt. Det var den plan de hade haft hela tiden.

Det var bara en broschyr. Den betydde ingenting.

Hon öppnade kylskåpet och studerade de gamla trotjänarna på hyllorna: Sriachasås, Hellmann’s majonnäs och Yoo-hoo chokladmjölk. Men ett främmande element hade smugit sig in mellan de välbekanta produkterna: Chobanis fettsnåla grekiska yoghurt. Den borde inte vara där. Under alla de år hon hade känt Liam hade hon aldrig sett honom äta yoghurt. Han avskydde det. Åsynen av denna anomali var så märklig att hon undrade om hon av misstag hade gått in i fel lägenhet och öppnat fel kylskåp. Hade hon vandrat in i ett parallellt universum där det bodde en falsk Liam, en Liam som åt yoghurt och planerade att flytta till Kalifornien.

Med en känsla av obehag gick hon in i sovrummet där deras kläder brukade ligga slängda på golvet varenda helgnatt, hoptrasslade likt älskare, hans skjorta slängd över hennes blus. Men även här var det något som inte stämde. Sängen var bäddad, påslakanen var prydligt instoppad med strikt vikta hörn. När hade han lärt sig att göra det? När hade han någonsin bäddat sin egen säng? Hon brukade alltid göra det åt honom.

Hon öppnade hans garderob och tittade på skjortorna som hängde på galgarna, vissa fortfarande inslagna i plast från tvättfirman. Hon lyfte på en ärm och tryckte sitt ansikte mot den nystrukna bomullen och mindes alla gånger hon hade vilat sitt huvud mot hans axel. Men de här nytvättade skjortorna luktade bara tvål och stärkelse. Anonyma dofter.

Hon stängde garderobsdörren och gick till badrummet.

I tandborsthållaren där också hennes brukade stå, stod nu bara hans tandborste, ensam och övergiven. Hon lyfte på locket till tvättkorgen, grävde bland smutstvätten och drog fram en t-shirt. Hon begravde sitt ansikte i den och lukten gjorde henne berusad. Han hade så många andra t-shirtar, han skulle aldrig sakna den här. Hon stoppade ner den i ryggsäcken för att behålla den som sin hemliga Liam-fix, något som skulle hålla henne flytande medan de tog sig igenom den här idiotiska pausen. Deras separation skulle förmodligen inte vara särskilt länge till. De hade varit tillsammans så länge att de hade vuxit ihop till en enda organism, deras kroppar hade smält ihop, deras liv var för evigt sammanlänkade. Han behövde bara få lite tid för att inse hur mycket han saknade henne.

Hon gick ut i korridoren och drog tyst igen dörren efter sig. Förutom att hon hade stulit hans t-shirt hade hon lämnat allt i lägenheten precis som hon hade hittat det. Han skulle inte märka att hon hade varit där. Det gjorde han aldrig.

Utanför blåste en isande vind mellan husen och hon drog upp huvan på jackan och svepte halsduken tätare omkring sig. Hon hade stannat kvar här alldeles för länge, hon skulle komma för sent till lektionen om hon inte skyndade sig. Men hon kunde inte låta bli att stanna till på trottoaren för att kasta en sista blick mot hans lägenhet.

Det var då hon fick syn på ansiktet som stirrade ner på henne från fönstret. Det var en av blondinerna i 2C. Varför var hon inte på campus nu, där hon borde vara? Medan Taryn hade rotat runt i Liams lägenhet hade den här kvinnan fortfarande varit hemma. De stirrade